Kort svar: De dagar som är helgdagar i Sverige är alla söndagar (ex. påskdagen och pingstdagen) nyårsdagen, trettondedag jul, långfredagen, annandag påsk, första maj, Kristi himmelsfärdsdag, nationaldagen, midsommardagen, alla helgons dag, juldagen och annandag jul.

Helgdagar är dagar som skiljer sig från vardagar i den bemärkelsen att man ofta är ledig och att de vardagliga rutinerna bryts. I alla samhällen har någon form av vilodag och återkommande helgdagar funnits. Vilka de har varit och när de har infallit har såklart varierat.

Helgdagar före kristendomen

För länderna i Norden är skillnaderna mellan ljus och mörker högst påtagliga, vilket Göran Stålblom (s. 142) påpekar. Ingen annan stans på jorden har det funnits en jordbrukande befolkning så långt norrut – på samma breddgrad som Uppsala ligger t.ex. ”norra Kanadas tundra, Alaska, norra Kamtjaka och Sibiren”. Och ju längre norrut du kommer på jorden desto mörkare blir vinternatten.

Dessa tydliga variationer bör rimligen ha satt sin prägel på helgdagsfirandet i det som skulle komma att bli Sverige. Vi vet att någon typ av firande i samband med vinter- och sommarsolstånd funnits långt tillbaka i tiden.

Medeltida helgdagar

När kristendomens kom till  Norden under 1100-talet så medfördes också en helt nya kalender med ett nytt sätt att fira helgdagar. Sigfrid Svensson skriver i Bondens år 

Med den nya religionen kom en ny kalender, och att lära känna denna var rentav en praktisk förutsättning för att bli en sann kristen /../ det vållade större svårigheter än själva bytet av gudar och religion

De helgdagar som infördes i Sverige under medeltiden är direkt knutna till den katolska kyrkan. Vilka dagar som firades som helgdagar varierade mellan olika stift – men förutom de allmänna dagarna såsom påsk, jul och midsommar fanns ett flertal Mariadagar (ex. kyndelsmässsodagen, Marie bebådelsedag,  Marie besökelsedag och Marie himmelsfärd), apostladagar och helgondagar. Man brukar räkna med att uppemot en tredjedel av årets dagar var helt eller delvis arbetsfria i slutet av medeltiden.

Reformationen och helgdagarna

En av de saker som Luther och hans efterföljare vände sig emot var Maria- och helgonkulterna. Praktiskt fick detta  betydelse genom att man i de länder som reformerades avskaffade en rad av de helgdagar som förknippats med katolska kyrkan – bl.a. flera helgondagar.

I den kyrkoordning som antogs 1572 stadgas det vilka dagar som ska vara helgdagar.

Therföre skola ock her effter thesse effterscriffne Helgedagar och platt inge andre Landzhelige håldne warda.

Först alle Söndagar, Ther näst alle thesse Christdagar, Jwl medh sinne helg, Nyårs dagh, wars Herres Döpelses dagh, then man kallar the helige Tree Konungars, Skärtorsdag, at man tå handlar om Herrans Natward. Pascha medh sinne helg, wars Herras Himmelsferdz dagh som ock kallas Helge Torsdagh, och Pingsdagh medh sinne helg. Transfigurationis, som hölles siunde Söndagen effter Trinitatis. Sedhan tree wårfru dagar, som äro Kyndermessa, Marie bebodelse som faller j Longfastonne, och Visitationis, thet är Marie besökelse, Sommestädz hålles thenne wårfrudagens Historia på dyra wårfru, huilket vthi thenna war sedh intet hinder gör, effter thet är een frij ting, Må ock för then skuld wäll hollas. Ytterligare ock alla Apostla dagar, föruthan S. Pedhers dagh om wintren. På thet sidsta ock så thenna dagar S. Johannis baptiste dagh, Michels messo och Helgona messo.

Trots att många helgondagar togs bort var det fortfarande många helgdagar som firades: Kristusdagarna (jul, nyår, trettondagen, påsk, Helga torsdagh (alltså Kristi himmelsfärd) pingst samt Transfigurationis (alltså Kristi förklarings dag), de flesta Mariadagarna, apostladagarna, Johannes döparens dag samt mickelsmäss och allhelgonadagen.

