Eftersom fettisdagens datum styrs av påsken så infaller den alltid på olika datum. Påskdagen 2022 infaller söndag den 17 april, vilket gör att fettisdagen 2022 infaller tisdag 1 mars.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (202-01-12)
Kort svar: Fastlagsris var från början en tradition att på skoj piska varandra under fastlagen. Under 1800-talet började man pynta riset och under 2000-talet har det nästan försvunnit.
Förutom att äta fläsk och fastlagsbullar har riset varit en tradition förknippat med fastlagen sedan åtminstone 1600-talet. Fastlagsriset var oftast av björk och traditionen bjöd att man på skämt piskade varandra med det under själva fastlagen. Nordisk familjebok från 1907 beskriver det som en sed som då fortfarande förekom:
Fastlagsris, späda grenar, vanligen af björk, med hvilka man numera på lek under fastlagen (särskildt fettisdagen) piskar hvarandra.
En artikel i Svenska Dagbladet från 1901 beskriver det istället fastlagsris som något:
man sätter här och där på bordet vid middagsbjudningar sedan man placerat några röda, blå och gula fjädrar i toppen
Under förra seklets första årtionden användes ”fastlagsris” omväxlande för ris man hade som prydnad och ris som man använde för att skämtsamt slå på varandra. När Els Beskow 1909 skulle illustrera fettisdagen var det barn som hade fjäderprydda ris i händerna, troligen på väg för att risa någon.
Fastlagsriset fortsatte vara en del av den svenska traditionen under stora delar av 1900-talet och det är egentligen först under slutet av seklet som fastlagsriset börjar försvinna och ersättes med påskriset. Enligt Swahn började man runt huvudstaden med påskris eftersom:
de i stockholmstrakten vanliga, inomhusdrivna och odekorerade påskrisen övertog fastlagsrisens pynt i form av mångfärgat dun.
Under hela 1900-talet finns det gott om annonser och artiklar i SvD om fastlagsris.
SvD 1966-02-19
Fastlagsris förekommer fortfarande på enstaka platser men numera är det ganska sällsynt. En torghandlare i Stockholm säger till SvD 2009:
Förr var det fastlagsris över halva torget, nu är det annat som gäller.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2021-02-10
En variant som däremot har funnits nästan lika länge som vispgrädden och florsockret är vaniljsemlan – alltså att man byter ut (eller kompletterar) fyllningen av mandelmassa mot vaniljkräm. Redan fettisdagen 1951 föreslog SvD under rubriken ”Dagens mat” att man efter fiskfilén med tyrolersås kunde är ”semlor fyllda med vaniljkräm”:
Fyll bullarna som omväxling med med mandelmassa, med vaniljkräm eller med inkråmet uppblött i mjölk och med hackad mandel och socker.
Semlor med vaniljkräm återkommer sedan den andra fettisdagen samma år eftersom man åt semlor under samtliga tisdagar i fastan. Vaniljsemla kan också syfta på en semla där man byter ut vispgrädden mot vaniljkräm.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2021-02-09
Namnet ”fettisdag” går flera hundra år tillbaka i tiden. Enligt Saob är det belagt sedan 1594, men min gissning är att det går tillbaka på katolsk tid, alltså medeltiden. Att kalla dagen för ”semmeldagen” är däremot betydligt mer sentida.
Varianten ”semledagen” finns belagd i tryckt text 1915 då Aftonbladet skriver om ”den första semledagen”. Stavningen ”semmeldagen” finns däremot inte i tidningstext förrän 1939. Ett samtida exempel är DN 1 april 1947 om ”den rätta semmeldagen” som då alltså var den sista fettisdagen.
Numera har varianten ”semmeldagen” ersatt ”semledagen” som alternativ benämning på fettisdagen.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2021-02-08
Det senaste tillskottet på den ”traditionella semlan” torde florsockret vara. Florsocker förekommer förvisso i Iduns kokbokredan 1911 men då som en ingrediens för att förlänga hållbarheten i mandelmassan.
I Prinsessornas kokbok från 1930-talet finns ett recept på semlor där det står att:
Semlorna siktas över med vanilj- eller florsocker och läggs upp på en servett.
Det äldsta belägget i SvD för florsocker som en garnering ovanpå locket är från 1938.
Florsocker omnämns också i kokboken Vardagsmat med helgdagssmak från 1939: ”För utseendets skull sikta lite florsocker över bullarna.” Även Stora kokboken från 1940 skriver i slutet av receptet: ”Lägg på locken och pudra till sist över litet florsocker”.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2021-02-08
Kort svar: En tradition som fanns kvar åtminstone in på 1990-talet var att man började äta semlor på fettisdagen och sedan åt semlor på de återstående sex tisdagarna under fastan.
Men även om semlan också kallats fastlagsbulle eller fettisdagsbulle finns det en äldre tradition att äta semla även efter fastlagen och fettisdagen. Det har till och med varit så att alla tisdagar under fastan fram till påsk har kallats för fettisdag.
Exakt när det här bruket tog sin början är svårt att säga, men det finns annonser från 1870-talet att konditorier säljer ”Semlor och mandelmassa /../ hvarje tisdag”.
Under 1900-talet förekommer det flitigt annonser om semlor och fläskmat på samtliga tisdagar under själv fastan fram till påsk.
På samma sätt som det är svårt att veta exakt när bruket att äta semlor på alla tisdagar under fastan så är det svårt att veta exakt när bruket försvinner eller åtminstone minskar radikalt. Det senaste tidningsbelägget jag funnit där någon aktivt uppmanar till semlor under alla tisdagar är från SvD 1992.
SvD 1992-02-27
En förklaring till att det blivit ovanligare med försäljning och förtäring av semlor under fastan är troligen att semlor säljs tidigare och tidigare och att de flesta konditorier har semlor till försäljning från åtminstone januari.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2021-02-03
Bakverket semla har andra namn – fastlagsbulle, fettisdagsbulle eller fastlagsbröd. Men när fettisdagsbullen under mitten av 1900-talet gick från att främst vara en efterrätt folk åt i hemmet till något man köpte på konditorierna blev det vanligare och vanligare att kalla bakverket för ”semla”.
Förutom att äta semlor fanns det tidigare många matiga traditioner förknippade med fastlagen i allmänhet och fettisdagen i synnerhet. Under dessa tre dagar är det fokus på mat och fest. Så här skriver Institutet för språk och folkminne:
[Under] den katolska fastlagen /passade man på/ att äta mycket och gott dagarna innan fastan inleddes. För att stå sig över fastan skulle man nu passa på att äta ”vitmat” som fisk, fläsk, ägg, mjölkprodukter och bröd bakat på fint vetemjöl.
Särskilt i norra Sverige finns det en tradition att på fettisdagen äta bruna brönor med fläsk och sedan avsluta måltiden med en fettisdagsbulle.
Att det var så stort fokus på fläsk och ägg beror på att den maten inte ingick i fastematen. Så efter fettisdagen fick man (förutom på söndagarna) inte äta vare sig fläsk elle ägg.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2020-02-20)
Dagarna i fastlagen har kallats olika saker – fläsksöndag, fastlagssöndag, blå måndag, bullmåndag, fettisdag, pannkaketisdag och stenkaketisdag – i olika delar av landet. Traditionerna vad som sker under fastlagen har också varierat över landet. Gemensamt för dessa har dock varit festande med fet och god mat. Syftet med fastlagen var att förbereda sig inför den kommande fastan.
När fastlagsbullen under mitten av 1900-talet gick från att främst vara en efterrätt folk åt i hemmet till något man köpte på konditorierna blev det vanligare och vanligare att kalla bakverket för ”semla”. Genom att använda ordet semla kunde konditorierna alltså sälja fler semlor under längre tid. Så här skriver Bringéus:
Utan tvekan är det genom bageriernas och konditoriernas marknadsföring som beteckningen ”semla” blivit allt vanligare även i de delar av landet där ordet saknar tradition.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2020-01-16)
Källa: Bringéus, Nils-Arvid. ”Fastlagsbullarna och deras föregångare”. Ur Gastronomisk kalender 1978. Årgång 18. Stockholm. Norstedts 1977.
Högtider och traditioner 