Vad är skillnaden mellan den kristna kalendern och den muslimska kalendern?

Kort svar: Skillnaden mellan den gregorianska (kristna) kalendern och den muslimska kalendern är att den kristna utgår från att ett år är samma som jordens bana runt solen och är 365 dagar, medan den muslimska utgår från att en månad är samma som månens bana runt jorden och därmed är en månad 29/30 dagar och ett år 354 dagar.

Vid så gott som all beräkning av tid har astronomiska iakttagelser använts – särskilt de två himlakropparna solen och månen som med regelbundenhet rör sig på himlavalvet. Den tid som jorden tar på sig att passera ett varv runt solen brukar räknas som ett år, medan den tid det tar för månen att röra sig runt jorden är en månad. Problemet är att dessa två röreslebanor inte synkar med varandra.

calendar-612420_960_720

Jorden rör sig runt jorden på drygt 365 dagar. Månen rör sig runt jorden på 29,5 dagar. Om man ska använda sig av månader med 29,5 dagar så kommer ett år med elva månader vara 324 dagar, ett år med tolv månader vara 354 dagar och ett år med tretton månader vara 383 dagar. Måne och sol ligger alltså inte i fas med varandra.

Den julianska och den gregorianska kalendern

En av många saker som Julius Caesar kommit att bli ihågkommen för är att han ligger bakom och har fått ge namn åt den kalender som användes i stora delar av Europa under nästan ett och ett halvt årtusende – den julianska kalendern.

Den julianska kalendern ersatte den äldre romerska och man började räkna ett år som jordens bana runt solen. Det var år 46 fvt som Julius Caesar införde han en ny kalender. Lars-Olof Lodén skriver:

Samma år utfärdade han ett edikt att årets längd i fortsättningen skulle fastställas till 365 dagar samt att vart fjärde år en skottdag skulle tilläggas. Härigenom erhöll man en 4-årsperiod på sammanlagt 1461 dygn, vilket mindre än en timme avviker från den totala längden av fyra tropiska år.

Även om den julianska kalendern var avsevärt mycket bättre än de tidigare romerska var den behäftad med ett fel som fick stor betydelse – noggrannheten i uppskattningen av hur långt året skulle vara. Det julianska året (med ett skottår vart fjärde år) var i snitt 365,25 dagar. Det astronomiska året är 365,2422 dagar. Detta gör en skillnad på 11 minuter och 14 sekunder per år, vilket kan tyckas lite. På 128 år växer dock felet till ett helt dygn.

Först under 1500-talets andra hälft kom den julianska kalendern att på allvar utmanas av den kalender som kommit att kallas den gregorianska, av sin upphovsman Gregorius XIII.

Det som skiljer den gregorianska kalendern från den julianska är reglerna för vilka år som är skottår. I den julianska var ju vart fjärde år skottår, utan undantag. Men i den gregorianska kalendern så 

hoppade [man] över skottdagarna varje jämnt hundratal år om hundratalssiffran inte är jämnt delbar med fyra

Åren 1700, 1800, 1900 och 2100 är alltså inte skottår, men år 1600 och år 2000 är skottår i den gregorianska.

De första länderna att införa den gregorianska kalendern var de katolska, ex. Spanien, Italien, Portugal och Österrike. Det skedde i oktober 1582. Torsdagen den 4 oktober 1582 följdes i dessa länder av den 15 oktober 1582.

calendarsreformlrg

Bilden visar en kalender från oktober 1582 – där man kan se att tio dagar saknas.

Eftersom det fanns en konflikt mellan bl.a. katoliker och protestanter i Europa dröjde det långt tid innan andra länder införde den gregorianska kalendern. I Storbritannien skedde det inte förrän 1752 och Sverige följde året därpå (1753). För svensk del ströks elva dagar i februari.

