Etikettarkiv: historia

Profilbild för Okänd

Vilket europeiskt land hade 25 mars som nyårsdag fram till 1752?

av

Kort svar: Storbritannien firade nyårsdagen den 25 mars fram till 1752 då man bytte till 1 januari.

Ett kalenderår är i vanliga fall 365 dagar. Ett astronomiskt år är den tid det tar för jorden att rotera ett varv runt solen vilket är cirka 365 dygn 5 timmar 48 minuter och 45 sekunder. Kalenderåret och det tropiska året ligger alltså inte i fas.

För att lösa detta problem har man i olika kulturer använd olika metoder med inskjutna skottmånader eller skottdagar. I den kalender som Julius Caesar låg bakom (den julianska) löste man problemet genom att ha en skottdag vart fjärde år för att få kalendern i fas med det tropiska året.

Tyvärr hamnade den julianska kalendern ändå ur fas och år 1582 proklamerade påven Gregorius XIII en ny kalender (den greogrianska) som la till en extra regel för skottår vid sekelskiften. Eftersom det var en katolsk påve som skapade kalendern så var många av de protestantiska länderna tveksamma till att ändra sina kalendrar och man gjorde det vid olika tillfällen. Bland de sista västeuropeiska länderna att införa den gregorianska kalendern var Storbritannien (1752) och Sverige (1753).

När bytte Storbritannien nyårsdag?

När Storbritannien bytte kalender från den julianska kalendern till den gregorianska hoppade man över elva dagar i september 1752. Onsdagen den 2 september 1752 följdes av av den torsdagen den 14 september.

Kalender från Virgina 1752
Bilden visar september 1752 i en Virginakalender 

Vid samma reform bytte man nyårsdag från 25 mars (som varit nyårsdag i många länder, dock inte Sverige) till 1 januari. Följande står att läsa i Act 1750 (Act of the UK Parliament):

The first day of January next following the said last day of December shall be reckoned, taken, deemed, and accounted to be the first of the year of our Lord 1752; and the first day of January which shall happen next after the said first day of January 1752 shall be reckoned, taken, deemed, and accounted to be the first day of the year of our Lord 1753; and so on from time to time

Sista gången som 25 mars användes som nyårsdag i Storbritannien var alltså 25 mars 1751. Den sista dagen på det brittiska året 1751 var sedan 31 december (år 1751 hade alltså bara 282 dagar i Storbritannien).

Att man i Storbritannien hade 25 mars som nyårsdag berodde på att detta är Jungfru Marie bebådelsedag och när den första kristna kalendern skapades på 500-talet:

var den 1 januari  inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.

Men eftersom fler och fler länder under 1500- och 1600-talet bytt till det gamla romerska bruket att ha nyårsdagen den 1 januari så följde även Storbritannien efter 1752.

Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-29)

Källor: 

Nyår i Sverige av Göran Hägg

”Dionysius glömde inte bort år 0” av Sven-Eric Liedman

”Nytt år – men varför just nu?” av Lars Nystedt i SvD 2007-12-31

En: Wikipedia Calendar (New Style) Act 1750

Profilbild för Okänd

Vilket datum inföll nyårsdagen i Sverige före 1500-talet ?

av

(Obs! Om du kommer hit för att du vill ha svar på DN:s kryss är svaret i DN 25 mars, även om det inte stämmer med verkligheten. Se kommentar nedan)

Kort svar: Under medeltiden användes både 25 december och 1 januari som nyårsdag. Från och med Gustav Vasas regenttid är det 1 januari som är nyårsdag i Sverige.

Att fastställa när ett nytt år börjar är inte alldeles okomplicerat. De enheter vi idag använder för att mäta tid (år, månader, veckor och dagar) är inte i fas med varandra och bara vissa av dem är i fas med himlakropparnas rörelser (ex. solens upp- och nedgång, månens faser och jordens varv runt solen).

Ett år (som vi har definierat det) är den tid det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen (c.a. 365,2425 dagar). När man sätter början respektive slutet för ett år är godtyckligt – det kan vara vid vårdagjämningen likväl som vid en viss månads början. Genom historien har olika tidpunkter fungerat som nyårsdag. Romarna var först med att använda 1 januari någon gång strax innan vår tideräknings början. Dock slog detta bruk inte omedelbart inte igenom i den kristna världen.

