Etikettarkiv: julmat

När började man äta inlagd sill på svenska julbord?

av

Kort svar: Borgerligheten i Sverige har ätit inlagd sill som en del av julmaten sedan åtminstone 1800-talet, men allmänt uppmärksammad på de svenska julbord blev sillen först under 1930-talet.

Tillsammans med den kokta julskinkan och köttbullarna är den inlagda sillen bland de populäraste rätterna på svenska julbord. Men hur länge har egentligen inlagd sill varit en del av den svenska julmaten?

Det var under 1800-talet som vi i Sverige började lägga in sillen i ättika och socker i och med att sockret blev billigare. Den sötsyrliga sillen blev sedan ett centralt inslag när brännvinsborden blev till smörgåsbord. Och det var som en del av smörgåsbordet som den inlagda sillen åts som julmat inom borgerligheten. Så här beskrivs det i boken Det svenska julbordet:

Två bord stod dukade med stolar runtomkring. Var och en tog en tallrik och försedde sig inledningsvis med med smör, bröd, sill och korv som dukats upp på ett särskilt bord. Efter smörgåsen var det dags för ”doppet i grytan”. /../ Vid sittande bord fortsatte fortsatte så måltiden varvid stora fat med korv, pölsa, salt kokt kött, bruna bönor och kokt potatis sattes fram.

Men under första hälften av 1900-talet började borgerlighetens smörgåsbord och allmogens julmat smälta samman till ett modernt julbord. Så här skriver författarna till boken Det svenska julbordet:

Av allt att döma var det under 1900-talets tre första decennier som julaftonens äldre måltidsmönster började förändras, samtidigt som antalet rätter på julbordet ökade markant.

Som typisk julmat för allmänheten är det först en bit in på 1900-talet som den inlagda sillen tar sig in. Om vi tittar på vad som räknades som typisk julmat vid förra sekelskiftet skriver Eskilstuna-kuriren till julen 1897 att:

I Sverige består julmaten som bekant af lutfisk, skinka och risgrynsgröt.

När Göteborgs Aftonblad julen 1898 ska beskriva vad som typiskt finns på ett svenskt julbord nämns följande:

lutfisk, risgrynsgröt och klenät /../ dopp i grytan /../ den herrliga, kokta brynnskade skinkan /../ grönkålen /../ det kraftiga, bruna julölet och det välsmakande vörtbrödet.

När Svenska Dagbladet 1924 presenterar förslag till julmat på julafton är det:

pressylta, julkorv och skinka samt rödbetor och potatis. Lutfisk med potatis, gröna ärter och vit sås. Julgröt med mjölk. Klenäter och mandelformer med sylt.

Ingenstans under julhelgen 1924 finns ”inlagd sill” med som förslag. Däremot dyket sillen upp redan året därefter (1925). På ”tidig förmiddag” på julafton föreslås:

Smör, bröd, ost, inlagd sill, rökt leverkorv, pressylta med rödbetor. Spenatomelette. ”Dopp i grytan”. Julskinka, fläskkorv, grynkorv och salt oxbringa, bruna bönor och potatispuré, senap. Julöl. Klenäter med klarbärskompott.

Den här ”julveckans matsedel” från den 20 december 1925 är mig veterligen första gången som inlagd sill omnämns som del av den allmänna julmaten.

Under 1930-talet blir sedan den inlagda sillen ett återkommande inslag i annonser och receptförslag.

Aftonbladet 1931-12-21

Dagarna före jul 1933 skriver Aftonbladet ”Men glöm för all del inte att det är gott med något i sillväg på juldagens morgon.”

Norrskensflamman 1935-12-19

Under andra halvan av 1930-talet blir ”inlagd sill” och ”kryddsill” ett lika vanligt inslag i tidningarnas annonser för julmat som lutfisk, julskinka och klenäter var bara några årtionden tidigare. Och årtiondena därefter blir det fler och fler varianter av inlagd sill som förekommer.

I nedanstående annons för ”Husmoderns julkorg” från 1954 är ”bankett-sill” med som nummer 24.