Den muslimska kalendern

Inom islam börjar tiden räknas från det år då Muhammed tvingades fly från Mecka till Median (en händelse som kallas hijra) – år 622 e.Kr.. Detta år räknas som det första och därefter skriver man AH (latinska anno hegirae = efter hijra). År 2016 e.Kr. är alltså år 1437 AH. Till skillnad från den kristna kalendern som räknar åren efter Kristi födelse (därav förkortningen e.Kr.).

GUANTANAMO BAY, Cuba – Capt. Rachel C. Bono, commanding officer of Naval Hospital Jacksonville, and members of her staff visited Joint Task Force Guantanamo's Camp Delta on Oct. 4, 2007. While there, Capt. Bono toured detainee medical care facilities and was briefed on the JTF Guantanamo mission. JTF Guantanamo conducts safe and humane care and custody of detained enemy combatants. The JTF conducts interrogation operations to collect strategic intelligence in support of the Global War on Terror and supports law enforcement and war crimes investigations. JTF Guantanamo is committed to the safety and security of American service members and civilians working inside its detention facilities. (JTF GTMO photo by Navy Mass Communication Specialist 1st Class Richard M. Wolff) UNCLASSIFIED. Cleared for public release. For additional information contact JTF-GTMO PAO 011-5399-3651; DSN 660-3651

Men förutom att den muslimska och den kristna kalendern har olika startår för respektive tideräkning är åren respektive månaderna olika långa. Den muslimska kalendern bygger på att en månad är lika lång som den tid det tar för månen att röra sig ett varv runt jorden (29,5 dygn). Ett muslimskt år är tolv månmånader. I Koranen (9:36) står det:

Antalet månader är tolv enligt Guds dekret – vilket Han fastställde den dag då Han skapade himlarna och jorden. Av dem är fyra helgade; detta är [Guds] evigt sanna lag. Vanhelga därför inte dessa [månader] till skada för er själva.

Den muslimska kalendern har alltså också tolv månader (mest känd är förmodligen fastemånaden ramadan) men efter som de är kortare då blir det muslimska året också kortare – 354 eller 355 dagar. Detta gör att de muslimska högtiderna (ex. eid al-fitr och eid al-adha) är på olika datum i den svenska kalendern från år till år.

Även judiska och kristna traditioner var från början knutna till månen. Påskfirandet (både judisk pesach och kristen påsk) är ju tydligt knutet till fullmånen och det är därför som påsken infaller på olika datum varje år.

Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2016-05-21)

Källa:

Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm

Vilket år bytte Sverige till den gregorianska kalendern (den nya stilen)?

Kort svar: Sverige bytte till den gregorianska kalendern (den nya stilen) den 1 mars 1753. Det gjordes genom att man tog bort elva dagar i februari 1753 för att kalendern på så vis skulle hamna i fas med den gregorianska.

Alltsedan Sverige blev kristet någon gång runt 1100-talet användes den julianska tideräkningen i Sverige. Den julianska kalendern som infördes av Julius Caesar år 46 fvt var betydligt bättre än tidigare kalendrar, men fortfarande hade den inte riktigt löst problemet med skottår och årets längd. Det julianska året (med ett skottår vart fjärde år) var i snitt 365,25 dagar. Det astronomiska året är 365,2422 dagar. Detta gör en skillnad på 11 minuter och 14 sekunder per år, vilket kan tyckas lite. På 128 år växer dock felet till ett helt dygn.

Felet i kalendern blir problematiskt t.ex. i förhållande till solstånden och dagjämningspunkterna. Vårdagjämningen inföll 24 mars när den julianska kalendern skapades. Ett drygt sekel senare var vårdagjämningen den 23 mars. Detta i sin tur blir problematiskt för påsken eftersom den är knuten till vårdagjämningen.

