Kort svar: Sex dagar saknar egen namnsdag i den svenska almanackan – nyårsdagen (1 januari), kyndelsmässodagen (2 februari), Marie bebådelsedag (25 mars), Johannes döparens dag (24 juni), allhelgonadagen (1 november) och juldagen (25 december). Därtill saknar skottdagen som infaller vart fjärde år namnsdag.
Under 1700- och 1800-talet gjordes förändringar i den svenska almanackan. Som exempel kan nämnas att det dåvarande kronprinsparet 1827 ville att deras barn (om det blev en flicka) skulle heta Emma och då blev 23 juli namnsdag för just Emma. På samma sätt är det med Oscar den 1 december. Namnet fördes in i almanackan 1812 eftersom den nyvalde nyvalde svenske kronprinsen Karl Johans son hette just Oscar.
Utdrag ur almanacka i januari 1877.
Det finns dock sex dagar i almanackan som saknar namnsdag:
Kort svar: Kortfilmen ”I jultomtens verkstad” (Santa’s workshop) från 1932 utspelar sig på julafton 24 december och jultomten åker iväg för att dela ut julklapparna under natten till 25 december.
Förklaringen är att det är skillnad mellan när och hur julklapparna delas ut i Sverige och USA (där filmen är producerad. I Sverige kommer jultomten på julafton den 24 december och delar ut klapparna helt synligt. Jultomten i USA – Santa Claus – kommer däremot i hemlighet på natten (gärna genom skorstenen) till den 25 december och delar ut klapparna. Det är därför man i jultomtens verkstad förbereder det sista den 24 december och jultomten själv åker iväg i sin släde med sina renar för att dela ut klapparna till den 25 december.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-12-07
Källa:
Ehrensvärd, Ulla (1979) Den svenska Tomten Svenska Turistföreningens förlag
Kort svar: Förutom fyra söndagar är även juldagen och annandag jul röd dag i december. Dessutom räknas julafton och nyårsafton i allt väsentligt som röda dagar även om de inte är det.
Från början var syftet med helgdagar att folk skulle vara lediga ifrån sitt arbete för att kunna fira gudstjänst i kyrkan, numer är det snarare den arbetsfria delen som är väsentlig.
Helgdagarna (eller röda dagar som de också kallas) är sprids över året med en tydlig övervikt för den första årshalvan. Men under årets sista skälvande veckor kommer två röda dagar i rad.
Kort svar: Ja, juldagen 25 december är röd dag i Sverige.
Förutom söndagar och de helgdagar som infaller på en söndag (alltså påskdagen och pingstdagen) är elva dagar i Sverige allmänna helgdagar. Från början var syftet med helgdagar att folk skulle vara lediga ifrån sitt arbete för att kunna fira gudstjänst i kyrkan, numer är det snarare den arbetsfria delen som är väsentlig.
Kort svar: Räppadagarna är fyra dagar (ofta jungfru Marie bebådelsedag, midsommardagen, mickelsmäss och juldagen) som användes i Götaland för att dela in året i fyra delar (räppor) om cirka tre månader.
Att dela in tiden i olika enheter har människor gjort så långt tillbaka i tiden som vi har källmaterial. Det finns något djupt mänskligt i att vilja strukturera den kaotiska tillvaro som ett liv innebär. För detta ändamål har vi uppfunnit sekel, år, månader, dagar, timmar och så vidare. Dessa enheter har genom århundraden gett en känsla av sammanhang och kontinuitet.
I Norden är de fyra årstiderna tydliga och ännu tydligare var de när majoriteten av människorna jobbade inom jordbruket. Ett år följde en rytm som var tydligt kopplad till årsbruket och de olika saker som behövdes göras. Det skulle sås på våren, det skulle skördas på sommaren, det skulle slaktas på hösten och så vidare.
