Kort svar: I vissa delar av landet räknades Urbanusdagen den 25 maj som den första sommardagen.
I den svenska traditionen finns det gott om dagar som på olika sätt markerar övergången mellan olika årstider. Det finns t.ex. flera dagar som räknas som ”första sommardagen”. En av dessa är 25 maj som sedan 1901 har Urban som namnsdag. Från medeltiden fram till år 1901 var det den äldre namnformen, Urbanus, som gällde. Att det var just Urbanus beror på påven Urban I blev helgonförklarad just detta datum.
I de södra delarna av landet har Urbanusdagen ibland kallats den första sommardagen och följande minnesregel återges av Svensson (s. 105):
Urban, Vilhelmina och Beda, de tre skola sommaren leda
När sommaren började så skulle man vara färdig med allt vårbruk, t.ex. skriver man 1881 att ”nästa onsdag är Urbanusdagen då såningen bör vara verkställd”.
Källor: Nya Wermlandstidningen1881-05-24
Svensson, Sigfrid (1945) Bondens år. Stockholm:LT Förlag
Men att ha skottår vart fjärde år räcker inte. Därför infördes på 1500-talet och sedan 1753 i Sverige den gregorianska kalendern som hoppar över skottår jämna sekelskiftesår (förutom de som är jämnt delbara med 400).
Efter att Sverige 1753 bytte till den gregorianska kalendern så inföll sommarsolståndet oftast den 21 juni, men vissa år (de som var skottår) sent den 20 juni (1776, 1780, 1784, 1788, 1792, 1796). Denna trend hade sedan fortsatt om inte 1800 hade uteblivit som skottår – p.g.a. den gregorianska skottårsregeln om sekelskiftesår.
Under 1800-talet började istället sommarsolståndet infalla antingen den 21 eller den 22 juni istället. Förutom 1896 som är det stora undantaget, eftersom sommarsolståndet då inföll 23.28 den 20 juni istället. Sedan hade detta kunnat hända igen om år 1900 inte (precis som 1800) hade hoppats över som skottår.
Hela 1900-talet hade sommarsolstånd antingen den 21 eller 22 juni och så hade det fortsatt om inte år 2000 hade varit ytterligare ett undantag. Till skillnad från år 1800 och år 1900 så hoppade man inte över år 2000 som skottår (då det är jämnt delbart med 400).
Att år 2020 är ett skottår är det som slutligen gör att sommarsolståndet för första gången på 124 år infaller den 20 juni.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-20
Kort svar: Tiburtiusdagen den 14 april räknades förr som den första sommardagen i södra Sverige. Det bygger på en äldre indelning av året i ett vinter- (14 oktober – 13 april) och ett sommarhalvår (14 april – 13 oktober).
Det går att dela in ett år på flera olika sätt. Numer torde det vanligaste vara att göra det i form av fyra årstider (vinter, vår, sommar och höst), men det går att göra på andra sätt. I äldre tider fanns det en alternativ indelning då man helt enkelt klöv året på mitten i ett vinterhalvår och ett sommarhalvår.
Det finns en hel del minnesregler som vittnar om att den varmare årstiden var i annalkande. Från Jämtland berättas:
Den dagen [Tiburtius] stiger björnen ur idet, men är det snöigt och styggt, så går han och lägger sig fjorton dagar till.
Från Västergötland berättas:
När Tiburtius kommer, får sjön lov att gå upp antingen den vill eller inte.
Så här skriver Topelius om Tiburtiusdagen:
I folktraditionen har alltid Tiburtiusdagen kallats den första sommardagen, sen må aprilvädret vara hur nyckfullt som helst. /../ Att sommaren skulle komma redan i mitten av april beror på, att man i gamla tider hade en enklare årsindelning med två och inte fyra årstider.
Skrivet av: Mattias Axelsson (2014-04-02)
Källor:
Svensson, Sigfrid (1945) Bondens år. Stockholm:LT Förlag
Topelius, Christer (1989) En årsrunda – 75 helgerm högtider och gamla bemärkelsedagar Kristianstad:Tiden Förlag
Kort svar: Rötmånaden är ett gammalt begrepp för en månadslång period (ofta 23 juli till 23 augusti) där det var särskilt varmt och maten ofta blev dålig.
