Kort svar: Matjessill är i Sverige en sill som läggs direkt i en kryddad lag med t.ex. dill, kanel, kryddpeppar, kryddnejlika och sandelträ.
Sill äter vi i Sverige till alla de stora högtiderna (jul, påsk och midsommar). Det är klara sillinläggningar, men också ex. senapssill och ibland även currysill.
En populär variant av sill (särskilt till midsommar) är matjessill som har fått sitt namn från holländskans ”maatjesharing” som betyder jungfrusill. Så här förklaras det av Swahn (s. 206):
I nordvästra Europa betyder matjessill en lättsaltad och ännu icke könsmogen sill, men hos oss en mycket och på olika sätt kryddad sill av hög kvalitet, dock utan krav på oskuld.
Skillnaden mellan vanligt inlagd sill och matjessill är saltningen:
Inlagd sill, som löksill och senapssill, är saltsill som först vattnas ur och läggs i en ättikslag eller kall sås, men matjessill läggs direkt i sin kryddiga lag, utan att saltas först.
Enligt vissa undersökningar är det främst äldre som föredrar matjessill.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-18
Kort svar: Gräddfilen lanserades i Sverige av Mjölkcentralen 1952.
Äldre tiders midsommarmat innehöll en rad olika mjölkrätter – t.ex. Johannesfil, filbunke nyystad ost och mjölkvälling. Anledningen var att korna under vintern inte hade någon mjölk, men runt midsommar:
hade de kalvat och mjölken hade börjat rinna till igen, och då kunde den bearbetas till de traditionella läckerheterna som man nu kunde kosta på sig i helgyran. [Swahn 2000, s. 53]
Under mitten av 1900-talet var det istället ”sill och potatis” som blev typisk midsommarmat. Mjölkcentralen (det som senare blev Arla) lanserade 1952 gräddfilen som den första förädlade mjölkprodukten:
Produkten var bolagets sommarnyhet för året och den gjorde succé. Med sin slogan ”Gräddfil – en läckerhet” syntes förpackningen inom kort på många svenska matbord.
Till en början lanserades gräddfilen som en ren sommarprodukt, inte minst lämplig till matjessillen på midsommar.
Annons i SvD 1952-07-26
Gräddfilen är alltså ett relativt sent inslag på det svenska midsommarbordet, men är samtidigt arvtagare till äldre tiders mjölkbaserade midsommarmat.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-16
På Johanne [alltså midsommar] måste det stå fil på varje bord, annars blev det ingen välsignelse med skörden, trodde man. Värdinnorna i byn förde därför ”johannefil” dvs. mjölk till fil, åt den som inte hade en egen ko.
Att man ville äta olika typer av mjölkmat till midsommar beror på att, precis som med färskpotatisen idag, var att det under vinter och vår hade saknats färsk mjölk eftersom korna under vintern inte hade någon mjölk, men runt midsommar:
hade de kalvat och mjölken hade börjat rinna till igen, och då kunde den bearbetas till de traditionella läckerheterna som man nu kunde kosta på sig i helgyran. [Swahn 2000, s. 53]
Mjölkmaten har sedan levt kvar på de moderna midsommarborden i form av gräddfil.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-11
Idag äter vi sill, färskpotatis och jordgubbar med grädde samt dricker öl och brännvin, en standardmeny som har vuxit fram under 1900-talet.
Midsommarens mat såsom vi känner den idag är alltså i huvudsak en produkt av förra seklet. Men om man studerar arkiven så är det framförallt under andra halvan av 1900-talet som sill och färskpotatis blir given mat på midsommar.
Att äta färskpotatisbetraktades förr som ett stort slöseri. Jan-Öjvind Swahn skriver:
Att man skulle äta färskpotatis var förr fullkomligt uteslutet hos vanligt folk, det var ett slöseri med Guds gåvor på en tid där missväxt kunde drabba landet.
Istället skulle potatisen få ligga i jorden tillräckligt länge så att den skulle kunna växa till sig. Potatis nämns i och för sig som midsommarmat i äldre tider, men då är det inte färskpotatis utan potatis från det förra årets skörd. Att kunna visa upp att man hade fyllda förråd gav nämligen status. Enligt en artikel i SvD ska den första färskpotatisen till midsommar ha börjat säljas år 1898 i Skåne.
Sill var förr att betrakta som vardagsmat och fanns i de flesta hem. Just därför fanns det ingen anledning att äta den särskilt vid festliga tillfälle. Just kombinationen sill och potatis beskrivs så här av Fiskeriverket:
Intill sen tid var sill och potatis det som höll svälten borta för stora delar av ett fattigt land.
Ty salt sill utgör, som vi veta, en mycket viktig del av det svenska folkets föda, och många fattiga leva nästan endast av salt sill och potatis.
Sill och potatis var alltså fortfarande i början av 1900-talet vardagsmat som inte alls förknippades med fest och det är egentligen först under andra halvan av seklet som sillen blir given midsommarmat. Tidigare ser man det mer som ”sommarmat”.
På Johanne [alltså midsommar] måste det stå fil på varje bord, annars blev det ingen välsignelse med skörden, trodde man. Värdinnorna i byn förde därför ”johannefil” dvs. mjölk till fil, åt den som inte hade en egen ko.
Andra typer av mjölkmat (ex. nyystad ost och mjölkvälling) fanns med på äldre tiders midsommarbord. Anledningen är att korna under vintern inte hade någon mjölk, men runt midsommar:
hade de kalvat och mjölken hade börjat rinna till igen, och då kunde den bearbetas till de traditionella läckerheterna som man nu kunde kosta på sig i helgyran. [Swahn 2000, s. 53]
Inför midsommarhelgen 1937 skrev Konsum i en annons : ”sill och färsk svensk potatis naturligtvis – det hör absolut till en äkta svensk midsommarfest”. Men det förekommer parallellt andra exempel på midsommarmat. När SvD skulle beskriva traditionell midsommarmat 1950 var det ”lax, kyckling och jordgubbar” som räknades upp. Under det fortsatta 1950-talet finns sill med som en av många olika rätter på midsommarbordet och det är egentligen först i slutet av decenniet som sill och potatis blir givet. År 1968 är dock ”sill och potatis” självklart.
Från 1960-talets slut och framåt är sill, färskpotatis och gräddfil eller sur grädde självklara rätter under midsommarafton.
Det är alltså i början av 1900-talet som ”sill och potatis” långsamt började leta sig in på de svenska matborden som midsommarmat. Ordentligt genomslag fick det inte dock förrän vid seklets andra halva, någon gång när midsommardagen flyttades till att alltid infalla på en lördag.
Ungefär samtidigt som firandet centrerades till en helg slutade sill och färskpotatis att vara vardagsmat. Andra världskriget var över sedan flera år tillbaka och plötsligt hade svenskarna råd att äta annat på vardagarna. Sill och potatis blev i stället något unikt som man kopplade till sommarfirande.
Skrivet av Mattias Axelsson (2007-06-20, uppdaterat 2021-06-15)
Källor:
Swahn, Jan-Öjvind (2000) Folk i fest – traditioner i Norden Höganäs: Globograf
Swahn, Jan-Öjvind (2007) Svenska traditioner Bromma: Ordalaget Förlag
Högtider och traditioner 