Kort svar: Matjessill är i Sverige en sill som läggs direkt i en kryddad lag med t.ex. dill, kanel, kryddpeppar, kryddnejlika och sandelträ.
Sill äter vi i Sverige till alla de stora högtiderna (jul, påsk och midsommar). Det är klara sillinläggningar, men också ex. senapssill och ibland även currysill.
En populär variant av sill (särskilt till midsommar) är matjessill som har fått sitt namn från holländskans ”maatjesharing” som betyder jungfrusill. Så här förklaras det av Swahn (s. 206):
I nordvästra Europa betyder matjessill en lättsaltad och ännu icke könsmogen sill, men hos oss en mycket och på olika sätt kryddad sill av hög kvalitet, dock utan krav på oskuld.
Skillnaden mellan vanligt inlagd sill och matjessill är saltningen:
Inlagd sill, som löksill och senapssill, är saltsill som först vattnas ur och läggs i en ättikslag eller kall sås, men matjessill läggs direkt i sin kryddiga lag, utan att saltas först.
Enligt vissa undersökningar är det främst äldre som föredrar matjessill.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-18
Kort svar: Gräddfilen lanserades i Sverige av Mjölkcentralen 1952.
Äldre tiders midsommarmat innehöll en rad olika mjölkrätter – t.ex. Johannesfil, filbunke nyystad ost och mjölkvälling. Anledningen var att korna under vintern inte hade någon mjölk, men runt midsommar:
hade de kalvat och mjölken hade börjat rinna till igen, och då kunde den bearbetas till de traditionella läckerheterna som man nu kunde kosta på sig i helgyran. [Swahn 2000, s. 53]
Under mitten av 1900-talet var det istället ”sill och potatis” som blev typisk midsommarmat. Mjölkcentralen (det som senare blev Arla) lanserade 1952 gräddfilen som den första förädlade mjölkprodukten:
Produkten var bolagets sommarnyhet för året och den gjorde succé. Med sin slogan ”Gräddfil – en läckerhet” syntes förpackningen inom kort på många svenska matbord.
Till en början lanserades gräddfilen som en ren sommarprodukt, inte minst lämplig till matjessillen på midsommar.
Annons i SvD 1952-07-26
Gräddfilen är alltså ett relativt sent inslag på det svenska midsommarbordet, men är samtidigt arvtagare till äldre tiders mjölkbaserade midsommarmat.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-16
På Johanne [alltså midsommar] måste det stå fil på varje bord, annars blev det ingen välsignelse med skörden, trodde man. Värdinnorna i byn förde därför ”johannefil” dvs. mjölk till fil, åt den som inte hade en egen ko.
Att man ville äta olika typer av mjölkmat till midsommar beror på att, precis som med färskpotatisen idag, var att det under vinter och vår hade saknats färsk mjölk eftersom korna under vintern inte hade någon mjölk, men runt midsommar:
hade de kalvat och mjölken hade börjat rinna till igen, och då kunde den bearbetas till de traditionella läckerheterna som man nu kunde kosta på sig i helgyran. [Swahn 2000, s. 53]
Mjölkmaten har sedan levt kvar på de moderna midsommarborden i form av gräddfil.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-11
Att äta färskpotatis betraktades förr som ett stort slöseri. Jan-Öjvind Swahn skriver:
Att man skulle äta färskpotatis var förr fullkomligt uteslutet hos vanligt folk, det var ett slöseri med Guds gåvor på en tid där missväxt kunde drabba landet.
Istället skulle potatisen få ligga i jorden tillräckligt länge så att den skulle kunna växa till sig. Potatis nämns i och för sig som midsommarmat i äldre tider, men då är det inte färskpotatis utan potatis från det förra årets skörd. Att kunna visa upp att man hade fyllda förråd gav nämligen status. Enligt en artikel i Svd ska den första färskpotatisen till midsommar ha börjat säljas år 1898 i Skåne.
Sill var förr att betrakta som vardagsmat och fanns i de flesta hem. Just därför fanns det ingen anledning att äta den särskilt vid festliga tillfälle. Just kombinationen sill och potatis beskrivs så här av Fiskeriverket:
Intill sen tid var sill och potatis det som höll svälten borta för stora delar av ett fattigt land.
På Johanne [alltså midsommar] måste det stå fil på varje bord, annars blev det ingen välsignelse med skörden, trodde man. Värdinnorna i byn förde därför ”johannefil” dvs. mjölk till fil, åt den som inte hade en egen ko.
Andra typer av mjölkmat (ex. nyystad ost och mjölkvälling) fanns med på äldre tiders midsommarbord. Anledningen är att korna under vintern inte hade någon mjölk, men runt midsommar:
hade de kalvat och mjölken hade börjat rinna till igen, och då kunde den bearbetas till de traditionella läckerheterna som man nu kunde kosta på sig i helgyran. [Swahn 2000, s. 53]
Det var alltså i början av 1900-talet som ”sill och potatis” som midsommarmat började leta sig in på de svenska matborden. Ordentligt genomslag fick det inte förrän vid seklets mitt, någon gång när midsommardagen flyttades till att alltid infalla på en lördag.
Ungefär samtidigt som firandet centrerades till en helg slutade sill och färskpotatis att vara vardagsmat. Andra världskriget var över sedan flera år tillbaka och plötsligt hade svenskarna råd att äta annat på vardagarna. Sill och potatis blev i stället något unikt som man kopplade till sommarfirande.
Skrivet av Mattias Axelsson (2007-06-20, uppdaterat 2013-04-03)
Källor:
Swahn, Jan-Öjvind (2000) Folk i fest – traditioner i Norden Höganäs: Globograf
Swahn, Jan-Öjvind (2007) Svenska traditioner Bromma: Ordalaget Förlag