Under förra seklet kommer de successivt nya sillinläggningar som senapssillen, currysillen och Brantevikssillen

Provinstidningen Dalsland 1964-12-1-6

Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-07-20

Källor:

Fjellström, Christina och Håkan Liby (2000) Det svenska julbordet . Rötter, riter, rätter från år 1000 till 2000 Carlsson  Bokförlag

Swahn, Jan-Öyvind (1993) Den svenska julboken Bra Böcker

Varför äter vi inlagd sill på julbordet?

av

Kort svar: Den inlagda sillen var en del av borgerlighetens smörgåsbord under 1800-talet och letade sig sedan under början av förra seklet in på julborden.

Inlagd sill i olika smaker (t.ex. löksill, senapssill och currysill) är en viktig del av det svenska julbordet – i de flesta undersökningar hamnar sillen på andra eller tredje plats.

Genom den svenska historien har saltad sill varit vardagsmat för allmogen och inget som särskilt förknippats med festmat. Det är först med brännvinsborden och de därefter följande smörgåsborden under 1800-talet som den inlagda och kryddade sillen går från att vara allmogens basmat till att bli borgerlighetens festmat. Ökad tillgång på socker och ättika till inläggningarna bidrog till rättens popularitet.

Äldre tiders julmat (alltså före 1900-talet) kunde skilja sig mycket mellan olika delar av landet och mellan olika samhällsklasser – rika borgare i Stockholm åt inte samma sorts julmat som torpare i mörkaste Småland. Men under första hälften av 1900-talet förändrades julbordet. Så här skriver författarna till boken Det svenska julbordet:

Av allt att döma var det under 1900-talets tre första decennier som julaftonens äldre måltidsmönster började förändras, samtidigt som antalet rätter på julbordet ökade markant.

Det är alltså under första delen av förra seklet som idén om vad ett ”julbord” ska innehålla formas och där ingår bl.a. julskinka, sillsallad, grisfötter, revbensspjäll, syltor och inlagd sill.

Den inlagda sillen började alltså som en del av borgarklassens smörgåsbord som en förrätt. Till huvudrätt åt man t.ex. kalkon, stek eller gås. För drygt ett sekel sedan blev den inlagda sillen också en del av det allmänna julbordet.

Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-20

Källor:

Fjellström, Christina och Håkan Liby (2000) Det svenska julbordet . Rötter, riter, rätter från år 1000 till 2000 Carlsson  Bokförlag

Swahn, Jan-Öyvind (1993) Den svenska julboken Bra Böcker

Varför heter det Janssons frestelse?

av

Kort svar: Det finns olika förklaringar till att rätten Janssons frestelse heter som den gör. De två vanligaste är dels att den fått namn efter operasångaren Per Adolf ”Pelle” Janzon och dels att den fått namn efter filmen med samma namn.

Janssons frestelse är en populär rätt både till påskbordet och till julbordet. En klassisk Janssons frestelse är en gratäng som görs på potatis, ansjovis, lök och grädde. Den bygger på de klassiska ansjovislådorna från 1800-talet, men när potatis blev billigare än ägg så blev gratänger med Jansson-karaktär vanligare.

8350547256_3aa9f9714e_b
Källa: Flickr

Men varför heter den just Janssons frestelse? Det finns två olika förklaringar som förs fram av olika personer.

1. Operasångaren Pelle Janzon

Enligt en förklaring ska rätten Janssons frestelse ha fått sitt namn efter operasångaren Per Adolf ”Pelle” Janzon som var verksam i Stockholm i slutet av 1800-talet. Enligt förklaringen ska det ha gått till så här:

en gång bjöd [Janzon] hem några goda vänner och vid hemkomsten upptäckte att det enda han hade hemma var potatis, ansjovis, lök och en skvätt grädde. Själv har jag experimenterat med ett flertal varianter av Jansson.

Det som talar emot denna förklaring är att namnet Janssons frestelse dyker upp i kokböcker och tidningar långt efter Janzons död 1889. Till exempel så saknas den helt i Iduns kokbok från 1911 där det däremot finns en hel rad andra rätter med ansjovis.

Första gången som rätten omnämns i SvD är en artikel från 1938 då den beskrivs som ”en ansjovislåda à la ‘Janssons frestelse‘”.

Troligare än att en operasångare gett namn åt rätten är att namnet uppkommit senare – i början av 1900-talet.

2. Filmen Janssons frestelse

Enligt den andra förklaringen ska namnet på rätten istället ha kommit från en film med samma namn som hade premiär 1928.

Det var Stockholmsfrun Elvira Stigmark som efter en biokväll med väninnorna bjöd på en liten vickning bestående av en varm smörgås med kokt potatis, ett ägg och två korslagda ansjovisfiléer. Filmen de såg hette just Janssons frestelse.

