Vilket datum inföll nyårsdagen i Sverige före 1500-talet ?

(Obs! Om du kommer hit för att du vill ha svar på DN:s kryss är svaret i DN 25 mars, även om det inte stämmer med verkligheten. Se kommentar nedan)

Kort svar: Under medeltiden användes både 25 december och 1 januari som nyårsdag. Från och med Gustav Vasas regenttid är det 1 januari som är nyårsdag i Sverige.

Att fastställa när ett nytt år börjar är inte alldeles okomplicerat. De enheter vi idag använder för att mäta tid (år, månader, veckor och dagar) är inte i fas med varandra och bara vissa av dem är i fas med himlakropparnas rörelser (ex. solens upp- och nedgång, månens faser och jordens varv runt solen).

Ett år (som vi har definierat det) är den tid det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen (c.a. 365,2425 dagar). När man sätter början respektive slutet för ett år är godtyckligt – det kan vara vid vårdagjämningen likväl som vid en viss månads början. Genom historien har olika tidpunkter fungerat som nyårsdag. Romarna var först med att använda 1 januari någon gång strax innan vår tideräknings början. Dock slog detta bruk inte omedelbart inte igenom i den kristna världen.

Inom kristendomen var den första utgångspunkten att firande av nyår på romerskt vis var ett hedniskt bruk. Så här skriver Lars Nystedt:

Vid konciliet i Tours, år 576, fastslogs att de som firade nyår den 1 januari gjorde sig skyldiga till ett antiquus error och man hotade dem med bannlysning om de inte upphörde med sådant.

Istället tänkte man att Jesus tillblivelse var ett bättre sätt att ha som startpunkt för ett nytt år. Det var munken Dionysius Exiguus som på 500-talet räknade ut vilket år Jesus föddes eller egentligen vilket år han avlades. Så här skriver Sven-Eric Liedman

Dionysius’ kalender har också andra och för oss än mer överraskande drag. Den 1 januari var inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.

Så de första kristna hade alltså antingen 25 mars eller 25 december som nyårsdag. I olika delar av Europa var det olika bud om vilken av dagarna man skulle använda.

Av olika anledningar började man i England och andra delar av nordvästra Europa att under senare delen av medeltiden på vissa platser gå tillbaka till den romerska bruket att fira nyår 1 januari istället. Bringéus skriver (s. 10):

Den romerska tidpunkten för årsskiftet vann allt större utbredning fastän kyrkan försökte lansera juldagen. Kampen om de båda tidpunkterna spåras ännu på de svenska runstavarna.

För Sveriges del så var det både 25 december och den 1 januari som användes som nyårsdag under medeltiden. Så här skriver Göran Hägg (s. 12):

I Sverige tycks således den 25 december och den 1 januari ha tävlat med varandra [om att vara nyårsdag, min anm.] under medeltiden . Men tidigare än på de flesta håll verkar det byråkratiskt effektiva 1 januarinyåret ha blivit accepterat av den svenska kungamakten, kyrkan och klostren. Och från och med Gustav Vasa är det ingen tvekan om vad som gäller.

Swahn skriver likadant (s. 94):

Kyrkoårets början [flyttades} till juldagen, som i Sverige räknades som Nyårsdag ända till 1500-talet.

I den övriga delen av den kristna världen blev 1 januari successivt nyårsdag och när påven 1691 anslöt sig till detta datum blev det rådande för hela kristna Europa.

(På Nordiska museets hemsida finns en uppgift om att 25 mars skulle varit nyårsdag fram till 1500-talet. Detta är en uppgift som går helt emot de övriga källor som jag har använt mig av.)

Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-28)

Källor: Nyår i Sverige av Göran Hägg

Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus

Svenska traditioner Jan-Öjvind Swahn

Dionysius glömde inte bort år 0” av Sven-Eric Liedman

Nytt år – men varför just nu?” av Lars Nystedt i SvD 2007-12-31

Har kyndelsmässodagen ett förkristet ursprung?

Kort svar: Det finns många som hävdar att kyndelsmäss – likt jul – har ett förkristet ursprung. Men det finns också de som hävdar motsatsen.

Ordet kyndel i kyndelsmäss är ett gammalt ord för ”ljus”. Liksom de flesta kristna högtider (t.ex. jul och påsk) kan det finnas ett förkristet ursprung till kyndelsmässodagen. Den kristna förklaringen till att kyndelsmäss firas är att jungfru Maria gick i templet och offrade fyrtio dagar efter att hon fött Jesus (fyrtio dagar efter juldagen är 2 februari – kyndelsmässodagen).

Bland de första kristna firades Jesus födelse 6 januari och fyrtio dagar efter detta datum är 14 februari – vilket också blev datumet för de första kyndelsemässodagarna under ett antal hundra år.

Före kristendomen blev statsreligion i Romarriket firades en fest den 15 februari – lupercalierna (vars föregångare Februa har gett månaden februari dess namn). Namnet lupercalierna kommer av det latinska namnet för varg (lupus) och syftet med firande torde ha varit att skrämma vargarna när man släppte ut boskapen. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn om hur firandet gick till:

Ritualet började med att man slaktade en hund och ett får, varpå man smetade djurens blod i pannan på tvenne ynglingar. Därefter torkades blodet bort med en mjöldoppad ulltott, och under denna tvättning skulle gossarna utbrista i ett långdraget gapskratt. Sedan skar man pisksnärtar av offerdjurens hudar, och med dem i händerna /…/ sprang stadens präster och piskade de kvinnor som väntade med sina nakna rumpor vända mot gatan. Syftet med agan var att fruar som inte lyckades bli med barn nu skulle bli fruktsamma. På kvällen hade kvinnorna ljusprocessioner över fälten för att rena dem från ont.

Så här långt är alla överens. Dock tvistar man om huruvida det förkristna firandet av lupercalierna ligger till grund för det kristna firandet av kyndelsmässodagen.

Många historiker menar att eftersom firandet av lupercalierna var en av de största under det romerska året valde den kristna kyrkan att år 494 slå samman lupercalierna med reningsfesten för jungfru Maria – liksom man ett sekel tidigare lagt Jesus födelsedag på dagen för firandet av Sol Invictus. Särskilt ljusprocessionerna passade det kyrkliga firandet och där fick den kristna högtiden sitt namn – kyndel betyder just ljus.

Så här skriver t.ex. Nils-Arvid Bringéus:

Dagen har sitt ursprung i en hednisk botgörarfest, som firades med ljus och facklor men som kristnades på 300-talet.

En del kristna håller dock inte med. T.ex. skriver Frederick G. Holweck i Catholic Encyclopedia:

The feast was certainly not introduced by Pope Gelasius to suppress the excesses of the Lupercalia (Migne, Missale Gothicum, 691)

Dock flyttade flyttade den östromerske kejsaren Justinianus år 542 kyndelsmässodagen till dess nuvarande placering i almanackan (2 februari) för den skulle hänga samman med juldagens nya placering (25 december). De seder som då knutits till 14 februari (oavsett om de var hämtade från förkristna traditioner eller inte) följde med till det nya datumet.

Skrivet av Mattias Axelsson (2008-01-29

Källa: Svenska traditoner av Jan-Öjvind Swahn.

Läs även andra bloggares åsikter om