Kort svar: Förmodligen har det ätits kräftor i Sverige sedan medeltiden, fast då bara inom överklassen. Kräftans genombrott i de bred folklagren kom i slutet av 1800-talet.

I augusti månad konsumeras det stor mängder kräftor i Sverige och till det dricks öl och brännvin. Tidningarna är fyllda med smaktest och recept. Kräftskivan är tillsammans med midsommar förmodligen den svenskaste av traditioner. Men hur länge har vi ätit kräftor i Sverige egentligen?

Mathistorikerna Edward Blom:

Under forntiden åt man allt som gick att äta. Bodde man vid kräftvatten så åt man självfallet kräftor. Bodde man vid kusten åt man ostron.

Med kristnandet på 1100-talet började man anse att kräftan var ett orent djur. Men den gjorde lite av en comeback som maträtt i Sverige någon gång under senmedeltiden. Så här skriver Nordiska Muséet:

Liksom många andra festseder togs det upp av de högre stånden. Första gången kräftor nämns i svensk gastronomi är dock i ett brev från Erik XIV till fogden på Nyköpingshus daterat 1562, där kungen befaller att man ska skaffa fram så många kräftor som möjligt inför hans syster Annas bröllop.

Dock fanns skepsisen mot kräftor hos vanligt folk kvar ända in på 1700-talet. Kräftor ansågs vara ”osund föda” och Carl von Linné avrådde folk från att äta dessa ”insekter”.

Det var främst i de högre klasserna som kräftorna förekom i matlagningen och då oftast som ingrediens i olika rätter – t.ex. kräftkorv, kräftbullar och kräftkaka. Och om de åts hela så kokades de i vin, vatten, salt och vinäger och åts varma. Så här skriver Swahn om synen på kräftor:

Kräftor, liksom svamp, räknades ”för herrskap”, inte för vanligt folk. Motviljan späddes på av Bibelns gammaltestamentliga förbud att äta ”djur som många fötter hava”. Men värre var att kräftorna sågs som asätare som livnärde sig på drunknades lik.

Kräftans genombrott i de bred folklagren lät vänta på sig till slutet av 1800-talet. Så här skriver författarna till boken Allt om Kräftor:

Det riktiga uppsvinget för kräftan kom i och med rationaliseringen inom jordbruket /…/ vilket ledde till att en hel del människor plötsligt stod utan gård och arbete. Några av dem började fiska på heltid. En bra marknad fanns i de växande städernas befolkningar.

Kräftfisket ökade markant under senare hälften av 1800-talet till följd av den ökade efterfrågan. Detta ledde i sin tur till stor oro från myndigheternas sida att kräftorna skulle försvinna p.g.a. det ökade fisket. Därför infördes successivt regleringar av när kräftfisket fick starta – i början av augusti var den tid på året som gällde.

Så egentligen är det bara i dryga hundra år som kräftor ätits i någon större utsträckning i Sverige. Och att det är just i början av augusti som de äts beror på myndighetsbeslut.

Skrivet av Mattias Axelsson (2008-08-09, uppdateras 2013-05-27)

Källor:

Andersson, Kjell-Åke (2003) Allt om kräftor – och lite dill… Hansson & Lundvall Förlag.

Swahn, Jan-Öyvind ”Kräftpremiär” (2011-08-05) i Populär Historia

”Kräftpremiären” på Nordiska Museet