Som en hjälp för att ha koll på dagarna delade man i delar av Götaland in året i fyra ”räppor” eller ”trettingar”. Varje räppa omfattade cirka tretton veckor och räknades baklänges från respektive räppadag. Oftast var det jungfru Marie bebådelsedag (25 mars), midsommardagen (24 juni), mickelsmäss (29 september) och juldagen (25 december) som var räppadagar. Vårräppan räknades alltså baklänges från midsommardagen till och med jungfru Marie bebådelsedag. Trettonde vårräppan blev således första veckan efter bebådelsedagen. Så här förklarar Institutet för språk och folkminne:
Året delades tidigare in i fyra kvartal som kallades för räppar eller trettingar, det var trettonveckorsperioder som utgick från de fyra räppadagarna. Det kvartal som sträckte sig fram till midsommardagen kallades för vårfrudagsräppen och inleddes på vårfrudagen
Räpporna och räkningen var starkt knutna till olika sysslor i jordbruket som skörd och slåtter och liknande. När Sverige 1753 bytte från den julianska till den gregorianska kalendern flyttades alla märkesdagar elva dagar bakåt vilket ställdes till det för bönderna. Den smidiga lösningen var att man behöll de gamla dagarna fast på nya datum – t.ex. så var 5 juli länge kallad för ”gamla midsommardagen” och 5 april blev ”gamla Marie bebådelsedag”.
Skrivet av Mattias Axelsson (2015-02-19)
Källa: Svensson, Sigfrid (1945) Bondens år. Stockholm:LT Förlag
(Obs! Om du kommer hit för att du vill ha svar på DN:s kryss är svaret i DN 25 mars, även om det inte stämmer med verkligheten. Se kommentar nedan)
Kort svar: Under medeltiden användes både 25 december och 1 januari som nyårsdag. Från och med Gustav Vasas regenttid är det 1 januari som är nyårsdag i Sverige.
Att fastställa när ett nytt år börjar är inte alldeles okomplicerat. De enheter vi idag använder för att mäta tid (år, månader, veckor och dagar) är inte i fas med varandra och bara vissa av dem är i fas med himlakropparnas rörelser (ex. solens upp- och nedgång, månens faser och jordens varv runt solen).
Ett år (som vi har definierat det) är den tid det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen (c.a. 365,2425 dagar). När man sätter början respektive slutet för ett år är godtyckligt – det kan vara vid vårdagjämningen likväl som vid en viss månads början. Genom historien har olika tidpunkter fungerat som nyårsdag. Romarna var först med att använda 1 januari någon gång strax innan vår tideräknings början. Dock slog detta bruk inte omedelbart inte igenom i den kristna världen.
Inom kristendomen var den första utgångspunkten att firande av nyår på romerskt vis var ett hedniskt bruk. Så här skriver Lars Nystedt:
Vid konciliet i Tours, år 576, fastslogs att de som firade nyår den 1 januari gjorde sig skyldiga till ett antiquus error och man hotade dem med bannlysning om de inte upphörde med sådant.
Istället tänkte man att Jesus tillblivelse var ett bättre sätt att ha som startpunkt för ett nytt år. Det var munken Dionysius Exiguus som på 500-talet räknade ut vilket år Jesus föddes eller egentligen vilket år han avlades. Så här skriver Sven-Eric Liedman
Dionysius’ kalender har också andra och för oss än mer överraskande drag. Den 1 januari var inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.
Så de första kristna hade alltså antingen 25 mars eller 25 december som nyårsdag. I olika delar av Europa var det olika bud om vilken av dagarna man skulle använda.
Av olika anledningar började man i England och andra delar av nordvästra Europa att under senare delen av medeltiden på vissa platser gå tillbaka till den romerska bruket att fira nyår 1 januari istället. Bringéus skriver (s. 10):
Den romerska tidpunkten för årsskiftet vann allt större utbredning fastän kyrkan försökte lansera juldagen. Kampen om de båda tidpunkterna spåras ännu på de svenska runstavarna.