Förr i tiden när det inte fanns kylskåp och frys var värme ett stort problem vad gäller mathållningen i de svenska hushållen. På vintern var det sällan några problem, däremot kunde sommarens värme ställa till problem.
Särskilt var det en period från slutet av juli och en månad framåt som i folktron var särskilt problematisk – rötmånaden. Så här skriver Ebbe Schön:
I slutet av juni började det bli svårt att lösa matfrågan på många håll. Köttet man hade sparat från föregående år blev ofta skämt under rötmånaden, som inföll mellan 23 juli och 23 augusti. Då var det svårt att slakta, för färsk mat tog lätt skada.
Enligt Saob så började rötmånaden traditionellt det datum ”då stjärnan Sirius i stjärnbilden Stora hunden första gången kunde iakttas i gryningen”. Dock började man senare betrakta rötmånaden som den period när solen står i Lejonets tecken, vilket innebär att rötmånaden skulle börja under fruntimmersveckan den 23 juli (med viss variation) och hålla på till den 23 augusti.
På engelska och på de flesta andra språk (även svenska ibland) kallas perioden för ”hunddagarna” (dog days). Anledningen är att stjärnan Sirius också kallas för hundstjärnan eftersom det är den ljusstarkaste stjärnan i stjärnbilden Stora hunden. Begreppet hunddagar är känt sedan antikens Rom då de kallades för diēs caniculārēs.
Det finns såklart ingen verklig koppling mellan rötmånadens dagar och att maten skulle bli sämre just dessa dagar eftersom stjärntecken inte kan påverka matens hållbarhet. Dock är det generellt varmare i slutet av juli och början av augusti än annars vilket påverkar. Förutom att man ansåg att maten blev sämre under rötmånaden fanns andra föreställningar inom folktron. Schön igen:
Själva luften ansågs farlig, och man borde undvika att andas genom munnen för att inte bli häftigt sjuk.
Från jorden ser det ut som om solen rör sig över himlavalvet – från öster till väster och vid middagstid står den rakt i söder. Under ett år rör sig solen också vertikalt i förhållande till himmelsekvatorn (en tänkt storcirkel på himlavalvet som utgår ifrån jordens ekvator. Vid vintersolståndet (runt 21 december) står solen som lägst (S. 23) och tvärtom vid sommarsolståndet.
Sommarsolståndet är alltså inte en dag utan en specifik tidpunkt då solen är som högst i sin bana i förhållande till himmelsekvatorn.
Kort svar: Sommarsolståndet är en tidpunkt när solen står som högst på norra halvklotet. Sommarsolståndet inträffar 20 eller 21 juni svensk tid.
Solen har en central betydelse för vår kalender och för de högtider som firas. Vid två tillfällen står solen som högst (sommarsolståndet)respektive som lägst på himmeln (vintersolståndet) – och vid dessa tidpunkter firar vi i Sverige midsommar respektive jul.
För att förstå vad sommarsolståndet är måste man veta hur jorden och solen förhåller sig till varandra och vad det har för betydelse. Som bekant rör sig jorden i en bana runt solen (ett år) samtidigt som jorden rör sig runt sin egen axel (ett dygn).
Från jorden ser det ut som om solen rör sig över himlavalvet – från öster till väster och vid middagstid står den rakt i söder – med en hastighet av 15 grader per timme. Rörelsen i vertikal riktning är betydligt långsammare – en kvartsgrad per dygn.
Solens placering på himlavalvet mäts i i förhållande till himmelsekvatorn (en tänkt storcirkel på himlavalvet som utgår ifrån jordens ekvator). Avståndet från himmelsekvator kallas deklination och för solens del varierar det på ett ungefär mellan 23 grader norr om himmelsekvatorn och 23 grader söder om himmelsekvatorn under ett år.
När solens når sin högst deklination (c.a. N.23) betyder det att solens står som allra högst på himlen – och det är vid den exakta tidpunkten som sommarsolståndet inträffar.
