Kort svar: Kronprinsessans namnsdag (12 mars) har varit flaggdag sedan 1982.
Den blågula svenska flaggan är känd sedan mitten av 1500-talet, men det var först i slutet av 1800-talet som den började användas i någon större utsträckning. Tidigare hade flaggan främst varit en symbol för militären och kungahuset.
Dock var det länge oklart vilka dagar som man egentligen skulle hissa flaggan på. Först 1939 kom det på ett enskilt initiativ av Bestyrelsen för svenska flaggans dag en rekommendation om vilka dagar som skulle vara flaggdagar. Bland de dagar som rekommenderades som flaggdagar märktes dels flera av de allmänna helgdagarna men också flera dagar som kopplas till det svenska kungahuset – däribland kungens namnsdag och födelsedag och detsamma för drottningen och tronarvingen.
Dock dröjde det enda till 1982 innan regeringen fattade beslut om vilka dagar som ska vara allmänna flaggdagar i Sverige. Eftersom Victoria sedan årsskiftet 1979/1980 var tronarvinge och kronprinsessa (under ett kort tag var prins Carl-Philip rent juridiskt kronprins) är hennes namnsdag (12 mars) och hennes födelsedag (14 juli) därmed allmän flaggdag sedan 1982.
En intressant kuriosa är att 12 mars blev allmän flaggdag exakt hundra år efter att namnet Viktoria i den svenska almanackan år 1882 flyttades från 23 december till just 12 mars.
Kort svar: Påskfullmånen är inte någon riktig fullmåne som visar sig på himlen utan en genom tabeller framräknad fullmåne som används för att beräkna datumet för den kristna påsken.
Jesus och hans lärjungar var judar liksom de första kristna församlingarna. Men ju mer kristendomen växte ju större blev behovet av att distansera sig från judendomen. Ett sätt var att se till att den kristna påsken och den judiska påsken inte skulle infalla på samma datum.
Den ecklesiastiska fullmånen är inte detsamma som dem ”astronomiska fullmånen”. Den ecklesiastiska fullmånen hänger samman med det som kallas Metons cykel. Metons cykel (uppkallad efter en grekisk astronom) är en period om 19 år som innehåller 235 synodiska månader (alltså månmånader om 29,5 dygn).
På 19 år går det 6 939,60 dygn och på 235 synodiska månader går det 6 939,69 dygn. Detta betyder att när en metonsk cykel passerat kommer nymåne respektive fullmåne att börja infalla på samma datum igen. Är det fullmåne den 21 januari 2000 betyder alltså att det är fullmåne även den 21 januari 2019 – även om den ecklesiastiska fullmånen kan skilja sig från den faktiska fullmånen med uppemot två dygn.
Eftersom datumet beräknas med hjälp av Metons cykel kan man beräkna (i princip) hur långt fram som helst i tiden när påskfullmånen inträffar. Nedanstående tabell visar vilket datum påskfullmånen infaller under tre givna 19-årsperioder. Påskfullmånen 1995 är alltså på samma datum som påskfullmånen 2014 och 2033 (och sedan 2052, 2071, 2090 fram till år 2199 då datumet flyttas ett dygn framåt på grund av skottårsregler).
Påskfullmånen 1995 inföll den 14 april vilket var en fredag – detta innebär att påskdagen 1995 inföll närmast följande söndag (första söndagen efter påskfullmånen) – den 16 april. År 2014 var påskfullmånen samma datum (14 april) men då är det istället en måndag vilket gör att påskdagen 2014 inföll den 20 april.
Sverige skiljer dock ut sig historiskt eftersom man mellan åren 1740–1844 hade ett helt eget sätt att beräkna påsken. Normalt beräknas påsken utifrån nämnda påskfullmåne (som alltså bestäms via tabeller och en fixerad vårdagjämning) men i Sverige beräknades påsken astronomiskt mellan 1740 och 1844.
Kort svar: Den första internationella kvinnodagen firades den 19 mars 1911. En kvinnodag hade två år tidigare (23 februari 1909) uppmärksammats, men då bara i USA.
Internationella kvinnodagen är en dag som likt mors dag och fars dag tillkommit (inga jämförelser i övrigt) under 1900-talet.
