Kort svar: Skottår är de år som är jämnt delbara med fyra (ex. 1932 och 1996) med undantag för sekelskiftesår (ex. 1800 och 1900). Ytterligare ett undantag är att sekelskiftesår som kan delas med 400 (ex. 1600 och 2000) är skottår. 

Skottår är ett år med en extra – i slutet av februari – inskjuten dag (skottdagen). Detta göra att ett skottår är 366 dagar, till skillnad från normalårets 365 dagar. Att vi använder oss av skottår och skottdagar går långt tillbaka i tiden – till tiden strax för Kristi födelse.

Det var i Romarriket runt år 45 fvt som Julius Caesar introducerade det som kommit att kallas den julianska kalendern. Problemet som den julianska kalendern ville lösa var det faktum att jordens bana runt solen tar  365,2422 dagar. Problemet som uppstår är att kalendern hamnar ur fas med naturens gång om man inte kompenserar för de extra timmar och minuter som jorden tar på sig.

Lösningen i den julianska kalendern var att man vart fjärde år la till ett skottår. Genom denna justering hamnar det naturliga året mer i fas med det kalendariska året. En extra dag vart fjärde år kompenserar för sex timmar per år (6h*4 år=24h). Varje år var därför i genomsnitt 365,25 dagar i den julianska kalendern.

Skillnaden mellan 365,2422 dagar och 365,25 dagar kan tyckas marginell – i praktiken handlar det bara om några minuter per år. Men för varje år växer felet och efter 128 år hade det naturliga och det kalendariska året hamnar ett dygn ur fas med varandra. I praktiken betydde det t.ex. att vårdagjämningen inte längre inföll på rätt dag utan hade flyttat sig ett dygn bakåt i kalendern.

När kyrkoledare träffade i vid det första konciliet i Nicaea år 325 hade felet växt till närmare tre dygn. Eftersom påskens placering i kalendern skulle ha sin utgångspunkt i vårdagjämningen kunde man inte längre använda det datum som gällt tidigare (25 mars – se jungfru Marie bebådelsedag) utan utgick istället ifrån 21 mars som vårdagjämningspunkt.

Genom århundradena växte felet successivt och under medeltiden hade felet växt till närmare två veckor vilket gjorde att högtidsdagar och dylikt förskjutits ännu mer. luciadagen är ett sådant exempel.  När man  i Sverige började fira lucia var 13 december förmodligen ”årets längst natt” (eftersom vintersolståndet förskjutits mer närmare elva dagar).

Förskjutningen blev problematisk bl.a. eftersom påskfirandet utgår ifrån den kalenderiska vårdagjämningen. Men den astronomiska vårdagjämningen hade  på 1500-talet hamnar närmare mitten av mars. Så här skriver Lodén:

Det dröjde dock inte särskilt länge innan felaktigheterna upptäcktes, och det kan väcka en viss förvåning att det tog så mycket längre tid innan någon reform kom till stånd. (s. 126)

Den reform som förändrade beräkningen av skottår utlystes av påven Gregorius XIII och infördes successivt vid olika tidpunkter i olika länder (i Sverige 1753 och i Storbritannien 1752). Nu uteslöts de årtal som är jämnt delbara med hundra (ex. 1800 och 1900) från skottåren, men undantag för årtal som också är jämnt delbara med fyrahundra (ex. 2000). På så vis blir kalenderfelet bara ett dygn på 3236 år.

Skottår (år med 366 dagar) är alltså år som är jämnt delbara med fyra (ex. 2008, 2012, 2016 o.s.v.). Undantagen från den regeln är jämna hundratal (ex. 1700, 1800 och 1900). Undantag från det sista undantaget är de hundratal som är jämnt delbara med fyra (ex. 1600 och 2000).

Skrivet av Mattias Axelsson (2013-02-16)

Källa: Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm