Kort svar: Sill och potatis som midsommarmat har vuxit fram under 1900-talet.

Till skillnad från påskens och julens överdåd av maträtter är midsommaraftonens bord enkelt dukat – sill, färskpotatis, gräddfil och gräslök. Och till efterrätt jordgubbar som kan inmundigas på olika sätt. Tidningen Populär Historia beskriver det så här:

Idag äter vi sill, färskpotatis och jordgubbar med grädde samt dricker öl och brännvin, en standardmeny som har vuxit fram under 1900-talet.

Midsommarens mat har alltså inte några längre anor bakåt i tiden.

Att äta färskpotatis betraktades förr som ett stort slöseri. Jan-Öjvind Swahn skriver:

Att man skulle äta färskpotatis var förr fullkomligt uteslutet hos vanligt folk, det var ett slöseri med Guds gåvor på en tid där missväxt kunde drabba landet.

Istället skulle potatisen få ligga i jorden tillräckligt länge så att den skulle kunna växa till sig. Potatis nämns i och för sig som midsommarmat i äldre tider, men då är det inte färskpotatis utan potatis från det förra årets skörd. Att kunna visa upp att man hade fyllda förråd gav nämligen status. Enligt en artikel i Svd ska den första färskpotatisen till midsommar ha börjat säljas år 1898 i Skåne.

Sill var förr att betrakta som vardagsmat och fanns i de flesta hem. Just därför fanns det ingen anledning att äta den särskilt vid festliga tillfälle. Just kombinationen sill och potatis beskrivs så här av Fiskeriverket:

Intill sen tid var sill och potatis det som höll svälten borta för stora delar av ett fattigt land.

Så här beskrivs saken i boken Natur och arbetsliv i svenska bygder från 1910:

Ty salt sill utgör, som vi veta, en mycket viktig del av det svenska folkets föda, och många fattiga leva nästan endast av salt sill och potatis.

Sill och potatis var alltså fortfarande i början av 1900-talet vardagsmat som inte alls förknippades med fest. Istället är det faktiskt gräddfilen som är det äldsta festliga inslaget på midsommarbordet. Så här beskrivs ”Johannesfil” i kokboken Iniököket:

På Johanne [alltså midsommar] måste det stå fil på varje bord, annars blev det ingen välsignelse med skörden, trodde man. Värdinnorna i byn förde därför ”johannefil” dvs. mjölk till fil, åt den som inte hade en egen ko.

Även andra typer av mjölkmat (ex. nyystad ost och mjölkvälling) fanns med på äldre tiders midsommarbord. Anledningen är att korna under vintern inte hade någon mjölk, men runt midsommar:

hade de kalvat och mjölken hade börjat rinna till igen, och då kunde den bearbetas till de traditionella läckerheterna som man nu kunde kosta på sig i helgyran. [Swahn 2000, s. 53]

Det var alltså i början av 1900-talet som ”sill och potatis” som midsommarmat började leta sig in på de svenska matborden. Ordentligt genomslag fick det inte förrän vid seklets mitt, någon gång när midsommardagen flyttades till att alltid infalla på en lördag.

Ungefär samtidigt som firandet centrerades till en helg slutade sill och färskpotatis att vara vardagsmat. Andra världskriget var över sedan flera år tillbaka och plötsligt hade svenskarna råd att äta annat på vardagarna. Sill och potatis blev i stället något unikt som man kopplade till sommarfirande.

Skrivet av Mattias Axelsson (2007-06-20, uppdaterat 2013-04-03)

Källor:

Swahn, Jan-Öjvind (2000) Folk i fest – traditioner i Norden Höganäs: Globograf

Swahn, Jan-Öjvind (2007) Svenska traditioner Bromma: Ordalaget Förlag

Wall, Tora ”Den svenska midsommartraditionen” Populär Historia 2009-05-21

Westerberg, Håkan och Lars Ask red (2011) Staten och fisket– nedslag i fiskeriförvaltningens historia Göteborg:Fiskeriverket

”100-årigt potatispris står sig” Svenska Dagbladet 2007-06-22

”Därför firar vi midsommar” Aftonbladet 2011-06-23