Skillnad mellan den julianska och den gregorianska kalendern

Först under 1500-talets andra hälft kom den julianska kalendern på allvar att utmanas av den kalender som kommit att kallas den gregorianska, av sin upphovsman Gregorius XIII. Det som skiljer den gregorianska kalendern från den julianska är reglerna för vilka år som är skottår. I den julianska var ju vart fjärde år skottår, utan undantag. Men i den gregorianska kalendern så 

hoppade [man] över skottdagarna varje jämnt hundratal år om hundratalssiffran inte är jämnt delbar med fyra

Åren 1700, 1800, 1900 och 2100 är alltså inte skottår, men år 1600 och år 2000 är skottår i den gregorianska.

De första länderna att införa den gregorianska kalendern var de katolska, ex. Spanien, Italien, Portugal och Österrike. Det skedde i oktober 1582. Torsdagen den 4 oktober 1582 följdes i dessa länder av den 15 oktober 1582.

calendarsreformlrg

Bilden visar en kalender från oktober 1582 – där man kan se att tio dagar saknas.

Eftersom det fanns en konflikt mellan bl.a. katoliker och protestanter i Europa dröjde det långt tid innan andra länder införde den gregorianska kalendern.

Hur Sverige bytte till den gregorianska kalendern

Sverige var sedan mitten av 1500-talet protestantiskt och konflikten med katoliker hade förstärkts under 1600-talet. När katolska länder bytte till den bättre gregorianska kalendern var Sverige inte villigt att följa efter med en gång. Och när landet väl bestämde sig att byta kalender gjordes det på ett sätt som skapade stor förvirring under 1700-talet. Så här skriver Lodén:

Först år 1700 gjordes emellertid det första halvhjärtade försöket att närma sig den nya stilen. Enligt den gamla (julianska)stilen skulle detta år vara ett skottår. Enligt den nya skulle skottdagen uteslutas /../ För att inte avlägsna sig mer än tio dagar från den nya stilen beslöt man i Sverige /../ att år 1700 utesluta skottdagen men i övrigt inte företa några ingrepp i kalendern.

Tanken var att övergången från den gamla till den nya stilen skulle ske gradvis. Detta skulle ske genom att den svenska kalendern skulle utesluta skottår de följande fyrtio åren. På så vis kunde man på ett knappt halvsekel komma i fas med de extra elva dagar som den gregorianska kalendern låg före den svenska.

Av olika skäl (t.ex. att Karl XII befanns sig utomlands stor del av tiden) så glömdes de nya reglerna bort både  år 1704 och 1708. Mellan åren 1700 och 1712 hade Sverige alltså en helt egen kalender som varken låg i fas med den julianska eller den gregorianska kalendern, något som blev väldigt svårt rent praktiskt. Ifrån Turkiet bestämde hade kung Karl XII begränsade möjligheter att styra Sverige. Lodén skriver:

Det lär i alla fall i god tid före utgivandet av 1712 års almanacka ha anlänt ett kungligt brev från lyxhotellet i Bender, innehållande en befallning att återinföra den gamla stilen i Sverige.

Och 1712 valde Sverige att återigen inför den julianska kalendern genom att efter den 29 februari 1712 lägga in en extra dag – den 30 februari. År 1712 innehöll alltså 367 dagar, vilket är helt unikt i modern tid.

30 feb
Kalenderblad från svensk almanacka – februari 1712 (notera 30 februari)

Nästa gång en kalenderreform kom på tal var i mitten av 1700-talet. Fler och fler länder hade bytt till den gregorianska (bl.a.  Storbritannien 1752) och det blev till slut ohållbart för Sverige att behålla den julianska kalendern.

År 1753 var det dags och då gjorde man bytet direkt genom att i februari 1753 helt enkelt plocka bort elva dagar. Den 17 februari följdes av den 1 mars. Den 18 till 28 februari 1753 finns alltså inte i svensk historia, ett problem för bl.a. släktforskare som skall bedöma hur gamla människor som levde vid den här reformationen blev.

1753_almanacka

Under flera år efter reformen 1753 hade svenska almanackor parallella datum som visade både ”den gamla stilen” (datum enligt juliansk kalender) och ”den nya stilen” (datum enligt den gregorianska kalendern.