Första gången som en kvinnodagen uppmärksammades var det Woman’s National Committee of the Socialist Party som låg bakom. Dagen (23 februari 1909, en del källor anger istället den 28 februari) kallades National Woman’s Day och det var:
amerikanska socialister som möttes för att påminna om en demonstration föregående år då kvinnor på Lower East Side i New York City krävt kvinnlig rösträtt och ett stop för svältlöner och barnarbete. (Boxer, s. 1, min översättning)
Inspirerad av det amerikanska initiativet föreslog den tyska socialisten och feministen Clara Zetkin 1910 till International Conference of Working Women i Köpenhamn att:
the socialist women of all nationalities have to organize a special Women’s Day, which in first line has to promote Women Suffrage propaganda. This demand must be discussed in connection with the whole women’s question according to the socialist conception of social things. (Källa: Second International Conference of Socialist Women)
Den första internationella kvinnodagen firades året därpå – den 19 mars 1911 – i många europeiska länder. Att man valde 19 mars berodde, enligt den ryska socialisten och feministen Alexandra Kollontai, på att det var samma datum som revolutionen 1848 segrade i Tyskland. Alexandra Kollantai skrev om den första internationella kvinnodagen:
Dess framgång överträffade alla förväntningar. I Tyskland och Österrike var internationella kvinnodagen ett sjudande, darrande hav av kvinnor. Möten anordnades överallt (min översättning)
Under de kommande åren firades internationella kvinnodagen i olika länder på olika datum (oftast i slutet av februari eller början av mars).
I januari (1913) började bolsjevikerna, även Lenin, som skrev för tidningen Pravda att ha med en kvinnosektion i tidningen, för att hedra den första firandet av internationella kvinnodagen i Ryssland den 23 februari (Bobroff, 1974, min översättning)
Det mest dramatiska firandet av kvinnodagen i Ryssland skedde under revolutionsåret 1917 då ryska kvinnor den 23 februari på, visade det sig senare, ryska revolutionens första dag gick ut i demonstrationer för bl.a. sänkta brödpriser.
Och på denna internationella kvinnodag kommer otaliga möten med arbetande kvinnor i alla länder i världen att skicka hälsningar till Sovjetryssland (min översättning)
Och det var främst i just kommunistiska länder som dagen fick uppmärksamhet under första hälften av 1900-talet. Men, som historikern Marilyn J. Boxer skriver:
Även om internationella kvinnodagen fortsatte att firas i Sovjetunionen så försvann ursprunget – att främja kvinnors rättigheter. Emedan de (Bolsjevikerna) hyllade framstående Bolsjevikkvinnor använde ledarna inom partiet dagen för att få kvinnor att stödja regeringens politik
Internationella kvinnodagen var fram till slutet av 1960-talet en dag som främst firades i de kommunistiska länderna och av en del vänsterrörelser i Europa och USA. Under den andra vågen av feminism under 1960- och 70-talet växte en ny medvetenhet om internationella kvinnodagen fram.
Den 8 mars 1967 uppmärksammade en grupp feminister på University of Illinois, Chicago dagen och 1971 hölls demonstrationer den 8 mars i Boston och New York.
För svensk del var skedde det första offentliga firandet av 8 mars 1972. Det var Svenska Kvinnors Vänsterförbund som uppmärksammade dagen. DN skrev dagen efter:
Det var öronbedövande när tusentals kvinnor stämde upp sina röster och sjöng ”tjejsånger” på det största kvinnomöte svenskarna upplevt på årtionden. Huvudparollerna var Arbete, Daghem, Fri abort och Internationell solidaritet.
J. Boxer, Marilyn ”International Women’s Day” in International Encyclopdia of Revolution and Protest, ed. Immanuel Ness (Blackwell Publishers, 2009), pp. 1750-1752.
Kort svar: Historiskt har påskbrasor främst förekommit i västra Sverige (Västergötland, Bohuslän, Halland, södra Värmland och västra Småland). Under 2000-talet har påskbrasorna minskat i omfattning men förekommer fortfarande i delar av västra Sverige (Bohuslän, Halland och Göteborgsområdet).
