Kort svar: Ordet klämdag började användas i Sverige på 1960-talet som beteckning på en dag som blev ledig dag p.g.a. den inföll mellan två andra lediag dagar.
Enligt Nationalencyklopedin är klämdag en ”benämning på enstaka arbetsdag som infaller mellan en helgdag och en annan arbetsfri dag”. Det tidigaste belägget i tidningstext för ordet ”klämdag” är från 1960. Det är Aftonbladet som 19 maj skriver att kontorsanställda i Stockholms stad ska börja få lördagsledigt.
S.k. klämdag dvs. en dag som kommer i kläm mellan två helgledigheter, blir fridag efter stadskollegiets beslut i varje särskilt fall och behöver – i motsats till tidigare – inte inarbetas.
Första gången som fredagen efter Kristi himmelsfärdsdag nämns som ”klämdag” är i Svenska Dagbladet 1965. Där skriver man att ”arbetet inställs den 28 maj, som är en ‘klämdag’ mellan Kristi himmelsfärdsdag och den lediga lördagen.”
Svenska Dagbladet 1965-04-29
Andra dagar som fungerat som klämdagar är t.ex. dagen efter trettondagen (om trettondagen infallit på en torsdag). Detta orsakade viss kritik 1966 då många statliga och kommunala verk hållit stängt just p.g.a. att fredagen blev en klämdag.
GT 1966-01-09
Under 1960-talet var det långt ifrån klart huruvida man var ledig på en klämdag eller inte. Inför fredagen efter Kristi himmelsfärd 1966 frågade sig en man ”inom produktionen” inom ”vilka stadens inrättningar det kommer att råda söndagsfrid”.
GP 1966-05-18
Drygt tio år senare verkade dock klämdagen mellan Kristi himmelsfärd och lördagen vara etablerad. När Svenska Dagbladet 1978 skrev ett reportage visade sig att ”alla var lediga”.
Expressen 1978-05-06
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2020-05-21)
Kort svar:Att det var just guld, rökelse och myrra som de vise männen hade med sig beror troligen på att den som skrev Matteusevangeliet ville ge en symbolik att Jesus var en kung.
Att det var just dessa tre gåvor beror förmodligen på propaganda. Matteusevangeliet är skrivet i slutet av de första århundradet och är en religiös propagandaskrift. De tre gåvorna bör alltså tillfogats för att understryka Jesus plats som Guds son och Kungars kung.
Guld – en klassisk symbol för kungar och makt. Guldet är den ädlaste av metaller. Dessutom är guldet en metall som består i eld,
Rökelse – används vid tillbedjan i många olika religioner. Rökelsen stiger mot himlen och kan vara en symbol för Jesus kontakt med Fadern i himlen.
Myrra – en form av kåda som luktar gott. Den används bl.a. vid kröningsceremonier, men också vid balsamering. Därför skulle myrran kunna symbolisera Jesus död (och uppståndelse).
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2018-12-19)
Modéus, Martin (2000) Tradition och liv Verbum Förlag
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: “Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” /…/ De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra.
Det står ingenting om hur många de ”österländska stjärntydarna” var eller att de skulle ha besökt Jesus i stallet. Att man kallar dem för ”de tre vise männen” beror på att det är tre gåvor som överlämnas – guld, rökelse och myrra.
Varför det just var dessa tre gåvor som författaren till texten valde är inte säkert, men det finns såklart olika hypoteser. Matteusevangeliet är troligen skrivet i slutet av de första århundradet och är en religiös propagandaskrift. De tre gåvorna bör alltså tillfogats för att understryka Jesus plats som Guds son och Kungars kung.
Guld – en klassisk symbol för kungar och makt. Guldet är den ädlaste av metaller. Dessutom är guldet en metall som består i eld,
Rökelse används vid tillbedjan i många olika religioner. Rökelsen stiger mot himlen och kan vara en symbol för Jesus kontakt med Fadern i himlen.
Myrra är en form av kåda som luktar gott. Den används bl.a. vid kröningsceremonier, men också vid balsamering. Därför skulle myrran kunna symbolisera Jesus död (och uppståndelse).
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2018-12-19)
Modéus, Martin (2000) Tradition och liv Verbum Förlag
Leonaert Bramer [Public domain], via Wikimedia Commons
Först ett par sekel efter Jesus födelse började det utvecklas en myt kring de vise männen. Så här skriver katolik.nu:
Från 500-talet blev deras namn först ”Thaddadia, Melchior och Balytona”. Sedan 700-talet heter de: ”Caspar, Melchior och Balthasar”
I den svenska almanackan det den 6 januari tidigare bara stått ”trettondagen”.
Det var först 1993 som två av de vise männen – Baltsar och Kapser – fick sin namnsdag den 6 januari och 2001 las också Melker dit. Således är 6 januari det enda datum i den svenska almanackan som har tre namnsdagar.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2017-01-03)
Källa: af Klintberg, Bengt: Namnen i almanackan, Norstedts ordbok, Stockholm, 2001
påskdagen och pingstdagen, nyårsdagen, trettondedag jul, första maj, juldagen och annandag jul, /../ långfredagen, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag, nationaldagen, midsommardagen och alla helgons dag
Sedan firandet av Jesus födelsedag flyttats till 25 december blev 6 januari istället den dag då västkyrkan firar de tre vise männens ankomsttill Betlehem och det nyfödda Jesusbarnet. Trettondagen (eller epifania som den tidigare hette) är en av den kristna kyrkans allra äldsta högtidsdagar. När kristendomen kom till Sverige på 1100-talet var dagen självklart med i den nya kalender som infördes.
Genom århundradena har många helgdagar (t.e.x alla apostladagar, alla helgondagar och alla tredje- respektive fjärdedagar) försvunnit från kalendern, men trettondagen har funnits kvar.
Att trettondagen eller trettondedag jul fått ordningsnumret 13 beror på att juldagen räknats som förstedag jul (ett begrepp som aldrig slagit igenom i Sverige). Däremot talar man på andra språk om ”Julens tolv dagar” och då blir 6 januari just den trettonde dagen eller trettondagen och är alltså röd dag.
Skriver av Mattias Axelsson (2015-01-05, uppdaterad 2020-12-29)
Kort svar: Ja, trettondagen (6 januari) är alltid en röd dag och har varit så i Sverige sedan vi blev kristna i början av medeltiden.
Helgdagar är dagar som skiljer sig från vardagar i den bemärkelsen att man ofta är ledig och att de vardagliga rutinerna bryts. I alla samhällen har någon form av vilodag och återkommande helgdagar funnits. Vilka de har varit och när de har infallit har såklart varierat.
Med den nya religionen kom en ny kalender, och att lära känna denna var rentav en praktisk förutsättning för att bli en sann kristen /../ det vållade större svårigheter än själva bytet av gudar och religion
Trettondagen (eller epifania som den tidigare hette) är en av den kristna kyrkans allra äldsta högtidsdagar. När kristendomen kom till Sverige på 1100-talet var dagen självklart med i den nya kalender som infördes.
Genom århundradena har många helgdagar (t.e.x alla apostladagar, alla helgondagar och alla tredje- respektive fjärdedagar) försvunnit från kalendern, men trettondagen har funnits kvar.
påskdagen och pingstdagen, nyårsdagen, trettondedag jul, första maj, juldagen och annandag jul, även när de inte infaller på en söndag, långfredagen, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag, nationaldagen, midsommardagen och allahelgons dag.
Trettondedag jul eller trettondagen (6 januari) är således en röd dag och därmed en ledig dag för de allra flesta.
Kort svar: Epifania är ett äldre namn på den helgdag som kallas trettondagen.
Epifania är ett grekiskt ord som betyder ”uppenbarelse” och ordet används för att benämna en fest som hålls den 6 januari, både inom den västliga och den östliga kyrkan även om det sker på olika sätt och av olika anledningar.
