Kort svar: Sedan 1600-talet är tjugondag Knut (13 januari) sista juldagen och därmed dagen för julgransplundring. Det förekommer dock numera att man har julgransplundringen den 6 januari (trettondagen) istället.

Precis som påskfirandet är utdraget över flera veckors tid löper julfirandet längre än bara dagarna kring själva julafton. Exakt när julen är slut kan man diskutera. Lena Kättström Höök skriver (s. 70)

I Sverige och Finland sträcker sig julen idag till S:t Knuts dag den 13 januari, då julgranen kastas ut. Annars slutar julen vanligen vid trettonhelgen.

Även i Sverige hat trettonhelgen (6 januari) tidigare varit julens avslutning, men sedan 1600-talet har julen i Sverige förlängts till tjugondag Knut (13 januari). I svenska almanackor fram till 1600- och 1700-talet var den 7 januari den dag som bar namnet Knut (efter den danske prinsen Knut Lavard som mördades just denna dag i mitten av 1100-talet).

Men någon gången under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet ändrar Knut dag från 7 januari till 13 januari. Julens avslutning hade förlängts en vecka, men namnet Knut var så intimt förknippat med julavslutningen (”Knut för julen ut!”) att det helt sonika fick följa med.

Att fira ut julen den 13 januari har alltså förekommit i Sverige sedan 1600-talet.  Dock är de flesta av traditionerna som förknippas med Knutsfirandet inte särskilt gamla.

Vad gäller julgransplundringen har den sin bakgrund i att man tidigare hade ätbara pynt (bl.a. riktiga äpplen) i granen. Julgranen etablerade sig i Sverige i slutet av 1800-talet (även om den är känd bland överklassen ett drygt sekel tidigare) och därmed också sedan att plundra granen när julen var slut. Så här skriver Swahn (s. 105)

Med julgransseden och det ätbara pyntet kom även även plundringskalasen till vårt land från Tyskland under 1800-talets lopp. Termen ”julgransplundring” är tidigast känd i tryck i tidningen ”Husmodern” 1922

Här är Swahn dock fel ute. Ordet ”julgransplundring” förekommer åtminstone så tidigt som 1880 i Norrköpings Tidningar. När svenska tidningar under slutet av 1800-talet skriver om julgransplundringar är det faktiskt inte sällan att det är i början av januari som de förekommer, t.ex. i nedanstående annons där man har julgransplundring i Uppsala 1886.

Julgransplundringar i hemmen i form av stora fester är definitivt på avtagande och har så varit under längre tid. Bringeus skriver (s. 22)

Som familjesed är julgransplundringen uppenbarligen på avskrivning. Enligt Malmöundersökningen 163 förekom den hos 29 %, medan 47 % uppgav att den brukades i deras barndomshem.

Vad som kan vara intressant att notera i sammanhanget är att det på flera platser hålls offentliga julgransplundringar den 6 januari istället för den 13 januari.

Skrivet av Mattias Axelsson (2012-01-06)

Källor:

Kättström Höök, Lena (2009) God jul : från midvinterblot till Kalle Anka Nordiska museet

Schön, Ebbe (1998) Svenska traditioner : årets fester och livets högtider Semic

Bringéus, Nils-Arvid (2006) Årets festdagar Stockholm:Carlssons Bokförlag

Swahn, Jan-Öyvind (2007) Svenska traditioner Ordalaget