Kort svar: Kräftskivor eller kräftkalas i augusti började hållas i Sverige i slutet av 1800-talet. Första belägget för ordet ”kräftkalas” är från 1875 och för ordet ”kräftskiva” är det från 1913.
Det riktiga uppsvinget för kräftan kom i och med rationaliseringen inom jordbruket /…/ vilket ledde till att en hel del människor plötsligt stod utan gård och arbete. Några av dem började fiska på heltid. En bra marknad fanns i de växande städernas befolkningar.
Risken för utfiskning gjorde att myndigheterna i slutet började reglera fisket av kräftor och därmed började traditionen med kräftpremiär och därmed kräftskivor i augusti, där man äter kräftor och dricker starka drycker som öl och brännvin, växa fram.
Sedan 1870-talet fanns det en tradition med kräftkalas eller kräftsupé under hösten. Från Öjebro i Östergötland berättas det i augusti 1875 om ett kräftkalas med 200 inbjudna som serverades ”400 tjog kräftor, kokta i 11 stora grytor /../ dessutom 250 helbuteljer öl, 50 flaskor vatten samt allehanda spirituosa” och i Dalpilen 1889 rapporteras det om att ”nästan i hvarje hem har man sitt lilla kräftkalas”. I tidningen Kalmar kunde man 11 september 1909 läsa:
Kräftan kan äfven begagnas till kräftkalas ute i det fria på vackra höstkvällar med mycket månsken, kulörta lyktor, unga damer och flirt.
Det var alltså under slutet av 1800-talet som traditionen med kräftkalas på sensommaren och tidig höst växte fram. Första gången som ordet ”kräftskiva” förekommer i text i Dagens Nyheter är den 7 augusti 1913 där det i ett referat från en tillställning i Stockholm går att läsa:
Det planeras högljutt för en ”kräftskiva” på kvällskröken.
Belägget från 1913 sticker ut då det inte finns några andra belägg för ordet ”kräftskiva” i tidningstext från 1910-talet överhuvudtaget. Det är första 1924 och de därefter följande åren som användandet av ordet ”kräftskiva” exploderar i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Ordet används både om de privata och de offentliga tillställningar där det äts kräftor i augusti. Dessutom börjar man nu använda ordet i annonser för i annonser för musikskivor.
Under första halvan av 1900-talet är kräftskivor huvudsakligen något man går på restaurang för att avnjuta eller som anordnas hos mer välsituerade familjer.
Kort svar: Godis till påsk har funnits åtminstone sedan 1800-talet, men troligen fick det ett bredare genomslag med smågodiset under mellankrigstiden.
Svenskar äter mest lösgodis av alla folk i världen och runt påsk äter vi alldeles extra mycket – närmare ett kilo per person under påskhelgen. Godiset läggs inte sällan i ett påskägg av bildäggstypen.
Lösgodiset började växa fram som koncept under mellankrigstiden. Så här skriver godisföretaget Aroma på sin hemsida:
I slutet av trettiotalet blev smågodiset all populärare. Kolorna var fortfarande storsäljare, men så småningom blev även geléprodukterna något för var mans mun.
Måltidsforskaren Rickard Tellström är också inne på mellankrigstiden
Att äta godis till påsk kan vi datera till mellankrigstiden, och seden att gömma och hitta ägg med godis kan ha uppstått ungefär samtidig
Men när man studerar tidningsarkiven går det att hitta äldre belägg än så. Ordet ”påskgodis” börjar inte användas förrän på 1960-talet, men det beror nog snarast på att det tar tid för ordet godis att etableras i det formella språket. På 1930-talet finns det gott om belägg för ex kombinationen ”påsk-konfekt”.
SvD 1929-03-27
Redan på 1800-talet finns det exempel på hur godis eller konfekt som det kallas fylls i ägg och säljs till påsk.