Epifania är en av de allra äldsta kristna högtiderna som vi känner till. Så här skriver Marin P:n Nilsson (1936)
Vi känna dock en fest, på vilken Kristi födelse firades, som är äldre än den kristna julen, epifaniafesten, festen för Guds uppenbarelse för människorna, som det grekiska ordet betyder, en högtid, vilken ännu med bleknad glans står kvar i vår kyrkokalender som de heliga konungarnas dag. (s. 118)
Epifania är alltså äldre än julfirandet. Eftersom de tidigaste kristna inte alls la någon vikt vid födelsedagar (som ansågs vara hedniskt firande) var det istället andra delar av Jesus liv som kom att högtidlighållas. Förutom den självklara påsken och de högtider som är knutna dit finns firandet av hur Gud blir blir människa genom Jesus belagt i äldre skrifter (åtminstone så tidigt som mitten av 100-talet).
När kristna firade epifania under de första århundradena var det en rad olika skeenden ur Jesus som fanns med – hans födelse, de tre vise männens besök, dopet i floden Jordan och miraklet vid bröllopet i Kanaan. Enligt de flesta kyrkohistoriker är det främst dopet som är i centrum för epifaniafirandet.
I Östkyrkan, både hos de ortodoxa och hos de orientaliska kristna, är firandet av vår Herres Jesu Kristi dop i Jordan av ännu större vikt liturgiskt än firandet av hans födelse i Betlehem.
Inom den ortodoxa kyrkan är det främst Jesus dop i floden Jordan som ger ramarna för epifaniafirandet den 6 januari (som är den 19 januari eftersom man använder den julianska kalendern). Så här skriver grekisk-ortodoxa kyrkan i USA:
About the beginning of our Lord’s thirtieth year, John the Forerunner, who was some six months older than Our Saviour according to the flesh, and had lived in the wilderness since his childhood, received a command from God and came into the parts of the Jordan, preaching the baptism of repentance unto the remission of sins.
I Östkyrkan påbörjas jul också med firandet av Jesu Kristi födelse, som man skulle vänta sig, men firandet når sin kulmen i firandet av Jesu dop, som kallas just ”epifania” eller ”theofania”, och vilket betyder ”uppenbarelse”.
Inom den västerländska kyrkan (katolska och de olika protestantiska, dock inte den anglikanska) har epifaniadagen inte alls den betydelse det tidigare haft. I Sverige heter 6 januari sedan längre trettondagen och Hellige tre kongers dag på norska/danska.
Sedan firandet av Jesus födelsedag flyttats till 25 december blev 6 januari istället den dag då västkyrkan firar de tre vise männens ankomst till Betlehem och det nyfödda jesusbarnet. Tanken med detta är att man firar att Jesus uppenbarades för den icke-judiska delen av världen genom de tre vise männens besök. Namnet epifania lever dock kvar på flera språk (ex. spanska, franska och engelska) även i länder där den ursprungliga anledningen (dopet) har fått stå tillbaka för de tre vise männen.
Kort svar: Trettondagsafton – 5 januari – är dagen före trettondagen. Sedan lång tid tillbaka firas inom västerländsk kristenhet de österländska stjärntydarnas ankomst till Jesus på trettondagen. Trettondagsafton har dock hamnar lite i skymundan för jul- och nyårsfirande.
Att trettondagen eller trettondedag jul fått ordningsnumret 13 beror på att juldagen räknats som förstedag jul (ett begrepp som aldrig slagit igenom i Sverige). Däremot talar man på andra språk om ”Julens tolv dagar” och då blir 6 januari just den trettonde dagen eller trettondagen.
Svaret på frågan ”När är trettondagen?” blir alltså 6 januari oavsett vilket år det är.
Kort svar: Från början firades 6 januari som Jesus dopdag och födelsedag. När kyrkan flyttade födelsefirandet till 25 december blev trettondagen (eller Heilage tre kongar som dagen heter på norska) den dag då man firar att de österländska stjärntydarna kom till Jesus.
