[Under] den katolska fastlagen passade [man] på att äta mycket och gott dagarna innan fastan inleddes. För att stå sig över fastan skulle man nu passa på att äta ”vitmat” som fisk, fläsk, ägg, mjölkprodukter och bröd bakat på fint vetemjöl.
Ordet fastlag kommer av av lågtyskan ”vastel-avent”, som direkt översatt blir ”faste-afton” på svenska. De tre dagarna av fastlag har firats i Sverige sedan kristendomen kom under den tidiga medeltiden. Så här skriver Institutet för språk och folkminnen
Förutom att äta fläsk, ägg och vetebröd förekom festliga upptåg under fastlagsfirandet. Fastlagen kallas också ”karneval” vilket kommer från latinets ”carne vale”, alltså ”farväl kött”. Runt om i världen är pampiga karnevaler fortfarande något som förknippas med fastlagen, t.ex. Mardi Gras-karnevalen i New Orleans.
Även i det katolska Sverige förekom det karnevaler av olika slag. Olaus Magnus skriver i Historia om de nordiska folken om hur svenskar på 1500-talet klädde ut sig och maskerade sig under fastlagen.
Fettisdagsgubbar från Alfta socken i Hälsingland någon gång i början av 1900-talet.
Andra traditioner som man förknippade med fastlagsfirandet förr var upptåg i form av t.ex. ”slå katten ur tunnan”. Leken gick ut på att pojkar och unga män red mot en upphängd tunna som man skulle slå sönder. När tunnan föll i bitar av slagen ramlade katten som tvingats in i tunnan ut. En annan tradition beskrivs av Institutet för språk och folkminnen så här:
Man kunde även ”åka långt lin”. Då tog man skidor eller kälke och åkte utför backarna och att åka långt ansågs vara lyckosamt. Den som kom längst som skulle få det mest högväxande linet till skörden.
De traditioner som överlevde in i det urbaniserade och industrialiserade 1900-talet var fastlagsriset (som numera snarare blivit påskris) och fastlagsbullen (som numera under namnet semla säljs i flera månader fram till fettisdagen).
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2023-02-07
Litteratur:
”Fastlagssöndagen” Institutet för språk och folkminnen (läst 2023-02-07)
Redan ordet semla avslöjar vilken som är den huvudsakliga ingrediensen i bakningen. Ordet ”semla” kommer nämligen från latinets ”simila” och tyskans ”semel”, som betyder fint vetemjöl. Det fina vetemjölet var det som användes när man bakade fastlagsbullarna som skulle ätas under fastlagsfirandet. Så här skriver Institutet för språk och folkminne:
[Under] den katolska fastlagen /passade man på/ att äta mycket och gott dagarna innan fastan inleddes. För att stå sig över fastan skulle man nu passa på att äta ”vitmat” som fisk, fläsk, ägg, mjölkprodukter och bröd bakat på fint vetemjöl.
Från de äldsta recepten på semlor, som är från 1700-talet, är det tydligt att bullarna ska bakas på just vetemjöl. Det fina mjölet är et tecken på att det är fest och man bryter den tråkiga vardagen när man äter semlorna. Semlan äts just under fastlagen eftersom det är en fest inför den stundande fastan.
Dock var hade de äldsta bullarna vare sig socker, mandelmassa, vispgrädde eller florsocker. Det var istället mjölet som gjorde dem till festmat. Nils-Arvid Bringéus menar att seden att äta semlor eller fastlagsbullar inte var någon allmänt förekommande sed i Sverige på 1700-talet, förutom i de sydliga landskapen. I övriga Sverige var det främst en sed för de högre klasserna. Så här skriver Bringéus:
Att fettisdagsbullar, bakade av vetemjöl, inte förekom i övre Sverige är naturligt. Vete odlades främst i de sydsvenska slättbygderna och även där i obetydlig utsträckning.
I norra Sverige var kornmjölet det som dominerande och på det kan man inte baka bullar eftersom det innehåller för lite gluten. Därför bakades inga vetebullar i de breda folklagren.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2023-02-01
Eftersom fettisdagens datum styrs av påsken så infaller den alltid på olika datum. Påskdagen 2022 infaller söndag den 17 april, vilket gör att fettisdagen 2022 infaller tisdag 1 mars.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (202-01-12)
Kort svar: Bullmåndagen eller bullamåndagen är en sydsvensk benämning på måndagen i fastlagen, dagen före fettisdagen.