Inom kristendomen var den första utgångspunkten att firande av nyår på romerskt vis var ett hedniskt bruk. Så här skriver Lars Nystedt:

Vid konciliet i Tours, år 576, fastslogs att de som firade nyår den 1 januari gjorde sig skyldiga till ett antiquus error och man hotade dem med bannlysning om de inte upphörde med sådant.

Istället tänkte man att Jesus tillblivelse var ett bättre sätt att ha som startpunkt för ett nytt år. Det var munken Dionysius Exiguus som på 500-talet räknade ut vilket år Jesus föddes eller egentligen vilket år han avlades. Så här skriver Sven-Eric Liedman

Dionysius’ kalender har också andra och för oss än mer överraskande drag. Den 1 januari var inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.

Så de första kristna hade alltså antingen 25 mars eller 25 december som nyårsdag. I olika delar av Europa var det olika bud om vilken av dagarna man skulle använda.

Av olika anledningar började man i England och andra delar av nordvästra Europa att under senare delen av medeltiden på vissa platser gå tillbaka till den romerska bruket att fira nyår 1 januari istället. Bringéus skriver (s. 10):

Den romerska tidpunkten för årsskiftet vann allt större utbredning fastän kyrkan försökte lansera juldagen. Kampen om de båda tidpunkterna spåras ännu på de svenska runstavarna.

För Sveriges del så var det både 25 december och den 1 januari som användes som nyårsdag under medeltiden. Så här skriver Göran Hägg (s. 12):

I Sverige tycks således den 25 december och den 1 januari ha tävlat med varandra [om att vara nyårsdag, min anm.] under medeltiden . Men tidigare än på de flesta håll verkar det byråkratiskt effektiva 1 januarinyåret ha blivit accepterat av den svenska kungamakten, kyrkan och klostren. Och från och med Gustav Vasa är det ingen tvekan om vad som gäller.

Swahn skriver likadant (s. 94):

Kyrkoårets början [flyttades} till juldagen, som i Sverige räknades som Nyårsdag ända till 1500-talet.

I den övriga delen av den kristna världen blev 1 januari successivt nyårsdag och när påven 1691 anslöt sig till detta datum blev det rådande för hela kristna Europa.

(På Nordiska museets hemsida finns en uppgift om att 25 mars skulle varit nyårsdag fram till 1500-talet. Detta är en uppgift som går helt emot de övriga källor som jag har använt mig av.)

Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-28)

Källor: Nyår i Sverige av Göran Hägg

Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus

Svenska traditioner Jan-Öjvind Swahn

”Dionysius glömde inte bort år 0” av Sven-Eric Liedman

”Nytt år – men varför just nu?” av Lars Nystedt i SvD 2007-12-31

Profilbild för Okänd

Varför är det mandelmassa i semlor?

av

Kort svar: Mandelmassan som en del av semlan är känd sedan 1800-talet. Troligtvis kom de via schweiziska bagare till Sverige.

Semlan som vi äter nuförtiden – runda bullar fyllda med mandelmassa, toppade med grädde och beströdda med florsocker – har nästan inget gemensamt med de första fastlagsbröden.

Fastlagsbröd som de åts i Tyskland på 1400-talet kallades Heisswecken och var kil- eller korsformade bröd som åts varma och/eller med varm mjölk (alternativt varmt smör). Formen hade troligtvis religiös innebörd. Bröden var ganska små och bakades utan socker eftersom det var dyrt. Den runda formen och sötman var en konsekvens av sjunkande priser på socker och mjöl under 1700-talet.

Foto: http://www.fotoakuten.se

Från fastlagen hos Fredrika Bremer 1867 finns följande beskrivning:

att vi hvar tisdag till andra rätten vid middagen få hvar sin stor semla, fylld med mandelmassa och som ätes med varm mjölk, socker och kanel.

Men när och hur kom mandelmassan in i semlan? Mia Öhrn – författaren till boken Semlor – menar att mandelmassan introducerades i Sverige av schweiziska bagare under slutet av 1700-talet. Under åren kring sekelskiftet kom de flesta bagare från Schweiz och de förde med sig kunskap om hur man tillverkar mandelmassa. Öhrn skriver:

Troligtvis insåg sedan svenska sockerbagare att denna utsökta delikatess skulle passa som fyllning i våra semlor.

Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2010-02-08) 

Källor: Bringéus, Nils-Arvid (2006) Årets festdagar Stockholm:Carlssons Bokförlag

Öhrn, Mia (2006) Semlor Stockholm:Natur & Kultur

Axelsson, Mattias (2011)  Semla och samhälle – en studie om semlans förändring 1895-1955. Opublicerad c-uppsats i historia.