Svenska Dagbladet 1899-03-30
Det äldsta belägget som vi hittat är GP 31 mars 1866 som skriver:
Ty i afton är det Påskafton, och en gammal sed fodrar att i then nattene skola de små ha påskägg med ”pullor” i
Pullor i citatet syftar på [socker]pullor, alltså sockergryn eller små bitar av socker. Det är inte smågodis som vi tänker oss det idag. Men redan 1866 kallades alltså bruket att ge barn sötsaker i påskägg för ”gammal sed” vilket indikerar att traditionen går tillbaka åtminstone till första halva av 1800-talet.
Smågodis som vi känner det idag, med bl.a. gröna grodor, geléhallon och sega råttor kommer till Sverige under 1930-talet. Några årtionden innan industrin kring smågodiset började blomstra så hade påskharen introducerats i Sverige. Den kom från Tyskland i början av 1900-talet och dess roll i påskfirandet kan till viss del liknas vid jultomtens roll i julfirandet. På samma sätt som jultomten blivit en gåvogivare var det påskharen som delade ut påskägg.
Vi kan alltså konstatera att sötsaker i påskägg till barnen finns belagt sedan åtminstone mitten av 1800-talet, men eventuellt är det så att det är under mellankrigstiden som seden att fylla påskägg med smågodis och gömma dem i trädgården letar sig tillbaka till mellankrigstiden (ungefär samtidigt som smågodiset).
Skrivet av Mattias Axelsson (2014-04-18, uppdaterad 2022-04-07).
Kort svar: Champagne är en lyxig dryck som länge förknippats med överklassens festande. Seden att skåla i champagne vid tolvslaget växte på allvar fram under 1900-talet.
Till skillnad från julfirandet (som har tusenåriga anor) är nyårsfirandet den 31 december en relativt nya företeelse i Sverige. Seden att ”vaka in det nya året” fanns i princip inte som tradition i det svenska bondesamhället.
Göran Hägg skriver i boken Nyår i Sverige (s. 16):”Firandet av det fullbordade kalenderåret är precis som födelsedagsfirande något som på allvar tar fart med urbanisering och ökad social kontroll”.
Det är alltså först under 1900-talet i samband med industrialisering och urbanisering som nyårsfirande som vi känner det idag börjar ta form.
Troligtvis har Skansen och deras nyårsfirande – som började 1893 – samt att radion blev allmän egendom betytt mycket för att sprida nyårsfirandet bland de breda folklagren. I radion kunde man från 1924 höra klockringning från olika kyrkor i landet.
De allra flesta av de traditioner som vi idag förknippar med nyårsfirande – nyårslöften, fyrverkerier, Ring klocka ring från Skansen och även att skåla i champagne vid tolvslaget – är traditioner som vuxit fram under tiden efter andra världskriget.
Men champagnen då?
Champagne är en dryck med en lång historia. Det vin som framställdes i regionen Champagne på 800-talet har dock får likheter med dagens. Det var först i slutet på 1600-talet som champagne slog igenom som dryck inom den franska överklassen.
Efter den franska revolutionen, blev det [champagne] en del av de sekulära ritualer som ersatte tidigare religiösa ritualer /…/ man kan döpa ett fartyg utan en präst, till exempel, genom att använda ”det heliga vattnet” champagne.
Efterfrågan på mousserande champagne ökade dock stadigt. 1800-talets snabbt växande medelklass ville ta efter överklassens dryckesvanor och hade också råd att då och då fira med champagne.
Vid förra sekelskiftet finns det ingenting som talar för att det skålades i champagne utanför en begränsad krets av rikare storstadsbor. Även om nyårsfirandet började växa fram även hos de bredare folklagren under början av 1900-talet var det oftast ett lugnare firande i hemmet som gällde. Göran Hägg menar att ”jublandet och serpentinerna nådde arbetarförorterna först under efterkrigstiden” (s. 22).
Nils-Arvid Bringéus är inne på samma spår:
Seden att önska gott nytt år genom att skåla med varandra förekom på 1930-talet endast i 47% av uppgiftslämnarnas hem i Malmö men hade 1963 stigit till 80%. Numer [2006] torde skålseden vara allmän.
Nyårsfirandet, som det har vuxit fram under 1900-talet, kan ses som en kontrast till det äldre julfirandet. Där julfirandet främst sker i hemmet med familjen sker nyårsfirandet med vänner (oftare i offentliga miljöer t.ex. klubbar eller restauranger).