Vad bilder visar är de olika banor som solen tar över himlavalvet beroende på om det är juni eller december på norra halvklotet. Runt den 21 juni står solen alltså som högst och det är då sommarsolståndet inträffar.
Kort svar: Meteorologiskt är den första sommardagen då det varit varmare än 10 grader fem dagar i följd. Enligt den gamla bondekalendern finns olika dagar som räknas som första sommardagen, bl.a. Tiburtiusdagen (14 april) Valborg (1 maj) och Urbanusdag (25 maj).
Sverige är ett land med mycket tydliga årtidsväxlingar, allra helst märks det i samband med äldre tiders jordbruk. Under den mörka och kalla vintern låg allt arbete nere men när våren och försommaren kom blev det hög aktivitet bland bönderna. Därför har det alltid varit av intresse att fastställa när sommaren börjar och när den första sådden skulle i jorden.
Nu för tiden använder vi ofta SMHI:s meteorologiska definition av sommar att dygnsmedeltemperaturen ska vara 10 grader eller högre fem dygn i följd. När Sverige var ett jordbrukarland – fram till och med början av 1900-talet – var sådana definitioner dock inte mycket att komma med. Istället användes särskilda märkesdagar kopplade till namnsdagar i kalendern.
Tiburtiusdagen – 14 april
Enligt en äldre indelning av året så räknade man i ett vinterhalvår och ett sommarhalvår. Vinterhalvåret varade då ifrån Calixtusdagen (14 oktober) till Tiburtiusdagen (14 april) (och därmed blev för övrigt midvintern är runt 14 januari). Tiburtius var alltså första dagen på sommarhalvåret. Så här skriver Topelius (s. 61)
I folktraditionen har alltid Tiburtiusdagen kallats den första sommardagen, sen må aprilvädret vara hur nyckfullt som helst. /../ Att sommaren skulle komma redan i mitten av april beror på, att man i gamla tider hade en enklare årsindelning med två och inte fyra årstider.
I keltisk tradition har 30 april firats som vinterns sista dag – Beltane. Ordet tros komma från Baal (Gud) och ett keltiskt ord för eld. Även i Sverige har valborgsmässoafton firats som vinterns sista dag (varpå man sjunger ”Vintern rasat ut..”) och således en dag då man firar ut det gamla och in det nya halvåret.
Med den uppdelningen blir Valborgsdagen (1 maj) vara sommarens första dag och har därför firats på olika sätt – t.ex. med papegojskjutningen, majgrevar, majbrasor och majstänger. Så här skriver Gerward:
Majdagen ansågs officiellt vara sommarhalvårets första dag och innebar att det var flyttdag för arrendebönder.
Urbanus – 25 maj
Den 25 maj har Urban namnsdag. Från medeltiden fram till år 1901 var det den äldre namnformen, Urbanus, som gällde. I de södra delarna av landet har Urbanusdagen ibland kallats den första sommardagen och följande minnesregel återges av Svensson (s. 105):
Urban, Vilhelmina och Beda, de tre skola sommaren leda
Topelis citerar Vilhelm Moberg som skriver att ”25 maj är i allmänhet vårsådden avklarad” och att dagen ”betecknar en gräns mellan vår och sommar”.
Kristi himmelsfärdsdagen – 30 april till 3 juni
Även Kristi himmelsfärdsdagen, som infaller mellan 30 april och 3 juni beroende på när påsken infaller, har i vissa trakter räknats som första sommardagen. Från Kristi himmelsfärdsdagen kunde man som kvinna gå barärmad och man kunde lägga undan vinterkläderna.
Kort svar: Sommarsolståndet 2009 infaller den 21 juni 07.45 06.45 (svensk tid).
Sommarsolståndet inträffar den exakta tidpunkt då jordens lutning är sådan att norra halvklotet får maximal med solljus – år 2009 inträffar det kl. 07.45 06.45 den 21 juni (svensk tid) – alltså söndagen efter midsommar.