Denna varma smörgås ska senare ha utvecklats till den Jansson vi känner idag – en gratäng med potatis, ansjovis, lök och grädde.

Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2019-04-25)

Källor:

”Janssons Frestelse” SR Meny 2006-10-12

”Folklig föda” Populär Historia 2006-09-20

Vad är ”dopp i grytan”?

av

Kort svar: Att doppa i grytan var förr i tiden något man gjorde före julmiddagen under förberedelserna på bondgården för att få smak av köttspadet.

Att ”doppa i grytan” och att kalla julafton för dopparedan är en tradition som går tillbaka till det svenska bondesamhället och julfirandet där.

Julbord ur Bonniers kokbok 1960

Bröd förr i tiden var generellt mycket hårdare och mer svårtuggat än dagen mjuka limpor eftersom brödet lagrade under mycket längre tid, färskbröd bakades i princip bara till högtider. Att doppa det hårda brödet i grytan för att mjuka upp det var därför inte nödvändigtvis ett bruk enbart kopplat enbart till julafton.

När man doppade i grytan förr i tiden var det inte som den del av den stora julmiddagen utan något som gjordes i samband med förberedelserna inför julfirandet. Kött av olika slag (skinka och korv t.ex.) kokades och spadet som blev över kryddades till en doppspad. Häri sänkte man ner brödet ordentligt och fiskade sedan upp det med en slev.

Så här skriver Lena Kättström Höök:

På julafton var det praktiskt att i all hast doppa lite bröd i köttspadet, som ändå stod på spisen, medan sista handen lades vid julförberedelserna. Vanligen doppade man i grytan mitt på dagen vilket går tillbaka till medeltidens julfasta som varade fram till julaftons kväll. (s. 46)

Julfastan innebar ett förbud mot att äta kött (härav lutfiskens betydelse på julbordet), men genom att doppa lite bröd i köttspadet kunde man ändå få en smak av köttet utan att bryta fastan.

Skrivet av Mattias Axelsson (2018-12-20)

Källor: God Jul! av Lena Kättström Höök (1995), Nordiska Museets förlag.

”Svensk brödhistoria”

Vilken dag är ”dan före dan före dopparedan”?

av

Kort svar: Dan före dan före dopparedan är två dagar före julafton – alltså den 22 december.

Julafton kallas ibland för dopparedan (eller dopparedagen). Bakgrunden till det namnet är att det i det gamla bondesamhället fanns en tradition att man på julafton någonstans mitt på dagen doppade bröd i skinskspadet (från grisen) medan man gjorde de sista sysslorna på gården inför julfirandet på kvällen.

Julbord ur Bonniera Kokbok 1960 – med bla. dopp i grytan.

När man doppade i grytan förr i tiden var det inte som den del av den stora julmiddagen utan något som gjordes i samband med förberedelserna inför julfirandet. Kött av olika slag (skinka och korv t.ex.) kokades och spadet som blev över kryddades till en doppspad. Häri sänkte man ner brödet ordentligt och fiskade sedan upp det med en slev.

Dopp i grytan var sedan en av många jultraditioner som följde med från bondesamhället in i 1900-talet, även om det idag verkar vara en tradition på utdöende.

Den 23 december kallas ”dan före dopparedan” och ibland säger man också ”dan för dan före dopparedan” om 22 december.

Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-22) (tack till Lise Blomqvist för bra kommentarer)

Källa: God Jul! av Lena Kättström Höök (1995), Nordiska Museets förlag.

När blev julskinkan en tradition i Sverige?

av

Kort svar: Julskinkan växte fram som tradition i Sverige under slutet av 1800-talet och trängde successivt undan revbensspjäll som julbordets nummer ett.

Fläsk har spelat en stor roll i svenska hem under hundratals år. Där finns förmodligen också förklaringen till att grisen spelar så stor roll på våra julbord. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn:

Fläsk har hos oss varit i var mans mun ända sedan stenåldern. Det är ingen tillfällighet att vårt ord ”fläsk” är identiskt med engelskans ”Flesh” och tyskans ”Fleisch”, som bägge betyder ”kött i allmänenhet”

Innan kylskåpet gjorde entré i de svenska hushållen var saltning den enda konserveringsmetoden. Eftersom grisarna slaktades när de var  som fetast (oktober/november) så åt våra förfäder salt fläsk under större delen av året.