Eftersom nyår inte, till skillnad från jul, har en flerhundraårig historia i Sverige har det varit lättare att knyta nya traditioner, t.ex. skålandet i champagne till det firandet. Sedan slutet av 2010-talet har champagne eller bubbel som det också kallats blivit ingrediensen i dryckesbladningen glubbel.
Kort svar: Öl har druckits i samband med jul så länge som det har firats i Sverige. Julöl i modern mening började bryggas i slutet av 1800-talet.
Att dricka öl i samband med högtider (t.ex. påsköl) är något som förekommit i Norden under lång tid. Olav Trygvasson var en norsk kung som levde på 1200-talet och om honom skrivs i de isländska kungasagorna:
Han avskaffade offerölen och satte i stället med folkets instämmande högtidsöl vid jul, påsk, midsommar och Mikaeli.
Att drick öl i samband med jul är faktiskt den äldsta jultraditionen som vi känner till. Det är t.o.m. så att ordet ”jul” har samband med öldrickande. Första gången som ordet jul förekommer är i Haraldskvädet (en dikt om slaget vid Havsfjord 872) från 900-talet. Då skriver skalden (i fri översättning):
Ute skall han jul dricka för att han ensam ska få råda, den högsträvande fursten, och ta upp Frejs lek.
Uttrycket ”dricka jul” visar att drickandet av öl var starkt förknippat med julfirandet långt innan kristendomen kom till Sverige. Men även efter kristendomens intåg fortsatte ölen att vara ett viktigt inslag (vilket Olav Trygvassons påbud ovan visar).
Särskilt två dagar var förknippade med ölbryggande och öldrickandet – dels Annadagen (9 december) då julölet skulle börja bryggas eller vara färdigbryggt (det finns olika traditioner om det) och dels Tomasdagen (21 december) då det var tillåtet att provsmaka julölet.
Av tradition har julölet alltid varit sött, särskilt i de västra delarna av Sverige. Under senare år har emellertid sötheten avtagit något och julölen fått en mer framträdande beska.
Under senare år har variationen bland julöl ökat kraftigt. Så här skriver Systembolaget:
För bara 20 år sedan bestod julölsutbudet av ett fåtal, intill förväxling varandra lika mörka lageröl från storbryggerierna. Smaken skilde sig inte nämnvärt från år till år. Idag ser den svenska ölmarknaden helt annorlunda ut; intresserade konsumenter kräver hög kvalitet och stort utbud, och branschen har anpassat sig därefter. År 2001 sålde Systembolaget ungefär 1,6 miljoner liter julöl, 2009 drygt 2,5 miljoner liter.
Skrivet av Mattias Axelsson (2013-12-17, uppdaterad 2020-12-09)
Kort svar: Sverige bytte till den gregorianska kalendern (den nya stilen) den 1 mars 1753. Det gjordes genom att man tog bort elva dagar i februari 1753 för att kalendern på så vis skulle hamna i fas med den gregorianska.
Alltsedan Sverige blev kristet någon gång runt 1100-talet användes den julianska tideräkningen i Sverige. Den julianska kalendern som infördes av Julius Caesar år 46 fvt var betydligt bättre än tidigare kalendrar, men fortfarande hade den inte riktigt löst problemet med skottår och årets längd. Det julianska året (med ett skottår vart fjärde år) var i snitt 365,25 dagar. Det astronomiska året är 365,2422 dagar. Detta gör en skillnad på 11 minuter och 14 sekunder per år, vilket kan tyckas lite. På 128 år växer dock felet till ett helt dygn.
hoppade [man] över skottdagarna varje jämnt hundratal år om hundratalssiffran inte är jämnt delbar med fyra
Åren 1700, 1800, 1900 och 2100 är alltså inte skottår, men år 1600 och år 2000 är skottår i den gregorianska.
De första länderna att införa den gregorianska kalendern var de katolska, ex. Spanien, Italien, Portugal och Österrike. Det skedde i oktober 1582. Torsdagen den 4 oktober 1582 följdes i dessa länder av den 15 oktober 1582.