Fastlagen är de tre dagar som ligger för påskfastan och då man ska förbereda sig inför den försakelse som fastan innebär.
Fastlagssöndagen inleder fastlagen och fettisdagen avslutar, däremellan ligger en måndag som har lite olika namn – blåmåndagen (ett namn har överförts till stilla veckan) och bullmåndagen är de två vanligaste. Enligt ne.se är bullmåndagen:
en sydsvensk benämning på måndagen i fastlagen, dagen före fettisdagen.
Benämning bullmåndag eller bullamåndag är en rest från den tid då landskapen i södra Sverige var danska. I Skåne är det av tradition måndagen som är den stora festdagen. I sin bok Matkultur i Skåne skriver Nils-Arvid Bringéus:
Fastlagsmåndagen [var] den egentliga festdagen i den skånska fastlagen. Det var en fridag både för landsbygdens tjänstefolk och städernas hantverkare.
Under måndagen ordnades fastlagsgillen och då serverades det fastlagsbullar. Då var det brukligt att drängarna köpte bullar till pigorna.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2021-02-13
Källor: Bringéus, Nils-Arvid (1981) Matkultur i Skåne
Dagarna i fastlagen har kallats olika saker – fläsksöndag, fastlagssöndag, blå måndag, bullmåndag, fettisdag, pannkaketisdag och stenkaketisdag – i olika delar av landet. Traditionerna vad som sker under fastlagen har också varierat över landet. Gemensamt för dessa har dock varit festande med fet och god mat. Syftet med fastlagen var att förbereda sig inför den kommande fastan.
När fastlagsbullen under mitten av 1900-talet gick från att främst vara en efterrätt folk åt i hemmet till något man köpte på konditorierna blev det vanligare och vanligare att kalla bakverket för ”semla”. Genom att använda ordet semla kunde konditorierna alltså sälja fler semlor under längre tid. Så här skriver Bringéus:
Utan tvekan är det genom bageriernas och konditoriernas marknadsföring som beteckningen ”semla” blivit allt vanligare även i de delar av landet där ordet saknar tradition.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2020-01-16)
Källa: Bringéus, Nils-Arvid. ”Fastlagsbullarna och deras föregångare”. Ur Gastronomisk kalender 1978. Årgång 18. Stockholm. Norstedts 1977.
Kort svar: Det traditionella svaret är att semlor ska ätas på fettisdagen, men redan i mitten av 1900-talet förekom det att man sålde och åt semlor eller fettisdagsbullar tidigare än så.
Traditionellt har semlor kopplats till dagarna i fastlagen och särskilt fettisdagen (dagen precis före fastan). Under mitten av 1900-talet gick semlan från att ha varit en bulle som ”serverades som efterrätt till en middag av bönor och fläsk som serverades på tisdagarna” (Öhrn, 2006) till att bli en gräddbakelse som åts eller köptes på konditorierna. Semlan åts alltså på samtliga tisdagar – från den första till den sista – under fastan.
Men trenden under andra halvan av 1900-talet har snarare varit att semlor finns till försäljning tidigare och tidigare. Bringéus skriver till exempel:
Utan tvekan är det genom bageriernas och konditoriernas marknadsföring som beteckningen ”semla” blivit allt vanligare även i de delar av landet där ordet saknar tradition.
Just övergången från efterrätt som bakades hemma till bakelse som köptes på konditorierna har tydligt påverkat när semlorna börjar konsumeras.
Bakgrunden är att staten sedan kriget reglerat priser och innehåll på t.ex. bröd. Dessa regleringar fanns kvar flera år efter att kriget tog slut.
I januari 1951 kan man läsa om ”Nya normalpriser” för bl.a. semlor. För 1951 gäller att semlor som säljs från 19 januari kostar 28 öre om det är semlor med ”3 hg fett och med mandelmassa i hel bit”
SvD 19/1 1951
För året därefter gällde att försäljningen kunde börja 28 januari.
SvD 28/1 1952
Men att pris och försäljning av semlor regleras betyder alltså inte att semlor bara såldes på fettisdagen. Den 12 januari 1956 rapporterar DN att försäljningen av semlor redan ”tjuvstartat” i Helsingborg.
DN 1956-01-12
Två år senare (1958) skriver DN igen om hur man i Skåne börjat sälja semlor redan i januari. Men redan före 1950-talet hade man börjat sälja semlor innan fettisdagen.
