Kort svar: Historiskt har påskbrasor främst förekommit i västra Sverige (Västergötland, Bohuslän, Halland, södra Värmland och västra Småland). Under 2000-talet har påskbrasorna minskat i omfattning men förekommer fortfarande i delar av västra Sverige (Bohuslän, Halland och Göteborgsområdet).
Påskeldar (även kallad påskbrasa eller påskfyr) har förekommit i Sverige sedan åtminstone andra hälften av 1700-talet. Syftet med påskeldarna var dels att skrämma påskkärringarna som var på väg tillbaka från häxsabbaten på Blåkulla och dels att röja undan sly och annat som fanns kvar från från vintern.
Påskeldar förekom dock inte i hela landet. Ejdestam menar att påskeldarna i huvudsak är ett västsvenskt fenomen. Han skriver (s. 191)
Gränsen inåt landet [för påskeldarnas utbredning] sträcker sig sålunda från nordöstligaste Skåne, går genom sydvästra Närke samt följer därefter Värmlands östgräns norrut.
Med Ejdestams beskrivning som grund har Nils-Arvid Bringéus konstruerat följande karta för att visa utbredning av påskeldar i slutet av 1800-talet. Häri finns också utbredningen av valborgsmässoeldar före 1870 som en jämförelse.
Påskeldarna tändes framför allt på påskaftonskvällen. I vissa fall, i Bohuslän, skedde tändningen på påskdagen.
Påskeldar under 2000-talet
Valborgsmässoeldarna utbredning från Uppsalaområdet utöver landet verkar ha medfört att påskeldar blivit mindre vanliga de senaste årtiondena. I Falkenbergs-Posten kan man läsa följande:
Påskbrasan för en tynande tillvaro i Falkenberg nu för tiden. Nu eldar på sin höjd en och annan villaägare för att slippa en tur till tippen. Annat var det förr.
Även i andra delar av Halland verkar traditionen att elda på påskafton vara på utdöende. Dock lever traditionen med påskeldar och därmed grankrig vidare i Öckerö kommun
Skrivet av Mattias Axelsson (2013-03-01, uppdaterad 2023-04-06)
Källor: Ejdestam, Julius (1944) Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i Sverige, Skrifter Utgivna Genom. Landsmåls -och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. B. ; 2
Kort svar: Påskharen introducerades i Sverige vid slutet av 1800-talet och fick sitt genombrott under 1930-talet.
Många av de traditioner som är förknippad med påsk har ingenting med vare sig det judiska eller det kristna ursprunget att göra – ett av dessa exempel är påskharen.
Likt många andra traditioner (ex. midsommarstången) som introducerats i Sverige utifrån så kommer påskharen ifrån Tyskland. I de sydvästra delarna av Tyskland är påskharen känd sedan 1600-talet. Harens roll i påskfirandet kan till viss del liknas vid jultomtens roll i julfirandet. På samma sätt som jultomten blivit en gåvogivare var det påskharen som delade ut påskägg med godis.
Till Sverige kom påskharen med tyska immigranter under slutet av 1800-talet. Första gången som ordet ”påskhare” förekommer i svensk tidningstext är 1878. Det är Mareiestads Tidning som har översatt en tysk text:
Påskharen som skänker barnen de målade äggen och bringar de äldre presenter
Ett annat tidigt belägg är från Tiden 1894 där författaren citerar tysken Broackhaus:
en symboliska ätningen af påskägg och påskhare, symboler af fruktbarhet, har bibehållit sig ända till vår tid
Även när Sydsvenska Dagbladet den 10 april 1901 skreiver om påskharen är det utifrån referenser till det tyska bruket:
Denna tyska påskhare överträffar dem dock alla [märkvärdiga djurföreteelser]. Enligt folktron och gammal traditioner kommer han hvar påskdag och medför åt barnen färgade ägg eller, om han är mycket nådig, små gåfvor.
Till en början var det främst tyska barn som använde sig av påskharen men under 1900-talet växte sig traditionen in även i de svenska hemmen. Påskkortens intåg i Sverige lär ha bidragit till påskharens ökade popularitet. När Martin P:n Nilsson i sin bok Årets folkliga fester ska beskriva påskharen blir det så här:
Man säger att påskharen har lagt äggen. Många spekulationer har företagits över detta märkliga djur: jag vet ingenting om honom men förmodar, att han på något sätt är släkt med en annan märklig harart: mjölkharen
Vid en sökning i de två stora rikstidningarnas (DN och SvD) arkiv är de tidigaste beläggen 1 april 1928 (DN) och 23 mars 1913 (SvD). I SvD är det ett referat ifrån Nordiska Museets påskfriande 1913 som är det tidigaste belägget:
Den tyska påskharen är naturligtvis med samt ägg, som ropa ett glatt kuckeliku och andra nöjsamheter.
