Vad är påskbrev?

Kort svar: Ett påskbrev är en målad teckning med påskmotiv som förr överlämnades anonymt till mottagaren under påskhelgen.

En av de traditioner som funnits kring påskhelgen är att dela ut påskbrev. Så här beskrivs traditioner med påskbrev hos ISOF:

Ett påskbrev är en målad teckning, ofta föreställande en häxa på väg till Blåkulla eller något annat påskmotiv. Ofta skrev man också en vers på breven. Långt in på 1900-talet var det vanligast att överlämna breven anonymt – man skulle smyga fram till ett hus, rycka upp dörren, kasta in brevet och sedan springa därifrån så snabbt som möjligt.

Traditionen med påskbrev beskrivs oftast som en ”västsvensk” tradition och sammankopplas inte sällan med att ”gå påskkärring” på påskafton. Så här beskrivs traditionen från Värmland under sent 1800-tal:

Det roligaste barnen visste var att rita påskbrev och skicka till varandra – en allmän sedvänja i västra Värmland. Breven föreställde färggranna roliga gubbar. I varje brev lades en karamell och det förseglades med lacksigill. Undra på att påsklördagen motsågs med spänning.

På påskbreven skulle man dessutom skriva någon form av skämtsam vers och rimma på orden ”raka, kvast eller smörjhorn” och avsluta med en signatur som inte var ens riktiga namn.

Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2022-04-11

Källor: Påskbrev” Nordiska museet

Påskbrev” SAOB

Påskbrev” ISOF

Vilken dag åkte påskkärringarna till Blåkulla?

Kort svar: Resor som häxor gjorde till Blåkulla förlades ofta till skärtorsdagen eller till påskafton – därav namnet påskkärringar. Även dymmelonsdagen förekom som avresedag.

Att tro på övernaturliga fenomen som tomtar och troll och liknade har förekommit i våra samhällen så långt tillbaka som vi har källmaterial (och förmodligen innan dess). Och människor som besuttit övernaturliga förmågor var inte sällan illa sedda. Men i samband med reformationen i slutet av 1500-talet började en ny form av anklagelser växa fram – vissa kvinnor anklagades för att ha ingått pakt med Djävulen, de var häxor.

Påskkärring

Under 1660- och 1670-talet utspelade sig ”häxprocesserna” i Sverige och ett hundratal kvinnor fick sätta livet till eftersom de anklagats för att ingått pakt med Djävulen. Den vanligaste berättelsen handlade om att häxorna rest till häxsabbaten som hölls på Blåkulla (ofta identifierat som ön Jungfrun utanför Kalmar, men också andra platser förekommer). Fredrik Skott skriver följande om tidpunkten för häxornas avres:

Resan till och från Blåkulla troddes stundom äga rum på skärtorsdagen och/eller påskaftonen, vilket medförde att blåkullafararna senare särskilt i de västsvenska landskapen och Östergötland kallades för påskkäringar

Ebbe Schön menar att tidpunkten för avresan kunde vara något tidigare:

Påskkärringarna brukade flyga iväg på dymmelonsdagen och komma igen sent på påskaftonen. Hos Fan fick de festa om grundligt.

Även Bringéus menar att dymmelonsdagen är den dag då ”resan till Blåkulla anträddes”. Förklaringen till att både dymmelonsdagen och skärtorsdagen förekommer torde vara att skärtorsdagen fram till 1772 var helgdag och dymmelonsdagen då var en helgdagsafton.

Någon gång under 1800-talet (eller kanske till och med tidigare) växte det fram en tradition att klä ut sig med de olika attribut som förknippades med häxorna. Att klä ut sig till påskkärring var främst något som barn och ungdomar gjorde. Klädseln kunder variera, men Skott skriver:

Ofta berättas att de försökt att efterlikna »äkta» häxor/påskkäringar och därmed klätt ut sig till äldre bondkvinnor med långa kjolar och huvuddukar. För att undvika att bli igenkända var de ibland målade på pannan, kinden och hakan eller sotade i ansiktet.

Att ”gå påskkärring” gjorde barn på skärtorsdagen eller påskafton, det varierar vilken del av landet man kom ifrån.

Skrivet av Mattias Axelsson (2014-04-16)

Källor: 

Skott, Fredrik ”Först ska vi till Blåkulla och sen ska vi till McDonald’s” Påskkäringar i Sverige 1850—2000 Svenska landsmål och svenskt folkliv 2002

Bringéus, Nils-Arvid (2006) Årets festdagar Stockholm:Carlssons Bokförlag

Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma

 

Hur länge har påskkärringar funnits?

Kort svar: Ingen vet med säkerhet hur gammal seden att gå påskkärring är, men förmodligen har den börjat på senare delen av 1700-talet i de västra landskapen.

En ofta spridd uppgift, även i seriös litteratur om svenska högtider, är att traditionen ”gå påskkärring” är en relativt ny sed som man kan spåra till 1900-talet och Stockholms villakvarter. Men det är snarare så att traditionen går att spåra tillbaka till slutet av 1700-talet.

