Hur många svenskar äter dopp i grytan på julbordet?

Kort svar: Att veta exakt hur många svenskar som har dopp i grytan på julbordet är svårt, men mycket talar för att det är populärare bland äldre än bland yngre.

En av de klassiska rätterna på julbordet är ”dopp i grytan”. Att doppa i grytan var förr i tiden något man gjorde före julmiddagen under förberedelserna på bondgården för att få smak av köttspadet. Det är också orsaken till att julafton kallas för ”dopparedan”.

Dopp i grytan 1910

När man gör undersökningar om vilken julmat som är populärast brukar julskinka, köttbullar och sill hamna i topp. När man istället undersöker vilken mat som folk tycker sämst om hamnar istället grisfötter, tunga, ål, lutfisk och dopp i grytan i topp.

Exakt hur många som har dopp i grytan på julbordet finns det inga exakta siffror på, men många undersökningar visar att det främst är bland äldre som rätten fortfarande anses var en del av det traditionella julbordet. Dessutom visar de flesta undersökningar att dopp i grytan tappat i popularitet under 2000-talet.

Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-02-04

Källor:

Sveriges minst älskade julmat” ica.se 2018

”Svenska jultraditioner hotade” Coop 2006-12-18

Familj och skinka viktigast” SvD 2003-12-22

Vad är ”dopp i grytan”?

Kort svar: Att doppa i grytan var förr i tiden något man gjorde före julmiddagen under förberedelserna på bondgården för att få smak av köttspadet.

Att ”doppa i grytan” och att kalla julafton för dopparedan är en tradition som går tillbaka till det svenska bondesamhället och julfirandet där.

Julbord ur Bonniers kokbok 1960

Bröd förr i tiden var generellt mycket hårdare och mer svårtuggat än dagen mjuka limpor eftersom brödet lagrade under mycket längre tid, färskbröd bakades i princip bara till högtider. Att doppa det hårda brödet i grytan för att mjuka upp det var därför inte nödvändigtvis ett bruk enbart kopplat enbart till julafton.

När man doppade i grytan förr i tiden var det inte som den del av den stora julmiddagen utan något som gjordes i samband med förberedelserna inför julfirandet. Kött av olika slag (skinka och korv t.ex.) kokades och spadet som blev över kryddades till en doppspad. Häri sänkte man ner brödet ordentligt och fiskade sedan upp det med en slev.

Så här skriver Lena Kättström Höök:

På julafton var det praktiskt att i all hast doppa lite bröd i köttspadet, som ändå stod på spisen, medan sista handen lades vid julförberedelserna. Vanligen doppade man i grytan mitt på dagen vilket går tillbaka till medeltidens julfasta som varade fram till julaftons kväll. (s. 46)

Julfastan innebar ett förbud mot att äta kött (härav lutfiskens betydelse på julbordet), men genom att doppa lite bröd i köttspadet kunde man ändå få en smak av köttet utan att bryta fastan.

Skrivet av Mattias Axelsson (2018-12-20)

Källor: God Jul! av Lena Kättström Höök (1995), Nordiska Museets förlag.

Svensk brödhistoria

Vilken dag är ”dan före dan före dopparedan”?

Kort svar: Dan före dan före dopparedan är två dagar före julafton – alltså den 22 december.

Julafton kallas ibland för dopparedan (eller dopparedagen). Bakgrunden till det namnet är att det i det gamla bondesamhället fanns en tradition att man på julafton någonstans mitt på dagen doppade bröd i skinskspadet (från grisen) medan man gjorde de sista sysslorna på gården inför julfirandet på kvällen.

När man doppade i grytan förr i tiden var det inte som den del av den stora julmiddagen utan något som gjordes i samband med förberedelserna inför julfirandet. Kött av olika slag (skinka och korv t.ex.) kokades och spadet som blev över kryddades till en doppspad. Häri sänkte man ner brödet ordentligt och fiskade sedan upp det med en slev.

Dopp i grytan var sedan en av många jultraditioner som följde med från bondesamhället in i 1900-talet, även om det idag verkar vara en tradition på utdöende.

Den 23 december kallas ”dan före dopparedan” och ibland säger man också ”dan för dan före dopparedan” om 22 december.

Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-22) (tack till Lise Blomqvist för bra kommentarer)

Källa: God Jul! av Lena Kättström Höök (1995), Nordiska Museets förlag.

Varför kallas julafton för dopparedan?

Kort svar: Att kalla julafton för dopparedagen (alt. dopparedan) kommer av en äldre sed att under julaftonsdagen doppa bröd i skinskspadet medan man gjorde de sista sysslorna på gården inför julfirandet på kvällen.

Dop i grytanNär vi i Sverige räknar ner till julaftonsfirandet brukar vi ofta säga ”dan före dan före dopparedan”. Denna benämning på julafton (dopparedan) är unik för Sverige, dock inte själva traditionen att doppa bröd på julafton.

Bröd förr i tiden var generellt mycket hårdare och mer svårtuggat än dagen mjuka limpor eftersom brödet lagrade under mycket längre tid, färskbröd bakades i princip bara till högtider. Att doppa det hårda brödet i grytan för att mjuka upp det var därför inte nödvändigtvis ett bruk enbart kopplat enbart till julafton.

Men julaftonens dopp i grytan är det som levt kvar i vår tid, även om det idag är färre och färre som faktiskt doppar till julbordet (28 procent i en undersökning från ICA 2012).

När man doppade i grytan förr i tiden var det inte som den del av den stora julmiddagen utan något som gjordes i samband med förberedelserna inför julfirandet. Kött av olika slag (skinka och korv t.ex.) kokades och spadet som blev över kryddades till en doppspad. Häri sänkte man ner brödet ordentligt och fiskade sedan upp det med en slev.

Så här skriver Lena Kättström Höök:

På julafton var det praktiskt att i all hast doppa lite bröd i köttspadet, som ändå stod på spisen, medan sista handen lades vid julförberedelserna. Vanligen doppade man i grytan mitt på dagen vilket går tillbaka till medeltidens julfasta som varade fram till julaftons kväll. (s. 46)

Julfastan innebar ett förbud mot att äta kött (härav lutfiskens betydelse på julbordet), men genom att doppa lite bröd i köttspadet kunde man ändå få en smak av köttet utan att bryta fastan.

Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-22) (tack till Lise Blomqvist för bra kommentarer)

Källa: God Jul! av Lena Kättström Höök (1995), Nordiska Museets förlag.