Profilbild för Okänd

Varför firar vi jul 25 december?

av

Kort svar: Att juldagen är 25 december beror på att man i romarriket firade solgudens födelse den dagen. När kristendomen skulle bli statsreligion behöll man dagen, men bytte innehållet. Nu firades istället Jesus födelse.

Inom den västerländska kyrkan firas Jesus födelsedag den 25 december (ortodoxa som följer den julianska kalendern firar juldagen den 7 januari). Att juldagen är 25 december har ingenting att göra med att Jesus skulle ha fötts det datumet, eftersom vi inte har en aning om när på året Jesus verkligen föddes.

100_0519

Från början var dessutom kristna helt ointresserade av att fira födelsedagar. Så under flera hundra år efter att kristendomen grundades som religion firades Jesus födelsedag inte alls. Och när den kristna kyrkan började fira hans födelsedag så var det till en början den 6 januari. Det var först när kristendomen växte till sig och blev den dominerande i romarriket som dagen flyttades.

Sol Invictus

Sedan år 274 firades i romarriket en fest kallad Dies Natalis Solis Invicti den 25 december. Festen var ”den obesegrade solens födelsedag” och infördes av kejsar Aurelianus. Under åren som gick smälte olika former av soldyrkan och kejsarkult samman så att 25 december blev en dag då soldyrkande religioner kunde fira solen och kejsaren på samma gång. Eller med Swahns ord:

Den 25 december [blev] till något som vi med våra mått mätt skulle kunna kalla för en kombination av svenska flaggans dag, kungens födelsedag och julafton.

Att de styrande i Rom valde just 25 december som ”den obesegrade solens födelsedag” hänger samman med vintersolståndet. Den dag som vintersolståndet infaller är också den dag som ”ljuset återkommer”. Efter att vintersolståndet varit blir dygnet ljusare, vilket kan tolkas som att solen återföds.

sol-invictus

När Dies Natalis Solis Invicti infördes var vintersolståndet snarare ett par dagar tidigare (c.a. 22 december) men eftersom vintersolståndet inföll 25 december när den julianska kalendern introducerades 45 fvt valde man att lägga festen just 25 december.

Kristendomen

Eftersom kristna till en början valde att inte fira födelsedagar var frågan när Jesus föddes inte aktuell. Och när dagen för firandet av födelsedagen skulle bestämmas var kyrkan pragmatisk så till vida att man inte förbjöd gamla fester och traditioner utan gav dem nytt innehåll.

Kejsar Konstanin den store gjorde under sin regenttid på 300-talet kristendomen till statsreligion och det var också på 300-talet som den 25 december blev officiell födelsedag för Jesus.

Att man valde just 25 december berodde så klart på att romarna tidigare firat solgudens födelse. Nu skulle de istället fira den kristna gudens födelse.

Dock valde de kristna kyrkorna i östra Europa att inte lyssna på påven i Rom. Istället fortsatte de att fira epifania 6 januari. Även i länder som lyssnade på påven kunde det gå långsamt. I ex Tyskland dröjde det till år 813 innan julfirandet 25 december infördes.

Norden

När kristendomen infördes i Norden runt 1000-talet firades redan någon typ av fest kallad jul kring vintersolståndet. Dock inte midvinterblotet som låg senare i almanackan. Hur och exakt när jul firades vet vi inte.

Eftersom det redan fanns ett utbrett firande av jul i Norden när kristendomen kom med sin kristna jul tycks det ha fungerat relativt smidigt att införa den kristna traditionen även här. Dock skall äldre generationers religiositet kring jul inte överdrivas. Så här skriver Swahn:

När man läser skildringar av äldre dagars jul är det dock påfallande hur liten roll som det religiösa inslaget spelar.

Skrivet av Mattias Axelsson (2008-12-23)

Källa: Swahn, Jan-Öyvind (1993) Den svenska julboken Bra Böcker

Läs även andra bloggare om , , , , , ,

Profilbild för Okänd

Varför heter det pepparkakor om det inte är någon peppar i?

av

Kort svar: När pepparkakor började bakas för fler hundra år sedan var det verkligen peppar i degen.

Om vi tittar på några populära pepparkaksrecept kan vi se att det inte finns någon peppar i pepparkakor, men varför heter det i så fall pepparkakor?

