”Barna Hedenhös uppfinner julen” bjuder på ett komiskt och spännande äventyr om världar som krockar. Det är en varm saga om vikten i att vara tillsammans och bry sig om varandra. Inte minst om det ska bli en riktigt mysig jul.
Och det första avsnittet sänds 1 december (som i år också är första advent i SVT1 och Barnkanalen kl. 08.45.
Kort svar: Julmust är en dryck, vilket namnet antyder, som ska konsumeras kring jul. Men det senaste decenniet har bryggerierna och affärerna börjat saluföra julmust allt tidigare. Vissa affärer börjar numer sälja julmust redan i slutet av september.
Varje år dricker vi svenskar ca 50 miljoner liter must. Inte mindre än 40 miljoner av dessa liter dricks i december (därutöver är det främst påskmust som dricks) och under julmånaden är julmust den mest sålda läskedrycken i Sverige, inte ens Coca Cola kan då konkurrera. Men när på året börja julmust egentligen säljas?
Oavsett vilket så är det namnet julmust som används idag och nästan all julmust får sina smakessenser från företaget Roberts. Bloggen Addicted to julmust ställde 2010 frågan om Roberts märkt av att julmusttillverkarna börjat sälja julmust tidigare:
Sista åren har vi märkt en tendens att vi har fått börja leverera redan i slutet av augusti till en del bryggerier vilket är tidigare än vi gjort förr om åren.
Kanske inte det mest träffsäkra sättet att mäta säsongen för julmust på men trenden är likväl intressant:
Vi kan alltså tydligt se hur Carlsberg försöker förlänga säsongen för julmust. Årets (2013) julmust hade redan i slutet av september börjat lanseras i affärerna.
Kort svar: Epifania är en kristen högtid, förlagd till den 6 januari, som firas till minne av Jesus uppenbarelsen som Guds son genom dopet.
Epifania är ett grekiskt ord som betyder ”uppenbarelse” och ordet används för att benämna en fest som hålls den 6 januari, både inom den västliga och den östliga kyrkan även om det sker på olika sätt och av olika anledningar. Epifania är en av de allra äldsta kristna högtiderna som vi känner till. Så här skriver Marin P:n Nilsson (1936)
Vi känna dock en fest, på vilken Kristi födelse firades, som är äldre än den kristna julen, epifaniafesten, festen för Guds uppenbarelse för människorna, som det grekiska ordet betyder, en högtid, vilken ännu med bleknad glans står kvar i vår kyrkokalender som de heliga konungarnas dag. (s. 118)
Epifania är alltså äldre än själva julfirandet. Eftersom de tidigaste kristna inte alls la någon vikt vid födelsedagar (som ansågs vara hedniskt firande) var det istället andra delar av Jesus liv som kom att högtidlighållas. Förutom den självklara påsken och de högtider som är knutna dit finns firandet av hur Gud blir blir människa genom Jesus belagt i äldre skrifter (åtminstone så tidigt som mitten av 100-talet).
Jesus dop
När kristna firade epifania under de första århundradena var det en rad olika skeenden ur Jesus som fanns med – hans födelse, de tre vise männens besök, dopet i floden Jordan och miraklet vid bröllopet i Kanaan. Enligt de flesta kyrkohistoriker var det främst dopet som var i centrum för epifaniafirandet.
I Östkyrkan, både hos de ortodoxa och hos de orientaliska kristna, är firandet av vår Herres Jesu Kristi dop i Jordan av ännu större vikt liturgiskt än firandet av hans födelse i Betlehem.
Inom den ortodoxa kyrkan är det främst Jesus dop i floden Jordan som ger ramarna för epifaniafirandet den 6 januari (som är den 19 januari eftersom man använder den julianska kalendern). Så här skriver grekisk-ortodoxa kyrkan i USA:
About the beginning of our Lord’s thirtieth year, John the Forerunner, who was some six months older than Our Saviour according to the flesh, and had lived in the wilderness since his childhood, received a command from God and came into the parts of the Jordan, preaching the baptism of repentance unto the remission of sins.
För många ortodoxa kristna är epifaniafirandet en av de viktigaste högtiderna på året.
I Östkyrkan påbörjas jul också med firandet av Jesu Kristi födelse, som man skulle vänta sig, men firandet når sin kulmen i firandet av Jesu dop, som kallas just ”epifania” eller ”theofania”, och vilket betyder ”uppenbarelse”.
