Kort svar: Senapen fanns med redan när julskinkan blev en del av julmaten på slutet av 1800-talet.
Julskinkan har länge varit det viktigaste för de flesta svenskar på julbordet. Som julmat populariserades skinkan under slutet av 1800-talet. Det var när borgerligheten under sitt julfirande, i nationalromantikens namn, skulle återuppväcka gamla bondeseder som idén med julskinka. Julskinkan gjorde sig bra på bild – särskilt när den var pyntad och griljerad och den fanns en koppling till bondesamhällets ätande av gris.
Redan under slutet av 1800-talet, när julskinkan alltså var relativt ny som julmat, finns senap med som ett tillbehör. Så här beskrivs julmaten i SvD 1884:
Idag får ej dukas middagsbord i salen – nej, i köket på gammal svensk julsed, med dopp i grytan, med skinka och senap och extra julöl. Åh, vad det smakar
I Göteborgs Aftonblad annonserar t.ex. Winborgs 1894 att deras senap passar till ”grishufvud och julskinka”.
I Aftonbladet finns följande citat med i en lördagsföljetong 1900:
senap och skinka äro som man och hustru… gutår på halfvan… lycka till god jul och godt slut på året.
Slutsatsen måste alltså bli att senapen finns med som ett tillbehör till julskinkan redan från början.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2022-11-20
Kort svar: De äldsta annonserna för kokt julskinka finns från 1930-talet, men genomslaget kommer först på 1990-talet.
Julskinka har ätits vid jul sedan slutet av 1800-talet och är för många den viktigaste rätten på julbordet. Det vanligaste var att man kokade sin skinka själv innan man griljerade den. Men redan på 1930-talet börjar det dyka upp annonser där man kan köpa ”kokt julskinka” i butiker, men annonserna är fåtaliga hela vägen fram till 1990-talet.
I Dagens Nyheter 1994 skriver man en notis med rubriken ”Populärt med färdigkokt julskinka”:
De färdigkokta julskinkorna som bara behöver griljeras hemma har blivit en succé. Scan, som är en av de stora skinkproducenterna, räknar med att 10 procent av deras julskinkor kommer att levereras kokta till butiken. De kokta skinkorna, som började säljas för ett par år sedan kokas i en plastpåse som fungerar som emballage i butiken. I påsen finns då förutom den benfria skinkan även det spad som bildats under kokningen.
Till julen 1998 så var ”hälften av försäljningen färdigkokt julskinka i vissa butiker” och inför julen 2004 konstaterade Ica att ”köpa en färdigkokt julskinka börjar bli allt vanligare”.
Kort svar: Ordet ”helgskinka” började användas på 1970-talet.
Den viktigaste rätten på svenska julbord är julskinkan. Före 1800-talet var rimmad skinka något man åt under vårens högtider (ex. påsk). Modern ”påskskinka” lanserades dock i Sverige under mitten av 1900-talet. Dock är påskskinkan inte en rätt som ens har nått i närheten samma popularitet som julskinkan, som påskmat är det ägg, sill och lax som dominerar.
En mer modern företeelse är ”helgskinkan”, en kokt skinka som säljs vid andra tidpunkter på året än i december. Begreppet helgskinka började användas i annonser på 1970-talet.
Att leverantörer och butiker använder sig av begreppet ”helgskinka” handlar om att man vill kunna sälja produkten vid fler tillfällen än bara kring jul.
Kort svar: Före 1800-talet var rimmad skinka något man åt under vårens högtider (ex. påsk). Modern ”påskskinka” lanserades i Sverige under mitten av 1900-talet.
Fläskkött har funnits i det svenska köket i flera tusen år. I det gamla bondesamhället slaktades grisarna i oktober och december för att sedan saltas in så att det skulle räcka till nästa slakt. En eller ett par grisar sparades dock till lucia då de slaktades för att man skulle få färskt kött till julfirandet.
Man skulle kunna tro att julskinkan är en rest från detta, men som Ebbe Schön skriver (s. 16):
Julskinkan har dock inte så värst gamla anor. I regel åt man andra delar av grisen vid jul – skinkan brukade man salta ner och spara till våren.