Påskeldar (även kallad påskbrasa eller påskfyr) har förekommit i Sverige sedan åtminstone andra hälften av 1700-talet. Syftet med påskeldarna var dels att skrämma påskkärringarna som var på väg tillbaka från häxsabbaten på Blåkulla och dels att röja undan sly och annat som fanns kvar från från vintern.
Påskeldar förekom dock inte i hela landet. Ejdestam menar att påskeldarna i huvudsak är ett västsvenskt fenomen. Han skriver (s. 191)
Gränsen inåt landet [för påskeldarnas utbredning] sträcker sig sålunda från nordöstligaste Skåne, går genom sydvästra Närke samt följer därefter Värmlands östgräns norrut.
Med Ejdestams beskrivning som grund har Nils-Arvid Bringéus konstruerat följande karta för att visa utbredning av påskeldar i slutet av 1800-talet. Häri finns också utbredningen av valborgsmässoeldar före 1870 som en jämförelse.
Påskeldarna tändes framför allt på påskaftonskvällen. I vissa fall, i Bohuslän, skedde tändningen på påskdagen.
Påskeldar under 2000-talet
Valborgsmässoeldarna utbredning från Uppsalaområdet utöver landet verkar ha medfört att påskeldar blivit mindre vanliga de senaste årtiondena. I Falkenbergs-Posten kan man läsa följande:
Påskbrasan för en tynande tillvaro i Falkenberg nu för tiden. Nu eldar på sin höjd en och annan villaägare för att slippa en tur till tippen. Annat var det förr.
Även i andra delar av Halland verkar traditionen att elda på påskafton vara på utdöende. Dock lever traditionen med påskeldar och därmed grankrig vidare i Öckerö kommun
Skrivet av Mattias Axelsson (2013-03-01, uppdaterad 2023-04-06)
Källor: Ejdestam, Julius (1944) Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i Sverige, Skrifter Utgivna Genom. Landsmåls -och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. B. ; 2
Apostladagarna var drygt tio till antal (eftersom Fillipos och Jakob var på samma dag) och firades till minne av Jesus tolv lärjungar. När Judas Iskariot, efter att ha förrått Jesus, hängde sig blev istället Mattias , genom lottens hjälp, upptagen i den inre kretsen av tolv lärjungar. Det står i Apostlagärningarnas första kapitel:
Och man bad: ”Herre, du som känner allas hjärtan, visa oss vilken av dessa båda [Mattias och Josef Barsabbas) du har utvalt till denna tjänst som apostel efter Judas, som övergav sin plats för att hamna där han hör hemma.” Så kastade de lott, och lotten föll på Mattias, och han upptogs som den tolfte bland apostlarna.
Aposteln Mattias helgondag var den 24 februari fram till 1969, då den katolska kyrkan flyttade hans dag till 14 maj för att den inte skulle råka infalla under fastan.
När kristendomen kom till Sverige runt 1100-talet fanns Mattiasdagen den 24 februari med. Redan i de äldsta kalendrarna, där helgondagar och apostladagar skrivits ner, är Mattias dag den 24 februari (förutom skottår då hans dag flyttades en dag framåt eftersom 24 februari dessa år var skottdag).
Enligt en av många kalendariska minnesregler var Mattiasdagen den första vårdagen (i konkurrens med flera andra dagar). Sigfrid Svensson skriver (s. 94):
Framförallt i östra Götaland är det ofta Mattias, som sägs kasta den heta stenen i sjön, ett talesätt som i en enstaka äldre uppteckning även är känt från Jämtland.
Uttrycket ”kasta den heta stenen i sjön” innebär att isarna börjar smälta (eftersom det först sker kring stenar som skjuter upp ur vattnet.
I Blekingeposten den 1 mars 1878 skrev en krönikör:
Och hvad mera är: ”Mattis” behagade redan i söndags ”kasta den heta stenen i sjön” och det var väl den som förorsakade att Ran blef ”på röken”, men gubbe Bore tyckte det vara för bittida att släppa töm- marne ifrån sig, hvarföre han pustade ut några dustar genom näsborrarne och vips så bref det ”kalla omslag” af alltihop. Äfven några andra vårtecken hafva visat sig
Andra minnesregler på samma tema var:
Mattias med sitt långa skägg
lockar barnen utom vägg
Detta betydde att Mattiasdagen skulle medföra blidväder och att barnen därför skulle kunna leka utomhus.