Dock sparade man en eller några grisar som slaktades kring tiden för lucia. Och dessa tillreddes under de följande dagarna för att bli de rätter som förekom på det lokala julbordet.

Det var alltså snarare andra delar av grisen än skinkan som man tillredde inför julen, den rimmade skinkan sparades till vårens högtider. Den absolut viktigaste högtiden under våren sedan Sverige kristnats var givetvis påsken. Under fyrtio dagar före påskhelgen var det dessutom under katolsk tid fasta, vilket gjorde att både kött och ägg var otillåten mat. Därför är det inte en orimlig tanke att den rimmade skinkan förr var en del av påskens måltid.

Julskinkan hänger som sådan inte samman med någon hednisk gris. Swahn igen:

Mången tror att [julskinkan] /../ hänger ihop med den mytiske asagrisen Särimner. Fullt så romantiskt är det dock icke.

Nils-Arvid Bringéus skriver i Årets festdagar:

Tvärtemot vad det flesta tror är den kokta (och i sydligaste Sverige även lättrökta) julskinkan dock ingen särskilt gammal julrätt./../ Först i slutet av 1800-talet blev det vanligt bland gemene man med kokt skinka på julbordet.

Det var alltså när borgerligheten i nationalromantikens namn skulle återuppväcka gamla bondeseder som man kom på idén med julskinkan. Julskinkan gjorde sig bra på bild – särskilt när den var pyntad och griljerad och den fanns en koppling till bondesamhällets ätande av gris.

Under 1900-talet när restaurangerna började standardisera julbordet trängde julskinkan successivt bort revbensspjällen som den populäraste rätten på svenska julbord.

Skrivet av Mattias Axelsson (2018-12-04)

Källor: 

Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

Fjellström, Christina och Håkan Liby (2000) Det svenska julbordet . Rötter, riter, rätter från år 1000 till 2000 Carlsson  Bokförlag

Swahn, Jan-Öyvind (1993) Den svenska julboken Bra BöckerÅrets festdagar av Nils-Arvid Bringéus

Varför heter det ”Ris à la Malta”?

av

Kort svar: Det finns olika förklaringar men den troligaste är att rättens namn är en variant av ”à la Malte” som betyder ”tillagat med apelsin eller apelsinskal”.

Ris à la malta är en efterrätt till julbordet som består av ”risgrynsgröt som blandats med vispad grädde och smaksatts med vanilj, socker och ibland outspädd apelsinsaft”. Rätten finns belagd från slutet av 1800-talet men blev en julefterrätt under senare delen av förra seklet. Så här skriver Jens Linder i DN:

Som namn och vanlig julrätt är dock ris à la Malta ett nittonhundratalsfenomen med troligt ursprung i kontinentala risdesserter. Sannolikt gjordes rätten från början med apelsin som smaksättare och de många variationerna har tillkommit senare.

Att den heter ris à l Malta beror inte på att rätten kommer från ön Malta – däremot finns det faktiskt en koppling till landet. Inom gastronomin finns det ett begrepp – ”à la Malte” eller ”maltaise” –  för att tillaga något med apelsinsaft eller apelsinskal (zest). Les maltaises är en apelsinsort just från Malta därav kopplingen till ön.

Risalamande.jpg

Ris à la Malta betyder alltså ”ris med apelsinsaft”. Apelsinen i ris à la Malta är dock inte den ena citrusfrukten som är populär vid jul – även konsumtionen av clementiner ökar kraftigt i december månad.

Källa: ”Risrätt” på dn.se 2002-12-20

Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2016-11-15)

Varför äter vi clementiner vid jul?

av

Kort svar: Att vi äter clementiner vid jul beror på att de tidigare bara importerades under vintermånaderna då de var i säsong i Sydeuropa.

En genomsnittsnorsk äter under december månad tre kilo clementiner och även i Sverige är den lilla orange citrusfrukten en favorit kring julkring jul. En annan citrusfrukt som är populär är apelsin som används t.ex. i ris à la Malta.

Den första clementinen såg dagens ljus i slutet av 1800-talet i Algeriet då den franske prästen Clément Rodier korsade medelhavsmandarin och apelsin. Han gav den 1902 namnet clementin.