Hur längs människor har ätit pepparkakor vet vi inte säkert men till Sverige kom receptet från Tyskland på medeltiden. Första gången som ett pepparkaksrecept finns belagt i Norden är 1490, då vid det danska hovet. Och då fanns det mycket riktigt peppar i receptet. Jan-Öywind Swahn skriver:

Kryddsmaken var så väl tilltagen att man i en del äldre kokböcker rekommenderade stötta pepparkakor som krydda vid matlagning /../ Det låg hög status i att använda och bjuda på kryddat bröd.

Peppar kunde dock på den tiden betyda alla typer av starkare kryddblandningar – så egentligen är det kanske mer korrekt att kalla pepparkaka för kryddkaka. Eftersom peppar var en dyr krydda blev pepparkakor något som framför allt åts i de högre samhällsklasserna.

Under århundradena efter medeltiden kom fler kryddor till Sverige och de blev billigare vilket ledde till att även de breda folklagren började äta pepparkaka. I recept från den här tiden, skriver Harrison och Ulvros, finns smaktillsatser som:

kardemumma, muskot, anis, fänkål, pomerans, kryddnejlikor, kanel samt förstås socker.

Det är svårt att säga exakt när pepparn försvann ur pepparkakorna, men ännu 1896 kunde pepparkaksreceptet i kokboken Husmanskost – En hjälpreda för sparsamma husmödrar innehålla:

Det är på 1800-talet som pepparkakan blir en julkaka, förmodligen eftersom vanliga människor då fick möjlighet att köpa socker och mjöl. Att pepparkakan blev en julkaka kan bero på att den i början var en delikatess något man bakade vid festligare tillfällen, t.ex. vid jul då man kunde grädda dem på eftervärmen från julbaket.

Skrivet av Mattias Axelsson (2008-12-20)

Källor: Stora julboken av Jan-Öjvid Swahn och Historiebok för kakälskare av Dick Harrison och Eva Helen Ulvros.

Profilbild för Okänd

Varför firar vi advent i Sverige?

av

Kort svar: Advent är den tid som löper från söndagen fyra veckor före jul till och med julaftons kväll. Från början var advent en fasteperiod före jul, numer är det en förberedelseperiod inför julfirandet då många svenskar plockar fram adventsljusstakar och adventsstjärnor.

Ordet advent kommer från latinets adventus som betyder ”ankomst” och det man menar är förstås Jesus ankomst – alltså födelse – på juldagen (även om han egentligen inte alls föddes då). Adventstiden är en period på cirka fyra veckor som börjar första söndagen i advent – vilken infaller fyra söndagar före juldagen (alltså mellan 27 november och 3 december) – och håller på fram till julaftonskvällen.

1_a_advent
Foto: www.fotoakuten.se

Exakt när, var eller hur advent började uppmärksammas är inte klarlagt. Under något av de tidiga århundradena började man fasta inför julen och det är utifrån den här fastan som olika adventstraditioner utvecklats. Fastan var olika lång och på vissa platser fastade man från Mårtensdagen.

Advent i Sverige

Advent har aldrig varit någon viktig tradition i Sverige. Egentligen är det först på 1900-talet som intresset för adventsfirandet tagit fart och första advent blivit årets största kyrkogångsdag.

Numera märker man av adventstiden i Sverige främst i fönstrena. Där sätter boende den första söndagen i advent (eller någon dag tidigare) upp adventsljusstakar eller adventsstjärnor. En del adventskalendrar (ex. Bamses) har också sin första lucka just första advent och inte 1 december som t.ex. SVTs julkalender. Så här skriver Nordiska Museet:

På många sätt markerar första advent också i vårt samhälle inledningen på en fas när vi förbereder oss inför julen. Nu inleds en period där vi äter julbord tillsammans med arbetskamrater, påbörjar julbak och gärna återkommer till den stämning som många upplever inför julen. Hos en del förknippas advent med släktträffar, glögg och pepparkakor.

Skrivet av Mattias Axelsson (2008-11-22, uppdaterad 2022-11-23)

Källa:  Swahn, Jan-Öyvind (1993) Den svenska julboken Bokförlaget Bra Böcker

Nordiska Museet ”Advent” (läst 2013-12-02)

Profilbild för Okänd

Hur länge har vi ätit kräftor i Sverige?

av

Kort svar: Förmodligen har det ätits kräftor i Sverige sedan medeltiden, fast då bara inom överklassen. Kräftans genombrott i de bred folklagren kom i slutet av 1800-talet.

I augusti månad konsumeras det stor mängder kräftor i Sverige och till det dricks öl och brännvin. Tidningarna är fyllda med smaktest och recept. Kräftskivan är tillsammans med midsommar förmodligen den svenskaste av traditioner. Men hur länge har vi ätit kräftor i Sverige egentligen?

