Etikettarkiv: 1 januari

Vilka dagar saknar namnsdag i den svenska almanackan?

av

Kort svar: Sex dagar saknar egen namnsdag i den svenska almanackan – nyårsdagen (1 januari), kyndelsmässodagen (2 februari), Marie bebådelsedag (25 mars), Johannes döparens dag (24 juni), allhelgonadagen (1 november) och juldagen (25 december). Därtill saknar skottdagen som infaller vart fjärde år namnsdag.

De flesta dagar i den svenska almanackan har ett eller två namn på sitt datum (trettondagen är den enda som har tre namn). Bruket att fira namnsdagar kommer av den katolska traditionen att fira helgon på deras dödsdag. Därför har t.ex. Jakob namnsdag 25 juli, Olof namnsdag 29 juli och Klemens namnsdag 23 november.

Under 1700- och 1800-talet gjordes förändringar i den svenska almanackan. Som exempel kan nämnas att det dåvarande kronprinsparet 1827 ville att deras barn (om det blev en flicka) skulle heta Emma och då blev 23 juli namnsdag för just Emma. På samma sätt är det med Oscar den 1 december. Namnet fördes in i almanackan 1812 eftersom den nyvalde nyvalde svenske kronprinsen Karl Johans son hette just Oscar.

Vilka har namnsdag på trettondagen? | Högtider och traditioner
Utdrag ur almanacka i januari 1877.

Det finns dock sex dagar i almanackan som saknar namnsdag:

Dessutom saknar skottdagen 29 februari namnsdag.

Skrivet av Mattias Axelsson, författare och gymnasielärare i samhällskunskap, religion och historia (2021-02-09)

Källa: ”Namnsdagar i Sverige” Institutet för språk och folkminnen (31 mars 2020)

Varför äter vi pizza på nyårsdagen i Sverige?

av

Kort svar: Pizza har blivit en tradition på nyårsdagen i Sverige sedan slutet av 00-talet. Att pizza är så populärt beror på att många efter nyårsaftonens firande vill ha enkel och fet mat dagen efter.

Ett av de tidigaste beläggen att kalla pizzaätandet på nyårsdagen för en tradition är från Sydsvenskan den 1 januari 2008:

Det har blivit tradition att äta pizza dagen efter nyårsafton. Så var det inte för tio år sedan, men det har blivit så därför att alla andra restauranger är stängda, säger krögaren Hamed Hemmat, som räknar med en 25-procentig ökning av omsättningen under nyårsdagen.

När företaget Online Pizza sedan lanserade sin pizzarapport och dubbade nyårsdagen till ”pizzadagen” dröjde det inte många år innan de flesta stora tidningar hängde på och numera är det en svensk tradition att äta pizza på nyårsdagen.

Pizza_with_tomatoes

Givetvis lär det ha förekommit ätande av pizza på nyårsdagen långt innan 00-talets slut. Men för att något ska bli en tradition så måste det också upphöjas till en tradition och det var vad som skedde runt 2008.

Att pizza passar så bra som mat på nyårsdagen har två huvudsakliga förklaringar:

  1. Pizza från pizzerian kräver ingen förberedelse i köket vilket passar bra efter ett intensivt och sent nyårsfirande dagen före.
  2. Pizza upplevs som bra mat när man är bakfull då ”vi är sugna på salt och fet mat” som måltidshistorikerna Richard Tellström uttrycker det.

Etnologen Charlotte Hagström förklarar varför traditionen med pizza på nyårsdagen finns:

Traditioner måste tala till utövarna för att leva kvar, annars kommer de att dö ut. Det måste finnas tillräckligt många som tänker att det är skönt att äta pizza på nyårsdagen för att traditionen ska finnas kvar. Och det måste fylla någon slags funktion för de som utövar den. /../

Det är bra mat när man är bakfull, om man ska vara riktigt krass. Och så är det skönt att slippa laga maten själv. Många lägger ner mycket tid på sina nyårsmiddagar och är trötta dagen efter

Skrivet av Mattias Axelsson, författare och gymnasielärare i samhällskunskap, religion och historia (2021-01-01)

Källor: ”Snabbmaten regerade på nyårsdagen” Sydsvenskan 2008-01-01

”Därför vill du äta pizza på nyårsdagen” Sydsvenskan 2015-12-30

”Därför vill vi ha pizza på nyårsdagen” Aftonbladet 2020-01-01

Vad är nyårskort?

av

Kort svar: Nyårskort var förr en separat hälsning som delades ut vid nyårsvisiter och senare även skickades med post. Idag förekommer nyårskort nästan bara i kombination med julkort.

Att fira nyår är ingenting som gjorts i särskilt stor utsträckning i Sverige före förra seklet. Att tillsammans med familj och vänner vaka in det nya året blir en tradition hos allmänheten först med radion och sedan med tevens genombrott.

En nyårstradition som dock är känd sedan ett par hundra år tillbaka är nyårsvisiter och i spåren av dessa nyårskort. Nyårsvisiter är kända i Sverige sedan åtminstone 1700-talet. På nyårsdagen kunde man – från tidigt på morgonen – avlägga visiter hos de som stod över en på samhällsstegen. Regeln var att ju finare, desto tidigare skulle visiten avläggas.

Julkort från Eskilstuna Sparbank c.a. 1900

Traditionen med nyårskort har sitt ursprung i de hälsningar som överlämnades i samband med nyårsvisiterna. Vid nyårsvisiterna var det oftast visitkort som överlämnades.

Nyårshälsning från Ernst Rolf 1932 (ur en film från SF 1941)

När postväsendet byggdes ut under 1800-talet blev det vanligare att man istället skickade nyårskorten som brev. Det första postsända nyårskortet skickades 1843 i England bara tre år efter frimärket hade introducerats. Dock dröjde det till slutet av 1800-talet innan nyårskorten ökade i volym.

Från 1860-talet och framåt förekommer det frekvent annonser för nyårskort i svenska dagtidningar. Det finns också en hel rad krönikörer som vid sekelskiftet menar att de ålderdomliga nyårsvisiterna istället ska ersättas med nyårskort eftersom det är enklare.

Annons för nyårskort i DN 1865

I etikettboken Praktisk handbok i sättet att uppföra sig från 1933 skriver författaren att:

Det måste dock framhållas, att bruket att skicka nyårskort är starkt i avtagande. Brukas det emellertid inom en kår eller firma att skicka kort till kamrater och överordnade, så kan ni inte underlåta det, även om ni ej gillar bruket

Att skicka separata nyårskort är en tradition som successivt försvinner under 1900-talets andra hälft i spåren av att nyårsvisiterna också försvinner. Numera förekommer skriftliga nyårshälsningar nästan enbart kombinerade med julkort.

Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2019-12-31

Källor: Kättström Höök, Lena (2019) Gott nytt år! Drakar eldar och champange Nordiska museet

Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

Vad är nyårsvisiter?

av

Kort svar: Nyårsvisit betydde att man på nyårsdagen gjorde besök hos de som stod över en på samhällsstegen Nyårsvisiter slutade man med under första hälften av 1900-talet.

Före 1900-talet var nyårsfirandet inget storslaget. Nyårshelgen sågs mer eller mindre som en av flera juldagar vilka löpte till och med tjugondag Knut. Hur man firade berodde mycket på vilken samhällsklass man tillhörde och var i landet man bodde.

En tradition som fanns inom borgerligheten var att man på nyårsdagen avlade nyårsvisit. Det betydde att man, så tidigt som möjligt, på nyårsdagen besökte de som stod över en på samhällsstegen. Ju finare, desto tidigare skulle man besöka. Med sig på visiten skulle man ha en liten hälsning i form av ett visitkort eller liknande.

Visiterna kunde börja redan klocka fyra på morgon och vid sex-slaget sköt kungliga slottet sextiofyra kanonskott för att meddela att de kungligas audiens och nyårsmottagning påbörjats.

Under 1800-talet blev traditionen mer och mer ifrågasatt. Vid nyåret 1844 gjordes t.ex. försök att avskaffa nyårsvisiterna för att istället skänka pengarna för visitkorten till välgörande ändamål. Men visiterna fortsatte trots försöken.

Det var först under 1900-talet mitt som nyårsvisiterna minskade kraftigt, troligen som ett resultat av en ökad jämlikhet och idéer om klassamhällets avskaffande. I etikettboken Praktisk handbok i sättet att uppföra sig från 1933 skriver författaren att:

I Stockholm är nyårsvisiten som regel bortlagd. Har man skickat sitt umgänge nyårskort, behöver man inte göra nyårsvisit /../ Däremot är nyårsuppvaktning regel i landsorten. I residensstäder gå alla som umgås hos landshövdingens dit på visit på nyårsdagen och undfägnas med vin, glögg, tårta, kaffe, men dessutom göra yngre familjer uppvaktning hos sina överordnade, var och en inom sin kår, officerare hos överstens (ev. också andra officerare), lärarkåren hos rektorns, prästen hos biskopens, ingenjören hos disponentens, o. s. v.

Om den man ska uppvakta inte är hemma är etiketten, enligt ovan nämnda handbok, att man istället lämnar ett nyårskort.

Landsarkivariens nyårsvisit hos biskopsparet i Härnösand 1961.

Dock förekom det i mindre utsträckning att nyårsvisiter avlades fortfarande under förra seklet andra halva.

Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2019-12-31

Källor: Kättström Höök, Lena (2019) Gott nytt år! Drakar eldar och champange Nordiska museet

Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

Varför är januari årets första månad?

av

Kort svar: Från början var mars årets första månad (då romarna planerade fälttåg). När Romarriket växte behövde man mer tid till planering och årets start flyttades bakåt till januari.

De månader vi använder i Sverige är ett arv från de romerska tideräkningen, vilket man kan se på månadernas namn Som exempel är Mars är en romersk gud, Augusti kommer från kejsar Augustus och december betyder tionde på latin.

330px-Sousse_mosaic_calendar_January

Men om nu december är den tionde månaden borde ju mars vara årets första? Så var det mycket riktigt när man i Romarriket började använde månader på det här sättet. Före Julius Caesar var den romerska kalendern svårbegripbar med månader och år som dåligt stämde överens med de naturliga månaderna (månens varv runt jorden)  och det naturliga året (jordens bana runt solen). Det romerska året hade tio månader där mars var den första och december var den tionde och sista. Att tiden mellan sista december och första mars inte hade några namn förklaras så här av Lars Olof Lodén:

Enligt en fantasifull förklaring skulle den tid som förflöt mellan slutet av December och början av Martius vara att betrakta som ”död” och alltså inte behöva innehålla några namngivna månader.

Någon gång på 700-talet fvt lades  januari och februari till kalenderåret som de två sista månaderna (det är för övrigt därför som februari är skottmånad) – mars var fortfarande årets första månad.

Vid det romerska nyårsfirandet (1 mars) tillträdde konsulerna sina poster och de började planera för de fälttåg som arméerna skulle dra iväg på. När riket växte blev 1 mars alldeles för tidigt att för denna planering och man blev tvungna att flytta konsulernas tillträde två månader bakåt på året. Runt 150 fvt bestämdes att konsulerna skulle tillträde 1 januari och då firade man det nya året då istället. Och då blev januari följaktligen årets första månad.

Skrivet av Mattias Axelsson (2016-01-01)

Källa: Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm

Är nyårsdagen röd dag?

av

Kort svar: Ja, nyårsdagen är röd dag.

Förutom söndagar och de helgdagar som infaller på en söndag (alltså påskdagen och pingstdagen) är elva dagar i Sverige allmänna helgdagar. Från början var syftet med helgdagar att folk skulle vara lediga ifrån sitt arbete för att kunna fira gudstjänst i kyrkan, numer är det snarare den arbetsfria delen som är väsentlig.

Årsskiftet var innan 1900-talets början en högtid som firades sporadiskt i de breda folklagren. Den svenska överklassen firade nyår i större utsträckning än vad allmogen gjorde. De var påverkade av kontinentala vanor och man hade nyårssupéer, salutade för konungen och avlade nyårsvisiter på nyårsdagen. Och det var först på 1500-talet som 1 januari ens blev officiell nyårsdag i hela Sverige. Tidigare hade främst 25 december konkurrerat.

Fullskärmsinfångning 2014-12-031

Nyårsafton är inte en röd dag i almanackan, men är i allt praktiskt likställd med en helgdag. Däremot är nyårsdagen (1 januari) röd dag.

Skrivet av Mattias Axelsson (2014-12-30

Källor: Regeringens proposition 1988/89:114 om allmänna helgdagar

När kom nyårslöften till Sverige?

av

Kort svar: Att avlägga nyårslöften vid tolvslaget om vad man ska göra under det kommande året är en tradition som kommit till Sverige från USA under andra hälften av 1900-talet.

Till skillnad från julfirandet (som har tusenåriga anor) är nyårsfirandet den 31 december en relativt nya företeelse i Sverige. Seden att ”vaka in det nya året” fanns i princip inte som tradition i det svenska bondesamhället.  Göran Hägg skriver i boken Nyår i Sverige (s. 16): ”Firandet av det fullbordade kalenderåret är precis som födelsedagsfirande något som på allvar tar fart med urbanisering och ökad social kontroll”.

dec-31-calendar

De allra flesta av de traditioner som vi idag förknippar med nyårsfirande – skåla i champagne vid tolvslaget, fyrverkerier, Ring klocka ring från Skansen och även nyårslöften – är traditioner som vuxit fram under tiden efter andra världskriget.

Enligt folklivsforskaren Bengt af Klintberg kommer traditionen med nyårslöften ifrån USA där de är kända sedan mitten av 1700-talet. I likhet med en rad andra högtider som introducerats i Sverige under 1900-talet – t.ex. alla hjärtans dag, halloween och mors dag – var det i mitten av 1900-talet som ”nyårslöfte” började användas som begrepp i Sverige.

När man söker i tidningsarkiv så finns ordet ”nyårslöfte” belagt sedan slutet av 1800-talet, men oftast handlar det då inte om den typen av nyårslöften vi tänker oss idag. Dessutom kan man noter att Svenska Akademins ordbok från 1947 inte alls nämner ordet ”nyårslöfte”

Den trycktes 1947 och innehåller inte mindre än 65 sammansättningar, men ingen av dem är ”nyårslöfte”. År 1947 var alltså ordet ännu inte så etablerat att det hade uppmärksammats av ordboksredaktionen.

Dock hade själva idén att kring nyår utlova saker för det kommande året börjat spridas i diverse tidningar under mellankrigstiden:

Redan på 1920-talet och under hela 1930-talet skrev båda tidningarna om goda föresatser och beslut vid årsskiftet, men ordet ”nyårslöfte” hade ännu inte kommit i bruk.

En bit in på 2000-talet är begreppet ”nyårslöfte” väletablerat. Hur många svenskar som avger ett nyårslöfte finns det dock lite olika siffror på. Enligt en artikel i Metro är det ”en av åtta svenskar” som avger nyårslöfte, medan Svt hävdar att siffran är runt hälften.

Skrivet av Mattias Axelsson (2013-12-31, uppdaterad 2020-12-20)

Källor:

af Klintberg, Bengt ”Nyårslöften har inte hållits länge” Svd 2011-12-31 (läst 2013-12-31)

Hägg, Göran (1996) Nyår i Sverige Falun:Wahlström&Wistrand

Vilket datum inföll nyårsdagen i Sverige före 1500-talet ?

av

(Obs! Om du kommer hit för att du vill ha svar på DN:s kryss är svaret i DN 25 mars, även om det inte stämmer med verkligheten. Se kommentar nedan)

Kort svar: Under medeltiden användes både 25 december och 1 januari som nyårsdag. Från och med Gustav Vasas regenttid är det 1 januari som är nyårsdag i Sverige.

Att fastställa när ett nytt år börjar är inte alldeles okomplicerat. De enheter vi idag använder för att mäta tid (år, månader, veckor och dagar) är inte i fas med varandra och bara vissa av dem är i fas med himlakropparnas rörelser (ex. solens upp- och nedgång, månens faser och jordens varv runt solen).

Ett år (som vi har definierat det) är den tid det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen (c.a. 365,2425 dagar). När man sätter början respektive slutet för ett år är godtyckligt – det kan vara vid vårdagjämningen likväl som vid en viss månads början. Genom historien har olika tidpunkter fungerat som nyårsdag. Romarna var först med att använda 1 januari någon gång strax innan vår tideräknings början. Dock slog detta bruk inte omedelbart inte igenom i den kristna världen.

Inom kristendomen var den första utgångspunkten att firande av nyår på romerskt vis var ett hedniskt bruk. Så här skriver Lars Nystedt:

Vid konciliet i Tours, år 576, fastslogs att de som firade nyår den 1 januari gjorde sig skyldiga till ett antiquus error och man hotade dem med bannlysning om de inte upphörde med sådant.

Istället tänkte man att Jesus tillblivelse var ett bättre sätt att ha som startpunkt för ett nytt år. Det var munken Dionysius Exiguus som på 500-talet räknade ut vilket år Jesus föddes eller egentligen vilket år han avlades. Så här skriver Sven-Eric Liedman

Dionysius’ kalender har också andra och för oss än mer överraskande drag. Den 1 januari var inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.

Så de första kristna hade alltså antingen 25 mars eller 25 december som nyårsdag. I olika delar av Europa var det olika bud om vilken av dagarna man skulle använda.

Av olika anledningar började man i England och andra delar av nordvästra Europa att under senare delen av medeltiden på vissa platser gå tillbaka till den romerska bruket att fira nyår 1 januari istället. Bringéus skriver (s. 10):

Den romerska tidpunkten för årsskiftet vann allt större utbredning fastän kyrkan försökte lansera juldagen. Kampen om de båda tidpunkterna spåras ännu på de svenska runstavarna.

För Sveriges del så var det både 25 december och den 1 januari som användes som nyårsdag under medeltiden. Så här skriver Göran Hägg (s. 12):

I Sverige tycks således den 25 december och den 1 januari ha tävlat med varandra [om att vara nyårsdag, min anm.] under medeltiden . Men tidigare än på de flesta håll verkar det byråkratiskt effektiva 1 januarinyåret ha blivit accepterat av den svenska kungamakten, kyrkan och klostren. Och från och med Gustav Vasa är det ingen tvekan om vad som gäller.

Swahn skriver likadant (s. 94):

Kyrkoårets början [flyttades} till juldagen, som i Sverige räknades som Nyårsdag ända till 1500-talet.

I den övriga delen av den kristna världen blev 1 januari successivt nyårsdag och när påven 1691 anslöt sig till detta datum blev det rådande för hela kristna Europa.

(På Nordiska museets hemsida finns en uppgift om att 25 mars skulle varit nyårsdag fram till 1500-talet. Detta är en uppgift som går helt emot de övriga källor som jag har använt mig av.)

Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-28)

Källor: Nyår i Sverige av Göran Hägg

Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus

Svenska traditioner Jan-Öjvind Swahn

”Dionysius glömde inte bort år 0” av Sven-Eric Liedman

”Nytt år – men varför just nu?” av Lars Nystedt i SvD 2007-12-31

Varför är nyår 1 januari?

av

Kort svar: Att just 1 januari är nyårsdag är en rest från Romarrikets dagar. Från början var nyårsdagen 1 mars, men rikets expansion gjorde att man behövde fler månader på sig att planer fälttågen (vilket man gjorde vid nyår) – därför flyttades nyårsdagen två månader bakåt.

Högtidsdagar brukar ligga i samband med brytningstider. När solen vänder och det blir ljusare infaller julen, när dag och natt är ungefär lika långa är det Jungfru Marie bebådelsedag och när solen står som högst är det midsommar – för att ta tre exempel.

Därför kan det tyckas märkligt att lägga nyårsfirandet i skiftet december – januari då det är väldigt lite som händer i naturen. Det är långt kvar till vår och vintersolståndet har redan varit.

Vi kan också i månadernas namn se att det här med nyår i januari troligtvis inte är det man firade från början. Månaden december borde ju vara den tionde månaden (dec = tio) och oktober den åttonde (okt = åtta). Och så var det faktiskt från början, men då måste vi gå mer än tvåtusen år bakåt i tiden och hamnar då i Romarriket.

Före Julius Ceasar var den romerska kalendern svårbegripbar med månader och år som dåligt stämde överens med de naturliga månaderna (månens varv runt jorden) och det naturliga året (jordens bana runt solen). Det romerska året hade tio månader där mars var den första och december var den tionde och sista. Att tiden mellan sista december och första mars inte hade några namn förklaras så här av Lars Olof Lodén:

Enligt en fantasifull förklaring skulle den tid som förflöt mellan slutet av December och början av Martius vara att betrakta som ”död” och alltså inte behöva innehålla några namngivna månader.

Någon gång på 700-talet fvt lades januari och februari till kalenderåret som de två sista månaderna (det är för övrigt därför som februari är skottmånad) – mars var fortfarande årets första månad.

Vid det romerska nyårsfirandet (1 mars) tillträdde konsulerna sina poster och de började planera för de fälttåg som arméerna skulle dra iväg på. När riket växte blev 1 mars alldeles för tidigt att för denna planering och man blev tvungna att flytta konsulernas tillträde två månader bakåt på året. Runt 150 fvt bestämdes att konsulerna skulle tillträde 1 januari och då firade man det nya året då istället.

När sedan den julianska kalendern infördes under Julius Ceasar 45 fvt behöll man 1 januari som nyårsdag i det romerska riket. Viktigt att komma ihåg är dock att romarna såklart inte räknade åren utifrån Jesus födelse (han var ju inte född än) utan med utgångspunkt i vem som var konsul när året började

Egentligen är ju nyårsfirande vid månadsskiften en rent administrativ åtgärd. Om vi skulle följa solens gång (vilket vore mer naturligt och mer rytmiskt) finns fyra bra tillfällen att fira: vårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen och vintersolståndet.

januari

I många europeiska länder har följaktligen nyår firats vid andra tillfällen än 1 januari. För svensk del var det främst 25 december och 1 januari som gällde, med övervikt 1 januari. Det var först på 1500-talet som vi definitivt gick över till det senare. I Storbritannien dröjde det fram till 1752 innan den 25 mars fick ge vika för 1 januari. Att man i Storbritannien (likt flera andra länder) hade 25 mars som nyårsdag berodde på att berodde på att detta är Jungfru Marie bebådelsedag och när den första kristna kalendern skapades på 500-talet:

var den 1 januari inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.

Under tidigmodern tid var det ett reellt problem att olika länder följde olika tideräkning. I den katolska delen av Europa hade man gått över till den gregorianska kalendern 1582 och helt enkelt strukit tio dagar i almanackan. Så här skriver Göran Hägg träffande:

För den som reste i Europa i början av 1700-talet bör förvirringen ha varit total. Centrala Sverige, Londontrakten och Nordtyskland hade nyår 1 januari, som emellertid inföll 12 dagar efter 1 januari i resten av världen. På sina håll på de Brittiska öarna höll man fast vid 25 mars efter Florensmodellen, men fortfarande ett annat 25 mars än i Florens. Och bland den svenska allmogen i till exempel Värmlands finnskogar användes ibland fortfarande träalmanackor som räknade året från 25 december, som inte var 25 december i resten av världen.

När så den gregorianska kalendern infördes i Storbritannien och Sverige i mitten av 1700-talet blev den 1 januari nyårsdag och samma dag över hela Europa (utom i Ryssland som inte bytte förrän 1917).

Men bara för att de allra flesta i Europa firar nyår 1 januari så är det inte så i resten av världen. Det iranska nyåret nouruz firas vid vårdagjämningen, det judiska i september eller oktober, det hinduiska (Diwali) i november eller december och så vidare.

Skrivet av Mattias Axelsson (senast uppdaterad 2012-12-31)

Källor: Lodén, Lars Olof (1968 Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonniers

Hägg, Göran (1996) Nyår i Sverige Falun:Wahlström&Wistrand

”Dionysius glömde inte bort år 0” av Sven-Eric Liedman

”Nytt år – men varför just nu?” av Lars Nystedt i SvD 2007-12-31

Hur firades nyår förr i tiden?

av

Kort svar: Firandet av nyår berodde i hög grad på vilken klass man tillhörde. Överklassen firade på kontinentalt vis med supéer och saluter för kungen. Arbetare och bönder firade inte nyår i någon större utsträckning. Istället firade man de högtider som var mer anpassade efter arbetsårets rytm.

Nyårsfirande är i grunden en modern företeelse. Göran Hägg skriver i boken Nyår i Sverige (s. 16): ”Firandet av det fullbordade kalenderåret är precis som födelsedagsfirande något som på allvar tar fart med urbanisering och ökad social kontroll”. Seden att vaka in det nya året var, för att citera Swahn (s. 96), ”tämligen okänd bland bönderna”.

Något som är viktigt att påpeka i sammanhanget är att det var först på 1500-talet som 1 januari ens blev officiell nyårsdag i hela Sverige. Tidigare hade främst 25 december konkurrerat.

Den svenska överklassen firade nyår i större utsträckning än vad allmogen gjorde. De var påverkade av kontinentala vanor och man hade nyårssupéer,  salutade för konungen och avlade nyårsvisiter på nyårsdagen. Så här skriver Swahn (s. 96f)

På 1700-talet gällde regeln att ju finare visit man avlade, desto tidigare skulle den äga rum. Klockan fyra på morgonen måste man i Stockholm vara färdigklädd för att önska gott nytt år hos de förnämsta vid hovet.

Däremot var firandet under nyårshelgen mycket sporadisk bland större delen av Sveriges befolkning  före 1900-talet. Nyårsfirandet var en del av det längre julfirandet och därför åt man det som fanns av julmaten även på nyår.

Att fira nytt år i övergången mellan december och januari är ju egentligen helt onaturligt och resultatet av en administrativ åtgärd i Rommarriket på 100-talet fvt. Snarare firade man de brytningstider som var mer anpassade efter naturens gång. Såhär skriver etnologen Gillis Herlitz:

Det kändes säkerligen mer motiverat att fira nytt år i samband med att skörde var bärgad, att slakten var genomförd, att hushållet gick i vintervila, än vid ett tillfälle då det inte hände så mycket i naturen eller arbetet på gården.

För vad vi måste komma ihåg är att årsrytmen under bondesamhället i hög utsträckning var anpassad efter livet på bondgården. Därför tedde sig säkerligen mer naturligt att fira ex. vårdagjämningen eller varför inte när sommarhalvåret började.

En sak som dock finns beskrivet vad gäller nyårsseder är att spå hur det nya året skulle bli. Återigen Gillis Herlitz:

Så länge människor funnits har nog just årskiften ansetts vara speciellt lämpliga för allehanda övernaturliga krafter att vara i rörelse och dessa kanske kunde nås genom besvärjelser, magiska riter och offer.

Ett vanligt sätt att spå det nya året – eller ta nyårstyda som det också hette – var att stöpa i bly eller tenn. Metallen smältes och hälldes i kallt vatten för att sedan formas till något. Denna form kunde avslöja hur det kommande året skulle se ut. Förutom dessa nyårstydor var firandet kring årsskiftet som sagt inget utbrett bland majoriteten av befolkningen.

fyrverkeri_raketer

Foto: www.fotoakuten.se

Det var först under 1900-talet som nyåret började firas även bland de lägre klasserna. Troligtvis har Skansen och deras nyårsfirande – som började 1893 – samt att radion blev allmän egendom betytt mycket för att sprida nyårsfirandet bland de breda folklagren. I radion kunde man från 1924 höra klockringning från olika kyrkor i landet.

Mycket av det som idag förknippas med nyårsfirandet – skåla i champagne, fyrverkerier, läsningen av ”Ring klocka ring” – är alltså inte mer än knappa seklet gammalt.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2012-12-31)

Källor: 

Nyår i Sverige av Göran Hägg

Svenska Traditioner av Jan-Öjvind Swahn

 Mors dag och eid-il-fitr av Gillis Herlitz.