Bilden visar en kalender från oktober 1582 – där man kan se att tio dagar saknas.
Eftersom det fanns en konflikt mellan bl.a. katoliker och protestanter i Europa dröjde det långt tid innan andra länder införde den gregorianska kalendern.
Hur Sverige bytte till den gregorianska kalendern
Sverige var sedan mitten av 1500-talet protestantiskt och konflikten med katoliker hade förstärkts under 1600-talet. När katolska länder bytte till den bättre gregorianska kalendern var Sverige inte villigt att följa efter med en gång. Och när landet väl bestämde sig att byta kalender gjordes det på ett sätt som skapade stor förvirring under 1700-talet. Så här skriver Lodén:
Först år 1700 gjordes emellertid det första halvhjärtade försöket att närma sig den nya stilen. Enligt den gamla (julianska)stilen skulle detta år vara ett skottår. Enligt den nya skulle skottdagen uteslutas /../ För att inte avlägsna sig mer än tio dagar från den nya stilen beslöt man i Sverige /../ att år 1700 utesluta skottdagen men i övrigt inte företa några ingrepp i kalendern.
Tanken var att övergången från den gamla till den nya stilen skulle ske gradvis. Detta skulle ske genom att den svenska kalendern skulle utesluta skottår de följande fyrtio åren. På så vis kunde man på ett knappt halvsekel komma i fas med de extra elva dagar som den gregorianska kalendern låg före den svenska.
Av olika skäl (t.ex. att Karl XII befanns sig utomlands stor del av tiden) så glömdes de nya reglerna bort både år 1704 och 1708. Mellan åren 1700 och 1712 hade Sverige alltså en helt egen kalender som varken låg i fas med den julianska eller den gregorianska kalendern, något som blev väldigt svårt rent praktiskt. Ifrån Turkiet bestämde hade kung Karl XII begränsade möjligheter att styra Sverige. Lodén skriver:
Det lär i alla fall i god tid före utgivandet av 1712 års almanacka ha anlänt ett kungligt brev från lyxhotellet i Bender, innehållande en befallning att återinföra den gamla stilen i Sverige.
Och 1712 valde Sverige att återigen inför den julianska kalendern genom att efter den 29 februari 1712 lägga in en extra dag – den 30 februari. År 1712 innehöll alltså 367 dagar, vilket är helt unikt i modern tid.
Nästa gång en kalenderreform kom på tal var i mitten av 1700-talet. Fler och fler länder hade bytt till den gregorianska (bl.a. Storbritannien 1752) och det blev till slut ohållbart för Sverige att behålla den julianska kalendern.
År 1753 var det dags och då gjorde man bytet direkt genom att i februari 1753 helt enkelt plocka bort elva dagar. Den 17 februari följdes av den 1 mars. Den 18 till 28 februari 1753 finns alltså inte i svensk historia, ett problem för bl.a. släktforskare som skall bedöma hur gamla människor som levde vid den här reformationen blev.
Almanacka 1712
Under flera år efter reformen 1753 hade svenska almanackor parallella datum som visade både ”den gamla stilen” (datum enligt juliansk kalender) och ”den nya stilen” (datum enligt den gregorianska kalendern.
Skrivet av Mattias Axelsson (2013-06-26)
Källa:
Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm
Kort svar: Från 1893 och framåtfirades Sveriges nationaldag den 6 juni på Skansen. År 1916 blev dagen också svenska flaggans dag. Först 1982 blev 6 juni officiell nationaldag i Sverige och 2005 blev den också en röd dag.
Af 1913 års årgång inhämtas, att det numera är endast Bajern, Hamburg, Lippe, Lybeck, Mecklenburg-Strelitz, konungariket Sachsen, Andorra och Sverige, som sakna nationaldag af ett eller annat slag.
Det står också:
Åtskilliga folk (t. ex. nordamerikaner och brasilianer) fira flera ”nationaldagar”. Sverige saknar en nationaldag, men man har på senaste år som sådan föreslagit 6 juni
Sverige hade alltså ingen officiell nationaldag i början av 1900-talet. Idén om att ett land ska ha en särskild nationaldag hänger samman med nationalismen som växte sig stark i Europa under senare delen av 1800-talet.
Även i Sverige fanns dessa idéer, men det var ingen dag som kändes given och förslagen var många. Från vissa grupper kom förslag att midsommardagen skulle bli nationaldag dels på grund av dess historia men också för att det redan var en stor festdag vid regementena. Men som Bringéus skriver:
i och med att militären lämnades övningshedarna och flyttade till garnisonsstädernas nybyggda kaserner, förlorades midsommartraditionerna sin betydelse som stöd för en nationaldag.
Artur Hazelius, Nordiska museets och Skansens skapare, la dock fram 6 juni som förslag. Egentligen var det en slump som gjorde att man tog fasta på just detta datum. Skansen skulle nämligen ha en stor vårfest 1893. Dock ösregnade det när festen skulle ha sin början och hela evenemanget flyttade fram och avslutades istället 6 juni. Avslutningen blev då en ”stor nationalfest till firande av våra historiska minnen”.
Någon officiell nationaldag blev det dock inte på ett bra tag. Under första världskriget ökade flaggans betydelse som nationell symbol (vilket den för övrigt bara varit under ett par årtionden). Åhlén och Holm delade 1916 ut 8000 gratisflaggor till svenskarna. Samma år bildade grosshandlaren Nils Ljungren Bestyrelsen för svenska flaggans dag.
Kort svar: Första gången som första maj var allmän helgdag i Sverige under modern tid var den 1 maj 1939.
Första maj har varit en dag som firats i Europa på olika sätt åtminstone sedan 700-talet. Traditionellt har 1 maj räknats som sommarens första dag och har på så vis firats på olika sätt så även i Sverige – t.ex. med papegojskjutningen, majgrevar, majbrasor och majstänger. Så här skriver Nordiska Museet:
Under Sveriges katolska medeltid var 1 maj en kyrklig helgdag tillägnad apostlarna Filippos och Jakob. Dagen hade hög festgrad och föregicks av en vigilia (vaka) med fasta. Under 1400-talet fick 1 maj i många stift en lägre festgrad som en helgondag tillägnad Sankta Valborg.
Som apostladag var 1 maj helgdag fram till 1772 då den avskaffades i och med den helgdagsreduktion som Gustav III genomförde. Dock gjorde 1 maj comeback 1889, på den andra internationalens möte i Paris. Det var då 1 maj fick den betydelse den har idag – som arbetarrörelsens främsta dag. Där antog socialister från hela världen följande resolution:
A great international demonstration shall be organized for a fixed date in such a manner that the workers in all countries and in all cities shall on a specified day simultaneously address to the public authorities a demand to fix the workday at eight hours and to put into effect the other resolutions of the International Congress of Paris.
In view of the fact that such a demonstration has already been resolved upon by the American Federation of Labor at its convention of December 1888 in St. Louis for May 1, 1890, that day is accepted as the day for the international demonstration.
Första maj är nu likställd med helgdagar i vårt land. Efter långa debatter i båda kamrarna och inlägg av flera regeringsledamöter, bl.a. statsministern, fick regering majoritet för sitt förslag /../ Lagen träder i kraft den 1 januari 1939.
När 1 maj blev allmän helgdag var det första gången som en icke-kyrklig dag blev helgdag i Sverige. Att det var en icke-kyrklig helgdag fick betydelse för lagstiftningen eftersom det i Sverige fanns ett särskilt brott kallats sabbatsbrott – kränkning af sabbatens helgd – som gällde söndagar och helgdagar. Eftersom första maj inte var en kyrklig helgdag räknades det inte heller som en sabbatsdag, utan som en borgerlig helgdag.
Kort svar: Påsköl har bryggts i Sverige sedan slutet av 1800-talet. Det började dock säljas på Systembolaget först 1991.
Att dricka öl i samband med högtider (t.ex. julöl) är något som förekommit i Norden under lång tid. Olav Trygvasson var en norsk kung som levde på 1200-talet och om honom skrivs i de isländska kungasagorna:
Han avskaffade offerölen och satte i stället med folkets instämmande högtidsöl vid jul, påsk, midsommar och Mikaeli.
Det finns alltså belägg så långt tillbaka som till medeltiden att det druckits öl i samband med årshögtiderna. Påsken skiljer sig dock från julen på så vis att det, trots att det är kyrkans viktigaste högtid, aldrig varit en stor mat- och dryckeshögtid i Sverige. Orsaken till det är givetvis att påsken infaller på våren då det är ett drygt halvår sedan förra skörden och nästan lika lång tid till nästa skörd. Förråden var allt annat än välfyllda.
Mathistorikern Richard Tellström menar att:
Om man i självhushållets dagar haft mer rejält med spannmål kvar till påsk så sparades det heller till den viktiga höskörden, slåttern, i början på juli och så gjorde man ett slåtteröl som tack till alla som hjälpt till i höskörden
När den industriella bryggningen av öl sköt fart under andra halvan av 1800-talet började bryggerierna både brygga ”julöl” och ”påsköl”. Under 1880-talet förekommer det flitigt med annonser för ”påsköl” i svenska tidningar.
Annons i Borås Tidning 1884-04-10
Även in på första halvan på 1900-talet annonserar olika bryggerier om ”påsköl” inför påskhelgen.
Annons i SvD 1927-04-12
Under första halvan av 1900-talet reglerades försäljningen av alkohol kraftigt i Sverige och starköl kunde bara köpas mot recept fram till och med motbokens avskaffande 1955. Det dystra utbudet av öl i allmänhet och påsk- och julöl i synnerhet kan också förklaras med Systembolagets monopol. Under 1980-talet fanns t.ex. bara ett (1) julöl i Systembolagets sortiment. Påsköl saknades helt under dessa år.
Inför påsken 1991 skulle svenskarna för första gången på flera decennier få smaka på påsköl. Så här rapporterade SvD:
Svenskarna ska för första gången få dricka Påske Bryg, det kopparröda danska starköl som kommer varje år några veckor före påsk. Men för säkerhets skull blir det första svenska ölet svagt, bara 4,5 volymprocent alkohol mot 6,5-7 i det danska.
Under 1990-talet släppte fler och fler bryggerier sina egna påsköl och 1996 bryggde Carlsberg för första gången sin påskbrygd enligt danskt originalrecept och kom då upp i en alkoholhalt på 7,9 procent. Mellan 2005 och 2010 fördubblades försäljningen. Numera brygger många svenska bryggerier, särskilt de mindre bryggerierna, sina egna påsköl och påsköl är näst efter påskmust den populäraste drycken till påsk.
Kort svar: De dagar som är helgdagar i Sverige är alla söndagar (ex. påskdagen och pingstdagen) nyårsdagen, trettondedag jul, långfredagen, annandag påsk, första maj, Kristi himmelsfärdsdag, nationaldagen, midsommardagen, alla helgons dag, juldagen och annandag jul.
Helgdagar är dagar som skiljer sig från vardagar i den bemärkelsen att man ofta är ledig och att de vardagliga rutinerna bryts. I alla samhällen har någon form av vilodag och återkommande helgdagar funnits. Vilka de har varit och när de har infallit har såklart varierat.
Helgdagar före kristendomen
För länderna i Norden är skillnaderna mellan ljus och mörker högst påtagliga, vilket Göran Stålblom (s. 142) påpekar. Ingen annan stans på jorden har det funnits en jordbrukande befolkning så långt norrut – på samma breddgrad som Uppsala ligger t.ex. ”norra Kanadas tundra, Alaska, norra Kamtjaka och Sibiren”. Och ju längre norrut du kommer på jorden desto mörkare blir vinternatten.
Dessa tydliga variationer bör rimligen ha satt sin prägel på helgdagsfirandet i det som skulle komma att bli Sverige. Vi vet att någon typ av firande i samband med vinter- och sommarsolstånd funnits långt tillbaka i tiden.