Kort svar: Apostladagarna är de minnesdagar som fanns (och delvis finns) i almanackan för kristendomens apostlar. Dessa dagar var delvis helgdagar i Sverige fram till 1772.
jemväl alla Apostladagar; dock så att at folcket, i städerna och på landet, må uppå Apostladagarna, drifva theras handel och vandel, samt annat lofligt arbete, sedan Gudstjensten är förättad.
Alla apostladagar var alltså helgdag i Sverige – eller egentlig ”halv helgdag” eftersom man skulle fortsätta sitt arbete efter gudstjänsten. Men vilka var då apostladagarna?
Vilka var (är) apostladagarna?
De kristna apostlarna är de som populärt kallas ”Jesus tolv lärjungar”. De omnämns i Bibeln (bl.a Mark 3:16-19) och alla (förutom Judas Iskariot) har fått en särskild dag att firas, även om några fått dela.
När Judas hängde sig blev istället Mattias ny apostel. Eftersom Fillipos och Jakob samt Simon och Judas Taddeus firades på samma dag blir det totalt tio apostladagar:
Förutom dessa tio dagar räknades ytterligare en handfull dagar till apostladagarna. I boken Helgdagsreduktionen skriver Göran Malmstedt att det i Uppsala firades tretton apostladagar i början av 1500-talet. Förutom de ovan nämnda var också Pauli omvändelse (25 januari) och Petri stol eller Peter Katt (22 februari) apostladagar i Uppsala och Barnabas (11 juni), Pauli hågkomst (30 juli) och Petri kedjor (1 augusti) var det i något eller några stift under senmedeltiden.
Apostladagarna hade en hög festgrad (de spelade alltså stor roll i det katolska feståret). Gullan Gerward skriver (s. 57):
Apostladagarna kallades kyrkliga fester till minne av apostlarna. Festgraden för alla apostladagar upphöjdes 1298 till duplex av påven Bonifacius VIII
De här dagarna var alltså fram till år 1772 helgdagar (eller halva helgdagar) i Sverige. Vad som också är intressant är att dagarna i folktraditionen kommit att förknippas med olika typer av minnesregler för jordbruket. Sigfrid Svensson menar att man kan dela upp minnesreglerna i tre grupper:
de som ger tidsbestämningar rörande arbetslivet, växt- och djurvärlden, de som spår väder och de som förutsäger, hur den kommande äringen skall bli
Vid den stora helgdagsreduktionen 1772 avskaffades helgdagsstatusen för alla apostladagarna. Ytterligare ett problem var att kalenderreformen 1753 – som tog bort elva dagar i den svenska kalendern – gjorde att märkesdagarna i vissa fall miste sin relevans genom att de flyttades elva dagar bakåt i kalendern.
Skrivet av Mattias Axelsson (2013-03-21, uppdaterad 2013-06-23)
Källa:
Gerward, Gullan (1996) Majgrevefesten: en kulturhistorisk analys. Stockholm: Carlssons Bokförlag
Malmstedt, Göran (1994) Helgdagsreduktionen. Övergången från ett medeltida till ett modernt år i Sverige 1500-1800 Avhandling vid Historiska institutionen vid Göteborgs universitet.
Svensson, Sigfrid (1945) Bondens år. Stockholm:LT Förlag
Kort svar: Skillnaden mellan den julianska och den gregorianska är att den julianska har skottår alla år som är jämnt delbara med fyra och att den gregorianska har skottår alla år som är jämnt delbara med fyra (undantaget sekelskiftesår, så till vida dessa sekelskiftsåret inte är jämnt delbart med fyrahundra – t.ex. år 1600 och 2000). På grund av detta skiljer det nu 13 dagar mellan dessa två kalendrar.
En av många saker som Julius Caesar kommit att bli ihågkommen för är att han ligger bakom och har fått ge namn åt den kalender som användes i stora delar av Europa under nästan ett och ett halvt årtusende – den julianska kalendern.