För Sveriges del så var det både 25 december och den 1 januari som användes som nyårsdag under medeltiden. Så här skriver Göran Hägg (s. 12):
I Sverige tycks således den 25 december och den 1 januari ha tävlat med varandra [om att vara nyårsdag, min anm.] under medeltiden . Men tidigare än på de flesta håll verkar det byråkratiskt effektiva 1 januarinyåret ha blivit accepterat av den svenska kungamakten, kyrkan och klostren. Och från och med Gustav Vasa är det ingen tvekan om vad som gäller.
Swahn skriver likadant (s. 94):
Kyrkoårets början [flyttades} till juldagen, som i Sverige räknades som Nyårsdag ända till 1500-talet.
I den övriga delen av den kristna världen blev 1 januari successivt nyårsdag och när påven 1691 anslöt sig till detta datum blev det rådande för hela kristna Europa.
(På Nordiska museets hemsida finns en uppgift om att 25 mars skulle varit nyårsdag fram till 1500-talet. Detta är en uppgift som går helt emot de övriga källor som jag har använt mig av.)
Kort svar: God fortsättning kan dels användas under dagarna efter julafton fram till nyårsafton och dels dagarna efter nyårsdagen.
När och hur man använder sig av olika säsongsrelaterade hälsningsfraser är inte alldeles självklart, t.ex. ”glad påsk” eller ”god helg”. Självklart kan man använda fraser hur man vill men om de ska förstås av mottagaren är det ändå viktigt att följa de bruk som är vanligast.
Vanligast är dock uttrycket [god fortsättning, min anm] i mellandagarna och i början av januari. Då används det oftast utan ytterligare specificering: ”God fortsättning!” När uttrycket används mellan jul och nyår betyder det ”god fortsättning på helgerna” och när det används i januari betyder det ”god fortsättning på det nya året”. Båda användningarna är vanliga och helt accepterade.
”Gott nytt år” säger man främst efter tolvslaget på nyårsafton. Sedan kan man säga ”god fortsättning” igen dagarna efter det. I det fallet menar man att man önskar en god fortsättning på det nya året.
Men om nu de flesta språk syftar på Jesus födelse vad gäller julfirandet den 25 december – kan vi veta huruvida Jesus verkligen föddes den dagen?
De enda källor som överhuvudtaget talar om Jesus födelse är två av Bibelns fyra evangelier – dels Matteusevangeliet och dels Lukasevangeliet (den text som kommit att kallas julevangeliet). Och ingen av författarna skriver någonstans vilket datum som själva födelse äger rum.
Vi kan i texterna finna små ledtrådar som skulle kunna vara början på ett svar när Jesus verkligen föddes.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten.
Även om det är varmare i Palestina i december än vad det är i Sverige så är det ändå troligtvis för kallt för en grupp herdar att sova utomhus. Därför är det ganska osannolikt att det var på vintern som Jesus föddes. Dock är det i sig inget tungt vägande bevis för att Jesus föddes någon specifik årstid.
Ytterligare en ledtråd är Betlehemsstjärnan. Så här skrivs det i Matteusevangeliet:
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”
Vad det skulle ha varit för ”stjärna” som de tre vise männen såg går bara att spekulera kring.
En teori är att Betlehemsstjärnan är en konjunktion mellan planeterna Venus och Jupiter. Det är astronomen Dave Reneke som för fram teorin och sätter datumet för Jesus födelse till 17 juni. Men liksom berättelsen om herdarna så ger inte Betlhemsstjärnan någon information som går att använda för att bestämma datum för Jesus födelse.
För det första kristna var inte Jesus födelse särskilt viktig och det var först ett par århundraden efter Jesus död som man började fira hans födelse. Att det blev just 25 december har inget med några historiska källor att göra utan beror på att romarna firade solgudens födelse detta datum och för enkelhetens skull bytte den romerske kejsaren bara motivet och behöll datumet – 25 december.