Medeltida helgdagar
När kristendomens kom till Norden under 1100-talet så medfördes också en helt nya kalender med ett nytt sätt att fira helgdagar. Sigfrid Svensson skriver i Bondens år
Med den nya religionen kom en ny kalender, och att lära känna denna var rentav en praktisk förutsättning för att bli en sann kristen /../ det vållade större svårigheter än själva bytet av gudar och religion
En av de saker som Luther och hans efterföljare vände sig emot var Maria- och helgonkulterna. Praktiskt fick detta betydelse genom att man i de länder som reformerades avskaffade en rad av de helgdagar som förknippats med katolska kyrkan – bl.a. flera helgondagar.
Therföre skola ock her effter thesse effterscriffne Helgedagar och platt inge andre Landzhelige håldne warda.
Först alle Söndagar, Ther näst alle thesse Christdagar, Jwl medh sinne helg, Nyårs dagh, wars Herres Döpelses dagh, then man kallar the helige Tree Konungars, Skärtorsdag, at man tå handlar om Herrans Natward. Pascha medh sinne helg, wars Herras Himmelsferdz dagh som ock kallas Helge Torsdagh, och Pingsdagh medh sinne helg. Transfigurationis, som hölles siunde Söndagen effter Trinitatis. Sedhan tree wårfru dagar, som äro Kyndermessa, Marie bebodelse som faller j Longfastonne, och Visitationis, thet är Marie besökelse, Sommestädz hålles thenne wårfrudagens Historia på dyra wårfru, huilket vthi thenna war sedh intet hinder gör, effter thet är een frij ting, Må ock för then skuld wäll hollas. Ytterligare ock alla Apostla dagar, föruthan S. Pedhers dagh om wintren. På thet sidsta ock så thenna dagar S. Johannis baptiste dagh, Michels messo och Helgona messo.
Olika försök gjordes under främst 1700-talet att minska antalet helgdagar eftersom man ifrån överhetens perspektiv ansåg att det var dåligt för svensk ekonomi att bönderna var lediga så många dagar. Under riksdagen 1738-39 föreslog en ledamot från adeln att 21 helgdagar skulle plockas bort. Dock föll förslagen ofta på att både präste- och bondeståndet motsatte sig.
Det var först under Gustav III regenttid som en radikal reform kunde genomföras. I en kunglig förordning daterad 4 november 1772 stadgas vilka dagar som ska plockas bort som helgdagar:
Eftersom så många helgdagar avskaffades på ett bräde har helgdagsreduktionen 1772 också kommit att kallas ”den stora helgdöden”.
Nya och gamla helgdagar under 1900-talet
Även om försök gjorde under 1800-talet att avskaffa fler helgdagar var det inte förrän 1938 som helgdagarna förändrades då första maj blev allmän helgdag.
Genom kalenderreformen 1953 som bestämdes i och med lagen 1952:48 angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen så flyttade man Marie bebådelsedag till närmaste söndag, midsommardagen till närmaste lördag och lördagen närmast allhelgonadagen blev helgdag och kallades alla helgons dag.
Almanacka 1955
Grunden för lagstiftningen om svenska helgdagar var alltså fortfarande 1772 års lagstiftning vilken kompletterats med lagen 1938 och lagen 1952. Detta var något som det fanns ett visst missnöje med. I den proposition som ligger till grund för nuvarande lagstiftning skrivs:
Vad som är allmän helgdag är av stor rättslig och samhällsekonomisk betydelse. Det är därför angeläget att det på ett överskådligt sätt kan konstateras vilka dagar som är allmänna helgdagar. Så är emellertid inte förhållandet i dag. Frågan regleras i väsentliga delar genom otidsenliga och svåröverskådliga författningar på det kyrkliga området.
Den senaste förändringen bland de svenska helgdagarna skedde 2005 då nationaldagen blev helgdag. Redan i början av 1990-talet började man utreda de ekonomiska konsekvenserna av en ny helgdag och utredarna kom fram till att
det inte anses rimligt att i det då rådande ekonomiska läget införa ytterligare en helgdag utan att en befintlig helgdag togs bort eller flyttades. De helgdagar som skulle vara möjliga att avskaffa var enligt utredaren första maj, trettondedag jul, Kristi himmelsfärdsdag eller annandag pingst.