Skrivet av Mattias Axelsson (2013-06-26)

Källa:

Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm

Vad är det för skillnad mellan den julianska kalendern och den gregorianska kalendern?

Kort svar: Skillnaden mellan den julianska och den gregorianska är att den julianska har skottår alla år som är jämnt delbara med fyra och att den gregorianska har skottår alla år som är jämnt delbara med fyra (undantaget sekelskiftesår, så till vida dessa sekelskiftsåret inte är jämnt delbart med fyrahundra – t.ex. år 1600 och 2000). På grund av detta skiljer det nu 13 dagar mellan dessa två kalendrar. 

En av många saker som Julius Caesar kommit att bli ihågkommen för är att han ligger bakom och har fått ge namn åt den kalender som användes i stora delar av Europa under nästan ett och ett halvt årtusende – den julianska kalendern.

Den julianska kalendern

Anledningen till att Caesar år 46 fvt med hjälp av astronomen Sosigenes skapade en ny kalender var att den tideräkning som använts i den romerska riket fram tills då var ett myller av olika regler och det fanns ett stort utrymme för godtycke i hur årets längd och dylikt bestämdes. Prästerskapet hade nämligen som uppgift att med hjälp av astronomiska beräkningar bestämma när och hur skottmånader skulle fungera.

Skottår, skottmånader och skottdagar används eftersom ett kalendariskt år inte går jämnt ut med ett astronomiskt. Den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt solen är 365,2422 dygn. För att lösa detta har man i olika kulturer löst det på olika sätt. De för-julianska metoderna i Rom var inte lyckade och enligt Lodén (s. 98) hade romarna ett dokumenterat dåligt sinne för tideräkning

Men när Julius Caesar år 46 fvt kom tillbaka till Rom från sin resa i Afrika införde han en ny kalender. Lars-Olof Lodén skriver:

Samma år utfärdade han ett edikt att årets längd i fortsättningen skulle fastställas till 365 dagar samt att vart fjärde år en skottdag skulle tilläggas. Härigenom erhöll man en 4-årsperiod på sammanlagt 1461 dygn, vilket mindre än en timme avviker från den totala längden av fyra tropiska år.

Eftersom det kalendariska och det astronomiska året hamnart helt ur fas lade man till två extra skottmånader varpå år 46 fvt hade inte mindre än 445 dagar. Det har kallats ”annus confusionis” (förvirringens år). Den 1 januari 45 fvt blev alltså det första året med den julianska kalendern och även det första året då 1 januari var nyårsdag (vilket dröjde ända till 1500-talet innan det infördes i Sverige och till 1752 innan det infördes i England).

Efter några problem under de första åren efter införandet – prästerna missuppfattade regeln för skottår och la in det vart tredje år istället för vart fjärde, vilket sedan korrigerades av Augustus år 8 fvt – har den julianska kalendern varit oförändrad.

Problemen med den julianska kalendern

Även om den julianska kalendern var avsevärt mycket bättre än de tidigare romerska var den behäftad med ett fel som fick stor betydelse – noggrannheten i uppskattningen av hur långt året skulle vara. Det julianska året (med ett skottår vart fjärde år) var i snitt 365,25 dagar. Det astronomiska året är 365,2422 dagar. Detta gör en skillnad på 11 minuter och 14 sekunder per år, vilket kan tyckas lite. På 128 år växer dock felet till ett helt dygn.

Felet i kalendern blir problematiskt t.ex. i förhållande till solstånden och dagjämningspunkterna. Vårdagjämningen inföll 24 mars när den julianska kalendern skapades. Ett drygt sekel senare var vårdagjämningen den 23 mars.

När lärda kristna sammanträdde i Nicaea år 325 för att bl.a. komma överens över påskens placering i almanackan hade vårdagjämningen flyttats tre dagar och inföll stället den 21 mars. Därför tog man den 21 mars som utgångspunkt för att bestämma när påsken skulle infalla – påskdagen är den första söndagen som infaller efter den första ecklesiastiska (inte astronomiska) fullmånen på eller efter 21 mars. Det är alltså inte den faktiska vårdagjämningen, utan den 21 mars som används när påskens datum skall bestämmas.

Dock gjorde man inget åt den julianska kalendern, vilket fick till följd att den faktiska vårdagjämningen successivt förflyttade sig bakåt i almanackan med ett dygn bart 128 år. Samma sak gällde såklart för de övriga solstånden och dagjämningarna. Vintersolståndet hade t.ex. under senare delen av medeltiden hamnat runt 13 december vilket är orsaken till att lucia kallades ”årets längsta natt”.

Den gregorianska kalenderns införande

En hel del försök gjordes för att reformera kalendern. Så här skriver Lodén:

Det dröjde dock inte särskilt länge innan felaktigheterna upptäcktes, och det kan väcka en viss förvåning att det tog så mycket längre tid innan någon reform kom till stånd. (s. 126)

För det var först under 1500-talets andra hälft som den julianska kalendern på allvar utmanades av den kalender som kommit att kallas den gregorianska, av sin upphovsman Gregorius XIII.

Det som skiljer den gregorianska kalendern från den julianska är reglerna för vilka år som är skottår. I den julianska var ju vart fjärde år skottår, utan undantag. Men i den gregorianska kalendern så 

hoppade [man] över skottdagarna varje jämnt hundratal år om hundratalssiffran inte är jämnt delbar med fyra

Åren 1700, 1800, 1900 och 2100 är alltså inte skottår, men år 1600 och år 2000 är skottår i den gregorianska.

Eftersom den gregorianska kalendern utesluter fler skottår blir det genomsnittliga året 365,2425 dygn, betydligt mer exakt än det julianska året (365,25 dygn). Den gregorianska kalendern kommer att gå fel med ett dygn efter 3 333 år. Så år 4916 kan det vara läge för en extra dag.

De första länderna att införa den gregorianska kalendern var de katolska, ex. Spanien, Italien, Portugal och Österrike. Det skedde i oktober 1582. Torsdagen den 4 oktober 1582 följdes i dessa länder av den 15 oktober 1582.

calendarsreformlrg


Bilden visar en kalender från oktober 1582 – där man kan se att tio dagar saknas.

Eftersom det fanns en konflikt mellan bl.a. katoliker och protestanter i Europa dröjde det långt tid innan andra länder införde den gregorianska kalendern. I Storbritannien skedde det inte förrän 1752 och Sverige följde året därpå (1753). För svensk del ströks elva dagar i februari.

Grekland var det sista europeiska landet som införde den gregorianska kalendern 1923. Dock används den julianska kalendern fortfarande i religiösa sammanhang av ortodoxt kristna när man firar högtider – därför infaller den ortodoxa juldagen 7 januari.

När den gregorianska kalendern infördes 1582 skiljde det tio dagar mellan kalendrarna. För varje skottår som den gregorianska kalendern hoppar över (1700, 1800, 1900) så flyttas kalendrarna ytterligare en dag ifrån varandra. Nu och fram till  år 2100 skiljer det 13 dagar mellan kalendrarna.

Skrivet av Mattias Axelsson (2013-02-18)

Källa: Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm

Brodin, Per-Arne ”Kalendrar ur fas” Populär Historia 2003-12-01

Vad innebar kalenderreformen 1953?

Kort svar: Kalenderreformen 1953 innebar att man flyttade Marie bebådelsedag från 25 mars till närmaste söndag, midsommardagen från 24 juni till närmaste lördag och lördagen närmast allhelgonadagen (31 oktober-6 november) blev helgdag och kallades alla helgons dag.