Källa: Den stora julboken av Jan-Öywind Swahn och ”Jesus was born in June” ur The Telegraph
Kort svar: Att juldagen är 25 december beror på att man i romarriket firade solgudens födelse den dagen. När kristendomen skulle bli statsreligion behöll man dagen, men bytte innehållet. Nu firades istället Jesus födelse.
Från början var dessutom kristna helt ointresserade av att fira födelsedagar. Så under flera hundra år efter att kristendomen grundades som religion firades Jesus födelsedag inte alls. Och när den kristna kyrkan började fira hans födelsedag så var det till en början den 6 januari. Det var först när kristendomen växte till sig och blev den dominerande i romarriket som dagen flyttades.
Sol Invictus
Sedan år 274 firades i romarriket en fest kallad Dies Natalis Solis Invicti den 25 december. Festen var ”den obesegrade solens födelsedag” och infördes av kejsar Aurelianus. Under åren som gick smälte olika former av soldyrkan och kejsarkult samman så att 25 december blev en dag då soldyrkande religioner kunde fira solen och kejsaren på samma gång. Eller med Swahns ord:
Den 25 december [blev] till något som vi med våra mått mätt skulle kunna kalla för en kombination av svenska flaggans dag, kungens födelsedag och julafton.
Att de styrande i Rom valde just 25 december som ”den obesegrade solens födelsedag” hänger samman med vintersolståndet. Den dag som vintersolståndet infaller är också den dag som ”ljuset återkommer”. Efter att vintersolståndet varit blir dygnet ljusare, vilket kan tolkas som att solen återföds.
När Dies Natalis Solis Invicti infördes var vintersolståndet snarare ett par dagar tidigare (c.a. 22 december) men eftersom vintersolståndet inföll 25 december när den julianska kalendern introducerades 45 fvt valde man att lägga festen just 25 december.
Kristendomen
Eftersom kristna till en början valde att inte fira födelsedagar var frågan när Jesus föddes inte aktuell. Och när dagen för firandet av födelsedagen skulle bestämmas var kyrkan pragmatisk så till vida att man inte förbjöd gamla fester och traditioner utan gav dem nytt innehåll.
Kejsar Konstanin den store gjorde under sin regenttid på 300-talet kristendomen till statsreligion och det var också på 300-talet som den 25 december blev officiell födelsedag för Jesus.
Att man valde just 25 december berodde så klart på att romarna tidigare firat solgudens födelse. Nu skulle de istället fira den kristna gudens födelse.
Dock valde de kristna kyrkorna i östra Europa att inte lyssna på påven i Rom. Istället fortsatte de att fira epifania 6 januari. Även i länder som lyssnade på påven kunde det gå långsamt. I ex Tyskland dröjde det till år 813 innan julfirandet 25 december infördes.
Eftersom det redan fanns ett utbrett firande av jul i Norden när kristendomen kom med sin kristna jul tycks det ha fungerat relativt smidigt att införa den kristna traditionen även här. Dock skall äldre generationers religiositet kring jul inte överdrivas. Så här skriver Swahn:
När man läser skildringar av äldre dagars jul är det dock påfallande hur liten roll som det religiösa inslaget spelar.
Skrivet av Mattias Axelsson (2008-12-23)
Källa: Swahn, Jan-Öyvind (1993) Den svenska julboken Bra Böcker
Kort svar: Om Jesus födelse finns bara evangelierna som källa. De skriver inget om när Jesus föddes, men det bör ha varit mellan år 7 och 4 f.Kr. och ganska säkert inte den 25 december. De skriver att han föddes i Betlehem, men det är också osäkert.
Redan då visste man förmodligen att det inte var möjligt att ge ett korrekt svar på när Jesus föddes– vare sig vilket år eller vilken dag. Om detta säger evangelierna ingenting. Om vi börjar med datumet så finns det få ledtrådar i vare sig i Lukasevangeliet eller Matteusevangeliet. I vers 8 skriver Lukas:
I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord.