År 1935 var påsken väldigt sen (påskdagen inföll så sent som 21 april) vilket innebär att fettisdagen inte inföll förrän tisdag 5 mars. På Idag-sidan i SvD stod det den 27 februari 1935 – alltså en vecka före fettisdagen:
Det är så långt till påsken i år, att man börjar ta ut fastlagen i förskott. Det vill säga fettisdagsbullarna. Det är inte fettisdag förrän i nästa vecka, men redan igår började semlorna rada upp sig i bullbordens fönster, sprickfärdiga av vispgrädde och mandelmassa. Det är bestämt första gången man tjuvstartar med fastan.
Men utifrån det jag hittat i olika tidningsarkiv är det framförallt på 1950-talet som semlor börjar säljas tidigare och tidigare.
Men de yngre har inte samma fasta förankring för sina traditioner. /../ För vad är det egentligen för roligt med fastan om fastlagsrisen pryder hemmen månader i förväg? Vart tar tjusningen med den första fettisdagen vägen om man får äta sig mätt på semlor redan på lördagen innan och sedan på spridda veckodagar fastan igenom?
År 1965 skrev en författare att ”varför ta ut den lilla bullen så långt i förskott, i år tror jag man började försäljningen redan strax efter trettone”. Semlorna började alltså säljas i butik redan vid trettondagen (6 januari).
Ur Svd 1965-03-09
I en jobbannons från 1979 kan man läsa att Skogaholms bageri söker extra personal fr.o.m. vecka 2 för tillverkning av just semlor.
Den 13 januari 1982 konstateras i DN att semlor gör sin premiär redan i januari.
DN 13/1 1982
Och i januari 1984 är det återigen en stort uppslagen artikel om att försäljningen av semlor tjuvstartar ”som vanligt.
DN 10/1 1984.
Den tydliga trenden är att det alltsedan åtminstone 1950-talet har klagats på att försäljningen av semlor ”tjuvstartar”. Sedan på 1970- och 1980-talet är det ett väl etablerat faktum att semlor börjar säljas i början av januari.
Även Mia Öhrn skriver liknande.
Harriet som står i butiken på Dalpojken berättar att de har börjat med semlor på annandagen ända sedan 1960-talet. Nu för tiden är det sällan kunderna blir upprörda över detta angrepp på traditionerna.
Kort svar: Semla kommer av latinets simila (det fina mjölet). Att semla slagit ut andra benämningar på bakverket beror troligtvis på att konditorierna på så vis kan sälja semlan under en längre period än bara fastlagen eller fettisdagen.
Ordet ”semla” kommer från latinets ”simila” och tyskans ”semel”, som betyder fint vetemjöl. Det fina vetemjölet var det som användes när man bakade fastlagsbullarna som skulle ätas under fastlagsfirandet. Det fina vetemjölet var något som annars bara användes undantagsvis i det gamla bondesamhället.
Angående namnet så påpekar Nordiska Museet att ”från 1800-talets mitt är den vanligaste beteckningen på hetvägg fettisdagsbulle eller fastlagsbulle. I dag kallas fettisdagsbullar vanligtvis för semlor.”
Att ordet ”semla” konkurrerat ut de övriga orden förklarar Nils-Arvid Bringéus med konditoriernas ökade roll i tillverkningen av semlor. Undersökningar pekar tydligt på att under förra seklet första hälft sjönk andelen svenskar som bakade sina egna semlor drastiskt, samtidigt som konsumtionen av konditoribakade semlor ökade.
Eftersom den fanns en stor efterfrågan på semlor ville konditorierna så klart sälja mer och genom att istället för fettisdags- eller fastlagsbulle använda ordet semla frikopplades bakverket från själva fastlagen eller fettisdagen. Genom att använda ordet semla kunde konditorierna alltså sälja fler semlor under längre tid. Så här skriver Bringéus:
Utan tvekan är det genom bageriernas och konditoriernas marknadsföring som beteteckningen ”semla” blivit allt vanligare även i de delar av landet där ordet saknar tradition.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2009-02-16, uppdaterad 2023-02-03)
Källa: Bringéus, Nils-Arvid. ”Fastlagsbullarna och deras föregångare”. Ur Gastronomisk kalender 1978. Årgång 18. Stockholm. Norstedts 1977.
Högtider och traditioner 
