Kort svar: Som gångdagar räknas de tre dagarna (måndag – onsdag) som infaller mellan bönsöndagen och Kristi himmelsfärdsdag.

Genom den svenska historien har det funnits betydligt fler helgdagar än vad det gör idag. Under medeltiden kunde uppemot en tredjedel av årets dagar vara helgdagar.

Tre dagar som var helgdagar fram till ”den stora helgdöden” 1772 är de tre gångdagarna (eller gångedagarna som det ibland skrivs) som infaller måndag, tisdag och onsdag mellan bönsöndagen och Kristi himmelsfärdsdag.

Eftersom gångdagarna infaller beroende på Kristi himmelfärd, som i sin tur är beroende på när påsken infaller kan gångdagarna som tidigast infalla 27-29 april och som senast 31 maj till 2 juni.

Det man gjorde på gångdagarna var att på olika sätt be för god skörd kommande år. Så här skriver Swahn (s. 174):

De [gångdagarna] fick sitt namn av att församlingen under psalmsång då gick i procession med kors, helgonbilder och vigvatten kring åkrar och ängar medan man bad om god årsväxt och om förskoning från krig och oväder.

Även om traditionerna som förknippades med gångdagarna bär tydligt katolsk prägel överlevde de som helgdagar reformationen på 1500-talet. Vid reduktionen 1571 lade man dock den första av gångdagarna på en söndag vilket i praktiken gjorde ett det blev en helgdag mindre därefter.

Det var först i och med den stora helgdagsreduktionen som Gustav III genomfördes 1772 som alla de tre dagarna försvann som helgdagar.

Ordet ”gångdag” kunde också betyda de helgdagar på våren, ex. pingst och Kristi himmelsfärd, då ungdomar gick till mässan i andra kyrkor än sina egna. Så här beskriver Schön (s. 64) det hela:

Det granna kvinnfolket tilldrog sig förstås pojkarnas intresse, och åtskilliga stod utefter vägarna för att betrakta ”Kristi Torsdagstöser” när de drog förbi.

Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-05-07

Källor: Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma

Swahn, Jan-Öyvind (2007) Svenska traditioner Bromma : Ordalaget