Kort svar: Kalenderreformen 1953 innebar att man flyttade Marie bebådelsedag från 25 mars till närmaste söndag, midsommardagen från 24 juni till närmaste lördag och lördagen närmast allhelgonadagen (31 oktober-6 november) blev helgdag och kallades alla helgons dag.

En genomgående trend från det att Sverige reformerades på 1500-talet är att antalet helgdagar successivt har minskat. Man brukar räkna med att uppemot en tredjedel av årets dagar var helt eller delvis arbetsfria i slutet av medeltiden. Så här skriver författarna till Det svenska jordbrukets historia:

I ärkestiften hade man förutom söndagarna 63 lediga dagar, varav i genomsnitt 7 inträffade på söndagar. Därtill kom de lokala helgonens dagar. /../ Detta innebar att omkring 100 dagar var lediga per år

I samband med reformationen avskaffades vissa helgdagar och vid helgdagsredutkionen 1772 avskaffades ytterligare ett dussintal helgdagar.

På grund av industrialiseringen och urbaniseringen i början av 1900-talet väcktes delvis nya behov av ledighet och helgdagar. Runt 1944 motionerade två folkpartistiska ledamöter om att en ny helgdag skulle införas på hösten och att den skulle läggas på en lördag. Lagutskottet föreslog utifrån detta en förutsättningslösa utredning.

Redan initialt fanns det förslag om att flytta jungfru Marie bebådelsedag och Kristi himmelsfärdsdag till en lördag eller en måndag samt att flytta midsommardagen till en lördag. Orsaken var att det fanns ”önskemål om att arbetsveckorna måtte inte för mycket splittras”.

Under åren direkt efter andra världskriget fanns en rad olika förslag kring hur kalendern skulle reformeras. Ett av de mest konkreta är från 1949 då man föreslog att lördagen för mickelsmäss samt lördagen före allhelgonasöndagen skulle bli röda dagar.

Lördagen vid mickelsmäss blev aldrig en röd dag, däremot kom nya utredningar med nya förslag 1950. Då var alla helgons dag kvar som helgdag på lördagen, jungfru Marie bebådelsedag skulle flyttas till en söndag och midsommardagen flyttas till att alltid infalla på en lördag (20-26 juni).

Onsdagen den 13 februari 1952 röstade riksdagen därför igenom en lag som ändrade på tre av årets helgdagar – jungfru Marie bebådelsedag, alla helgons dag och midsommardagen.

Reformen blev enligt följande:

1. Jungfru Marie bebådelsedag (25 mars) blev av med sin helgdagsstatus. Istället flyttades Jungfru Marie bebådelsedag till närmaste söndag (22-28 mars). 25 mars har dock kvar namnet Marie bebådelsedag i almanackan men är ingen röd dag.
2. Midsommardagen, som tidigare haft ett fast datum 24 juni, flyttades till närmast liggande lördag (20-26 juni). Avsikten var att skapa en dubbelhelg med två dagars ledighet.
3. En dubbelhelg skapades också i november i och med att lördagen som infaller mellan 31 oktober och 6 november blev röd dag och kallades ”alla helgons dag”. Allhelgondagen låg kvar den 1 november. Därför finns det två dagar i samband med allhelgona – Allhelgonadagen (1 november, ingen röd dag) och alla helgons dag (lördagen mellan 31 oktober och 6 november, röd dag).

Genom denna kalenderreform som antogs 1952 och började gälla 1953 flyttades en helgdag från våren till hösten i och med att Jungfru Marie bebådelsedag togs bort och alla helgons dag lades till. Dessutom blev midsommaraftonsfirandet alltid på en fredag.

Utdragen ovan ur almanackor från juni månad 1925 och 1955 visar hur kalenderreformen fick praktiskt genomslag. I juni 1925 inföll midsommardagen på onsdagen den 24 juni men 1955 (efter kalenderreformen) inföll midsommardagen på lördagen den 25 juni. Dock behöll ”den gamla midsommardagen” 24 juni namnet Johannes döparens dag.

Skrivet av Mattias Axelsson (2013-02-15, uppdaterad 2020-01-16)

Källa:

SvD 1944-06-03

Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag:Stockholm (s. 162-163),

Det svenska jordbrukets historia