I samband med reformationen beslutades att man skulle avskaffa flertalet av helgdagarna. Det var 1571 års kyrkoordning som formellt avskaffade bl.a. alla helgondagar. Enligt Göran Malmstedts gedigna genomgång i boken Helgdagsreduktionen: övergången från ett medeltida till ett modernt år i Sverige 1500-1800 är det följande dagar som avskaffas:
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2021-04-05
Källor: Malmstedt, Göran (1994) Helgdagsreduktionen. Övergången från ett medeltida till ett modernt år i Sverige 1500-1800 Avhandling vid Historiska institutionen vid Göteborgs universitet.
Kort svar: Skottår är de år som är jämnt delbara med fyra (ex. 1932 och 1996) med undantag för sekelskiftesår (ex. 1800 och 1900). Ytterligare ett undantag är att sekelskiftesår som kan delas med 400 (ex. 1600 och 2000) är skottår.
Det var i Romarriket runt år 45 fvt som Julius Caesar introducerade det som kommit att kallas den julianska kalendern. Problemet som den julianska kalendern ville lösa var det faktum att jordens bana runt solen tar 365,2422 dagar. Problemet som uppstår är att kalendern hamnar ur fas med naturens gång om man inte kompenserar för de extra timmar och minuter som jorden tar på sig.
Lösningen i den julianska kalendern var att man vart fjärde år la till ett skottår. Genom denna justering hamnar det naturliga året mer i fas med det kalendariska året. En extra dag vart fjärde år kompenserar för sex timmar per år (6h*4 år=24h). Varje år var därför i genomsnitt 365,25 dagar i den julianska kalendern.
Skillnaden mellan 365,2422 dagar och 365,25 dagar kan tyckas marginell – i praktiken handlar det bara om några minuter per år. Men för varje år växer felet och efter 128 år hade det naturliga och det kalendariska året hamnar ett dygn ur fas med varandra. I praktiken betydde det t.ex. att vårdagjämningen inte längre inföll på rätt dag utan hade flyttat sig ett dygn bakåt i kalendern.
När kyrkoledare träffade i vid det första konciliet i Nicaea år 325 hade felet växt till närmare tre dygn. Eftersom påskens placering i kalendern skulle ha sin utgångspunkt i vårdagjämningen kunde man inte längre använda det datum som gällt tidigare (25 mars – se jungfru Marie bebådelsedag) utan utgick istället ifrån 21 mars som vårdagjämningspunkt.
Genom århundradena växte felet successivt och under medeltiden hade felet växt till närmare två veckor vilket gjorde att högtidsdagar och dylikt förskjutits ännu mer. luciadagen är ett sådant exempel. När man i Sverige började fira lucia var 13 december förmodligen ”årets längst natt” (eftersom vintersolståndet förskjutits mer närmare elva dagar).
Förskjutningen blev problematisk bl.a. eftersom påskfirandet utgår ifrån den kalenderiska vårdagjämningen. Men den astronomiska vårdagjämningen hade på 1500-talet hamnar närmare mitten av mars. Så här skriver Lodén:
Det dröjde dock inte särskilt länge innan felaktigheterna upptäcktes, och det kan väcka en viss förvåning att det tog så mycket längre tid innan någon reform kom till stånd. (s. 126)
Kort svar: De dagar som är helgdagar i Sverige är alla söndagar (ex. påskdagen och pingstdagen) nyårsdagen, trettondedag jul, långfredagen, annandag påsk, första maj, Kristi himmelsfärdsdag, nationaldagen, midsommardagen, alla helgons dag, juldagen och annandag jul.
Helgdagar är dagar som skiljer sig från vardagar i den bemärkelsen att man ofta är ledig och att de vardagliga rutinerna bryts. I alla samhällen har någon form av vilodag och återkommande helgdagar funnits. Vilka de har varit och när de har infallit har såklart varierat.
Helgdagar före kristendomen
För länderna i Norden är skillnaderna mellan ljus och mörker högst påtagliga, vilket Göran Stålblom (s. 142) påpekar. Ingen annan stans på jorden har det funnits en jordbrukande befolkning så långt norrut – på samma breddgrad som Uppsala ligger t.ex. ”norra Kanadas tundra, Alaska, norra Kamtjaka och Sibiren”. Och ju längre norrut du kommer på jorden desto mörkare blir vinternatten.
Dessa tydliga variationer bör rimligen ha satt sin prägel på helgdagsfirandet i det som skulle komma att bli Sverige. Vi vet att någon typ av firande i samband med vinter- och sommarsolstånd funnits långt tillbaka i tiden.
