Etikettarkiv: hetvägg

Vad är hetvägg?

av

Kort svar: I dag betyder hetvägg oftast att äta en semla med varm mjölk och kryddor. Från början var hetvägg en översättning av tyska Heisswecken som betyder ”varma kilar”.

Hetvägg är ett av alla namn på det som de flesta idag kallar semla. Men varifrån kommer ordet hetvägg? Som så många av de svenska traditionerna är det från Tyskland.

2013-11-06 15.21.35

Från medeltiden finns en rad belägg för att det i Tyskland, Danmark och Skåne åts något som på tyska kallades Heisswecken. Översätts till svenska blir det ”varma kilar”.

Wecken?

”Wecken” syftar på den form som bröden hade. De var alltså kors- eller kilformat (inte runda som nu) och formen skvallrar om att bröden hade en religiös betydelse under medeltiden. Så här skriver Harrison och Ulvros:

Korsformade bröd, eller bröd med kors som mönster, var vanliga och kan knytas samman med att bröd rent allmänt förknippades med fruktbarhet och det gudomliga.

Heiss?

Vad gäller förledet – ”heiss” – är det något mer oklart vad som åsyftas. En teori är att Heisswecken påminner  om bröd som bakats utan jäst eller surdeg och därför snabbt blir oätliga om de inte äts varma. Heis i Heiswecken skulle alltså syfta på att man åt bröden varma. Bringeus menar dock att det inte är en förklaring som övertygar då skillnaderna mellan Heisswecken och bröd utan jäst eller surdeg är stora.

Vi vet att man åtminstone sedan 1600-talet har ätit bröden med varm mjölk eller smält, varmt smör.  Således kan heiss istället syfta på att man åt bröden med varm mjölk.

Bringeus skriver:

Att fastlagsbröden ätits varma redan under medletiden antyder belägg för ordet ”Heisswecken” i en köksbok från ett hospital i Hamburg 1457. Den varma mjölken eller smöret har naturligtvis också bidragit till att göra bröden lättätna.

Hetvägg?

Till svenska språket översattes Heisswecken till hetvägg och finns belagt första gången 1689. Varför det blev just hetvägg (Wecken kan betyda både kil och vägg) är oklart.

När vi i dagligt tal använder hetvägg i svenskan är det främst att äta semla i en tallrik med varm mjölk kryddat med ex kanel som åsyftas.

Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2009-02-19)

Källor:

Bringéus, Nils-Arvid. ”Fastlagsbullarna och deras föregångare”. Ur Gastronomisk kalender 1978. Årgång 18. Stockholm. Nordstedts 1977.

Harrison, Dick  och Eva Helen Ulvros (2003) Historiebok för kakälskare Historiska Media

Öhrn, Mia (2006) Semlor Natur&Kultur

Varför heter det semla?

av

Kort svar: Semla kommer av latinets simila (det fina mjölet). Att semla slagit ut andra benämningar på bakverket beror troligtvis på att konditorierna på så vis kan sälja semlan under en längre period än bara fastlagen eller fettisdagen.

Att ordet semla kommer av latinets simila som betyder ”det finaste mjölet” är känt av många. Men hur kommer det sig att semla har blivit det totalt dominerande ordet, till skillnad från hetvägg, fastlagsbulle, fettisdagsbulle eller tisdagsbulle?

Foto: http://www.fotoakuten.se

En förklaring som Nils-Arvid Bringéus anför är att det hänger samman med konditoriernas ökade roll i tillverkningen av semlor. Undersökningar pekar tydligt på att under förra seklet första hälft sjönk andelen svenskar som bakade sina egna semlor drastiskt, samtidigt som konsumtionen av konditoribakade semlor ökade.

Eftersom den fanns en stor efterfrågan på semlor ville konditorierna så klart sälja mer och genom att istället för fettisdags- eller fastlagsbulle använda ordet semla frikopplades bakverket från själva fastlagen eller fettisdagen. Genom att använda ordet semla kunde konditorierna alltså sälja fler semlor under längre tid. Så här skriver Bringéus:

Utan tvekan är det genom bageriernas och konditoriernas marknadsföring som beteteckningen ”semla” blivit allt vanligare även i de delar av landet där ordet saknar tradition.

Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2009-02-16)

Källa: Bringéus, Nils-Arvid. ”Fastlagsbullarna och deras föregångare”. Ur Gastronomisk kalender 1978. Årgång 18. Stockholm. Norstedts 1977.