Kort svar: Kring jul var enda tiden på året då man förr åt färskt kött, därför dominerades julmaten av färskt fläskkött. Den griljerade julskinkan blev populär i slutet av 1800-talet då den passade bra in i den nationalromantiska bilden av julen.

Ordet jul är ett mycket gammalt och förkristet ord. Därmed kan vi dra slutsatsen att jul är en mycket gammal och förkristen fest. Dock kan vi inte dra slutsatsen att sättet som julen firades på i förkristen tid på något sätt liknar våra tiders jul. Vi vet helt enkelt för lite om forna tiders jular, om vi med forna tider menar före medeltiden.

Att fläsk har spelat en stor roll i svenska hem under hundratals år kan vi vara säkra på. Där finns förmodligen också förklaringen till att grisen spelar så stor roll på våra julbord. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn:

Fläsk har hos oss varit i var mans mun ända sedan stenåldern. Det är ingen tillfällighet att vårt ord ”fläsk” är identiskt med engelskans ”Flesh” och tyskans ”Fleisch”, som bägge betyder ”kött i allmänenhet”

Innan kylskåpet gjorde entré i de svenska hushållen var saltning den enda konserveringsmetoden. Eftersom grisarna slaktades när de var  som fetast (oktober/november) så åt våra förfäder salt fläsk under större delen av året.

Dock sparade man en eller några grisar som slaktades kring tiden för lucia. Och dessa tillreddes under de följande dagarna för att bli de rätter som förekom på det lokala julbordet såsom olika korvar, revbensspjäll och liknande. 

Det var alltså snarare andra delar av grisen än skinkan som man tillredde inför julen, den rimmade skinkan sparades till vårens högtider. Den absolut viktigaste högtiden under våren sedan Sverige kristnats var givetvis påsken. Under fyrtio dagar före påskhelgen var det dessutom under katolsk tid fasta, vilket gjorde att både kött och ägg var otillåten mat. Därför är det inte en orimlig tanke att den rimmade skinkan förr var en del av påskens måltid.

Att julskinkan skulle vara en rest från någon form av förkristet bruk, såsom slakten av Särimer stämmer alltså inte. Swahn igen:

Mången tror att [julskinkan] /../ hänger ihop med den mytiske asagrisen Särimner. Fullt så romantiskt är det dock icke.

Nils-Arvid Bringéus skriver i Årets festdagar:

Tvärtemot vad det flesta tror är den kokta (och i sydligaste Sverige även lättrökta) julskinkan dock ingen särskilt gammal julrätt /../ Först i slutet av 1800-talet blev det vanligt bland gemene man med kokt skinka på julbordet.

Det var alltså när borgerligheten i nationalromantikens namn skulle återuppväcka gamla bondeseder som man kom på idén med julskinkan. Så här skriver Dick Harrison:

Julskinkan gjorde sig bra på det nationalromantiska julbordet: den såg pampig ut på bild, särskilt om den var griljerad och pyntad, och folk tog till sig smaken. På 1900-talet drev den successivt ut revbensspjällen till marginalen och blev närmast synonym med svensk julmat.

Idag är julskinkan det som allra flest svenska anser vara viktigast på julbordet, även om dess popularitet har minskat på senare år.

Skrivet av Mattias Axelsson (2009-12-24, uppdaterad 2018-12-08)

Källor:

Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

Fjellström, Christina och Håkan Liby (2000) Det svenska julbordet . Rötter, riter, rätter från år 1000 till 2000 Carlsson  Bokförlag

Schön, Ebbe (1998) Svenska traditioner Semic : Sundbyberg

Swahn, Jan-Öyvind (1993) Den svenska julboken Bra BöckerÅrets festdagar av Nils-Arvid Bringéus

”När blev julskinkan en tradition?” SvD 2015-12-27