Källor: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm
Malmstedt, Göran (1994) Helgdagsreduktionen. Övergången från ett medeltida till ett modernt år i Sverige 1500-1800 Avhandling vid Historiska institutionen vid Göteborgs universitet.
Svensson, Sigfrid (1945) Bondens år. Stockholm: LT Förlag
Kort svar: Epifania är en kristen högtid, förlagd till den 6 januari, som firas till minne av Jesus uppenbarelsen som Guds son genom dopet.
Epifania är ett grekiskt ord som betyder ”uppenbarelse” och ordet används för att benämna en fest som hålls den 6 januari, både inom den västliga och den östliga kyrkan även om det sker på olika sätt och av olika anledningar. Epifania är en av de allra äldsta kristna högtiderna som vi känner till. Så här skriver Marin P:n Nilsson (1936)
Vi känna dock en fest, på vilken Kristi födelse firades, som är äldre än den kristna julen, epifaniafesten, festen för Guds uppenbarelse för människorna, som det grekiska ordet betyder, en högtid, vilken ännu med bleknad glans står kvar i vår kyrkokalender som de heliga konungarnas dag. (s. 118)
Epifania är alltså äldre än själva julfirandet. Eftersom de tidigaste kristna inte alls la någon vikt vid födelsedagar (som ansågs vara hedniskt firande) var det istället andra delar av Jesus liv som kom att högtidlighållas. Förutom den självklara påsken och de högtider som är knutna dit finns firandet av hur Gud blir blir människa genom Jesus belagt i äldre skrifter (åtminstone så tidigt som mitten av 100-talet).
Jesus dop
När kristna firade epifania under de första århundradena var det en rad olika skeenden ur Jesus som fanns med – hans födelse, de tre vise männens besök, dopet i floden Jordan och miraklet vid bröllopet i Kanaan. Enligt de flesta kyrkohistoriker var det främst dopet som var i centrum för epifaniafirandet.
I Östkyrkan, både hos de ortodoxa och hos de orientaliska kristna, är firandet av vår Herres Jesu Kristi dop i Jordan av ännu större vikt liturgiskt än firandet av hans födelse i Betlehem.
Inom den ortodoxa kyrkan är det främst Jesus dop i floden Jordan som ger ramarna för epifaniafirandet den 6 januari (som är den 19 januari eftersom man använder den julianska kalendern). Så här skriver grekisk-ortodoxa kyrkan i USA:
About the beginning of our Lord’s thirtieth year, John the Forerunner, who was some six months older than Our Saviour according to the flesh, and had lived in the wilderness since his childhood, received a command from God and came into the parts of the Jordan, preaching the baptism of repentance unto the remission of sins.
För många ortodoxa kristna är epifaniafirandet en av de viktigaste högtiderna på året.
I Östkyrkan påbörjas jul också med firandet av Jesu Kristi födelse, som man skulle vänta sig, men firandet når sin kulmen i firandet av Jesu dop, som kallas just ”epifania” eller ”theofania”, och vilket betyder ”uppenbarelse”.
Inom den västerländska kyrkan (katolska och de olika protestantiska, dock inte den anglikanska) har epifaniadagen inte alls den betydelse det tidigare haft. I Sverige heter 6 januari sedan längre trettondagen och Hellige tre kongers dag på norska/danska.
Sedan firandet av Jesus födelsedag flyttats till 25 december blev 6 januari istället den dag då västkyrkan firar de tre vise männens ankomst till Betlehem och det nyfödda Jesusbarnet. Tanken med detta är att man firar att Jesus uppenbarades för den icke-judiska delen av världen genom de tre vise männens besök. Namnet epifania lever dock kvar på flera språk (ex. spanska, franska och engelska) även i länder där den ursprungliga anledningen (dopet) har fått stå tillbaka för de tre vise männen.
Högtider och traditioner 