Att äta skinka är alltså traditionellt (före mitten av 1800-talet) inte något som förknippats med jul utan snarare med vårens högtider. Mathistorikern Richard Tellström menar att de rimmad (alltså saltad) skinka var något som man i Sverige åt främst på vårkanten och sommaren. Det var skinkorna som saltades in i samband med luciaslakten som man åt då.
Den absolut viktigaste högtiden under våren sedan Sverige kristnats var givetvis påsken. Under fyrtio dagar före påskhelgen var det dessutom under katolsk tid fasta, vilket gjorde att både kött och ägg var otillåten mat. Därför är det inte en orimlig tanke att den rimmade skinkan förr var en del av påskens måltid.
Modern påskskinka
Under slutet av 1800-talet, i samband med nationalromantikens försök att återuppliva en gammal svensk bondekultur, blev den kokta julskinkan vanlig på julborden, däremot inte på påskborden. Tellström menar att:
påskskinka, en rimmad skinka (ibland lättrökt) till påskfirandet och såld under namnet ”påskskinka”, först uppträder på 1940-talet med blir vanligt förekommande först under 1960-talets andra hälft.
Dagen Nyheter 8 april 1941
Det finns annonser från 1930-talet där det står att ”rökt skinka – fin påskmat” även om det inte uttryckligen kallas för påskskinka. Begreppet påskskinka lanseras på 1940-talet.
Frekvensen av annonser ökar sedan tydligt under 1960-talet. Dock är påskskinkan inte en rätt som ens har nått i närheten samma popularitet som julskinkan, som påskmat är det ägg, sill och lax som dominerar. Även om man inom dagligvaruhandeln försökt lansera både advents- och helgskinka under lång tid.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-04-13
Källor:
e-postintervju med Richard Tellström
Schön, Ebbe (1998) Svenska traditioner Semic : Sundbyberg
Swahn, Jan-Öjvind (2017) Matens historia. Från A till Ö. Ordalaget förlag _ Bromma
Kort svar: Julskinkan växte fram som tradition i Sverige under slutet av 1800-talet och trängde successivt undan revbensspjäll som julbordets nummer ett.
Fläsk har spelat en stor roll i svenska hem under hundratals år. Där finns förmodligen också förklaringen till att grisen spelar så stor roll på våra julbord. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn:
Fläsk har hos oss varit i var mans mun ända sedan stenåldern. Det är ingen tillfällighet att vårt ord ”fläsk” är identiskt med engelskans ”Flesh” och tyskans ”Fleisch”, som bägge betyder ”kött i allmänenhet”
Innan kylskåpet gjorde entré i de svenska hushållen var saltning den enda konserveringsmetoden. Eftersom grisarna slaktades när de var som fetast (oktober/november) så åt våra förfäder salt fläsk under större delen av året.
Dock sparade man en eller några grisar som slaktades kring tiden för lucia. Och dessa tillreddes under de följande dagarna för att bli de rätter som förekom på det lokala julbordet.
Det var alltså snarare andra delar av grisen än skinkan som man tillredde inför julen, den rimmade skinkan sparades till vårens högtider. Den absolut viktigaste högtiden under våren sedan Sverige kristnats var givetvis påsken. Under fyrtio dagar före påskhelgen var det dessutom under katolsk tid fasta, vilket gjorde att både kött och ägg var otillåten mat. Därför är det inte en orimlig tanke att den rimmade skinkan förr var en del av påskens måltid.
Julskinkan hänger som sådan inte samman med någon hednisk gris. Swahn igen:
Mången tror att [julskinkan] /../ hänger ihop med den mytiske asagrisen Särimner. Fullt så romantiskt är det dock icke.
Nils-Arvid Bringéus skriver i Årets festdagar:
Tvärtemot vad det flesta tror är den kokta (och i sydligaste Sverige även lättrökta) julskinkan dock ingen särskilt gammal julrätt./../ Först i slutet av 1800-talet blev det vanligt bland gemene man med kokt skinka på julbordet.