Dock går det att säga att firandet av trettondedag jul är äldre än själva julfirandet, om än inte som julens trettonde dag. I fornkyrkan firades nämligen 6 januari (dagens trettondag) till minne av Jesus uppenbarelse eller som det heter på grekiska – epifania. Så här skriver Marin P:n Nilsson (1936)
Vi känna dock en fest, på vilken Kristi födelse firades, som är äldre än den kristna julen, epifaniafesten, festen för Guds uppenbarelse för människorna, som det grekiska ordet betyder, en högtid, vilken ännu med bleknad glans står kvar i vår kyrkokalender som de heliga konungarnas dag. (s. 118)
Epifania är alltså en av de allra äldsta kristna högtiderna och den firas fortfarande – främst inom olika ortodoxa kyrkor. Epifanias ursprung går förmodligen att spåra till förkristna egyptiska seder i samband med 6 januari. Nilsson igen:
En kortfattad underrättelse meddelar, att egypterna just den 6 januari brukade ösa vatten ur Nilen, och ställa undan det. (s. 119)
När kristna firade epifania under de första århundradena var det en rad olika skeenden ur Jesus som fanns med – hans födelse, de tre vise männens besök, dopet i floden Jordan och miraklet vid bröllopet i Kaanan.
När kristendomen blev statsreligion i Romarriket på 300-talet valde romarna istället att fira 25 december som Jesus födelsedag. Denna högtid konkurrerade ut epifaniafirandet i den västliga kristenheten. Dock firas epifania (eller teofania som det oftare kallas) fortfarande inom den ortodoxa kyrkan. De flesta ortodoxa följer dock den julianska kalendern och därför firar de flesta ortodoxa epifania den 19 januari (enligt den gregorianska kalendern).
I katolska och protestantiska kyrkor firas trettondedag jul istället 6 januari som den dag då de tre vise männen (som vi egentligen inte alls vet hur många eller vilka de var) kom med guld, rökelse och myrra till det nyfödda Jesusbarnet. Så här skriver Martin Modéus
Eftersom de tre vise männen var de första icke-judar som tillbad Jesus så har man länge tänkt på trettondagen som dagen då Jesus börjar bli känd utanför det judiska folket. /…/ Trettondedag jul är därför den dag då Svenska kyrkans mission samlar in sin stora missionkollekt.
I folklig tradition var trettonhelgen en helg då man spelade upp ett julspel som handlade om hur de tre vise männen kom till Jesus och hur Herodes jagade Josef och Maria till Egypten. Spelen uppfördes främst av pojkar vid latinskolorna och var ett sätt att tigga pengar antingen till dem själva eller till fester som hölls under trettonhelgen.
De första beläggen för den här typen av spel är från 1751 då Linnélärjungen P.J. Bergius skrev:
Tre vise män voro tre bonddrängar, vilka gingo omkring i julhelgen, men besynnerligen trettondedagsafton, klädda i vita skjorto. Dessa hade tvenne andra drängar i följe med sig. en av dessa skulel agera Josef och vara utklädd med en luden fårskinspäls, samt med en stor puckel på ryggen tillika en stav i handen. Den andra bar en lykta av papper som var gjord som en stjräna. Alla tiggde penningar.
Seden att driva runt och tigga pengar genom att spela upp scener ur Bibelns berättelser sågs förmodligen inte med blida ögon av kyrkan och det är, som Bringéus skriver:
betecknande att de äldsta uppgifterna om stjärngossarna möter i rättegångshandlingar och förbud.
Sedan reformationen hade det kristna budskapet i svenska kyrkor nästan uteslutande varit förkunnat i ord. Därför fanns ett stort behov hos allmänheten att få budskapet förmedlat genom drama, något som prästerskapet då ogillade eftersom man ansåg att spelen drev med det kristna budskapet.
En sådan utveckling har underlättats av att stjärnsymboliken också knutits till advent och jul, kanske också av behovet att få manliga motsvarigheter till luciatärnorna.