Blad från almanacka 1709 (Stifts- och landsbiblioteket i Skara: MS Historia 38, 36v & 37r)

”Den stora helgdöden 1772”

Olika försök gjordes under främst 1700-talet att minska antalet helgdagar eftersom man ifrån överhetens perspektiv ansåg att det var dåligt för svensk ekonomi att bönderna var lediga så många dagar. Under riksdagen 1738-39 föreslog en ledamot från adeln att 21 helgdagar skulle plockas bort. Dock föll förslagen ofta på att både präste- och bondeståndet motsatte sig.

Det var först under Gustav III regenttid som en radikal reform kunde genomföras. I en kunglig förordning (Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning, Angående Sabbathens Firande, Samt wisze Helgedagars flyttning eller indragning. Gifwen Stockholms Slott then 4 November 1772) daterad 4 november 1772 stadgas vilka dagar som ska plockas bort som helgdagar:

• Tredjedag och fjärdedag jul, tredje och fjärdedag påsk samt tredje och fjärdedag pingst)
• Marie besökelsedag
• Skärtorsdagen
• Apostladagarna
• Gångdagarna (de tre dagarna mellan bönsöndagen och Kristi himmelsfärds dag)

Förutom att avskaffa ovanstående helgdagar helt flyttade också kyndelsmässodagen, Mikaelidagen (mickelsmäss) och allhelgondagen till närmaste söndag.

Eftersom så många helgdagar avskaffades på ett bräde har helgdagsreduktionen 1772 också kommit att kallas ”den stora helgdöden”.

Nya och gamla helgdagar under 1900-talet

Även om försök gjorde under 1800-talet att avskaffa fler helgdagar var det inte förrän 1938 som helgdagarna förändrades då första maj blev allmän helgdag.

Genom kalenderreformen 1953 som bestämdes i och med lagen 1952:48 angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen så flyttade man Marie bebådelsedag till närmaste söndag, midsommardagen till närmaste lördag och lördagen närmast allhelgonadagen blev helgdag och kallades alla helgons dag.

Almanacka 1952

Grunden för lagstiftningen om svenska helgdagar var alltså fortfarande 1772 års lagstiftning vilken kompletterats med lagen 1938 och lagen 1952. Detta var något som det fanns ett visst missnöje med. I den proposition som ligger till grund för nuvarande lagstiftning skrivs:

Vad som är allmän helgdag är av stor rättslig och samhällsekonomisk betydelse. Det är därför angeläget att det på ett överskådligt sätt kan konstateras vilka dagar som är allmänna helgdagar. Så är emellertid inte förhållandet i dag. Frågan regleras i väsentliga delar genom otidsenliga och svåröverskådliga författningar på det kyrkliga området.

Utifrån denna motivering tog riksdagen 1989 beslut om lagen om allmänna helgdagar. Den innebar ingen förändring i vilka dagar som skulle räknas som helgdagar utan samlade enbart alla i samma lag.

Den senaste förändringen bland de svenska helgdagarna skedde 2005 då nationaldagen blev helgdag. Redan i början av 1990-talet började man utreda de ekonomiska konsekvenserna av en ny helgdag och utredarna kom fram till att

det inte anses rimligt att i det då rådande ekonomiska läget införa ytterligare en helgdag utan att en befintlig helgdag togs bort eller flyttades. De helgdagar som skulle vara möjliga att avskaffa var enligt utredaren första maj, trettondedag jul, Kristi himmelsfärdsdag eller annandag pingst.

Den helgdag som ansågs vara minst olämplig att ta bort – både av sociala och ekonomiska skäl – var annandag pingst. Så från och med 2005 är också nationaldagen helgdag.

Sedan 2005 är följande dagar (vid sidan av söndagar, t.ex. påskdagen och pingstdagen) allmänna helgdagar i Sverige: nyårsdagen (1 januari), trettondedag jul (6 januari), långfredagen (fredagen för påskdagen), annandag påsk, första maj (1 maj), Kristi himmelsfärdsdag (torsdagen 39 dagar efter påsk), nationaldagen (6 juni), midsommardagen (den lördag som infaller under tiden den 20-26 juni), alla helgons dag (lördagen mellan 31 oktober och 6 november), juldagen (25 december) samt annandag jul (26 december).

Skrivet av: Mattias Axelsson (2013-02-14)

Källor:  Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

Malmstedt, Göran (1994) Helgdagsreduktionen. Övergången från ett medeltida till ett modernt år i Sverige 1500-1800 Avhandling vid Historiska institutionen vid Göteborgs universitet.

Svensson, Sigfrid (1945) Bondens år. Stockholm: LT Förlag

Det svenska jordbrukets historia

samt de i texten länkade utredningarna och propositionerna