Den julianska kalendern
Anledningen till att Caesar år 46 fvt med hjälp av astronomen Sosigenes skapade en ny kalender var att den tideräkning som använts i den romerska riket fram tills då var ett myller av olika regler och det fanns ett stort utrymme för godtycke i hur årets längd och dylikt bestämdes. Prästerskapet hade nämligen som uppgift att med hjälp av astronomiska beräkningar bestämma när och hur skottmånader skulle fungera.
Skottår, skottmånader och skottdagar används eftersom ett kalendariskt år inte går jämnt ut med ett astronomiskt. Den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt solen är 365,2422 dygn. För att lösa detta har man i olika kulturer löst det på olika sätt. De för-julianska metoderna i Rom var inte lyckade och enligt Lodén (s. 98) hade romarna ett dokumenterat dåligt sinne för tideräkning
Men när Julius Caesar år 46 fvt kom tillbaka till Rom från sin resa i Afrika införde han en ny kalender. Lars-Olof Lodén skriver:
Samma år utfärdade han ett edikt att årets längd i fortsättningen skulle fastställas till 365 dagar samt att vart fjärde år en skottdag skulle tilläggas. Härigenom erhöll man en 4-årsperiod på sammanlagt 1461 dygn, vilket mindre än en timme avviker från den totala längden av fyra tropiska år.
Efter några problem under de första åren efter införandet – prästerna missuppfattade regeln för skottår och la in det vart tredje år istället för vart fjärde, vilket sedan korrigerades av Augustus år 8 fvt – har den julianska kalendern varit oförändrad.
Problemen med den julianska kalendern
Även om den julianska kalendern var avsevärt mycket bättre än de tidigare romerska var den behäftad med ett fel som fick stor betydelse – noggrannheten i uppskattningen av hur långt året skulle vara. Det julianska året (med ett skottår vart fjärde år) var i snitt 365,25 dagar. Det astronomiska året är 365,2422 dagar. Detta gör en skillnad på 11 minuter och 14 sekunder per år, vilket kan tyckas lite. På 128 år växer dock felet till ett helt dygn.
Felet i kalendern blir problematiskt t.ex. i förhållande till solstånden och dagjämningspunkterna. Vårdagjämningen inföll 24 mars när den julianska kalendern skapades. Ett drygt sekel senare var vårdagjämningen den 23 mars.
När lärda kristna sammanträdde i Nicaea år 325 för att bl.a. komma överens över påskens placering i almanackan hade vårdagjämningen flyttats tre dagar och inföll stället den 21 mars. Därför tog man den 21 mars som utgångspunkt för att bestämma när påsken skulle infalla – påskdagen är den första söndagen som infaller efter den första ecklesiastiska (inte astronomiska) fullmånen på eller efter 21 mars. Det är alltså inte den faktiska vårdagjämningen, utan den 21 mars som används när påskens datum skall bestämmas.
En hel del försök gjordes för att reformera kalendern. Så här skriver Lodén:
Det dröjde dock inte särskilt länge innan felaktigheterna upptäcktes, och det kan väcka en viss förvåning att det tog så mycket längre tid innan någon reform kom till stånd. (s. 126)
För det var först under 1500-talets andra hälft som den julianska kalendern på allvar utmanades av den kalender som kommit att kallas den gregorianska, av sin upphovsman Gregorius XIII.
hoppade [man] över skottdagarna varje jämnt hundratal år om hundratalssiffran inte är jämnt delbar med fyra
Åren 1700, 1800, 1900 och 2100 är alltså inte skottår, men år 1600 och år 2000 är skottår i den gregorianska.
Eftersom den gregorianska kalendern utesluter fler skottår blir det genomsnittliga året 365,2425 dygn, betydligt mer exakt än det julianska året (365,25 dygn). Den gregorianska kalendern kommer att gå fel med ett dygn efter 3 333 år. Så år 4916 kan det vara läge för en extra dag.
De första länderna att införa den gregorianska kalendern var de katolska, ex. Spanien, Italien, Portugal och Österrike. Det skedde i oktober 1582. Torsdagen den 4 oktober 1582 följdes i dessa länder av den 15 oktober 1582.
Bilden visar en kalender från oktober 1582 – där man kan se att tio dagar saknas.