Det var alltså när borgerligheten i nationalromantikens namn skulle återuppväcka gamla bondeseder som man kom på idén med julskinkan. Julskinkan gjorde sig bra på bild – särskilt när den var pyntad och griljerad och den fanns en koppling till bondesamhällets ätande av gris.
Kort svar: Julskinka är den enskilda rätt som är populärast på de svenska julborden.
De flesta av årets högtider är förknippade med mat – ägg och lamm vid påsk, sill och potatis vid midsommar och kräftor och surströmming på sensommaren. Men allra mest mat äter svenskarna under julhelgen.
Samtliga de undersökningar som jag läst visar att julskinkan är ohotad etta. Mellan 84 och 97 procent anger att de har julskinka på julbordet. Som tvåa kommer oftast sill och köttbullar.
Notera att frågorna som ställts i de olika undersökningarna varierar, men tydligt är att julskinkan, sillen och köttbullarna är det absolut mest centrala på svenskens julbord. Därefter kommer ofta Janssons frestelse, korv av olika slag och lax. Dock ska det sägas att julskinkan minskat något i popularitet under 2010-talet.
Källor: Artiklarna som länkas till vid respektive topplista.
Skrivet av: Mattias Axelsson (2012-10-28, uppdaterad 2021-09-24)
Kort svar: Kring jul var enda tiden på året då man förr åt färskt kött, därför dominerades julmaten av färskt fläskkött. Den griljerade julskinkan blev populär i slutet av 1800-talet då den passade bra in i den nationalromantiska bilden av julen.
Ordet jul är ett mycket gammalt och förkristet ord. Därmed kan vi dra slutsatsen att jul är en mycket gammal och förkristen fest. Dock kan vi inte dra slutsatsen att sättet som julen firades på i förkristen tid på något sätt liknar våra tiders jul. Vi vet helt enkelt för lite om forna tiders jular, om vi med forna tider menar före medeltiden.
Att fläsk har spelat en stor roll i svenska hem under hundratals år kan vi vara säkra på. Där finns förmodligen också förklaringen till att grisen spelar så stor roll på våra julbord. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn:
Fläsk har hos oss varit i var mans mun ända sedan stenåldern. Det är ingen tillfällighet att vårt ord ”fläsk” är identiskt med engelskans ”Flesh” och tyskans ”Fleisch”, som bägge betyder ”kött i allmänenhet”
Innan kylskåpet gjorde entré i de svenska hushållen var saltning den enda konserveringsmetoden. Eftersom grisarna slaktades när de var som fetast (oktober/november) så åt våra förfäder salt fläsk under större delen av året.
Dock sparade man en eller några grisar som slaktades kring tiden för lucia. Och dessa tillreddes under de följande dagarna för att bli de rätter som förekom på det lokala julbordet såsom olika korvar, revbensspjäll och liknande.
Det var alltså snarare andra delar av grisen än skinkan som man tillredde inför julen, den rimmade skinkan sparades till vårens högtider. Den absolut viktigaste högtiden under våren sedan Sverige kristnats var givetvis påsken. Under fyrtio dagar före påskhelgen var det dessutom under katolsk tid fasta, vilket gjorde att både kött och ägg var otillåten mat. Därför är det inte en orimlig tanke att den rimmade skinkan förr var en del av påskens måltid.
Att julskinkan skulle vara en rest från någon form av förkristet bruk, såsom slakten av Särimer stämmer alltså inte. Swahn igen:
Mången tror att [julskinkan] /../ hänger ihop med den mytiske asagrisen Särimner. Fullt så romantiskt är det dock icke.
Nils-Arvid Bringéus skriver i Årets festdagar:
Tvärtemot vad det flesta tror är den kokta (och i sydligaste Sverige även lättrökta) julskinkan dock ingen särskilt gammal julrätt /../ Först i slutet av 1800-talet blev det vanligt bland gemene man med kokt skinka på julbordet.
Julskinkan gjorde sig bra på det nationalromantiska julbordet: den såg pampig ut på bild, särskilt om den var griljerad och pyntad, och folk tog till sig smaken. På 1900-talet drev den successivt ut revbensspjällen till marginalen och blev närmast synonym med svensk julmat.
Högtider och traditioner 