Eftersom jordaxeln lutar 23,5° (titta på en jordglob så ser ni) och jordklotet roterar runt solen i en elliptisk bana betyder det att vid någon plats under banan runt solen kommer norra halvklotet att befinna sig närmast vara maximalt lutat mot solen. Jag snor återigen den här bilden eftersom den visar tydligt hur det hela går till.
Till skillnad mot vad många verkar tro så infaller alltså midsommardagen inte i samband med sommarsolståndet varje år eftersom midsommardagen kan infalla mellan 20 och 26 juni. Alltså är midsommarnatten inte alltid heller årets ljusaste natt.
Kort svar: Att vi firar midsommar i Sverige beror på att det är den ljusaste tiden på året. Människor har i alla tider uppmärksammat den typen av brytningstider. Dessutom infaller midsommar vid en tidpunkt på året då man i jordbruket hade ganska lite att göra.
För att svara på frågan måste man först förstå hur årets gång tydligt påverkas av jordens lutning, särskilt när man bor på våra breddgrader. När dagarna är som mörkast (kring vintersolståndet) är det verkligen mörkt, men när dagarna är som ljusast (kring sommarsolståndet) blir det nästan inte mörkt överhuvudtaget. Den här skillnaden mellan mörker och ljus är särskilt tydlig i Sverige och övriga Norden eftersom det ligger så långt norrut. Vårt klimat möjliggör jordbruk på samma breddgrader som ”norra Kanadas tundra, Alaska, norra Kamtjaka och Sibiren”.
Vi vet med stor säkerhet att människor under mycket lång tid på ett ungefär har kunnat avgöra när sommar- respektive vintersolstånd inträffat. Exempel på detta är monumenten Stonehenge i England som förmodligen är rest på ett sådant sätt att de visar var solen går upp och ned vid solstånden.
Jul och midsommar är på sätt och vis tvillingfester. Därför kan det vara intressant att dra ytterligare paralleller. Så här skriver Göran Stålbom
I Norden öppnade sig arbetsåret under jul. Men det öppnade sig också markant vid ytterligare ett tillfälle under året. Efter vårarbetets slut och fram till slåttern i juli fanns tid för vila och rekreation. Detta skulle komma att bli årets näst största folkliga fest.
Midsommar var på sätt och vis en viktig gräns under året. Tiden före midsommar hade varit präglad av ett givande till jorden. /../ Efter midsommar började en tid präglad av ett tillvaratagande av årets äring.
Han avskaffade offerölen och satte i stället med folkets instämmande högtidsöl vid jul, påsk, midsommar och Mikaeli.
Här kan tydligt ses hur året delas in i fyra kvartal med sommarkvartalet från midsommar till Mikaeli. Någon form av firande – med offeröl – finns alltså belagt sedan åtminstone 1200-talet. Att det skulle ha förekommit någon form av blot vid midsommartid verkar dock tveksamt. Så här skriver Britt-Marie Näström
Uppgifterna om midsommarblot är annars sporadiska och tveksamma. Midsommar inföll i skarven mellan vårarbetets slut och slåttern, och i senare tid firades detta genom att maja åkrarna, det vill säga att man drog runt med gröna kvistar för att säkra markens gröda. I senare folkreligiositet förekom också att man offrade i källor för en kommande god sommar. /../ Firandet av sommarsolståndet verkar på det hela taget ha varit en folklig fest med starka inslag av fruktbarhetskarraktär.
Dock bör man nog inte överdriva det nutida firandets beröringspunkter med någon äldre förkristen fest. Som Fossenius skriver:
Att någon gammal hednisk fest skulle ligga till grund för midsommarfirandet förefaller ej troligt, men däremot har tidpunkten säkerligten även i vårt land redan på ett primitivt stadium, observerats i egenskap av solståndstid.