Grekland var det sista europeiska landet som införde den gregorianska kalendern 1923. Dock används den julianska kalendern fortfarande i religiösa sammanhang av ortodoxt kristna när man firar högtider – därför infaller den ortodoxa juldagen 7 januari.
När den gregorianska kalendern infördes 1582 skiljde det tio dagar mellan kalendrarna. För varje skottår som den gregorianska kalendern hoppar över (1700, 1800, 1900) så flyttas kalendrarna ytterligare en dag ifrån varandra. Nu och fram till år 2100 skiljer det 13 dagar mellan kalendrarna.
Kort svar: Skottår är de år som är jämnt delbara med fyra (ex. 1932 och 1996) med undantag för sekelskiftesår (ex. 1800 och 1900). Ytterligare ett undantag är att sekelskiftesår som kan delas med 400 (ex. 1600 och 2000) är skottår.
Det var i Romarriket runt år 45 fvt som Julius Caesar introducerade det som kommit att kallas den julianska kalendern. Problemet som den julianska kalendern ville lösa var det faktum att jordens bana runt solen tar 365,2422 dagar. Problemet som uppstår är att kalendern hamnar ur fas med naturens gång om man inte kompenserar för de extra timmar och minuter som jorden tar på sig.
Lösningen i den julianska kalendern var att man vart fjärde år la till ett skottår. Genom denna justering hamnar det naturliga året mer i fas med det kalendariska året. En extra dag vart fjärde år kompenserar för sex timmar per år (6h*4 år=24h). Varje år var därför i genomsnitt 365,25 dagar i den julianska kalendern.
Skillnaden mellan 365,2422 dagar och 365,25 dagar kan tyckas marginell – i praktiken handlar det bara om några minuter per år. Men för varje år växer felet och efter 128 år hade det naturliga och det kalendariska året hamnar ett dygn ur fas med varandra. I praktiken betydde det t.ex. att vårdagjämningen inte längre inföll på rätt dag utan hade flyttat sig ett dygn bakåt i kalendern.
När kyrkoledare träffade i vid det första konciliet i Nicaea år 325 hade felet växt till närmare tre dygn. Eftersom påskens placering i kalendern skulle ha sin utgångspunkt i vårdagjämningen kunde man inte längre använda det datum som gällt tidigare (25 mars – se jungfru Marie bebådelsedag) utan utgick istället ifrån 21 mars som vårdagjämningspunkt.
Genom århundradena växte felet successivt och under medeltiden hade felet växt till närmare två veckor vilket gjorde att högtidsdagar och dylikt förskjutits ännu mer. luciadagen är ett sådant exempel. När man i Sverige började fira lucia var 13 december förmodligen ”årets längst natt” (eftersom vintersolståndet förskjutits mer närmare elva dagar).
Förskjutningen blev problematisk bl.a. eftersom påskfirandet utgår ifrån den kalenderiska vårdagjämningen. Men den astronomiska vårdagjämningen hade på 1500-talet hamnar närmare mitten av mars. Så här skriver Lodén:
Det dröjde dock inte särskilt länge innan felaktigheterna upptäcktes, och det kan väcka en viss förvåning att det tog så mycket längre tid innan någon reform kom till stånd. (s. 126)
Kort svar: Kalenderreformen 1953 innebar att man flyttade Marie bebådelsedag från 25 mars till närmaste söndag, midsommardagen från 24 juni till närmaste lördag och lördagen närmast allhelgonadagen (31 oktober-6 november) blev helgdag och kallades alla helgons dag.
I ärkestiften hade man förutom söndagarna 63 lediga dagar, varav i genomsnitt 7 inträffade på söndagar. Därtill kom de lokala helgonens dagar. /../ Detta innebar att omkring 100 dagar var lediga per år
På grund av industrialiseringen och urbaniseringen i början av 1900-talet väcktes delvis nya behov av ledighet och helgdagar. Runt 1944 motionerade två folkpartistiska ledamöter om att en ny helgdag skulle införas på hösten och att den skulle läggas på en lördag. Lagutskottet föreslog utifrån detta en förutsättningslösa utredning.
Redan initialt fanns det förslag om att flytta jungfru Marie bebådelsedag och Kristi himmelsfärdsdag till en lördag eller en måndag samt att flytta midsommardagen till en lördag. Orsaken var att det fanns ”önskemål om att arbetsveckorna måtte inte för mycket splittras”.
Under åren direkt efter andra världskriget fanns en rad olika förslag kring hur kalendern skulle reformeras. Ett av de mest konkreta är från 1947 då man föreslog att lördagen för mickelsmäss samt lördagen före allhelgonasöndagen skulle bli röda dagar. Så här skrev SvD:
Två nya dubbelhelger under den mörka årstiden, obligatorisk dubbelhelg vid midsommar och Marie bebådelsedags upphävande som självständig helgdag är huvudpunkterna i det slutgiltiga förslag som nu lagts fram av helgdagssakkunniga. Den ena hösthelgen kommer att infalla på lördagen före Mikaelisöndagen under perioden 28 september – 4 oktober. Den blir utan kyrklig anknytning men får en viss anknytning till gammal tradition.
Lördagen vid mickelsmäss blev dock aldrig en röd dag, däremot kom nya utredningar med nya förslag 1950. Då var alla helgons dag kvar som helgdag på lördagen, jungfru Marie bebådelsedag skulle flyttas till en söndag och midsommardagen flyttas till att alltid infalla på en lördag (20-26 juni).
Kalendern 1955 när alla helgons dag blivit röd dag
Onsdagen den 13 februari 1952 röstade riksdagen därför igenom en lag som ändrade på tre av årets helgdagar – jungfru Marie bebådelsedag, alla helgons dag och midsommardagen.
En dubbelhelg skapades också i november i och med att lördagen som infaller mellan 31 oktober och 6 november blev röd dag och kallades ”alla helgons dag”. Allhelgondagen låg kvar den 1 november. Därför finns det två dagar i samband med allhelgona – Allhelgonadagen (1 november, ingen röd dag) och alla helgons dag (lördagen mellan 31 oktober och 6 november, röd dag).
Genom denna kalenderreform som antogs 1952 och började gälla 1953 flyttades en helgdag från våren till hösten i och med att Jungfru Marie bebådelsedag togs bort och alla helgons dag lades till. Dessutom blev midsommaraftonsfirandet alltid på en fredag.
Skrivet av Mattias Axelsson (2013-02-15, uppdaterad 2020-01-16)
Kort svar: De dagar som är helgdagar i Sverige är alla söndagar (ex. påskdagen och pingstdagen) nyårsdagen, trettondedag jul, långfredagen, annandag påsk, första maj, Kristi himmelsfärdsdag, nationaldagen, midsommardagen, alla helgons dag, juldagen och annandag jul.
Helgdagar är dagar som skiljer sig från vardagar i den bemärkelsen att man ofta är ledig och att de vardagliga rutinerna bryts. I alla samhällen har någon form av vilodag och återkommande helgdagar funnits. Vilka de har varit och när de har infallit har såklart varierat.
Helgdagar före kristendomen
För länderna i Norden är skillnaderna mellan ljus och mörker högst påtagliga, vilket Göran Stålblom (s. 142) påpekar. Ingen annan stans på jorden har det funnits en jordbrukande befolkning så långt norrut – på samma breddgrad som Uppsala ligger t.ex. ”norra Kanadas tundra, Alaska, norra Kamtjaka och Sibiren”. Och ju längre norrut du kommer på jorden desto mörkare blir vinternatten.
Dessa tydliga variationer bör rimligen ha satt sin prägel på helgdagsfirandet i det som skulle komma att bli Sverige. Vi vet att någon typ av firande i samband med vinter- och sommarsolstånd funnits långt tillbaka i tiden.
Medeltida helgdagar
När kristendomens kom till Norden under 1100-talet så medfördes också en helt nya kalender med ett nytt sätt att fira helgdagar. Sigfrid Svensson skriver i Bondens år
Med den nya religionen kom en ny kalender, och att lära känna denna var rentav en praktisk förutsättning för att bli en sann kristen /../ det vållade större svårigheter än själva bytet av gudar och religion
En av de saker som Luther och hans efterföljare vände sig emot var Maria- och helgonkulterna. Praktiskt fick detta betydelse genom att man i de länder som reformerades avskaffade en rad av de helgdagar som förknippats med katolska kyrkan – bl.a. flera helgondagar.