Och om det går att dra några slutsatser av detta så borde Jesus ha fötts någon gång på våren eller hösten (en teori säger 25 september) då herdarna låg ute. Med stor säkerhet var det i alla fall inte i december då det troligtvis var alltför kallt.
Angående året då Jesus föddes så kan vi med säkerhet säga att det inte var år 0 eftersom år 0 aldrig funnits. Efter år 1 fvt kommer år 1 evt. Det var munken Dionysius Exiguus som på 500-talet räknade ut vilket år Jesus föddes eller egentligen vilket år han avlades. Så här skriver Sven-Eric Liedman
Dionysius’ kalender har också andra och för oss än mer överraskande drag. Den 1 januari var inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum. Han sökte nämligen ett lämpligt år, då påskdagen skulle ha infallit den 25 mars och då Jesu uppståndelse kunde tänkas ha skett. Han antog alltså att det förflöt ett jämnt antal år från avlelsen till den dag Jesus slutgiltigt lämnade sin jordiska kropp. Födelse- eller rättare sagt konceptionsåret – årtalet 1 – fann han genom att från denna påskdag räkna bort det antal människoår som Jesus enligt traditionen uppnådde.
Om vi använder evangelierna som historiska källor (vilket ju iofs är helt fel) går det snabbt att se att Jesus inte alls föddes år 1 utan förmodligen någon gång mellan 7 och 4 fvt.
Var föddes Jesus?
Inte heller frågan om var Jesus föddes är så självklar som vi tror. För det första är det en missuppfattning att julevangeliet berättar att Jesus föddesi ettstall. Så här står det i vers 7:
och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
Krubban är det som gett upphov till berättelser stallet (oxen och åsnan kommer också senare). Vidare ser man att det egentligen inte finns något i texten som säger att Josef och Maria avvisades från något härbärge. Lukas använder ordet ”katalyma” (som betyder ungefär rum där människor bor) istället för det vanligare ”pandocheion” (värdshus) som han däremot använder i liknelsen om den barmhärtiga samariten. Snarare är det troligt att Josef, Maria och det nyfödda barnet fick flytta från sitt rum när Jesus föddes och istället fick bo i något oanvänt rum.
Inte ens att Jesus föddes i Betlehem kan vi med säkerhet veta. Evangelierna är ju som sagt inte några trovärdiga historiska källor. Dels skrevs de långt efter Jesus liv och dels skrevs de inte som biografier utan som propaganda för att Jesus var Messias. Och för att Jesus skulle kunna utpekas som Messias så var han tvungen att vara släkt med idealkungen David och född i hans stad, Betlehem.
Däremot är det ologiskt att Jesus verkligen föddes i Betlehem. Dels finns det inga som helst historiska belägg för att en omfattande skattskrivning genomfördes kring tiden för Jesus födelse. Dels är det mycket otroligt att folk skulle varit tvungna att resa till en stad där deras förfäder bott. En sådan princip tillämpad i praktiken skulle innebära ett helt kaotiskt resande för människor. Dessutom kallas Jesus konsekvent för Jesus från Nasaret i resten av Bibeln. På den tiden fick människor namn antingen efter sin fader (Jesus, Josefs son) eller efter sin födelsestad och om Jesus kallades ”Jesus från Nasaret” torde han också vara född i Nasaret.
Hur föddes Jesus?
Till sist frågan om hur Jesus föddes. Om Jesus föddes av en jungfru är såklart inget som man kan föra historisk forskning kring utan det är en ren trossak. Däremot går det att dra paralleller till andra historiska personer. Om Alexander den store fanns en föreställning att han blivit till genom att guden Zeus befruktat Alexanders mor. Liksom Platon, vars far av vissa ansågs ha varit guden Apollon.
Så för att sammanfatta finns en hel rad med felaktiga föreställningar om när, var och hur Jesus föddes (om han överhuvudtaget existerat).
Skrivet av Mattias Axelsson (2007-12-24)
Källor:
Cahill, Thomas (2002) Historien om Jesus Månpocket
Högtider och traditioner 