Var i Sverige eldar man påskbrasa?

Kort svar: Historiskt har påskbrasor främst förekommit i västra Sverige (Västergötland, Bohuslän, Halland, södra Värmland och västra Småland). Under 2000-talet har påskbrasorna minskat i omfattning men förekommer fortfarande i delar av västra Sverige (Bohuslän, Halland och Göteborgsområdet).

Att elda i samband med årshögtider är inget ovanligt i Sverige. Fenomenet årseldar har grundligt undersökts av etnologen Julius Ejdestam i boken Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i SverigeEjdestam skriver om valborgsmässoeldar, midsommareldar, Peregrinuseldarna, eldar i samband med Kristi himmelsfärd samt påskeldar.

Påskeldar (även kallad påskbrasa eller påskfyr) har förekommit i Sverige sedan åtminstone andra hälften av 1700-talet, dock inte i hela landet. Ejdestam menar att påskeldarna i huvudsak är ett västsvenskt fenomen. Han skriver (s. 191)

Gränsen inåt landet [för påskeldarnas utbredning] sträcker sig sålunda från nordöstligaste Skåne, går genom sydvästra Närke samt följer därefter Värmlands östgräns norrut.

Med Ejdestams beskrivning som grund har Nils-Arvid Bringéus konstruerat följande karta för att visa utbredning av påskeldar i slutet av 1800-talet. Häri finns också utbredningen av valborgsmässoeldar före 1870 som en jämförelse.

Eldar vid påsk och valborgmässa.

Påskeldarna tändes framför allt på påskaftonskvällen. I vissa fall, i Bohuslän, skedde tändningen på påskdagen.

Påskeldar under 2000-talet

Valborgsmässoeldarna utbredning från Uppsalaområdet utöver landet verkar ha medfört att påskeldar blivit mindre vanliga de senaste årtiondena. I Falkenbergs-Posten kan man läsa följande:

Påskbrasan för en tynande tillvaro i Falkenberg nu för tiden. Nu eldar på sin höjd en och annan villaägare för att slippa en tur till tippen. Annat var det förr.

Även i andra delar av Halland verkar traditionen att elda på påskafton vara på utdöende.

För att se i vilka delar av Sverige som påskeldar förekommer 2012-2013 sökte jag på ”påskbrasa” och ”påskeld” på Google under tidsperioden februari 2012-februari 2013. Jag gick igenom sökträffarna från de 20 första sidorna och placerade, där det var möjligt, in sökträffen geografiskt. Om en sökträff t.ex. beskrev en påskbrasa på Orust la jag en markering på Orust.

Resultatet är slående:

Karta över påskeldar 2012-2013

Förutom några enstaka träffar i Halland, östra Västergötland och i Småland är koncentrationen av påskeldar förlagd till Göteborgsområdet, Bohuslän och västra Västergötland.

Man kan alltså tydligt se att den geografiska utbredningen av påskeldar har minskat under 1900-talet. Förmodligen som ett resultat av valborgsmässoeldarna utbredning.

Skrivet av Mattias Axelsson (2013-03-01)

Källor: Ejdestam, Julius (1944) Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i Sverige, Skrifter Utgivna Genom. Landsmåls -och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. B. ; 2

Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag:Stockholm

Varför eldar man på valborgsmässoafton (30 april)?

Kort svar: Valborgsmässoafton var förr vinterns sista dag och därmed började sommarhalvåret, då man trodde att onda krafter var i rörelse. Därför tände man eldar för att skrämma ex. häxor. Dessutom var 1 maj dagen då djuren släpptes ut på bete och bönderna skyddade sin boskap från vilddjur genom att tända eldar.

Elden spelar en central roll i alla kultur eftersom den är nödvändig för kulturens överlevnad. Att tända eldar har setts som en religiös handling i många olika religioner, t.ex. i katolska kyrkans påsknattsfirande. I Sverige har det främst varit vid två tillfällen som eldar har tänts i större skala – påskafton och valborgsmässoafton.

Om man vill generalisera så kan man säga att påskeldar förekommer i Västergötland, Bohuslän, Halland, Dalsland och delar av Småland respektive Värmland. Valborgsmässoeldar däremot har historiskt främst förekommit i Uppland, Östergötland, Närke, Västmanland och delar av Småland och Västergötland.

Valborgsmässoeldarna har sitt ursprung just i Uppland. Carl von Linné skrev 1749 när han passerade gränsen mellan Uppland och Västmanland:

Eldar sågos på många ställen lysande långt ifrån vägen: ty lantmannen har för sed allt ifrån hedenhös att natten före Valborgsmässodagen upptända eldar på marken

Det första belägget för eldar på valborg är från Sko socken i Uppland 1711 även om seden förmodligen är betydligt äldre men då begränsad till Uppland. Det var först under 1800- och 1900-talet som seden spred sig till närliggande landskap.

Valborgseld

Förmodligen var det från Tyskland som seden importerades till Sverige. Där trodde man att häxorna hade sin häxsabbat på valborgsmässoafton och därför tände man eldar för att skrämma häxorna.

Eldarna kan alltså ges ett religiöst motiv men frågan är om inte de praktiska förklaringarna är minst lika viktiga. Särskilt i Sverige då våren traditionellt ansågs vara kommen. Första maj var nämligen den dag som bönderna släppte ut sin boskap och de var därför tvungna att skydda dem från vilddjur. Genom att tända eldar och föra oväsen kunde man på så vis hålla boskapen fredad från vilddjur. Så här skriver Eskeröd:

Det omvittnas också ofta att man till valborgsmässoelden tog allt det torra riset från vinterns lövfoder. Då djuren släpptes ut och det inte blev mer ris, var det en praktisk åtgärd att elda upp det. /../ Med tanke på de magiska spekulationer, som ofta knyts till ingångsdagar för nya perioder av året, ligger det nära till hans att särskild skyddsmagi inför djuren betesgång kommit att tillämpas här.

Skrivet av Mattias Axelsson (2008-04-25)

Källor: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

Eskeröd, Albert (1973) Årets fester LT Förlag

Swahn, Jan-Öjvind (2007) Svenska traditioner Bromma: Ordalaget Förlag

Joy, Margaret (1982) Highdays and Holidays Faber & Faber