DN skriver 1928:
Har ni hört talas om påskharen? Jo, det är en trollhare som värper de allra finaste äggen och gömmer dem så väl att barnen ha ett rent fasligt besvär med att få tag i dem.
Illustration ur DN 1928-04-01.
Det stora genombrottet för påskharen, om man utgår från dagstidningarnas arkiv är åren före andra världskriget. Påsken 1939 skriver SvD:
Påskharen, som utomlands spelar samma roll för barnen vid påsk som jultomten vid julen, har nu också kommit till Sverige, och alla känna vi nu igen hans stora glada ögon och hans långa öron?
Från att ha varit en udda företeelse i början av seklet etableras nu påskharen under mellankrigstiden i Sverige.
påskharen, som under de senaste årtiondena börjat företa hemlighetsfulla besök även i de svenska barnkamrarna, enligt vad bilderböcker och och kort intygar.
Det som i många länder, däribland Sverige, kom att innebära ett genombrott i stor skala för den nya seden var att man decennierna kring 1900 började skicka kort med välgångsönskningar till vänner och bekanta vid de stora helgerna. De tidigaste påskkorten i Sverige var inspirerade av de tyska korten och föreställde ofta påskharar
En lite udda detalj är att, när man söker på ”påskhare” i de digitala arkiven, är det en hel del av sökträffarna kopplade till olika recept på hur man tillagar ”påskhare”.
påskdagen och pingstdagen, nyårsdagen, trettondedag jul, första maj, juldagen och annandag jul, /../ långfredagen, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag, nationaldagen, midsommardagen och alla helgons dag
Det är också vanligt hos arbetsgivare att arbetstiden före helgdagar inte regleras i något kollektivavtal alls, och då är det arbetsgivarens policy eller riktlinjer som gäller. Som arbetstagare kan man inte kräva att få vara ledig på dagar före helgdag, om det inte framgår av kollektivavtalet.
Kort svar: Att långfredagen på engelska heter Good friday finns det ingen enhetlig förklaring till. En del menar att det kommer av en äldre betydelse av ordet good (holy) andra menar att det är God’s friday som åsyftas.
På engelska heter långfredagen ”Good friday” – ordagrant den den goda fredagen. En sådan direktöversättning sätter fingret på det märkliga med engelskans ord för långfredagen. Hur kan det vara en ”god fredag” när det handlar om Jesus lidande och död?
The origin of the term Good is not clear. Some say it is from ”God’s Friday” (Gottes Freitag); others maintain that it is from the German Gute Freitag, and not specially English.
Good Friday late 13c., from good in M.E. sense of ”holy,”
Det finns helt enkelt ingen konsensus kring ursprunget till ordet Good friday. En del menar alltså att ordet hänger samman med God och andra att ordet good förr betydde helig.
Ett argument emot den första förklaring skulle vara att Online Etymology Dictionary om ordet God skriver:
Kort svar: Askonsdagen är den första dagen i påskfastan och infaller fyrtiosju dagar före påsk. Dymmelonsdagen är onsdagen i stilla veckan och infaller fyra dagar före påskdagen.
Allt som oftast förekommer det en begreppsförvirring kring två onsdagar som infaller veckorna före påsk – askonsdagen och dymmelonsdagen.
Vad är askonsdagen?
Den som kommer först i ordning är askonsdagen – fyrtiosex dagar före påsk. Askonsdagen är den första dagen i den kristna påskfastan och infaller således dagen efter fettisdagen (som i sin tur är sista dagen i fastlagen). Eftersom påsken är en rörlig högtid (påskdagen kan infalla från 22 mars till 25 april är således också askonsdagen rörlig. Som tidigast kan askonsdagen vara den 4 februari och som senast den 10 mars.
När dymmelonsdagen börjar går fastan (som ju började på askonsdagen) in i ett allvarligare skede. Under katolsk tid, när fastan togs på större allvar i Sverige, så lades allt arbete ner på dymmelonsdagen för att ligga nere till och med påskafton. Att hugga ved, baka bröd eller brygga öl sågs som mycket olämpligt och den som högg under de här dagarna högg bort växtligheten för det kommande året, hette det.
Dagarna från dymmelonsdagen till och med påskafton kallades för ”dymmeln”. Vidare skulle kyrkklockorna inte låta under dymmeln så därför virade man in klockornas metallkläppar i tyg eller ersatte dem med trästavar. Troligtvis härstammarordet dymmel från det fornordiska dymbil som betyder stum (jämför med engelskans dumb).
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2011-03-16)
Kort svar: Påskdagen är den söndag som kommer närmast efter den första ecklesiastiska (inte astronomiska) fullmånen på eller efter 21 mars (inte vårdagjämningen). Att det är så beror på att tidiga kristna inte ville att den kristna påsken skulle sammanfalla med den judiska. Detta betyder att påskdagen som tidigast kan infalla 22 mars och som senast 25 april.
Vissa år kan påsken infall så tidigt att det är fullt med snö på påskdagen. Andra år är påskdagen långt in i april och våren är långt gången. Hur kommer det sig egentligen att påskens datum kan skilja sig så åt från år till år? För att får svar på frågan måste vi gå tillbaka till de allra första kristna församlingarna, århundradena direkt efter att Jesus korsfästes och eventuellt uppstod under den judiska påsken år 30 evt (eller strax däromkring).
Jesus var jude liksom hans lärjungar. Även de första kristna levde och verkade i en judisk kontext. Därför firade de allra första kristna församlingarna judiska högtider men gav dem en ny innebörd – så också med påsken. Så här skriver Martin P:n Nilsson:
De första kristna voro judar, som fortforo att fira den judiska påskem: den kristna är en fortsättning av denna, men då Kristus korsfärstes /../ och uppstod /../ blev den kristna påskens religiösa innehåll ett helt annat.
Under de första århundradena efter Jesus korsfästelse kunde olika kristna församlingar fira påsken på olika datum och även på olika veckodagar även om söndagen var den absolut vanligaste. I öst firade man samma dag som judarna, men inte i västkyrkorna. Lars Nystedt skriver:
De västliga kyrkorna däremot firade påsken enligt de synoptiska evangelierna, alltid på en söndag och efter fullmånen i vårmånaden. Dessutom fanns en regel att den inte fick firas samtidigt med judarnas pasach. Sammanföll de fick påsken skjutas på en vecka.
Ju större den kristna gemenskapen blev desto mer ohållbart blev det att olika grupper firade påsken på olika dagar. Vid kyrkomötet i Nicaea år 325 bestämdes att påsken alltid skulle firas på en söndag, men det fanns fortfarande olika sätt att räkna ut vilket datum denna söndag skulle vara.
Först på 500-talet när munken Dionysos Exiguus räknade ut Jesus födelseår och därmed lade grunden för den moderna tideräkningen fick den kristna kyrkan klara regler för hur påskens datum skulle placeras i almanackan.
Grundregeln är att påskdagen är den söndag som följer närmast efter den ecklesiastiskafullmånen på eller efter efter den 21 mars. Om det är fullmåne den 21 mars och detta är en lördag kommer alltså påskdagen vara 22 mars, vilket är det tidigaste datum som påskdagen kan infalla på. Om det däremot är fullmåne den 20 mars kommer nästa fullmåne (den första efter 20 mars) inte att vara förrän den 18 april. Om 21 mars då är en söndag kommer påskdagen inte att vara förrän 25 april, vilket är det senaste datum som påskdagen kan infalla på. Påskdagen är alltså en söndag mellan 22 mars och 25 april.
Lägg dock här märke till att det vare sig handlar om den astronomiska fullmånen eller om den astronomiska vårdagjämningen. Som Lars Olof Lodén skriver:
Sålunda är det inte korrekt att som många definiera påskdagen som ”första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen”.
Att det inte är den astronomiska fullmånen eller vårdagjämningen som ligger till grund för påskregeln beror dels på att fullmånen infaller vid en exakt tidpunkt och därmed på olika dagar i olika tidszoner och dels på att vårdagjämningen på samma sätt och av samma anledning kan infalla på olika dagar beroende på i vilken tidszon man befinner sig. Hade man använt den astronomiska fullmånen och vårdagjämningen skulle alltså påskdagen vissa år hamnat på olika datum beroende på i vilken tidszon man befunnit sig.
Grunden för beräknandet av påskens datum är Metons cykel. Metons cykel är en period på 19 år som i sin tur delas upp i 235 synodiska månader (från nymåne till nymåne). Att cykeln är just 19 år beror på att månens faser efter 19 år återkommer på samma datum (ungefär). Vilket nummer (1-19) ett visst år får räknas ut genom att man delar året med 19 och adderar resten med 1 – s.k. gyllental.
Med 19 års intervall kommer alltså fullmånen att infalla på samma datum. Dock är det, som nämnts, inte den faktiska fullmånen som avses utan den som man räknar fram med hjälp av tabeller. Den fullmåne som infaller närmast efter den 20 mars kallas för påskfullmånen och påskdagen blir den söndag som kommer närmast efter påskfullmånen.
Nedanstående tabell visar vilket datum påskfullmånen infaller under tre givna 19-årsperioder. Påskfullmånen 1995 är alltså på samma datum som påskfullmånen 2014 och 2033 (14 april).
När du vet vilket datum påskfullmånen infaller ett visst är påskdagen alltså den söndag som kommer närmast därefter. Vi kan använd påskdagen 2008 som exempel. Påskfullmånen 2008 infaller den 22 mars – som 2008 en lördag. Närmaste söndag är 23 mars – alltså blir påskdagen 2008 den 23 mars.
Så länge som vi använde den julianska kalendern (vilket de flesta ortodoxa kyrkor fortfarande gör) följde påskdatumen en cykel på 532 år. Påskdagen år 1000 inträffade alltså på samma datum som påskdagen år 1532. Med införandet av den gregorianska kalendern och dess ändrade regler för skottår blev cykeln istället 5 700 000 år – vilket gör upprepandet av påskdatumen till en teoretisk historia.
Om man inte vill använda tabeller kan man göra som den tyske matematikern Carl Friedrich Gauss och konstruera en formel:
Man dividerar årtalet med 19, 4 och 7 samt kallar de efter divisionen erhållna resterna i ordning a, b, c; vidare dividerar nian 19 a + m (der m är ett tal, hvars betydelse här nedan förklaras) med 30 och kallar den här erhållna resten d. Slutligen dividerar man 2b+4c+6d+n (der n är ett tal af samma slag som m) med 7 och kallar resten e.
Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2013-02-16)
Källor: Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen av Lars Olof Lodén
Kort svar: Att fettisdagen (eller semmeldagen) alltid är på en tisdag beror på att fastan alltid börjar på en onsdag (askonsdagen) eftersom fastan ska vara fyrtio (plus sex) dagar och avslutas med påskdagen (en söndag).
Att fettisdagen är på en tisdag hör man ju på namnet. Dagen är i stora delar av Sverige (möjligen den södra delarna undantagna) förknippade med semmelätning. Men hur kommer det sig att semmeldagen – som den kallats sedan förra seklets början – alltid infaller på en tisdag?
Fettisdagen är den sista dagen i fastlagen. Fastlagen är den period om tre dagar som kommer precis före den kristna påskfastan. Eftersom påskfastans början på askonsdagen styrs av påskens datum styrs även fettisdagens datum av när påsken infaller från ett år till ett annat.
Men även om påskens datum varierar från år till år är påskdagen alltid en söndag. Påskfastan varar i fyrtio dagar (plus sex söndagar – då man inte fastade). Alltså är askonsdagen alltid fyrtiosex dagar före påsk. Eftersom fettisdagen alltid är dagen före askonsdagen infaller den alltid fyrtiosju dagar före påsk. Då påskdagen alltid är en söndag måste fastlagens sista dag – fettisdagen – alltid vara på en tisdag.
Kort svar: Långfredagen har fått sitt namn eftersom den enligt kristen tradition var den dag Jesus korsfästes. Fredagen var således en lång och besvärlig dag för Jesus där han hängde på korset.
Då det redan hade blivit kväll – det var förberedelsedag, alltså dagen före sabbaten (Mark 15:42)
Det var förberedelsedag, och sabbaten skulle just börja. (Luk 23:54)
Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten (Joh 19:31)
Nästa dag – det var dagen efter förberedelsedagen – gick översteprästerna och fariseerna tillsammans till Pilatus (Matt 27:62)
Att det skulle ha varit på en fredag som Jesus korsfästes stämmer dock inte överens med två andra uppgifter från Bibeln. Nämligen 1) att Jesus låg skulle vara död i ”tre dagar och tre nätter” samt 2) att Jesus grav var tom ”i gryningen den första veckodagen”.