Uppenbart är att påskkärringarna har sitt ursprung i 1600-talets tro på häxor och häxfärder till Blåkulla. Eftersom färden till Blåkulla genomfördes kring påsk (antingen skärtorsdagen eller påskafton) kallades häxorna för påskkärringar, särskilt i de västsvenska landskapen och i Östergötland.

Det tidigaste skriftliga belägget för ordet påskkärring är från Erik Wilhelms Svenskt och fransyskt lexicon. 1-2 (1807) men forskaren Fredrik Skott anser att ordet ”med största sannolikhet förekom /../ även tidigare”.

Äldre folkminnesuppteckningar kan användas för att visa att seden med påskkärringar var väl så spridd inte bara i västsvenska städer utan också på den omkringliggande landsbygden under 1800-talets andra hälft.

De landskap där påskkärringar finns belagda är främst Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland och då är det i stort sett bara på påskaftonens kväll som man ”gick påskkärring”. I och med att seden var spridd redan under 1800-talet finns det skäl att tro att den är betydligt äldre än så. Så här skriver Skott:

Det finns anledningen att tro att upptåget var utbrett åtminstone i Västsverige i början av 1800-talet. Nils-Petrus Öhman skriver t.ex. i sin skildring av seden i Karlstad och Åmål vid mitten av 1800-talet att den ”lär ha mycket gamla anor”. Även i folkminnesmaterialet finns indikationer om att seden funnits i flera landskap i början av 1800-talet.

Flera personer som är födda mellan 1840 och 1870 har berättat att seden med påskkärringar är ”gammal”, ”före min tid” och ”vanlig på mina föräldrars tid”. Även i domstolsprotokoll från början av 1800-talet finns antydningar om påskkärringar. Böter skulle utdömas till de som

wid Påsktiden bruka upptåg med utklädning och hwarjehanda andra oskickligheter.

Således är det tämligen säker att påskkärringar fanns redan i början av 1800-talet och att seden då var spridd åtminstone i stora delar av västra Sverige. Skott menar också att ”seden kan ha uppstått redan på 1700-talet”, men att belägg saknas i dagsläget.

Under 1900-talets första hälft spreds sedan seden med påskkärringarna från västra Sverige till Stockholm. Flera belägg finns från Stockholmstrakten kring 1900-talets början och i mitten av 1900-talet fanns påskkärringar i samtliga svenska landskap.

Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2008-03-18 (uppdaterad: 2022-01-31)

Källor: 

Skott, Fredrik ”Först ska vi till Blåkulla och sen ska vi till McDonald’s” Påskkäringar i Sverige 1850—2000 Svenska landsmål och svenskt folkliv 2002

Vilken dag ska man gå påskkärring?

Kort svar: I västra Sverige (Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland) går man påskkärring på påskafton. I resten av landet har skärtorsdagen varit den vanligaste dagen.

Traditionen med påskkärringar har ju sitt ursprung i 1600-talets tro på häxor. Enligt tron reste häxorna till ett gästabud med djävulen på en plats som oftast (men inte alltid) kallades Blåkulla. Resan påbörjades natten mellan dymmelonsdagen och skärtorsdagen och häxorna kom tillbaka på natten mellan påskafton och påskdagen.

Folk som klär ut sig till någon form av häxor (få av de attribut som dagens påskkärringar bär har dock någon som helst koppling till häxtron på 1600-talet) är belagt sedan åtminstone början av 1800-talet och seden var spridd under mitten av seklet. Dock är den troligt äldre ändå.

Vad som är viktigt att komma ihåg är dock att seden att klä ut sig till påskkärringar under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet huvudsakligen var något för ungdomar. Så här skriver Fredrik Skott (pdf):

1800-talets påskkärringar var inte små barn och långtifrån söta. Snarare än barn var det ungdomar som klädde ut sig. Istället för smink smorde de utklädda förr ofta in sina ansikten med sot. Ett annat alternativ var att använda ett ”skråpukaansikte”, dvs. en mask.

Om vi skall upprätthålla kopplingen mellan häxtron och dagens påskkärringar så är det egentligen vid två tillfällen som det skulle passa att ”gå påskkärring” – skärtorsdagen och påskafton. Dymmelonsdagen har inte firats sedan 1700-talet så den känns inaktuell och påskdagen är en söndag.

Vilken av dagarna som används för att gå påskkärring är alltså olika, men klart knutet till olika delar av landet. Att gå påskkärring på påskafton är tydligt knutet till västra Sverige medan skärtorsdagen också finns i andra delar av landet. Så här skriver Bringéus:

Föreställningen om Blåkullafärden har i Västsverige främst förknippats med påskafton. Här kallades häxorna för påskkärringar. Möjligen är seden att hänga på folk figurer i form av kvast, grissla, raka och smörjehorn en utlöpare av det västsvenska bruket med s.k. påskbrev.

Vera Forsberg skriver så här:

På påskafton /../ klädde [man] ut sig till häxa och gav sig ut för att skrämma vänner och bekanta. /../ På sina håll tar barnen ut nöjet i förskott och gör sin påskgummerond redan på skärtorsdagen.

De landskap där påskkärringar först finns belagda är främst Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland och då är det i stort sett bara på påskaftonens kväll som man ”gick påskkärring”. Så det ursprungliga är att man går påskkärring på påskafton och då hade hade med sig påskbrev.

När bruket sedan spred sig över landet via Stockholm och dessutom gick ner i åldrarna under 1900-talet blev det på många platser vanligt att man istället gick påskkärring på skärtorsdagen. En orsak till detta kan vara att traditionen fördes vidare på förskolor och skolor där skärtorsdagen var den sista skoldagen inför en längre påskledighet.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterat 2012-04-05, uppdaterad 2021-04-01)

Källor:

Majstång och julgran av Vera Forsberg,

Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus

””Först ska vi till Blåkulla, sen ska vi till McDonald’s”: Påskkäringar i Sverige 1850-2000.” av Fredrik Skott

Varifrån kommer traditionen med påskkärringar?

Kort svar: I folktron reste häxorna till Blåkulla under påsk. Någon gång runt 1800 började folk klä ut sig till häxor och ”gå påskkärring” på skärtorsdagen eller påskafton.

Att dagens påskkärringar har sitt ursprung i 1600-talets tro på häxor är de flesta idag medvetna om. Det var på 1660- och 1670-talen som häxprocesserna var som värst i Sverige och c.a. 300 personer avrättades efter att de ansetts åkt till djävulens gästabud. Gästabudet hölls i en praktfull gård på en plats som ofta (men långt ifrån alltid) kallades för Blåkulla. Häxorna trodde att de serverades massor av läckerheter, men det var i själva verket grodor, ormar och paddor.

Digitalt museum

Två sätt som användes för att skrämma iväg häxorna var skjuta med gevär och att tända brasor. Dessa försvarsmetoder har levt vidare in i våra dagar som påsksmällare och påskeldare. Det senare främst förekommande i västra Sverige.

Vi vet inte med säkerhet när folk började klä ut sig till påskkärringar.  Det tidigaste skriftliga belägget för ordet påskkärring finns i ett lexikon från 1807, men Skott anser att ordet “med största sannolikhet förekom /../ även tidigare”.

De landskap där påskkärringar finns belagda är främst Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland och då är det i stort sett bara på påskaftonens kväll som man “gick påskkärring” och ibland hade med sig påskbrev. I och med att seden var spridd redan under 1800-talet finns det skäl att tro att den är betydligt äldre än så.

Vad som är viktigt att komma ihåg är dock att seden att klä ut sig till påskkärringar under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet huvudsakligen var något för ungdomar. Så här skriver Fredrik Skott (pdf):

1800-talets påskkärringar var inte små barn och långtifrån söta. Snarare än barn var det ungdomar som klädde ut sig. Istället för smink smorde de utklädda förr ofta in sina ansikten med sot. Ett annat alternativ var att använda ett “skråpukaansikte”, dvs. en mask.

I och med att seden var spridd redan under 1800-talet finns det skäl att tro att den är betydligt äldre än så. Så här skriver Skott vidare:

Det finns anledningen att tro att upptåget var utbrett åtminstone i Västsverige i början av 1800-talet. Nils-Petrus Öhman skriver t.ex. i sin skildring av seden i Karlstad och Åmål vid mitten av 1800-talet att den “lär ha mycket gamla anor”. Även i folkminnesmaterialet finns indikationer om att seden funnits i flera landskap i början av 1800-talet.

Flera personer som är födda mellan 1840 och 1870 har berättat att seden med påskkärringar är “gammal”, “före min tid” och “vanlig på mina föräldrars tid”. Även i domstolsprotokoll från början av 1800-talet finns antydningar om påskkärringar. Böter skulle utdömas till de som

wid Påsktiden bruka upptåg med utklädning och hwarjehanda andra oskickligheter.

Således är det tämligen säker att påskkärringar fanns redan i början av 1800-talet och att seden då var spridd åtminstone i stora delar av västra Sverige. Skott menar också att “seden kan ha uppstått redan på 1700-talet”, men att belägg saknas i dagsläget.

Likt en många andra seder som varit populära bland ungdomar och fungerat som en form av frizon i förhållande till vuxenvärlden så avdramatiserades påskkärringarna under 1900-talet när föräldrar började klä sina barn som små påskgummor. Skott igen:

Under 1900-talet förändrades dock seden drastiskt. Påskkärringarnas ålder har sjunkit. Från att ha varit en ungdomssed har den nu definitivt förvandlats till en barnsed.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterat 2012-04-04, uppdaterad 2021-04-01)

Källor:

Svenska traditioner av Ebbe Schön,

Majstång och julgran av Vera Forsberg

Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus

Först ska vi till Blåkulla och sen ska vi till McDonald’s” Påskäringar i Sverige 1850—2000 av Fredrik Skott i Svenska landsmål och svenskt folkliv 2002