Therföre skola ock her effter thesse effterscriffne Helgedagar och platt inge andre Landzhelige håldne warda.
Först alle Söndagar, Ther näst alle thesse Christdagar, Jwl medh sinne helg, Nyårs dagh, wars Herres Döpelses dagh, then man kallar the helige Tree Konungars, Skärtorsdag, at man tå handlar om Herrans Natward. Pascha medh sinne helg, wars Herras Himmelsferdz dagh som ock kallas Helge Torsdagh, och Pingsdagh medh sinne helg. Transfigurationis, som hölles siunde Söndagen effter Trinitatis. Sedhan tree wårfru dagar, som äro Kyndermessa, Marie bebodelse som faller j Longfastonne, och Visitationis, thet är Marie besökelse, Sommestädz hålles thenne wårfrudagens Historia på dyra wårfru, huilket vthi thenna war sedh intet hinder gör, effter thet är een frij ting, Må ock för then skuld wäll hollas. Ytterligare ock alla Apostla dagar, föruthan S. Pedhers dagh om wintren. På thet sidsta ock så thenna dagar S. Johannis baptiste dagh, Michels messo och Helgona messo.
Olika försök gjordes under främst 1700-talet att minska antalet helgdagar eftersom man ifrån överhetens perspektiv ansåg att det var dåligt för svensk ekonomi att bönderna var lediga så många dagar. Under riksdagen 1738-39 föreslog en ledamot från adeln att 21 helgdagar skulle plockas bort. Dock föll förslagen ofta på att både präste- och bondeståndet motsatte sig.
Det var först under Gustav III regenttid som en radikal reform kunde genomföras. I en kunglig förordning daterad 4 november 1772 stadgas vilka dagar som ska plockas bort som helgdagar:
Eftersom så många helgdagar avskaffades på ett bräde har helgdagsreduktionen 1772 också kommit att kallas ”den stora helgdöden”.
Nya och gamla helgdagar under 1900-talet
Även om försök gjorde under 1800-talet att avskaffa fler helgdagar var det inte förrän 1938 som helgdagarna förändrades då första maj blev allmän helgdag.
Genom kalenderreformen 1953 som bestämdes i och med lagen 1952:48 angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen så flyttade man Marie bebådelsedag till närmaste söndag, midsommardagen till närmaste lördag och lördagen närmast allhelgonadagen blev helgdag och kallades alla helgons dag.
Almanacka 1955
Grunden för lagstiftningen om svenska helgdagar var alltså fortfarande 1772 års lagstiftning vilken kompletterats med lagen 1938 och lagen 1952. Detta var något som det fanns ett visst missnöje med. I den proposition som ligger till grund för nuvarande lagstiftning skrivs:
Vad som är allmän helgdag är av stor rättslig och samhällsekonomisk betydelse. Det är därför angeläget att det på ett överskådligt sätt kan konstateras vilka dagar som är allmänna helgdagar. Så är emellertid inte förhållandet i dag. Frågan regleras i väsentliga delar genom otidsenliga och svåröverskådliga författningar på det kyrkliga området.
Den senaste förändringen bland de svenska helgdagarna skedde 2005 då nationaldagen blev helgdag. Redan i början av 1990-talet började man utreda de ekonomiska konsekvenserna av en ny helgdag och utredarna kom fram till att
det inte anses rimligt att i det då rådande ekonomiska läget införa ytterligare en helgdag utan att en befintlig helgdag togs bort eller flyttades. De helgdagar som skulle vara möjliga att avskaffa var enligt utredaren första maj, trettondedag jul, Kristi himmelsfärdsdag eller annandag pingst.
Källor: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm
Malmstedt, Göran (1994) Helgdagsreduktionen. Övergången från ett medeltida till ett modernt år i Sverige 1500-1800 Avhandling vid Historiska institutionen vid Göteborgs universitet.
Svensson, Sigfrid (1945) Bondens år. Stockholm: LT Förlag
Högtider och traditioner 