Den folkliga förklaringen att midsommar firats torde snarare hänga samman med att det passade väl samman med arbetsåret – sommarsolståndet inföll under en period då inte så mycket arbete fanns att göra. Ljusa nätter och en natur som badar i grönska torde väl också göra sitt till för att öka benägenheten att fira. I boken Historia om de nordiska folken skriver Olaus Magnus 1555 vad som troligen är den första skildringen av svenskt midsommarfirande:
på den helige Johannes döparens afton … plägar allt folk utan åtskillnad till kön och ålder samlas i skaror på städernas torg eller ute på fria fältet, för att där glättigt tråda dansen vid skenet av talrika eldar, som överallt tändas
Det folkliga firandet försöktes dock ideligen styras upp av kyrkan. På 1300-talet ansökte nunnorna i Sko kloster om tillstånd att anordna fester i samband med midsommarfirandet. Förmodligen för att ”kunna ge firandet någorlunda ordnade former”. Dock förbjöds midsommarvaken år 1425 av ärkebiskop Johannes i Lund. Successivt försökte den svenska kyrkan omvandla det folkliga midsommarfirandet till ett kristet firande av Johannes döparen, såsom skett i stora delar av Europa.
När kristendomen växte fram som statsreligion i det romerska riket valde man att försöka ändra innebörden i det förkristna högtidsfirandet. Av olika anledningar (som att Johannes fötts sex månader före Jesus) blev midsommardagen (24 juni) Johannes döparens födelsedag. Trots att julfirandet i Sverige i hög grad påverkats av kyrkans placering av Jesus födelsedag på juldagen har midsommarfirandet i Sverige nästan helt låtit bli att påverkas av Johannes döparen.
Istället är det en folkliga högtid som idag förmodligen främst firas för att det är en av årets ljusaste nätter och för många en inledning på sommaren.
Kort svar: Svaret på frågan när sommaren börjar beror på vilken definition du använder. Enligt den meteorologiska är det sommar när det är varmare än 10 grader i snitt medan den kalendarisk och astronomiska lägger sommarens början i maj eller juni månad.
Sverige är ett land som ligger ohygglig långt norrut. På samma breddgrad som Uppsala ligger t.ex. ”norra Kanadas tundra, Alaska, norra Kamtjaka och Sibiren”. Att vinterhalvårets nätter då är kalla och mörka råder det inget tvivel om vilket gör sommaren extra efterlängtad. Men när börjar egentligen sommaren? Det beror helt enkelt på vad vi menar med sommar.
1. Meteorologisk sommar
Den meteorologiska definitionen är knuten till dygnsmedeltemperaturen. Så här skriver SMHI:
Om dygnsmedeltemperaturen är 10,0°C eller högre fem dygn i följd, säger vi att sommaren anlände det första av dessa dygn. Även om det blir en återgång till lägre temperaturer därefter så räknas det fortfarande som sommar.
När sommaren kommer beror då helt enkelt på när temperaturen stiger tillräckligt. För Västergötland brukar det innebära i mitten av maj medan det i Norrlands fjälltrakter kan dröja ända till sommarsolståndet.
2. Astronomisk sommar
Ett andra sätt att definiera sommaren på är med kopplingen till jordens rörelse kring solen.
Från jorden ser det ut som om solen rör sig över himlavalvet – från öster till väster och vid middagstid står den rakt i söder – med en hastighet av 15 grader per timme. Rörelsen i vertikal riktning är betydligt långsammare – en kvartsgrad per dygn.
Solens placering på himlavalvet mäts i i förhållande till himmelsekvatorn (en tänkt storcirkel på himlavalvet som utgår ifrån jordens ekvator). Avståndet från himmelsekvator kallas deklination. När solens når sin högst deklination (c.a. N.23) betyder det att solens står som allra högst på himlen – och det är vid den exakta tidpunkten som sommarsolståndet inträffar.
Vid sommarsolståndet infaller midsommar och således skulle vi kunna se det som att sommarsolståndet infaller mitt på sommaren. Givet att varje årstid är cirka tre månader borde då sommaren börja under första hälften av maj månad.
3. Kalendarisk sommar
Förutom de två ovan nämnda definitionerna menar jag att det också är lämpligt att tala om en kalendarisk sommar. Även SMHI är inne på den linjen:
Det finns även en kalendarisk definition av sommar, som säger att den omfattar månaderna juni, juli och augusti.
Högtider och traditioner 