Kort svar: Knut som har namnsdag 13 januari var en prins som mördades 7 januari 1131. Under slutet av 1600-talet flyttades hans helgondag till 13 januari.
Knut Lavard var, enligt traditionen, en dansk prins som mördades den 7 januari eftersom hans fiender väntade till efter julefriden med att ta honom av daga. Han överfölls på väg hem från en julfest. Sedermera blev Knut helgonförklarad och hans dödsdag firades. Knut var, tillsammans med Erik den helige och Olof, ett av de populäraste helgonen under den nordiska medeltiden.
Kort svar: Ordet ”julgransplundring” har använts åtminstone sedan 1880-talet för att beskriva fester som avslutar julfirandet.
Julen tar i Sverige slut på tjugondag Knut. Det är då som julgran, julpynt och motsvarande ska städas ut och det är då som man har julgransplundring. Enligt många källor, ex. Swahn (2007) och SAOB, användes ordet julgransplundring första gången i tidningen Husmodern i början av 1900-talet.
När man söker på ordet ”julgransplundring” i KB:s tidningsdatabas så får man dock äldre belägg. Första gången ordet förekommer är i Uppsalaposten 20 december 1880. Då refereras det dock till ett gille som hålls dagarna före julafton.
Första gången som det skrivs om en julgransplundring efter jul är Härnösandsposten 1885 och 1889 är, vad jag funnit, första gången som en julgransplundring utannonseras till tjugondag Knut.
Skeningeposten 1889-01-12
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2022-01-12
Numera förekommer det julgransplundringar på tjugondag Knut även om det inte sällan är redan på trettondagen som julen försvinner från svenska hem. Förr i tiden uppmärksammades tjugondag Knut betydligt mer och festerna var livligare. Så här skriver Ebbe Schön:
Förr var Knutdagen framför allt den dag då gillena avslutades, och då blev det ofta en hejdundrande fest.
Så här beskrivs traditionen 1852:
Ända till denna dag [13 januari] – seden iakttages ännu på de flesta ställen i landsorterna – står julbordet med öfverlefvorna af maten qvar. Det afdukas nu, men den s.k. julkusen eller förnämsta kakan gömmes noga för det vidskepliga bruket vid såsningstiden.
Enligt traditionen skulle all mat och dryck som fanns kvar från julfirande förtäras på tjugondag Knut. I Bohuslän fanns följande talesätt:
Slut på jula och slut på ljusa och slut på brännvin’t i alle husa
Att ”köra ut julen” skedde också rent bokstavligt när mor i huset efter att maten var uppäten öppnade alla dörrar och därefter for runt med en sopkvast och skrek – ”Ut Knut! Nu är julen slut”. Under 1800-talet finns det många exempel på hur det även anordnas offentliga fester i form av t.ex. tjugondag Knuts-baler.
Kort svar: Sedan 1600-talet är tjugondag Knut (13 januari) sista juldagen och därmed dagen för julgransplundring. Det förekommer dock numera att man har julgransplundringen den 6 januari (trettondagen) istället.
Precis som påskfirandet är utdraget över flera veckors tid löper julfirandet längre än bara dagarna kring själva julafton. Exakt när julen är slut kan man diskutera. Lena Kättström Höök skriver (s. 70)
I Sverige och Finland sträcker sig julen idag till S:t Knuts dag den 13 januari, då julgranen kastas ut. Annars slutar julen vanligen vid trettonhelgen.
Men någon gången under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet ändrar Knut dag från 7 januari till 13 januari. Julens avslutning hade förlängts en vecka, men namnet Knut var så intimt förknippat med julavslutningen (”Knut för julen ut!”) att det helt sonika fick följa med.
Att fira ut julen den 13 januari har alltså förekommit i Sverige sedan 1600-talet. Dock är de flesta av traditionerna som förknippas med Knutsfirandet inte särskilt gamla.
Med julgransseden och det ätbara pyntet kom även även plundringskalasen till vårt land från Tyskland under 1800-talets lopp. Termen ”julgransplundring” är tidigast känd i tryck i tidningen ”Husmodern” 1922
Här är Swahn dock fel ute. Ordet ”julgransplundring” förekommer åtminstone så tidigt som 1880 i Norrköpings Tidningar. När svenska tidningar under slutet av 1800-talet skriver om julgransplundringar är det faktiskt inte sällan att det är i början av januari som de förekommer, t.ex. i nedanstående annons där man har julgransplundring i Uppsala 1886.
Annons i Fyris 1886-12-31
Julgransplundringar i hemmen i form av stora fester är definitivt på avtagande och har så varit under längre tid. Bringeus skriver (s. 22)
Som familjesed är julgransplundringen uppenbarligen på avskrivning. Enligt Malmöundersökningen 163 förekom den hos 29 %, medan 47 % uppgav att den brukades i deras barndomshem.