Mathistorikerna Edward Blom:

Under forntiden åt man allt som gick att äta. Bodde man vid kräftvatten så åt man självfallet kräftor. Bodde man vid kusten åt man ostron.

Med kristnandet på 1100-talet började man anse att kräftan var ett orent djur. Men den gjorde lite av en comeback som maträtt i Sverige någon gång under senmedeltiden. Så här skriver Nordiska Muséet:

Liksom många andra festseder togs det upp av de högre stånden. Första gången kräftor nämns i svensk gastronomi är dock i ett brev från Erik XIV till fogden på Nyköpingshus daterat 1562, där kungen befaller att man ska skaffa fram så många kräftor som möjligt inför hans syster Annas bröllop.

Dock fanns skepsisen mot kräftor hos vanligt folk kvar ända in på 1700-talet. Kräftor ansågs vara ”osund föda” och Carl von Linné avrådde folk från att äta dessa ”insekter”.

Det var främst i de högre klasserna som kräftorna förekom i matlagningen och då oftast som ingrediens i olika rätter – t.ex. kräftkorv, kräftbullar och kräftkaka. Och om de åts hela så kokades de i vin, vatten, salt och vinäger och åts varma. Så här skriver Swahn om synen på kräftor:

Kräftor, liksom svamp, räknades ”för herrskap”, inte för vanligt folk. Motviljan späddes på av Bibelns gammaltestamentliga förbud att äta ”djur som många fötter hava”. Men värre var att kräftorna sågs som asätare som livnärde sig på drunknades lik.

Kräftans genombrott i de bred folklagren lät vänta på sig till slutet av 1800-talet. Så här skriver författarna till boken Allt om Kräftor:

Det riktiga uppsvinget för kräftan kom i och med rationaliseringen inom jordbruket /…/ vilket ledde till att en hel del människor plötsligt stod utan gård och arbete. Några av dem började fiska på heltid. En bra marknad fanns i de växande städernas befolkningar.

Kräftfisket ökade markant under senare hälften av 1800-talet till följd av den ökade efterfrågan. Detta ledde i sin tur till stor oro från myndigheternas sida att kräftorna skulle försvinna p.g.a. det ökade fisket. Därför infördes successivt regleringar av när kräftfisket fick starta – i början av augusti var den tid på året som gällde.

Så egentligen är det bara i dryga hundra år som kräftor ätits i någon större utsträckning i Sverige. Och att det är just i början av augusti som de äts beror på myndighetsbeslut.

Skrivet av Mattias Axelsson (2008-08-09, uppdateras 2013-05-27)

Källor:

Andersson, Kjell-Åke (2003) Allt om kräftor – och lite dill… Hansson & Lundvall Förlag.

Swahn, Jan-Öyvind ”Kräftpremiär” (2011-08-05) i Populär Historia

”Kräftpremiären” på Nordiska Museet

Profilbild för Okänd

Varför har vi skottår och hur länge har det funnits?

av

Kort svar: Skottår (alltså år med en extra dag i slutet av februari) finns för att den kalender vi använder (365 dagar) ska komma i fas med jordens rotation runt solen (365,2422 dagar)

Ett år är en tidsrymd som inte är alldeles självklar att definiera längden på. Eftersom årslängden beror på vilken tid det tar för jorden att ta sig ett varv runt solen går året inte att dela jämnt i dagar – jorden tar nämligen drygt 365 dagar på sig (ungefär 365 dagar och 6 timmar, lite beroende på hur man räknar).

För att råda bot på problemet att dagarna förskjuts sex timmar bakåt per år valde man till en början (bl.a. i den judiska, babylonska och den gamla romerska kalendern) att då och då lägga till en extra skottmånad. Problemet var att inga särskilda principer gällde och att årstider och högtider försköts fram och tillbaka i kalendern.

Därför gav Julius Ceaser uppdrag åt astronomen Sosigenes att räkna fram en ny och bättre kalender – kallad den julianska – och den började användas år 46 fvt. I den julianska kalenderna infördes en extra dag vart fjärde år (skottår). Genom att inför en extra dag försökte man kompensera för att det astronomiska året var mer än 365 dagar.

