Minst lika känd som själva texten är musiken som spelas i filmen. Kompositör är Gunnar Svensson som skrivit många av de musikstycken som Tage Danielsson och/eller Hasse Alfredsson sedan skrev texten till.
Gunnars Svensson medverkar också på själva inspelningen tillsammans med saxofonisten Arne Domnérus och basisten Sture Åkerberg.
Melodin Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton finns både på Spotify och på Youtube.
Kort svar: Delvis. En del av julens innehåll och ursprung är hämtat från kristendomen, men mycket av det som vi idag förknippar med julfirande har ingen eller väldigt liten koppling till kristendomen.
Att vi firar jul till minne av Jesu födelse vet väl varenda människa. Nu är det dock inte riktigt så enkelt. Att Jesus inte föddes i december månad kan vi vara ganska säkra på och de första kristna firade överhuvudtaget inte födelsedagar, allra minst Jesu.
Varför firar vi då jul? Frågan kan tyckas enkel, men svaret är nog så komplicerad. Själv har jag försökt sammanfatta det så här:
Det beror på en enastående blandning av traditioner från en rad olika håll. Många tusen år tillbaka i tiden firade våra förfäder en fest när det var som mörkast. Till denna mångtusenåriga tradition har sedan olika seder och bruk lagts till och tagits bort under seklerna som gått.
Kristendomen har bidragit med en hel del seder och bruk och när den kom till Sverige för c.a. tusen år sedan hade julfirandet flera hundra år på nacken. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn (s. 26) om medeltida julfirande:
Men bör kunna förutsätta att det medeltida kyrkliga julfirandet med sina centraldirigerade mässor inte avvek särskilt mycket från de kontinentala förebilderna. När de gäller formerna för hur man julade i hemmen har vi däremot knapphändiga underrättanden.
När kristendomen kom till Sverige fanns det redan ett inhemskt julfirande. Hur det gick till eller exakt när på året man firade är oklart pga det dåliga källäget. Det vi kan veta är att det firades jul. Så här skriver Stålbom: ”den enda högtid som man kan vara säker på att ha varit firad bland germanfolken i hednisk tid är julen”.
Att vi kan veta att det firades jul beror delvis på själva ordet ”jul” som är ett gammalt ord vars ursprungliga betydelse inte går att fastställa. Det vi vet är att det varit kopplat till någon form av midvinterfest. Det är egentligen det enda vi vet om det äldsta julfirandet samt att man drack öl.
Under århundradena som följde efter kristendomens ankomst smälte olika typer av seder och bruk samma, en del försvann och andra lades till. Av de traditioner som vi idag ser som omistliga för svenskt julfirande är många inte äldre än sent 1800-tal och andra har kommit under de senaste decennierna.
Men hur ser det ut idag?
Det kristna inslaget i svenskt julfirande i början av tjugohundratalet är måttligt. Undersökningar kring svenskars julfirande ger vid hand att inslag som inte alls går att koppla till kristendomen (ex. skinkan, granen, Kalle Anka eller tomten) är betydligt mer utbrett än saker som har med kristendomen att göra (ex. gå på julgudstjänst, läsa julevangeliet eller ha julkrubba).
Siffrorna är långt ifrån helt säkra eftersom underlag och frågeställning kan variera. Dock ger det en tydlig indikation på att det kristna inslaget i svenskt julfirande idag har fått stå tillbaka för det kommersiella och sekulära.
Kort svar: Att kalla julafton för dopparedagen (alt. dopparedan) kommer av en äldre sed att under julaftonsdagen doppa bröd i skinkspadet medan man gjorde de sista sysslorna på gården inför julfirandet på kvällen.
Bröd förr i tiden var generellt mycket hårdare och mer svårtuggat än dagen mjuka limpor eftersom brödet lagrade under mycket längre tid. Att doppa det hårda brödet i grytan för att mjuka upp det var därför inte nödvändigtvis ett bruk enbart kopplat enbart till julafton.