Inom den västerländska kyrkan (katolska och de olika protestantiska, dock inte den anglikanska) har epifaniadagen inte alls den betydelse det tidigare haft. I Sverige heter 6 januari sedan längre trettondagen och Hellige tre kongers dag på norska/danska.
Sedan firandet av Jesus födelsedag flyttats till 25 december blev 6 januari istället den dag då västkyrkan firar de tre vise männens ankomst till Betlehem och det nyfödda Jesusbarnet. Tanken med detta är att man firar att Jesus uppenbarades för den icke-judiska delen av världen genom de tre vise männens besök. Namnet epifania lever dock kvar på flera språk (ex. spanska, franska och engelska) även i länder där den ursprungliga anledningen (dopet) har fått stå tillbaka för de tre vise männen.
Kort svar: God fortsättning kan dels användas under dagarna efter julafton fram till nyårsafton och dels dagarna efter nyårsdagen.
När och hur man använder sig av olika säsongsrelaterade hälsningsfraser är inte alldeles självklart, t.ex. ”glad påsk” eller ”god helg”. Självklart kan man använda fraser hur man vill men om de ska förstås av mottagaren är det ändå viktigt att följa de bruk som är vanligast.
Vanligast är dock uttrycket [god fortsättning, min anm] i mellandagarna och i början av januari. Då används det oftast utan ytterligare specificering: ”God fortsättning!” När uttrycket används mellan jul och nyår betyder det ”god fortsättning på helgerna” och när det används i januari betyder det ”god fortsättning på det nya året”. Båda användningarna är vanliga och helt accepterade.
”Gott nytt år” säger man främst efter tolvslaget på nyårsafton. Sedan kan man säga ”god fortsättning” igen dagarna efter det. I det fallet menar man att man önskar en god fortsättning på det nya året.
Kort svar: Legenden Staffan stalledräng har sitt ursprung i historien om den första kristna martyren – St Stefanos. Eftersom hans dödsdag firas som andlig födelsedag och han var den första martyren firas hans dag (26 december) på dagen efter Jesus födelsedag (25 december)
En martyr är en person som dött för sin tro. Martyrskapet finns inom flera olika religioner däribland kristendomen. Den första kristna martyren heter enligt legenden Stefanos och han var en av ledarna för urförsamlingen. Som straff för att han predikat om Jesus som Kristus dömdes han till döden och stenades (enligt berättelsen i Apostlagärningarnas sjunde kapitel)
Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade: »Herre Jesus, tag emot min ande.»Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre, tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta, avsomnade han.
Stefanos blev också helgon och därmed är det hans dödsdag som högtidlighålls. då det räknas som hans andliga födelsedag. Eftersom Stefanos är den första martyren föll det sig naturligt att han fick dagen efter frälsarens (Jesus) födelsedag som ju firas 25 december. Stefanos (eller Staffan/Stefan på svenska) firas alltså på annandag jul – 26 december.
St Stefanos blir Staffan stalledräng
I flera delar av nordvästra Europa (bl.a. England, Danmark och Sverige) utvecklades under medeltiden nya legender om St Stefanos.
Stefanos kallas i Sverige för Staffan och han är i de nya legenderna stalledräng åt kung Herodes. Så här skriver Historiska musset:
En av legenderna berättar om hur Stefanus under julnatten får syn på Betlehemsstjärnan. Han förstår att det är ett tecken på att Judakonungen, som enligt profetiorna skall frälsa världen, är född. Stefanus berättar om sin upptäckt för Herodes. Denne vägrar tro på hans ord, om inte den stekta tupp som ligger på kungens frukostbord, stiger upp, flaxar med vingarna och gal. Detta är förstås precis vad som händer. Kungen blir förskräckt över hur mäktig denne nyfödde kung måste vara som redan kan göra sådana under. Han beslutar sig för att döda barnet som hotar hans kungamakt. Stefanus själv tas tillfånga och stenas till döds utanför stadens murar.
Utifrån denna nya roll som Herodes stalledräng skrevs en mängd (över 300) medeltida ballader om Staffan. Dessa ballader sjöngs dels i samband med olika traditioner knutna till annandagen men också av stjärngossarna i deras julspel under perioden från tredjedag jul till trettondagen. När stjärngossarna flyttade över till luciatåget följde även Staffansvisorna med och i modern tid är det främst i luciatågen som Staffanvisan har överlevt.
Källor: Den svenska julboken (1993) av Jan-Öyvind Swahn och ”Staffan var en stalledräng” av Charlotte Hedenstierna-Jonson – Historiska Museet 2009-12-10
Kort svar: Tredjedag jul är den tredje dagen i julhelgen (27 december) och var helgdag i Sverige till och med den stora kalenderreformen 1772 då den avskaffades.
Kungens skäl till reformen var omsorg om näringslivet: han var av den bestämda åsikten att svenska folket arbetade för lite, varför antalet fridagar måste minska. (Harrison 2011-12-27)
Efter 1772 var alltså tredjedag jul inte längre någon ledig dag. Kyrkligt har är tredjedag jul en av apostladagarna (aposteln Johannes) (inte att förväxla med Johannes döparen vars helgdag är 24 juni), den ende av apostlarna som inte led martyrdöden. Dock är vare sig kyrkliga eller folkliga seder särskilt framträdande, vare sig historiskt eller i nutid, under tredjedag jul.
Kort svar: Delvis. En del av julens innehåll och ursprung är hämtat från kristendomen, men mycket av det som vi idag förknippar med julfirande har ingen eller väldigt liten koppling till kristendomen.
Att vi firar jul till minne av Jesu födelse vet väl varenda människa. Nu är det dock inte riktigt så enkelt. Att Jesus inte föddes i december månad kan vi vara ganska säkra på och de första kristna firade överhuvudtaget inte födelsedagar, allra minst Jesu.
Varför firar vi då jul? Frågan kan tyckas enkel, men svaret är nog så komplicerad. Själv har jag försökt sammanfatta det så här:
Det beror på en enastående blandning av traditioner från en rad olika håll. Många tusen år tillbaka i tiden firade våra förfäder en fest när det var som mörkast. Till denna mångtusenåriga tradition har sedan olika seder och bruk lagts till och tagits bort under seklerna som gått.
Kristendomen har bidragit med en hel del seder och bruk och när den kom till Sverige för c.a. tusen år sedan hade julfirandet flera hundra år på nacken. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn (s. 26) om medeltida julfirande:
Men bör kunna förutsätta att det medeltida kyrkliga julfirandet med sina centraldirigerade mässor inte avvek särskilt mycket från de kontinentala förebilderna. När de gäller formerna för hur man julade i hemmen har vi däremot knapphändiga underrättanden.
När kristendomen kom till Sverige fanns det redan ett inhemskt julfirande. Hur det gick till eller exakt när på året man firade är oklart pga det dåliga källäget. Det vi kan veta är att det firades jul. Så här skriver Stålbom: ”den enda högtid som man kan vara säker på att ha varit firad bland germanfolken i hednisk tid är julen”.
Att vi kan veta att det firades jul beror delvis på själva ordet ”jul” som är ett gammalt ord vars ursprungliga betydelse inte går att fastställa. Det vi vet är att det varit kopplat till någon form av midvinterfest. Det är egentligen det enda vi vet om det äldsta julfirandet samt att man drack öl.
Under århundradena som följde efter kristendomens ankomst smälte olika typer av seder och bruk samma, en del försvann och andra lades till. Av de traditioner som vi idag ser som omistliga för svenskt julfirande är många inte äldre än sent 1800-tal och andra har kommit under de senaste decennierna.
Men hur ser det ut idag?
Det kristna inslaget i svenskt julfirande i början av tjugohundratalet är måttligt. Undersökningar kring svenskars julfirande ger vid hand att inslag som inte alls går att koppla till kristendomen (ex. skinkan, granen, Kalle Anka eller tomten) är betydligt mer utbrett än saker som har med kristendomen att göra (ex. gå på julgudstjänst, läsa julevangeliet eller ha julkrubba).
Siffrorna är långt ifrån helt säkra eftersom underlag och frågeställning kan variera. Dock ger det en tydlig indikation på att det kristna inslaget i svenskt julfirande idag har fått stå tillbaka för det kommersiella och sekulära.
Kort svar: Att kalla julafton för dopparedagen (alt. dopparedan) kommer av en äldre sed att under julaftonsdagen doppa bröd i skinkspadet medan man gjorde de sista sysslorna på gården inför julfirandet på kvällen.
Bröd förr i tiden var generellt mycket hårdare och mer svårtuggat än dagen mjuka limpor eftersom brödet lagrade under mycket längre tid. Att doppa det hårda brödet i grytan för att mjuka upp det var därför inte nödvändigtvis ett bruk enbart kopplat enbart till julafton.
När man doppade i grytan förr i tiden var det inte som den del av den stora julmiddagen utan något som gjordes i samband med förberedelserna inför julfirandet. Kött av olika slag (skinka och korv t.ex.) kokades och spadet som blev över kryddades till en doppspad. Häri sänkte man ner brödet ordentligt och fiskade sedan upp det med en slev.
Så här skriver Lena Kättström Höök:
På julafton var det praktiskt att i all hast doppa lite bröd i köttspadet, som ändå stod på spisen, medan sista handen lades vid julförberedelserna. Vanligen doppade man i grytan mitt på dagen vilket går tillbaka till medeltidens julfasta som varade fram till julaftons kväll. (s. 46)
Julfastan innebar ett förbud mot att äta kött (härav lutfiskens betydelse på julbordet), men genom att doppa lite bröd i köttspadet kunde man ändå få en smak av köttet utan att bryta fastan. Hur många som har dopp i grytan på julbordet idag finns det inga exakta siffror på, men många undersökningar visar att det främst är bland äldre som rätten fortfarande anses var en del av det traditionella julbordet. Dessutom visar de flesta undersökningar att dopp i grytan tappat i popularitet under 2000-talet.
Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-22) (tack till Lise Blomqvist för bra kommentarer)
Källa: God Jul! av Lena Kättström Höök (1995), Nordiska Museets förlag.
Kort svar: Den version av I jultomtens verkstad som visas på SVT i programmet Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul är klippt på åtminstone fyra ställen – när Santa Claus läser ett längre brev, när två dockor åker ner för en rutschkana, när en docka som är en karikatyr av en jude går i leksaksparaden samt en del i slutet när Santa Claus sjunger en sång.
En scen i början av filmen när Santa Claus läser ett längre brev. Denna scen har klippts bort av SVT och har inte visats i något år på julafton.
En scen när en blond respektive en svart docka åker ner för en rutschkana och säger ”Mama” respektive ”Mummy!”. Denna scen har sedan 2012 klippts bort av Disney och saknas på de DVD-utgåvor som ges ut av företaget. Scenen var från början bortklippt även i den svenska versionen men återkom av någon anledning 1983 och har visats fram till och med 2011.
Ett klipp i leksaksparaden där en docka som är en karikatyr av en jude syns. Denna scen har också klippts bort av Disney och saknas även den på de DVD-utgåvor som ges ut av företaget. Scenen var från början bortklippt även i den svenska versionen men återkom av någon anledning 1983 och har visats fram till och med 2011.
En scen i slutet där Santa Claus sjunger en sång innan han reser iväg i sin släde. Precis som den första scenen så är det SVT som klippt bort denna scen och den har inte heller visats på julafton.
Kortfilmen I jultomtens verkstad var alltså redan 1960 klippt och sändes inte i sin helhet. Inte någon julafton har alltså den fullständiga versionen av kortfilmen visats.
Kort svar: I det första programmet 1960 visades inslagen Jultomtens verkstad (i svartvitt), Peter Pan, Bambi på isen, Pinocchio, Askungen, Lady och Lufsen, Snövit och Kalle Anka och nötkriget. Inget av dessa inslag har genom alla år visats på samma sätt varje år.
Varje gång SVT eller Disney gör någon förändring i programmet blir det stora rubriker och omfattande protester. Vad som då kan vara intressant att notera är att enbart tre inslag funnits med under alla de dryga femtio år som programmet sänts –
Askungen finns också med i dagens upplaga men hade ett uppehåll mellan 1969 och 1976samt 1978. Av de tre inslagen som funnits med sedan premiären är det dock inget som visats på samma sätt genom alla år.
I jultomtens verkstad saknades fram till 1983 scenerna med den svarta dockan som rutschar ner för kanan och säger ”Mammy” (lyssna på ljudspåret från julafton 1975 så hör man att ”Mammy” saknas) och den figur i leksaksparaden som ser ut som en karikatyr av en jude. Dessa scener kommer att tas bort igen från och med julen 2012. Dessutom var inslaget i svartvitt fram till 1978. Inte något år har alltså I jultomtens verkstad visats oklippt i svensk teve
Parkscenen i Lady och Lufsen (efter måltiden) visades inte mellan 1983-1990 samt 1992 och 1993.
Genom åren har inte mindre än nitton olika inslag figurerat (bl.a. Jan Långben gymnastiserar 1971-1975 ochPiff och Puff på hönsgården 1971-1981). Av de nuvarande inslagen är Plutos julgran yngst då det kom med i programmet först 1983 (sändes också 1967 och 1968).
Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-15, uppdaterad 2013-12-09)
Källa: ”Ingen jul utan Kalle Anka” av Robert Andersson i boken Från oss alla till er alla…
Högtider och traditioner 