Medeltida helgdagar
När kristendomens kom till Norden under 1100-talet så medfördes också en helt nya kalender med ett nytt sätt att fira helgdagar. Sigfrid Svensson skriver i Bondens år
Med den nya religionen kom en ny kalender, och att lära känna denna var rentav en praktisk förutsättning för att bli en sann kristen /../ det vållade större svårigheter än själva bytet av gudar och religion
En av de saker som Luther och hans efterföljare vände sig emot var Maria- och helgonkulterna. Praktiskt fick detta betydelse genom att man i de länder som reformerades avskaffade en rad av de helgdagar som förknippats med katolska kyrkan – bl.a. flera helgondagar.
Therföre skola ock her effter thesse effterscriffne Helgedagar och platt inge andre Landzhelige håldne warda.
Först alle Söndagar, Ther näst alle thesse Christdagar, Jwl medh sinne helg, Nyårs dagh, wars Herres Döpelses dagh, then man kallar the helige Tree Konungars, Skärtorsdag, at man tå handlar om Herrans Natward. Pascha medh sinne helg, wars Herras Himmelsferdz dagh som ock kallas Helge Torsdagh, och Pingsdagh medh sinne helg. Transfigurationis, som hölles siunde Söndagen effter Trinitatis. Sedhan tree wårfru dagar, som äro Kyndermessa, Marie bebodelse som faller j Longfastonne, och Visitationis, thet är Marie besökelse, Sommestädz hålles thenne wårfrudagens Historia på dyra wårfru, huilket vthi thenna war sedh intet hinder gör, effter thet är een frij ting, Må ock för then skuld wäll hollas. Ytterligare ock alla Apostla dagar, föruthan S. Pedhers dagh om wintren. På thet sidsta ock så thenna dagar S. Johannis baptiste dagh, Michels messo och Helgona messo.
Olika försök gjordes under främst 1700-talet att minska antalet helgdagar eftersom man ifrån överhetens perspektiv ansåg att det var dåligt för svensk ekonomi att bönderna var lediga så många dagar. Under riksdagen 1738-39 föreslog en ledamot från adeln att 21 helgdagar skulle plockas bort. Dock föll förslagen ofta på att både präste- och bondeståndet motsatte sig.
Det var först under Gustav III regenttid som en radikal reform kunde genomföras. I en kunglig förordning daterad 4 november 1772 stadgas vilka dagar som ska plockas bort som helgdagar:
Eftersom så många helgdagar avskaffades på ett bräde har helgdagsreduktionen 1772 också kommit att kallas ”den stora helgdöden”.
Nya och gamla helgdagar under 1900-talet
Även om försök gjorde under 1800-talet att avskaffa fler helgdagar var det inte förrän 1938 som helgdagarna förändrades då första maj blev allmän helgdag.
Genom kalenderreformen 1953 som bestämdes i och med lagen 1952:48 angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen så flyttade man Marie bebådelsedag till närmaste söndag, midsommardagen till närmaste lördag och lördagen närmast allhelgonadagen blev helgdag och kallades alla helgons dag.
Almanacka 1955
Grunden för lagstiftningen om svenska helgdagar var alltså fortfarande 1772 års lagstiftning vilken kompletterats med lagen 1938 och lagen 1952. Detta var något som det fanns ett visst missnöje med. I den proposition som ligger till grund för nuvarande lagstiftning skrivs:
Vad som är allmän helgdag är av stor rättslig och samhällsekonomisk betydelse. Det är därför angeläget att det på ett överskådligt sätt kan konstateras vilka dagar som är allmänna helgdagar. Så är emellertid inte förhållandet i dag. Frågan regleras i väsentliga delar genom otidsenliga och svåröverskådliga författningar på det kyrkliga området.
Den senaste förändringen bland de svenska helgdagarna skedde 2005 då nationaldagen blev helgdag. Redan i början av 1990-talet började man utreda de ekonomiska konsekvenserna av en ny helgdag och utredarna kom fram till att
det inte anses rimligt att i det då rådande ekonomiska läget införa ytterligare en helgdag utan att en befintlig helgdag togs bort eller flyttades. De helgdagar som skulle vara möjliga att avskaffa var enligt utredaren första maj, trettondedag jul, Kristi himmelsfärdsdag eller annandag pingst.
Källor: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm
Malmstedt, Göran (1994) Helgdagsreduktionen. Övergången från ett medeltida till ett modernt år i Sverige 1500-1800 Avhandling vid Historiska institutionen vid Göteborgs universitet.
Svensson, Sigfrid (1945) Bondens år. Stockholm: LT Förlag
Högtider och traditioner 