När man doppade i grytan förr i tiden var det inte som den del av den stora julmiddagen utan något som gjordes i samband med förberedelserna inför julfirandet. Kött av olika slag (skinka och korv t.ex.) kokades och spadet som blev över kryddades till en doppspad. Häri sänkte man ner brödet ordentligt och fiskade sedan upp det med en slev.
Så här skriver Lena Kättström Höök:
På julafton var det praktiskt att i all hast doppa lite bröd i köttspadet, som ändå stod på spisen, medan sista handen lades vid julförberedelserna. Vanligen doppade man i grytan mitt på dagen vilket går tillbaka till medeltidens julfasta som varade fram till julaftons kväll. (s. 46)
Julfastan innebar ett förbud mot att äta kött (härav lutfiskens betydelse på julbordet), men genom att doppa lite bröd i köttspadet kunde man ändå få en smak av köttet utan att bryta fastan. Hur många som har dopp i grytan på julbordet idag finns det inga exakta siffror på, men många undersökningar visar att det främst är bland äldre som rätten fortfarande anses var en del av det traditionella julbordet. Dessutom visar de flesta undersökningar att dopp i grytan tappat i popularitet under 2000-talet.
Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-22) (tack till Lise Blomqvist för bra kommentarer)
Källa: God Jul! av Lena Kättström Höök (1995), Nordiska Museets förlag.
Kort svar: Den version av I jultomtens verkstad som visas på SVT i programmet Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul är klippt på åtminstone fyra ställen – när Santa Claus läser ett längre brev, när två dockor åker ner för en rutschkana, när en docka som är en karikatyr av en jude går i leksaksparaden samt en del i slutet när Santa Claus sjunger en sång.
En scen i början av filmen när Santa Claus läser ett längre brev. Denna scen har klippts bort av SVT och har inte visats i något år på julafton.
En scen när en blond respektive en svart docka åker ner för en rutschkana och säger ”Mama” respektive ”Mummy!”. Denna scen har sedan 2012 klippts bort av Disney och saknas på de DVD-utgåvor som ges ut av företaget. Scenen var från början bortklippt även i den svenska versionen men återkom av någon anledning 1983 och har visats fram till och med 2011.
Ett klipp i leksaksparaden där en docka som är en karikatyr av en jude syns. Denna scen har också klippts bort av Disney och saknas även den på de DVD-utgåvor som ges ut av företaget. Scenen var från början bortklippt även i den svenska versionen men återkom av någon anledning 1983 och har visats fram till och med 2011.
En scen i slutet där Santa Claus sjunger en sång innan han reser iväg i sin släde. Precis som den första scenen så är det SVT som klippt bort denna scen och den har inte heller visats på julafton.
Kortfilmen I jultomtens verkstad var alltså redan 1960 klippt och sändes inte i sin helhet. Inte någon julafton har alltså den fullständiga versionen av kortfilmen visats.
Kort svar: I det första programmet 1960 visades inslagen Jultomtens verkstad (i svartvitt), Peter Pan, Bambi på isen, Pinocchio, Askungen, Lady och Lufsen, Snövit och Kalle Anka och nötkriget. Inget av dessa inslag har genom alla år visats på samma sätt varje år.
Varje gång SVT eller Disney gör någon förändring i programmet blir det stora rubriker och omfattande protester. Vad som då kan vara intressant att notera är att enbart tre inslag funnits med under alla de dryga femtio år som programmet sänts –
Askungen finns också med i dagens upplaga men hade ett uppehåll mellan 1969 och 1976samt 1978. Av de tre inslagen som funnits med sedan premiären är det dock inget som visats på samma sätt genom alla år.
I jultomtens verkstad saknades fram till 1983 scenerna med den svarta dockan som rutschar ner för kanan och säger ”Mammy” (lyssna på ljudspåret från julafton 1975 så hör man att ”Mammy” saknas) och den figur i leksaksparaden som ser ut som en karikatyr av en jude. Dessa scener kommer att tas bort igen från och med julen 2012. Dessutom var inslaget i svartvitt fram till 1978. Inte något år har alltså I jultomtens verkstad visats oklippt i svensk teve
Parkscenen i Lady och Lufsen (efter måltiden) visades inte mellan 1983-1990 samt 1992 och 1993.
Genom åren har inte mindre än nitton olika inslag figurerat (bl.a. Jan Långben gymnastiserar 1971-1975 ochPiff och Puff på hönsgården 1971-1981). Av de nuvarande inslagen är Plutos julgran yngst då det kom med i programmet först 1983 (sändes också 1967 och 1968).
Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-15, uppdaterad 2013-12-09)
Källa: ”Ingen jul utan Kalle Anka” av Robert Andersson i boken Från oss alla till er alla…
Kort svar: Julskinka är den enskilda rätt som är populärast på de svenska julborden.
De flesta av årets högtider är förknippade med mat – ägg och lamm vid påsk, sill och potatis vid midsommar och kräftor och surströmming på sensommaren. Men allra mest mat äter svenskarna under julhelgen.
Samtliga de undersökningar som jag läst visar att julskinkan är ohotad etta. Mellan 84 och 97 procent anger att de har julskinka på julbordet. Som tvåa kommer oftast sill och köttbullar.
Notera att frågorna som ställts i de olika undersökningarna varierar, men tydligt är att julskinkan, sillen och köttbullarna är det absolut mest centrala på svenskens julbord. Därefter kommer ofta Janssons frestelse, korv av olika slag och lax. Dock ska det sägas att julskinkan minskat något i popularitet under 2010-talet.
Källor: Artiklarna som länkas till vid respektive topplista.
Skrivet av: Mattias Axelsson (2012-10-28, uppdaterad 2021-09-24)
Kort svar: Köttbullar blir successivt en del av det svenska julbord från 1970-talet och etablerar sig först på 1980-talet. Det finns dock enstaka tidigare belägg.
Ett svenskt julbord kan innehålla en rad olika rätter, men när olika undersökningar gjorts för att se vilka rätter som är vanligast är det – förutom julskinkan och sillen – oftast köttbullarna som hamnat i topp. Att just köttbullarna är så populära kan tyckas märkligt med tanke på att de introducerades på det svenska julbordet så sent som under 1970-talet.
Köttbullarna är en rätt som ofta uppfattas som ”typiskt svensk”. Jonathan Metzger citerar i sin avhandling kokboken Mammas köttbullar från 1964:
köttbullar /../ är en rätt som är hela svenska folkets egendom. Från norr till söder i hela vårt avlånga land lagas det någon gång i veckan köttbullar i vartenda kök… Drömmen om mammas goda köttbullar finns kanske hos de flesta av oss. (citerat i Metzgers, s. 32)
Men även om köttbullarna varit en del av det svenska köket under en lång tid skulle det dröja innan de tar plats på julbordet. Ett tidigt belägg för köttbullar som julmat är en annons från Konsum 1951 där ”man ”Moster Malins julråd” tipsade om följande rätter till julaftonens lunch:
Sill, sardiner, sillsallad, sylta, grisfötter, salt kött, köttbullar, rödbetor, ost. Dopp i grytan. Mästerskinka, rödkål, långkål eller brysselkål, äppelmos eller ananas, grönsallad eller endivesallad. Kaffe.
Sedan ska det dröja ytterligare nästan tjugo år innan köttbullarna kommer tillbaka. Husmoderns köksalmanack föreslog i sin utgåva 1970 ”små köttbullar” som en del av julbordet. Det finns ytterligare något exempel från samma årtionde, t.ex. från Icas kokbok 1978, på köttbullar i samband med julbordet. Men allmänt förekommande i t.ex. Husmoderns köksalmanack blir det inte förrän på 1980-talet.
Skrivet av: Mattias Axelsson (2012-12-03, uppdaterad 2022-11-19)
Kort svar: White Christmas med Bing Crosby som sålts i över 50 miljoner exemplar.
Ingen högtid är så intimt förknippad med särskild musik som julen är. Varje år produceras och säljs mängder av olika julskivor, men som ohotad etta på listan över de mest sålda jullåtarna genom tiderna finns fortfarande en melodi som spelades in på fyrtiotalet – White Christmas med Bing Crosby.
Texten och musiken skrevs 1940 av Irving Berlin. Det första framträdandet med sång av Bing Crosby gjordes på juldagen 1941. Några månader senare (29 maj 1942) spelade Crosby in sången tillsammans med John Scott Trotters orkester på skivbolaget Decca för filmen Holiday Inn. Denna inspelning hamnade på topplistorna i oktober samma år och nådde förstaplatsen i USA sista oktober och behölls sedan toppositionen i elva veckor.
Dock är det inte den inspelning som gjordes 1942 som vi oftast hör idag. Originalbanden från den inspelningen blev – pga frekvent användande – skadade. Därför spelade Crosby, med hjälp av samma orkester som 1942, in en ny version av melodin i mars 1947.
De två versionerna är ganska lika men det går ändå att hör tydliga skillnader, orkestern spelar flöjt och celesta (en typ av klockspel) i början av den nyare versionen (1947). En annats enkelt sätt att höra skillnad är att Crosby betonar det första ”christmas” olika i de båda versionerna (‘drea-he-a-ming’ med fyra stavelser i den äldre och ‘dreaming’ med två stavelser i den nyare).
Du kan själv jämföra: White Christmas från 1942 (youtube eller på spotify) med White Christmas från 1947 (youtube eller på spotify).
Kort svar: Julevangeliet är ett stycke ur Lukasevangeliets andra kapitel. Lukasevangeliet har enligt traditionen (men ingen vet säkert) skrivits av en Lukas som var läkare och arbetade nära aposteln Paulus.
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Stycket och de följande verserna är tillsammans med ett knappt kapitel ur Matteusevangeliet det enda som finns skrivet om Jesus födelse. Eftersom den kristna julen firas just till minne av denna händelse (även om datumet 25 december inte har något stöd i skrifterna) är bibeltexten i Lukas central.
Men vem är det då som har skrivit den text som vi kallar för julevangeliet? Traditionellt har författarskapet till Lukasevangeliet tillskrivits en grekisk läkare vid namn Lukas. Denne Lukas omnämns i Kolosserbrevet 4:14 och Andra Timotheusbrevet 4:11. Under större delen av den kristna historien är det just Lukas som ansetts vara författare.
Dock – som allting som rör texter i Bibeln – kan vi inte veta säkert. Nutida bibelforskning menar att Lukasevangeliet är ett resultat av många bearbetningar där olika källor bidragit på olika sätt. Det äldsta fragmentet av text som rör julevangeliet är en bit papayrus från slutet av 100-talet som hittats i Egypten. Den innehåller några verser (6-7) ifrån evangeliets andra kapitel (alltså det som rör Jesus födelse).
Bakgrunden till evangeliet utgår från att Lukas (likt Matteus) dels bygger på det äldre Markusevangeliet och dels på en okänd källa med Jesuscitat (kallad Q-källan). Dock finns det i Lukas delar (ex. julevangeliet) som inte förekommer någon annanstans i Bibeln. Detta material är unikt för Lukas och brukar därför sägas komma från L-källan (vars ursprung är höljt i dunkel). Så här skriver Dick Harrison:
Julevangeliet /../ faller inom den tredje källkategorin, vars ursprung alltså är okänt. Det enda vi rimligen kan anta är att de (troligen muntliga) traditionerna i L-källan redan var så väletablerade under andra hälften av vår tideräknings första århundrade att författaren till Lukasevangeliet ansåg dem tillräckligt trovärdiga för att ligga till grund för evangeliet.
Högtider och traditioner 