Vad som kan vara intressant att notera i sammanhanget är att det på flera platser hålls offentliga julgransplundringar den 6 januari istället för den 13 januari.
Tjugondag Knut är den tjugonde dagen i jultiden om man räknar juldagen som den första. Eftersom det trettondagen är tretton dagar efter jul så infaller tjugondag Knut alltid exakt en vecka efter trettondagen. En vecka efter 6 januari är 13 januari och det är då som Knut har namnsdag och det även står ”tjugondedag jul” i almanackan.
Kort svar: Att julen i Sverige varar till tjugondag Knut (13 januari) beror på att den svenska kyrkan på 1600-talet ville förlänga julfirandet och därmed la de till en vecka.
Julen är den största högtiden i Sverige om man räknar omsättning i butiker. Alltså är det inget större fel i att vi firar av den ordentligt och håller på i åtminstone tjugo dagar – ända fram till 13 januari som i almanacka kallas ”tjugondedag jul” och Knut har namnsdag.
De nordiska helgonkungarna Erik (med svärd), Olof (med yxa och riksäpple) och Knut (med lans).
Förr var Knutdagen framför allt den dag då gillena avslutades, och då blev det ofta en hejdundrande fest.
Att avsluta julen på Knut den 13 januari är något som gör att Sverige och Finland skiljer sig från den övriga kristna världen. Där avslutas julen i och med trettonhelgen, medan den i Sverige och Finland fortsätter en vecka till.
Det var någon gången under slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet som man i svenska almanackor ändrade Knuts dag från 7 januari till 13 januari. Julens avslutning hade då förlängts en vecka, men namnet Knut var så intimt förknippat med julavslutningen (”Knut för julen ut!”) att det helt sonika fick följa med.
Frågan om varför julen förlängdes en vecka under 1600-talet kan ges olika svar. Så här skriver Ebbe Schön:
I slutet av 1600-talet ville den lutherska kyrkans män förstärka kyrkolivets ställning genom att utöka julens längd, och då infördes den 13 januari som slutdatum.
Jan-Öjvind Swahn har en något annan ingång på varför julen varar i tjugo dagar i Sverige när övriga kristenheten nöjer sig med tretton.
En möjlighet /…/ är att man på så vis ville dra in de dagar då våra hedniska förfäder firade sitt midvinterblot – sin största fest under året. Men man har också velat göra tjugondagen till en sk oktav till trettondagen. I katolsk medeltid firade man nämligen icke sällan en sorts eftersläckning en vecka efter en stor helgdag.
Dessa två förklaringar är inte nödvändigtvis motsatta varandra utan sammanför tanken att julens förlängning helt enkelt berodde på att kyrkan ville stärka religionen ytterligare i det lutherska Sverige.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2023-01-10
Källor:
Schön, Ebbe (1998) Svenska traditioner : årets fester och livets högtider Semic
Schön, Ebbe (1993) Julen förr i tiden Natur och Kultur
Swahn, Jan-Öyvind (2007) Svenska traditioner Ordalaget
Kort svar: Sedan slutet 1600-talet är traditionen i Sverige att Knut (13 januari) kör julen ut, men det förekommer också att julen städas ut tidigare (då ofta kring trettonhelgen).
Julhelgen börjar med julafton och håller sedan på ytterligare två dagar – juldagen och annandag jul. Men traditionellt har julgran och julpynt fått stanna kvar i hemmen längre än så – till 13 januari.
På medeltiden var det 7 januari som var julens sista dag. Julen varade då bara över trettonhelgen och tog alltså slut 7 januari. Så är det fortfarande i stora delar av den västliga kristenheten och egentligen är det bara i Sverige, Finland och delar av Norge som julen varar fram till Knuts namnsdag – 13 januari.
Att fira ut julen den 13 januari har alltså förekommit i Sverige sedan 1600-talet. Dock är de flesta av traditionerna som förknippas med julgransplundring inte särskilt gamla. Ordet ”julgransplundring” går inte att belägga tidigare än det sena 1800-talet.
Dock är julgransplundringar i hemmen i form av stora fester på avtagande och har så varit under längre tid. Bringéus skriver i sin bok från 2006 (s. 22)
Som familjesed är julgransplundringen uppenbarligen på avskrivning. Enligt Malmöundersökningen 1963 förekom den hos 29%, medan 47% uppgav att den brukades i deras barndomshem.
Om man ser hur och när svenskar idag, under 2020-talet, avslutar sina jular så är det frekvent förekommande att man kastar ut julpynt redan vid trettonhelgen.
Högtider och traditioner 