800px-Clementines_whole,_peeled,_half_and_sectioned

Clementinerna som vi äter i Sverige odlas i första hand i Marocko och i Spanien och är i säsong ifrån november till mars. Således är det ganska naturligt att frukten har kommit att förknippas med december månad:

Anledningen till att vi förknippar clementiner med jul är en kvarleva från när uteslutande importerade clementiner under vintern när det var säsong i Sydeuropa. I dag importerar vi från hela världen.

Källor: ”Skillnaden mellan clementin, mandarin och satsumas – en gång för alla” metro.se 2014-12-10

Nationalencyklopedin, ”clementin” (hämtad 2015-12-13)

Varför äter vi lutfisk vid jul?

av

Kort svar: Lutfisken är en rest från den tid då Sverige var katolskt och man fastade inför jul. Kött var då förbjudet, men fisk kunde man äta – därför blev lutad fisk populärt (dock inte enbart till jul)

När Sverige blev kristet var det den katolska varianten av kristendomen som introducerades i landet. Med katolicismen följde en rad traditioner och helgdagar som svenskarna inte firat tidigare – bl.a. fastan inför påsk och fastan inför jul. Exakt när fastan inför jul började varierar – vissa säger advent medan andra säger lucia. I vilket fall som helst var dagarna och veckorna innan jul en tid då kött inte var tillåtet att äta.

Lutfisk

Däremot kunde man äta fisk. Under årets kalla månader var det dock svårt att fånga färsk fisk på grund av isarna. Istället fick befolkningen nöja sig med insaltad eller torkad fisk och eftersom saltet var dyrt var det snarast den torkade varianten som dominerade.

Att ”luta fisken” innebär att man badar fisken i en basisk lösningen för att mjuka upp den. Ett gammal talesätt säger:

Tre dar i vatten, tre dar i lut, tre dar i lutvatten och sen vattnar man ut

Den process skulle påbörjas på Annadagen (9 december) för att lutfisken skulle vara perfekt konsistens på julaftonen. Traditionen att äta lutad fisk försvann alltså inte i och med reformationen. Istället flyttade den från fastan innan jul till själva julfirandet.

Skrivet av Mattias Axelsson

När kom prinskorv på svenska julbord?

av

Kort svar: Prinskorven slog igenom ordentligt på svenska julbord först under 1980-talet, även om det funnits långt tidigare.

Ett svenskt julbord kan innehålla en rad olika rätter. Populärast är julskinka, sill och köttbullar, men för runt 15 procent är det prinskorven som är viktigast.

Nedanstående bild är tagen ur Bonniers Kokbok (1960). Här kan man se de rätter som var typiska för sextiotalets julbord – julskinka, dopp i grytan (anledning till att vi säger dopparedan), olika slags korvar, syltor och en hel del annat. De flesta av de rätter som är populära idag finns med, dock varken köttbullar eller prinskorv.

Julbord 1960 - ur Bonniers kokbok

Som julmat har prinskorven förekommit åtminstone sedan tidigt 1900-tal. Det finns flertalet annonser för tiden kring första världskriget där prinskorv nämns som en (av många) julrätter.

svd1911217.png
Annons i SvD 1918-12-15

Även 1924 förekommer liknande annonser, nu från NK:

svd1924.png
Annons i SvD 1924-12-22

Fjellström och Liby skriver i boken Det svenska julbordet . Rötter, riter, rätter från år 1000 till 2000 att prinskorven inte förekommer före andra världskriget, vilket (som visats ovan inte stämmer). Vidare skriver man

Troligen började enskilda enstaka hushåll servera prinskorv på 50-talets julbord. /…/ Ännu i slutet av 1970-talet finns den inte med i mattidningarnas eller kokböckernas uppdukade julbord.

Fjellström och Liby lägger fram idén att prinskorven blev populär på julbordet först när restaurangerna började anpassa sin julbord även för barn under 1980-talet. De skriver vidare:

Det skulle förklara varför Husmoderns köksalmanacka nämner prinskorven som ett naturligt inslag på julbordet första gången 1985.

Så även om prinskorven nämnts som julmat i enstaka annonser redan under tidigt 1900-tal är det först i slutet av samma sekel som korven tar sin givna plats.

Skrivet av Mattias Axelsson (2013-12-10)

Källa: Fjellström, Christina och Håkan Liby (2000) Det svenska julbordet . Rötter, riter, rätter från år 1000 till 2000 Carlsson  Bokförlag