Kort svar: Tiburtiusdagen den 14 april räknades förr som den första sommardagen i södra Sverige. Det bygger på en äldre indelning av året i ett vinter- (14 oktober – 13 april) och ett sommarhalvår (14 april – 13 oktober).

Det går att dela in ett år på flera olika sätt. Numer torde det vanligaste vara att göra det i form av fyra årstider (vinter, vår, sommar och höst), men det går att göra på andra sätt. I äldre tider fanns det en alternativ indelning då man helt enkelt klöv året på mitten i ett vinterhalvår och ett sommarhalvår.

Vinterhalvåret löpte då från 14 oktober (Calixtusdagen) till 13 april. Den 14 april var Tiburtiusdagen och då började sommarhalvåret, åtminstone i södra Sverige.

Det finns en hel del minnesregler som vittnar om att den varmare årstiden var i annalkande. Från Jämtland berättas:

Den dagen [Tiburtius] stiger björnen ur idet, men är det snöigt och styggt, så går han och lägger sig fjorton dagar till.

Från Västergötland berättas:

När Tiburtius kommer, får sjön lov att gå upp antingen den vill eller inte.

Så här skriver Topelius om Tiburtiusdagen:

I folktraditionen har alltid Tiburtiusdagen kallats den första sommardagen, sen må aprilvädret vara hur nyckfullt som helst. /../ Att sommaren skulle komma redan i mitten av april beror på, att man i gamla tider hade en enklare årsindelning med två och inte fyra årstider.

Skrivet av: Mattias Axelsson (2014-04-02)

Källor:

Svensson, Sigfrid (1945) Bondens år. Stockholm:LT Förlag

Topelius, Christer (1989) En årsrunda – 75 helgerm högtider och gamla bemärkelsedagar Kristianstad:Tiden Förlag