Kort svar: Resor som häxor gjorde till Blåkulla förlades ofta till skärtorsdagen eller till påskafton – därav namnet påskkärringar. Även dymmelonsdagen förekom som avresedag.

Att tro på övernaturliga fenomen som tomtar och troll och liknade har förekommit i våra samhällen så långt tillbaka som vi har källmaterial (och förmodligen innan dess). Och människor som besuttit övernaturliga förmågor var inte sällan illa sedda. Men i samband med reformationen i slutet av 1500-talet började en ny form av anklagelser växa fram – vissa kvinnor anklagades för att ha ingått pakt med Djävulen, de var häxor.

Under 1660- och 1670-talet utspelade sig ”häxprocesserna” i Sverige och ett hundratal kvinnor fick sätta livet till eftersom de anklagats för att ingått pakt med Djävulen. Den vanligaste berättelsen handlade om att häxorna rest till häxsabbaten som hölls på Blåkulla (ofta identifierat som ön Jungfrun utanför Kalmar, men också andra platser förekommer). Fredrik Skott skriver följande om tidpunkten för häxornas avres:

Resan till och från Blåkulla troddes stundom äga rum på skärtorsdagen och/eller påskaftonen, vilket medförde att blåkullafararna senare särskilt i de västsvenska landskapen och Östergötland kallades för påskkäringar

Ebbe Schön menar att tidpunkten för avresan kunde vara något tidigare:

Påskkärringarna brukade flyga iväg på dymmelonsdagen och komma igen sent på påskaftonen. Hos Fan fick de festa om grundligt.

Även Bringéus menar att dymmelonsdagen är den dag då ”resan till Blåkulla anträddes”. Förklaringen till att både dymmelonsdagen och skärtorsdagen förekommer torde vara att skärtorsdagen fram till 1772 var helgdag och dymmelonsdagen då var en helgdagsafton.

Någon gång under 1800-talet (eller kanske till och med tidigare) växte det fram en tradition att klä ut sig med de olika attribut som förknippades med häxorna. Att klä ut sig till påskkärring var främst något som barn och ungdomar gjorde. Klädseln kunder variera, men Skott skriver:

Ofta berättas att de försökt att efterlikna »äkta» häxor/påskkäringar och därmed klätt ut sig till äldre bondkvinnor med långa kjolar och huvuddukar. För att undvika att bli igenkända var de ibland målade på pannan, kinden och hakan eller sotade i ansiktet.

Att ”gå påskkärring” gjorde barn på skärtorsdagen eller påskafton, det varierar vilken del av landet man kom ifrån.

Skrivet av Mattias Axelsson (2014-04-16)

Källor: 

Skott, Fredrik ”Först ska vi till Blåkulla och sen ska vi till McDonald’s” Påskkäringar i Sverige 1850—2000 Svenska landsmål och svenskt folkliv 2002

Bringéus, Nils-Arvid (2006) Årets festdagar Stockholm:Carlssons Bokförlag

Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma