Etikettarkiv: historia

Profilbild för Okänd

Varför firar vi trettondagen?

av

Kort svar: Från början firades 6 januari som Jesus dopdag och födelsedag. När kyrkan flyttade födelsefirandet till 25 december blev trettondagen (eller Heilage tre kongar som dagen heter på norska) den dag då man firar att de österländska stjärntydarna kom till Jesus.

Namnet trettondagen kommer självklart av det faktum att 6 januari infaller på den trettonde dagen i juletid – och då räknar man alltså juldagen (25 december) som förstedag jul.

Dock går det att säga att firandet av trettondedag jul är äldre än själva julfirandet, om än inte som julens trettonde dag. I fornkyrkan firades nämligen 6 januari (dagens trettondag) till minne av Jesus uppenbarelse eller som det heter på grekiska – epifania.  Så här skriver Marin P:n Nilsson (1936)

Vi känna dock en fest, på vilken Kristi födelse firades, som är äldre än den kristna julen, epifaniafesten, festen för Guds uppenbarelse för människorna, som det grekiska ordet betyder, en högtid, vilken ännu med bleknad glans står kvar i vår kyrkokalender som de heliga konungarnas dag. (s. 118)

Epifania är alltså en av de allra äldsta kristna högtiderna och den firas fortfarande – främst inom olika ortodoxa kyrkor. Epifanias ursprung går förmodligen att spåra till förkristna egyptiska seder i samband med 6 januari. Nilsson igen:

En kortfattad underrättelse meddelar, att egypterna just den 6 januari brukade ösa vatten ur Nilen, och ställa undan det. (s. 119)

När kristna firade epifania under de första århundradena var det en rad olika skeenden ur Jesus som fanns med – hans födelse, de tre vise männens besök, dopet i floden Jordan och miraklet vid bröllopet i Kaanan.

När kristendomen blev statsreligion i Romarriket på  300-talet valde romarna istället att fira 25 december som Jesus födelsedag. Denna högtid konkurrerade ut epifaniafirandet i den västliga kristenheten. Dock firas epifania (eller teofania som det oftare kallas) fortfarande inom den ortodoxa kyrkan. De flesta ortodoxa följer dock den julianska kalendern och därför firar de flesta ortodoxa epifania den 19 januari (enligt den gregorianska kalendern).

Leonaert_Bramer_-_Journey_of_the_Three_Magi_to_Bethlehem_-_WGA03081
De tre vise männen

I katolska och protestantiska kyrkor firas trettondedag jul istället 6 januari som den dag då de tre vise männen (som vi egentligen inte alls vet hur många eller vilka de var) kom med guld, rökelse och myrra till det nyfödda Jesusbarnet. Så här skriver Martin Modéus

Eftersom de tre vise männen var de första icke-judar som tillbad Jesus så har man länge tänkt på trettondagen som dagen då Jesus börjar bli känd utanför det judiska folket. /…/ Trettondedag jul är därför den dag då Svenska kyrkans mission samlar in sin stora missionkollekt.

I folklig tradition var trettonhelgen en helg då man spelade upp ett julspel som handlade om hur de tre vise männen kom till Jesus och hur Herodes jagade Josef och Maria till Egypten. Spelen uppfördes främst av pojkar vid latinskolorna och var ett sätt att tigga pengar antingen till dem själva eller till fester som hölls under trettonhelgen.

De första beläggen för den här typen av spel är från 1751 då Linnélärjungen P.J. Bergius skrev:

Tre vise män voro tre bonddrängar, vilka gingo omkring i julhelgen, men besynnerligen trettondedagsafton, klädda i vita skjortor. Dessa hade tvenne andra drängar i följe med sig. En av dessa skulle agera Josef och vara utklädd med en luden fårskinnspäls, samt med en stor puckel på ryggen tillika en stav i handen. Den andra bar en lykta av papper som var gjord som en stjärna. Alla tiggde penningar.

Seden att driva runt och tigga pengar genom att spela upp scener ur Bibelns berättelser sågs förmodligen inte med blida ögon av kyrkan och det är, som Bringéus skriver:

betecknande att de äldsta uppgifterna om stjärngossarna möter i rättegångshandlingar och förbud.

Sedan reformationen hade det kristna budskapet i svenska kyrkor nästan uteslutande varit förkunnat i ord. Därför fanns ett stort behov hos allmänheten att få budskapet förmedlat genom drama, något som prästerskapet då ogillade eftersom man ansåg att spelen drev med det kristna budskapet.

Under pietismens framväxt bekämpades stjärngossarna och julspelen hårt och det gick sägner om hur farligt det var att delta i spelen. Det dröjde dock till sekelskiftet 1900 innan spelen i princip hade utrotats. Istället införlivades några av de delar som fanns i julspelen i det moderna luciatåget som växte fram runt 1900-talets början. Så här skriver Bringéus:

En sådan utveckling har underlättats av att stjärnsymboliken också knutits till advent och jul, kanske också av behovet att få manliga motsvarigheter till luciatärnorna.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad (2012-01-06)

Källor:

Bringéus, Nils-Arvid (2006) Årets festdagar Stockholm:Carlssons Bokförlag

Modéus, Martin (2000) Tradition och liv Verbum Förlag

Schön, Ebbe (1996) Vår svenska tomte – sägner och folktro Natur och Kultur

Profilbild för Okänd

Hur firades nyår förr i tiden?

av

Kort svar: Firandet av nyår berodde i hög grad på vilken klass man tillhörde. Överklassen firade på kontinentalt vis med supéer och saluter för kungen. Arbetare och bönder firade inte nyår i någon större utsträckning. Istället firade man de högtider som var mer anpassade efter arbetsårets rytm.

Nyårsfirande är i grunden en modern företeelse. Göran Hägg skriver i boken Nyår i Sverige (s. 16): ”Firandet av det fullbordade kalenderåret är precis som födelsedagsfirande något som på allvar tar fart med urbanisering och ökad social kontroll”. Seden att vaka in det nya året var, för att citera Swahn (s. 96), ”tämligen okänd bland bönderna”.

Något som är viktigt att påpeka i sammanhanget är att det var först på 1500-talet som 1 januari ens blev officiell nyårsdag i hela Sverige. Tidigare hade främst 25 december konkurrerat.

Den svenska överklassen firade nyår i större utsträckning än vad allmogen gjorde. De var påverkade av kontinentala vanor och man hade nyårssupéer, gjorde salut för konungen och avlade nyårsvisiter på nyårsdagen. Så här skriver Swahn (s. 96f)

På 1700-talet gällde regeln att ju finare visit man avlade, desto tidigare skulle den äga rum. Klockan fyra på morgonen måste man i Stockholm vara färdigklädd för att önska gott nytt år hos de förnämsta vid hovet.

Däremot var firandet under nyårshelgen mycket sporadiskt bland större delen av Sveriges befolkning  före 1900-talet. Nyårsfirandet var en del av det längre julfirandet och därför åt man det som fanns av julmaten även på nyår.

Att fira nytt år i övergången mellan december och januari är ju egentligen helt onaturligt och resultatet av en administrativ åtgärd i Romarriket på 100-talet fvt. Snarare firade man de brytningstider som var mer anpassade efter naturens gång. Såhär skriver etnologen Gillis Herlitz:

Det kändes säkerligen mer motiverat att fira nytt år i samband med att skörden var bärgad, att slakten var genomförd, att hushållet gick i vintervila, än vid ett tillfälle då det inte hände så mycket i naturen eller arbetet på gården.

För vad vi måste komma ihåg är att årsrytmen under bondesamhället i hög utsträckning var anpassad efter livet på bondgården. Därför tedde sig säkerligen mer naturligt att fira ex. vårdagjämningen eller varför inte när sommarhalvåret började.

En sak som dock finns beskrivet vad gäller nyårsseder är att spå hur det nya året skulle bli. Återigen Gillis Herlitz:

Så länge människor funnits har nog just årsskiften ansetts vara speciellt lämpliga för allehanda övernaturliga krafter att vara i rörelse och dessa kanske kunde nås genom besvärjelser, magiska riter och offer.

Ett vanligt sätt att spå det nya året – eller ta nyårstyda som det också hette – var att stöpa i bly eller tenn. Metallen smältes och hälldes i kallt vatten för att sedan formas till något. Denna form kunde avslöja hur det kommande året skulle se ut. Förutom dessa nyårstydor var firandet kring årsskiftet som sagt inget utbrett bland majoriteten av befolkningen.

fyrverkeri_raketer

Foto: www.fotoakuten.se

Det var först under 1900-talet som nyåret började firas även bland de lägre klasserna. Troligtvis har Skansen och deras nyårsfirande – som började 1893 – samt att radion blev allmän egendom betytt mycket för att sprida nyårsfirandet bland de breda folklagren. I radion kunde man från 1924 höra klockringning från olika kyrkor i landet.

Mycket av det som idag förknippas med nyårsfirandet – skåla i champagne, fyrverkerier, läsningen av ”Ring klocka ring” – är alltså inte mer än knappa seklet gammalt.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2012-12-31)

Källor: 

Nyår i Sverige av Göran Hägg

Svenska Traditioner av Jan-Öjvind Swahn

 Mors dag och eid-il-fitr av Gillis Herlitz.

Profilbild för Okänd

Varför firar vi jul i Sverige?

av

Kort svar: Att svara kort på frågan om julens ursprung går egentligen inte. Men väldigt förenklat kan man säga att svenskt julfirande har tusenåriga rötter och i grunden handlar om en fest när året är som mörkast (vintersolståndet). Detta julfirande har sedan genom seklerna influerats av olika strömningar, t.ex. kristendomens traditioner, nationalromantiken på 1800-talet och amerikaniseringen under 1900-talet.

julgranAtt försöka reda ut julens ursprung kan tyckas vara ett döfött projekt redan från början eftersom det egentligen är en alldeles för stor fråga att svara på. Det är ju nämligen inte så enkelt att man kan säga att det finns en anledning till varför vi firar jul. Rötterna till vårt moderna julfirande är flera. Arkeologen och författaren till klassikern Årets folkliga fester (1936) Martin P:n Nilsson skrev om julens dubbla rötter:

En forntida hednisk julfest har sammansmält med den kristna julfesten, vilken fullt utbildad medfördes av kyrkan, då kristendomen infördes i Norden.

1. Nordiskt förkristet julfirande

Om vi börjar med det forntida och hedniska (som Nilsson kallar det) så vet vi att människor i alla tider högtidlighållit tidpunkter kopplade till solen – vårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen och inte minst vintersolståndet då natten är som mörkast.

I Norden är skillnaderna mellan ljus och mörker högst påtagliga, vilket Göran Stålblom (s. 142) påpekar. Ingen annan stans på jorden har det funnits en jordbrukande befolkning så långt norrut – på samma breddgrad som Uppsala ligger t.ex. ”norra Kanadas tundra, Alaska, norra Kamtjaka och Sibiren”. Och ju längre norrut du kommer på jorden desto mörkare blir vinternatten.

Eftersom jordbruket i princip låg nere under de kalla vintermånaderna och förråden (förhoppningsvis) var välfyllda är december månad given som en månad för fest. Som Stålblom konstaterar är ”den enda högtid som man kan vara säker på att ha varit firad bland germanfolken i hednisk tid är julen”.

Julfirande har alltså förekommit långt innan kristendomen kom till Norden. Om det julfirande som fanns i Norden före kristendomens intåg vet vi dock faktiskt inte så mycket. Det mesta som har skrivits är gissningar (mer eller mindre välgrundade). Vi vet som sagt att det firades någon form av fest under de kalla vintermånaderna, men hur och exakt när går det pga bristande källmaterial att säga väldigt lite om. Ebbe Schön skriver t.ex. så här om när det firades jul i det förkristna Norden.

Kanske var det just vid vintersolståndet, men det kan lika gärna ha varit i mitten eller slutet av januari eller till och med i början av februari.

Ofta brukar det heta att midvinterblotet skulle vara lika med det förkristna julfirandet. Inte heller det vet vi särskilt mycket om. En av de viktigaste källorna för vad vi vet om midvinterblotet är Snorre Sturlassons sagor i vilka han utförligt beskriver hur midvinterblotet gick till. Problemet är att Snorre skrev sina sagor på 1200-talet, alltså 200 år efter att de skall ha utspelat sig. Ungefär som om jag skulle försöka mig på att beskriva i detalj hur man firade jul på 1800-talet enbart utifrån hörsägen.

midvinterblot01.jpg

På Nordiska Museets hemsida går man ett steg längre och avfärdar helt att vintersolståndet skulle ha firats i bondesamhället före kristendomen:

Vintersolståndet hade ingen känd betydelse i bondesamhället. Föreställningen om att det i förkristen tid fanns ett midvinterblot måste man ur forskningssynpunkt avfärda, eftersom det saknas belägg och källor. Vintersolståndet har dock nuförtiden fått en viss massmedial betydelse.

En sak som vi dock vet med stor säkerhet är att det dracks en massa öl under julfirandet. Öldrickandet i december var så viktigt att det fanns ett särskilt uttryck – ”att dricka jul”. Före kristendomen drack man till Oden, Frö och Njord och när kristendomen kom byttes gudarna ut men drickandet fortsatte. Från tidig medeltid finns en norsk lagtext som skriver om stränga straff för den som inte bryggde öl och signade det åt Kristus och Sankta Maria och till god årsväxt och fred.

2. Kristet julfirande

Kristendomen har som ingen annan religion bidragit till julfirandet. De stora europeiska språken har ju t.o.m kristendomen att tacka för ordet (engelskans Christmas,  franskans Noël och tyskans Weihnachten).

Men om vi med julfirandet åsyftar firande av Jesus födelse var det från början något som ignorerades av kristna. Att fira en persons födelsedag ansågs hedniskt och istället var det naturligtvis påsken som var den viktiga högtiden.

Istället firade man Guds uppenbarelse genom dopet eller Epifania. Epifaniafirandet började hos en sekt på 200-talet som den 6 januari firade Jesus dop. Man ansåg att Jesus hade blivit Guds son genom dopet så därför blev firandet också en form av andlig födelsedag. Den kristna kyrkan i öster där sekten verkade valde att fira Jesus födelsedag den 6 januari för att helt enkelt konkurrera ut sekten. Och epifania är fortfarande den viktigaste dagen under julen för den ortodoxa kyrkan.

sol-invictus.gif

När kristendomen växte sig stark i Romarriket under 200- och 300-talet skulle dock 25 december få en alldeles speciell betydelse.

På 300-talet i Rom firades solgudens födelse (dies natalis Sol invicti) den 25 december, samma dag som vintersolståndet inföll enligt den julianska kalendern. Att man firade solgudens födelse just denna dag ter sig naturligt då det ju är då som solen återvänder.

När kristendomen så blev statsreligion i Romarriket valde man att ersätta firandet av solgudens födelse med firandet av Jesus födelse.

Vid samma tid firades även två andra högtider i Romarriket – dels saturnalier (en gammal romersk glädjefest till guden Saturnus ära) den 17 december och Kalendefetsen (firandet av det romerska ämbetsårets ingång) den 1 januari. Så småningom skedde en sammansmältning av dessa två romerska högtider till en nyårsfest som till formen påminner en hel del om vårt moderna nyårsfirande.

3. Kristet julfirande möter hedniskt

Det kristna firandet av julen hade alltså flera hundra år på nacken när det introducerades i Sverige under århundradens kring 1100-talet. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn (s. 26) om medeltida julfirande:

Men bör kunna förutsätta att det medeltida kyrkliga julfirandet med sina centraldirigerade mässor inte avvek särskilt mycket från de kontinentala förebilderna. När de gäller formerna för hur man julade i hemmen har vi däremot knapphändiga underrättanden.

Förutom att man introducerade Jesus födelse som en orsak till julfirande var den katolska kyrkans viktigaste bidrag förmodligen de olika helgonen – Anders som slaskar eller braskar, Anna med kannan, Lucia som i fall gett namn åt en viktig tradition i december och till viss del även St Nikolaus även om hans bidrag till den svenska jultomten kommit först under 1900-talets amerikaniseringsvåg.

Hur mycket kristendomen påverkade det svenska julfirandet beror på vilken samhällsklass vi tittar på. Kungar och adel ville såklart efterlikna det europeiska firandet och tog in seder från kontinenten. Även borgerskapet påverkades av europeiska (särskilt tyska) handelsutbyten. Bönder är förmodligen, för att låna Swahns formulering (s. 27): ”de som i huvudsak höll de gamla festbruken från de hedniska julgillena vid liv”.

4. Senaste århundradena

Reformationen under 1500-talet ändrade inte i något större avseende på julfirandet. En del helgondyrkan rensades naturligtvis bort, men seder som var knutna till ex. Sankt Nikolaus och till Lucia levde vidare. Förmodligen för att den direkta kopplingen till de faktiska helgonen var svag.

Först från 1700- och 1800-talet finns det ordentligt med skriftliga källor som kan användas för att beskriva hur julfirandet växte fram. Och det är under dessa sekel och mycket i och med nationalromantiken under 1800-talet som många av de julseder vi firar idag växte fram.

Jultomten är ett tydligt sådant exempel som kunnat slå rot tack vare nationalromantiskt nyväckt intresse i folktro. En av grunderna för nationalromantiken var en längtan tillbaka till det gamla och ursprungliga, ju äldre desto bättre. Dock visste man då ännu mindre än vad vi vet idag om hur julen firades i det gamla Sverige.Därför är många av de till synes urgamla traditionerna som skapades under 1800-talet mycket tidstypiska för just detta sekel och alls inte urgamla som vi lätt kan förledas att tro – ett sådant exempel är julskinkan.

Under 1900-talet har en rad nya traditioner tillkommit – t.ex. Kalle Anka och hans vänner önskar god jul och den rödklädde, strovuxne och vitskäggige jultomten som populariserades i USA under mitten av 1900-talet.

Så för att återgå till frågan varför vi firar jul så beror det på en enastående blandning av traditioner från en rad olika håll. Många tusen år tillbaka i tiden firade våra förfäder en fest när det va som mörkast. Till denna mångtusenåriga tradition har sedan olika seder och bruk lagts till och tagits bort under seklerna som gått.

Skrivet av Mattias Axelsson (2007-12-21 senast uppdaterad 2013-12-24)

Källor:

Eskedröd, Albert (1973) Årets fester LT Förlag

Nilsson, Martin P:n (1936) Årets folkliga fester  Isaac Marcus’ Boktryckeri

Schön, Ebbe (1998) Svenska traditioner: årets fester och livets högtider

Stålbom, Göran (1994) Vintersolståndet – Om jul, jord och äring i folklig tradition Fabel

Swahn, Jan-Öyvind (1993) Den svenska julboken Bra Böcker

Profilbild för Okänd

Hur länge har advent firats?

av

Kort svar: Advent har i någon mån uppmärksammats så länge kristendomen funnits i Sverige. Men det är först under 1900-talet som fått ett större genomslag.

Advent anses av många vara början på nedräkningen inför julfirandet. I hemmen tänds adventsljusstakar och adventsstjärnor. På teve sänds julkalendern. Och det är inte längre förenat med spott och spä att börja spela julmusik.

Advent kommer av det latinska uttrycket ”adventus Domini” som betyder ”Herrens ankomst”. Och det är förstås Jesus ankomst på juldagen som man väntar på. I slutet av 400-talet bestämde Perpetuus av Tours att julfastan skulle inledes redan vid Mårtensdagen och hållas måndag, onsdag och fredag. Rom ansåg dock att detta var väl tilltaget och bestämde istället att adventsfastan skulle vara i fyra veckor.

När kristendomen kom till Norden var adventsfastan fyra veckor, men kortades senare av så att den inleddes i och med soluppgången 13 december – alltså Luciadagen.

Däremot var inte firandet av advent särskilt framträdande i det svenska bondesamhället. Om man t.ex. läser böcker om svenska högtider från första delen av 1900-talet, ex. Årets folkliga fester (1936) av Martin P Nilsson och Årets fester (1953) av Albert Eskeröd, så är det väldigt lite och ibland inget alls om just advent.

De äldsta beläggen för adventsljusstakar med fyra ljus är från det tidiga 1930-talet och både de första elektiska adventsljusstakarna och den första adventskalendern i Sverige kom 1934. Det är alltså först nu som adventsfirande med adventspynt börjar att etablera sig i Sverige.

Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) uppdaterad 2021-10-30

Källa: Swahn, Jan-Öyvind (1993) Den svenska julboken Bra Böcker

”Elljusstaken äntligen i sin rätta belysning” Lars Berge i SvD 2007-12-03

Profilbild för Okänd

Varifrån kommer egentligen halloween?

av

Kort svar: Halloween kommer ursprungligen från den keltiska festen Samhain. Irländare tog med sig seden till USA på 1800-talet. Där blandades den med andra traditioner och blev halloween såsom vi känner den. Halloween kom till Sverige i större skala i mitten av 1990-talet.

Halloween är en sammanskriving av All Hallow’s eve (alla helgons afton på svenska) och firas 31 oktober, alltså kvällen före allhelgonadagen.

Firandet av halloween har sitt ursprung på Irland, även om det är tveksamt att dra direkt paralleller mellan våra tiders firandet och det förkristna på Irland. I vilket fall som helst vet vi att kelterna firade en fest kvällen den 31 oktober.

Festen – Samhain – var en av fyra kvartalsfester och firades då naturen dog och sommarhalvåret gick över till vinterhalvår. Precis som andra fester vid brytningstider (ex. valborg och midsommar) var natten mellan oktober och november fylld av demoner, spöken och andra övernaturliga krafter som fanns i den irländska traditionen.

Snap-Apple Night (1833)

Precis som man i östra Sverige eldade under valborgsnatten så skulle man på Irland tända hushållseldar, men då var det med eld som druider hade tänt. Man ansåg att elden renade luften. Senare kom traditionen att tända Jack O’lanterns – alltså rovor som man gröpt ur och sedan satt ljus i. Jack, som gett namnet åt rovorna, var en smed som lurade djävulen vid tre tillfällen och sedan dess irrar omkring på jorden med en rova som enda ljus.

Irland kristnades redan på 400-talet, men festen Samhain fortsatte att firas. När sedan irländska migranter tog sig till USA under 1800-talets mitt så följde traditionerna kring Samhain med. I USA blandades de irländska halloweentraditonerna med redan existerande traditioner, t.ex. det mexikanska Dios de los muertos och engelsmännens Guy Fawkes day. Dessutom hade spanjorer, tyskar holländare och alla andra sina respektive sätt att fira de döda.

Det typiskt irländska fanns kvar med blandades upp. Pumpan var en attiralj som tillkom då den förmodligen sågs som pampigare än den mindre rovan.

Under 1900-talet förändrades det amerikanska halloweenfirandet. Från början hade firandet skett främst i de övre klasserna men en 1920-talet blir det en fest för alla och för barn och ungdomar i synnerhet. I och med spridningen blev det också stökigare kring firandet, vilket bekymrade många föräldrar och kyrkor. Under firandet i Queens i New York krossades över tusen fönsterrutor 1939. Under 50-talet återupptogs ”trick or treat” (”bus eller godis” på svenska), vilket legat nere under en längre tid.

Idag är halloween en av USA:s viktigaste högtider och de flesta svenskar hade garanterat hört talas om den redan innan den kom till Sverige i mitten av 90-talet. Redan runt år 1990 gjordes de första försöken från Hard Rock Cafe i Stockholm tillsammans med Buttericks att få svenskar att fira halloween. Men det var först i slutet av 1990-talet som firandet (eller åtminstone affärernas annonsering kring firandet) exploderade.

Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2007-10-30 (uppdaterad 2021-10-29)

Källa: Herlitz, Gillis (2007) Mors dag och Halloween. Festseder i förändring. Doktorsavhandling vid Uppsala universitet.

Profilbild för Okänd

Hur länge har vi ätit sill och potatis på midsommar?

av

Kort svar: Sill och potatis som midsommarmat växte fram under andra halvan av 1900-talet.

Till skillnad från påskens och julens överdåd av maträtter är midsommaraftonens bord enkelt dukat – sill midsommar, färskpotatis, gräddfil och gräslök. Och till efterrätt jordgubbar som kan inmundigas på olika sätt. Tidningen Populär Historia beskriver det så här:

Idag äter vi sill, färskpotatis och jordgubbar med grädde samt dricker öl och brännvin, en standardmeny som har vuxit fram under 1900-talet.

Så länge Sverige huvudsakligen var ett jordbruksland så var midsommarhelgen ingen stor matfest. Midsommarens mat såsom vi känner den idag är istället en produkt av förra seklet. Om man studerar arkiven så ser man att det framförallt är under andra halvan av 1900-talet som sill och färskpotatis blir given mat på midsommar.

Färskpotatis
Färskpotatis

Att äta färskpotatis betraktades förr som ett stort slöseri. Jan-Öjvind Swahn skriver:

Att man skulle äta färskpotatis var förr fullkomligt uteslutet hos vanligt folk, det var ett slöseri med Guds gåvor på en tid där missväxt kunde drabba landet.

Istället skulle potatisen få ligga i jorden tillräckligt länge så att den skulle kunna växa till sig. Potatis nämns i och för sig som midsommarmat i äldre tider, men då är det inte färskpotatis utan potatis från det förra årets skörd. Att kunna visa upp att man hade fyllda förråd gav nämligen status. Enligt en artikel i SvD ska den första färskpotatisen till midsommar ha börjat säljas år 1898 i Skåne.

908px-Klädesholmen_Sill_.jpg
Sill

Sill var förr att betrakta som vardagsmat och fanns i de flesta hem. Just därför fanns det ingen anledning att äta den särskilt vid festliga tillfälle. Just kombinationen sill och potatis beskrivs så här av Fiskeriverket:

Intill sen tid var sill och potatis det som höll svälten borta för stora delar av ett fattigt land.

Så här beskrivs saken i boken Natur och arbetsliv i svenska bygder från 1910:

Ty salt sill utgör, som vi veta, en mycket viktig del av det svenska folkets föda, och många fattiga leva nästan endast av salt sill och potatis.

Sill och potatis var alltså fortfarande i början av 1900-talet vardagsmat som inte alls förknippades med fest och det är egentligen först under andra halvan av seklet som sillen blir given midsommarmat. Tidigare ser man det mer som ”sommarmat”.

Bild
Annons 1955

Istället är det faktiskt gräddfilen (eller egentligen varianter av mjölkmat) som är det äldsta festliga inslaget på midsommarbordet. Så här beskrivs ”Johannesfil” i kokboken Iniököket:

På Johanne [alltså midsommar] måste det stå fil på varje bord, annars blev det ingen välsignelse med skörden, trodde man. Värdinnorna i byn förde därför ”johannefil” dvs. mjölk till fil, åt den som inte hade en egen ko.

Andra typer av mjölkmat (ex. nyystad ost och mjölkvälling) fanns med på äldre tiders midsommarbord. Anledningen är att korna under vintern inte hade någon mjölk, men runt midsommar:

hade de kalvat och mjölken hade börjat rinna till igen, och då kunde den bearbetas till de traditionella läckerheterna som man nu kunde kosta på sig i helgyran. [Swahn 2000, s. 53]

Inför midsommarhelgen 1937 skrev Konsum i en annons : ”sill och färsk svensk potatis naturligtvis – det hör absolut till en äkta svensk midsommarfest”. Men det förekommer parallellt andra exempel på midsommarmat. När SvD skulle beskriva traditionell midsommarmat 1950 var det ”lax, kyckling och jordgubbar” som räknades upp. Under det fortsatta 1950-talet finns sill med som en av många olika rätter på midsommarbordet och det är egentligen först i slutet av decenniet som sill och potatis blir givet. År 1968 är dock ”sill och potatis” självklart.

Bild

Från 1960-talets slut och framåt är sill, färskpotatis och gräddfil eller sur grädde självklara rätter under midsommarafton.

Det är alltså i början av 1900-talet som ”sill och potatis” långsamt började leta sig in på de svenska matborden som midsommarmat. Ordentligt genomslag fick det inte dock förrän vid seklets andra halva, någon gång när midsommardagen flyttades till att alltid infalla på en lördag.

Ungefär samtidigt som firandet centrerades till en helg slutade sill och färskpotatis att vara vardagsmat. Andra världskriget var över sedan flera år tillbaka och plötsligt hade svenskarna råd att äta annat på vardagarna. Sill och potatis blev i stället något unikt som man kopplade till sommarfirande.

Skrivet av Mattias Axelsson (2007-06-20, uppdaterat 2021-06-15)

Källor:

Swahn, Jan-Öjvind (2000) Folk i fest – traditioner i Norden Höganäs: Globograf

Swahn, Jan-Öjvind (2007) Svenska traditioner Bromma: Ordalaget Förlag

Wall, Tora ”Den svenska midsommartraditionen” Populär Historia 2009-05-21

Westerberg, Håkan och Lars Ask red (2011) Staten och fisket– nedslag i fiskeriförvaltningens historia Göteborg:Fiskeriverket

”100-årigt potatispris står sig” Svenska Dagbladet 2007-06-22

”Därför firar vi midsommar” Aftonbladet 2011-06-23

matsedlar från SvD

Profilbild för Okänd

Hur länge har man firat Kristi himmelsfärdsdag?

av

Kort svar: Exakt när man började fira Kristi himmelsfärdsdag är oklart, men uppgifter talar för att det inom kristna församlingar firats sedan 300-talet. Till Sverige kom det i och med kristendomen någon gång kring 1100-talet.

Den fyrtionde dagen i påsktiden infaller Kristi himmelsfärdsdag. Eftersom dagens placering i almanackan är knuten till påsken så kan den infall alltifrån 30 april till 3 juni, men det är alltid på en torsdag.

Obereschach_Pfarrkirche_Fresko_Fugel_Christi_Himmelfahrt_crop

Att man firar Kristi himmelsfärdsdag fyrtionde dagen i påsktiden har att göra med följande texter ur Apostlagärningarna att göra.

Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. …/

När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn.

Antagandet är alltså att Jesus först visade sig under fyrtio dagar (påskdagen inräknad) och på den fyrtionde dagen for upp till himlen. Firandet av Kristi himmelsfärd går långt tillbaka, till de första århundradena. Martin Modéus skriver i boken Tradition och liv (s. 143)

Ända sedan 300-talet har man 40 dagar efter påsk firat Kristi himmelsfärd, dagen då den uppståndne Jesus lämnade den synliga tillvaron på jorden.

Eftersom det – till skillnad från ex. jul och midsommar, inte finns någon koppling mellan Kristi himmelsfärd och det naturliga året var det först i och med kristendomens utbredning som dagen började högtidlighållas i Sverige.

Under medeltiden genomfördes himmelsfärdsspel och i Visby domkyrka finns en Kristusbild från den tiden som man troligtvis brukade hissa upp genom taket under mässan. Vidare kastades blommor eller bröd ner genom hålet.

I vissa delar av Sverige (sydvästra Småland, Värmland och Närke) fanns en tradition att på Kristi himmelsfärdsdag vandra i grupp till någon närbelägen kyrka. Eftersom ett av skälen till vandringarna var att man på kyrkbacken träffade andra ungdomar och inledde romanser fanns ett motstånd hos prästerskapet. De ville hellre att ungdomarna höll sig i sina egna socknar eftersom det då var lättare att kontrollera dem.

En annan, mer profan tradition, var att Kristi himmelsfärdsdagen räknades som den första metardagen för året. Dessutom fanns det en rad andra traditioner vilka många idag har försvunnit.

Kristi himmelsfärdsdags status som helgdag har varit föremål för mycket diskussioner. År 1815 yrkades det i riksdagen på att Kristi himmelsfärdsdag inte längre skulle ha status som helgdag, men yrkan avslogs. Senare under 1800-talet kom flera gånger förslag att flytta dagen till nästföljande söndag och 1968 föreslog 1963 års arbetstidskommittén att flytta dagen till lördagen.

Men än så länge är Kristi himmelsfärdsdag en av de dagar vi har som ledig dag i Sverige.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2013-02-14)

Källor: Tradition och liv av Martin Modéus,

Svenska traditioner av Ebbe Schön

Årets festseder av Nils-Arvid Bringéus.

Profilbild för Okänd

Firades påsk före kristendomen?

av

Kort svar: Nej, påsk firades inte före kristendomen kom till Sverige.

Ordet ”påsk” kommer från hebreiskans ”pesach” som betyder ”passera, gå förbi”. Påsken är den viktigaste kristna högtiden och firas till minne av Jesus uppståndelse på påskdagen. När kristendomen kom till Sverige under den tidiga medeltiden och etablerade sig den dominerande religionen följde också alla helgdagar, inklusive påsken, med. Det var alltså under den tidiga medeltiden som svenskar började fira påsk.

Men även om påsken definitivt är något som introduceras i Sverige i och med kristendomen så vet vi att brytningstider är förknippade med firande ännu längre tillbaka. Brytningstider är t.ex. när mörker vänder till ljus, när död blir till liv och så vidare. Ett typexempel är den dag då natt och dag är lika långa – vårdagjämningen. Då bryter ljuset fram och från och med då blir dagarna längre. Alltså är det mycket troligt att olika typer av fester hölls vid tiden för vårdagjämningen långt före kristendomen (som ju använt tidpunkten för att fira Marias bebådelse).

Det kristna påskfirandet är väldigt starkt knutet till det judiska pesachfirandet eftersom Jesus dog och uppstod just under den judiska påsken i Jerusalem. Att den judiska påsken ligger där den gör i almanackan har troligtvis också att göra med brytningstid. I det förisraeliska samhället firades förmodligen någon form av vårhögtid där den första skörden och de första lammen högtidlighölls.

När sedan judendomen började konstrueras som en sammanhållen religion valde man att fira Exodus då. Våren markerar hur naturen återföds efter vinterns död och på så sätt kunde man sammanlänka de förisraeliska firandet med hur den judiska nationen föds i och med befrielsen från slaveriet i Egypten.

På samma sätt kan vi vara ganska säkra på att vårfirande hölls även i Skandinavien. Vi vet att vårblot hölls någon gång i närheten av det som idag är påsk. Blotet syftade till att få goda skördar under det kommande året.

Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2007-04-23, uppdaterad 2022-06-02)