En genomgående trend från det att Sverige reformerades på 1500-talet är att antalet helgdagar successivt har minskat. Man brukar räkna med att uppemot en tredjedel av årets dagar var helt eller delvis arbetsfria i slutet av medeltiden. Så här skriver författarna till Det svenska jordbrukets historia:

I ärkestiften hade man förutom söndagarna 63 lediga dagar, varav i genomsnitt 7 inträffade på söndagar. Därtill kom de lokala helgonens dagar. /../ Detta innebar att omkring 100 dagar var lediga per år

I samband med reformationen avskaffades vissa helgdagar och vid helgdagsredutkionen 1772 avskaffades ytterligare ett dussintal helgdagar.

På grund av industrialiseringen och urbaniseringen i början av 1900-talet väcktes delvis nya behov av ledighet och helgdagar. Runt 1944 motionerade två folkpartistiska ledamöter om att en ny helgdag skulle införas på hösten och att den skulle läggas på en lördag. Lagutskottet föreslog utifrån detta en förutsättningslösa utredning.

Redan initialt fanns det förslag om att flytta jungfru Marie bebådelsedag och Kristi himmelsfärdsdag till en lördag eller en måndag samt att flytta midsommardagen till en lördag. Orsaken var att det fanns ”önskemål om att arbetsveckorna måtte inte för mycket splittras”.

Under åren direkt efter andra världskriget fanns en rad olika förslag kring hur kalendern skulle reformeras. Ett av de mest konkreta är från 1949 då man föreslog att lördagen för mickelsmäss samt lördagen före allhelgonasöndagen skulle bli röda dagar.

SvD

Lördagen vid mickelsmäss blev aldrig en röd dag, däremot kom nya utredningar med nya förslag 1950. Då var alla helgons dag kvar som helgdag på lördagen, jungfru Marie bebådelsedag skulle flyttas till en söndag och midsommardagen flyttas till att alltid infalla på en lördag (20-26 juni).

Onsdagen den 13 februari 1952 röstade riksdagen därför igenom en lag som ändrade på tre av årets helgdagarjungfru Marie bebådelsedag, alla helgons dag och midsommardagen.

Reformen blev enligt följande:

  1. Jungfru Marie bebådelsedag (25 mars) blev av med sin helgdagsstatus. Istället flyttades Jungfru Marie bebådelsedag till närmaste söndag (22-28 mars). 25 mars har dock kvar namnet Marie bebådelsedag i almanackan men är ingen röd dag.
  2. Midsommardagen, som tidigare haft ett fast datum 24 juni, flyttades till närmast liggande lördag (20-26 juni). Avsikten var att skapa en dubbelhelg med två dagars ledighet.
  3. En dubbelhelg skapades också i november i och med att lördagen som infaller mellan 31 oktober och 6 november blev röd dag och kallades ”alla helgons dag”. Allhelgondagen låg kvar den 1 november. Därför finns det två dagar i samband med allhelgona – Allhelgonadagen (1 november, ingen röd dag) och alla helgons dag (lördagen mellan 31 oktober och 6 november, röd dag).

Genom denna kalenderreform som antogs 1952 och började gälla 1953 flyttades en helgdag från våren till hösten i och med att Jungfru Marie bebådelsedag togs bort och alla helgons dag lades till. Dessutom blev midsommaraftonsfirandet alltid på en fredag.

0034.4
0039.5

Utdragen ovan ur almanackor från juni månad 1925 och 1955 visar hur kalenderreformen fick praktiskt genomslag. I juni 1925 inföll midsommardagen på onsdagen den 24 juni men 1955 (efter kalenderreformen) inföll midsommardagen på lördagen den 25 juni. Dock behöll ”den gamla midsommardagen” 24 juni namnet Johannes döparens dag.

Skrivet av Mattias Axelsson (2013-02-15, uppdaterad 2020-01-16)

Källa:

SvD 1944-06-03

Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag:Stockholm (s. 162-163),

Det svenska jordbrukets historia