Skall Jesus varit död i tre dagar och tre nätter samt ha uppstått på en söndag är det svårt att få ihop det med att han korsfästes på en fredag. Olika teorier finns för att förklara denna motsägelse.
Att kalla fredagen i stilla veckan för långfredagen går tillbaka till 1200-talet. I Västgötalagen kallas dagen för ”langa freadagher”. Sammansättningen ”långfredag” finns däremot belagt i svenskan sedan åtminstone 1500-talet, ibland som långefredag eller långafredag. Att dagen kommit att kallas långfredag förklaras av Sven Bealter så här:
Hos oss kallas Christi lidandes dag Långfredag; eme dan den Fredagen varit lång och besvärlig för vår Frälsare, och Gudstiensten, tillika med Fastan, hölts då längre, än på andra dagar.
I många länder är långfredagen inget särskilt stor dag. Det har den dock varit i Sverige. Nils-Arvid Bringéus skriver:
Det kan mot bakgrund av det sentida långfredagsfirandet förefalla egendomligt att dagen i äldre tider knappast skilde sig från övriga vardagar,
Det var först i slutet av 1600-talet som dagen blev helgdag och därefter ökade dess betydelse successivt. Inge Löfström:
I somliga länder markeras långfredagen inte som en särskilt stor helgdag. Det var på grund av pietismens betonande av Jesu försoningsdöd som långfredagen fick en så dominerande roll i vår tradition.
Nu började i gamla tider den traditionella botgöringsperioden, då de som syndat och skulle göra bot beströddes med aska på huvudet. Sedan drevs de symboliskt ut ur gemenskapen, för att återupptas igen på skärtorsdagen.
”Askonsdag” kommer alltså från traditionen att strö aska över sig i början av fastan för att på så vis rena sig från synder, man kunde även ta aska och rita ett korts i pannan. Att man strör aska på sig i syfte att göra bot är en urgammal sed som bl.a. finns beskriven i Daniels bok:
Jag vände mig till Herren Gud med bön och åkallan och höll fasta i säck och aska.
Skrivet av: Mattias Axelsson gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2009-02-16)
Kort svar: Fasta är en period då man låter bli att äta viss mat. Fastlag är dagarna före fastan då man istället festar och äter god mat i överflöd. Fasta och fastlag är alltså varandras motsatser.
Orden fastlag och fasta låter lika och kan därför lätt sammanblandas. Det skall de dock inte göras eftersom de är varandras direkt motsatser.
Dagarna i fastlagan har kallats olika saker – fastlagssöndagen, fläsksöndag, blå måndag, bullmåndag, fettisdag, pannkaketisdag och stenkaketisdag – i olika delar av landet. Traditionerna vad som sker under fastlagen har också varierat över landet. Gemensamt för dessa har dock varit festande med fet och god mat. Syftet med fastlagen var att förbereda sig inför den kommande fastan.
Det enda av fastlagsfirandet som egentligen levt kvar fram till 2000-talet är ätandet av semlor (som dock inte längre begränsas till fettisdagen eller ens fastlagen).
Vad är fasta?
Fastan är en period då man begränsar sitt ätande. Fasta finns i olika grad i de flesta religioner. Inom islam fastar man ex en hel månad varje år. Den kristna fastan inför påsk varar i fyrtio dagar, men så har det inte alltid varit.
I ett brev från biskopen i Lyon till biskopen i Rom i slutet av 100-talet nämns att påskfastan då såg mycket olika ut hos olika kristna grupper. En del fastade bara en dag, vissa fastade i flera dagar. Några fastade i fyrtio timmar (den tid som Jesus skall ha legat i graven). Det fanns helt enkelt behov av ett centralt fattat beslut – och ett sådant kom år 325. Att det blev just fyrtio dagar anknyter till den tid som Jesus fastade i öknen och den tidrymden anknyter som nämns ovan till en mängd tillfällen i Bibeln som tagit just fyrtio dagar eller fyrtio år.
Dock, vilket kan vara viktigt att påpeka, så varar fastan inte fyrtio dagar i sträck. Söndagar är inte fastedagar så tiden från Askonsdagen till Påskdagen är alltså fyrtiosex dagar (fyrtio fastedagar + sex söndagar).
Skrivet av Mattias Axelsson gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2008-03-16 uppdaterad 2020-02-13)
Högtider och traditioner 