Skottdagen

Tyvärr var Sosigenes inte tillräckligt exakt utan utgick från att ett astronomiskt år är 365,25 dagar när det i själva verket är 365,2422 dagar. Inte så stor skillnad kan tyckas men på 128 år blir felet en hel dag. Fram till medeltiden hade alltså nästan två veckor lagts till felaktigt vilket gjort att högtidsdagar och dylikt förskjutits. Luciadagen är ett sådant exempel som när dagen började firas nog inföll på årets längst natt, men som på medeltiden då flyttat c.a. tio dagar men ändå hos vissa kallades ”årets längsta”.

Så på 1500-talet bestämde den dåvarande påven Gregorius XIII att en ny kalender skulle införas. Nu uteslöts de årtal som är jämnt delbara med hundra (ex. 1800 och 1900) från skottåren, men undantag för årtal som också är jämnt delbara med fyrahundra (ex. 2000). På så vis blir kalenderfelet bara ett dygn på 3236 år.

Olika länder bytte kalender vid olika tidpunkt vilket ledde till att tiden räknades på olika sätt i olika delar av Europa under ett antal sekel. I Sverige var vi relativt sena med övergången även om beslut tagits redan 1699. Då bestämdes att vi i Sverige skulle ta bort en dag varje år för att successivt byta kalender. Skottdagen år 1700 togs också bort men därefter stagnerade arbetet och Sveriges kalender låg helt ur fas med övriga Europas. Därför beslöt Karl XII att februari 1712 skulle ha trettio dagar och att den julianska kalendern återtogs.

Inte förrän år 1753 infördes den gregorianska kalendern i Sverige och det gjordes abrupt genom att elva dagar togs bort från kalendern. Efter 17 februari 1753 kommer 1 mars samma år. 18-28 februari har alltså försvunnit ur den svenska historien. Ett problem för bl.a. släktforskare som skall bedöma hur gamla människor som levde vid den här reformationen blev.

Skrivet av Mattias Axelsson (2008-02-26)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Profilbild för Okänd

Varför är alla hjärtans dag den 14 februari?

av

Kort svar: Ursprunget till alla hjärtans dag är oklart. Dock beror det inte på att St. Valentin (helgondag 14 februari) skulle varit särskilt romantisk. Snarare var det så att flera saker sammanföll vilket fick engelska poeter med Geoffrey Chaucer i spetsen att på slutet av 1300-talet dikta romantiska dikter och koppla dessa till Valentin-dagen (14 februari). 

Under 1900-talet har en rad nya traditioner och högtidsdagar sällat sig till den svenska almanackan – exempelvis halloween (31 oktober), mors dag (sista söndagen i maj) och alla hjärtans dag (14 februari). Gemensamt för de nämnda dagarna är att de kommit till Sverige via USA och att det främst ligger kommersiella intressen bakom att införa dem.

16459309086_60b7c207f7_o

Ett första försök att få in alla hjärtans dags-firande i Sverige gjordes av NK 1956, men det slog inte så väl ut. Att fira en festdag i mitten av februari var något som folk var ovana vid. Först under 80-talet och särskilt 90-talet har alla hjärtans dag slagit igenom ordentligt även i Sverige.

Att just 14 februari kommit att bli en dag att fira kärlek och romantik beror troligtvis på den engelske poeten Geoffrey Chaucer som i slutet av 1300-talet skrev dikten Parlement of Foules i vilken följande versrader finns med:

For this was sent on Seynt Valentyne’s day
Whan every foul cometh ther to choose his mate.

Enligt Jack B Oruch (1981) är detta första gången som Valentindagen omnämns i romantiska sammanhang:

no evidence has been discovered of such a tradition [Valentine traditions], either literary or in social customs, before Chaucer (s. 534)

Enligt Oruch finns det många felaktiga föreställningar om Valentindagen. En av de vanligaste missuppfattningarna, enligt Oruch, är att det ska finnas en förkristen bakgrund i det romerska firandet den 13-15 februari kallat lupercalierna (vars föregångare Februa har gett månaden februari dess namn). Namnet lupercalierna kommer av det latinska namnet för varg (lupus) och syftet med firande torde ha varit att skrämma vargarna när man släppte ut boskapen.  Så här skriver Jan-Öyvind Swahn om hur firandet gick till:

Under lupercalierna brukade nämligen, sägs det, romerska ynglingar få dra lott om stadens fagra ungmör genom att ur en låda plocka upp lappar, på vilka de skrivit sina namn. Detta beteende har onekligen stor likhet med det engelska, långt senare, att på Valentindagen lägga båda pojkarnas och flickornas namnlappar i varsin kruka, varur man drog ömsom manlig, ömsom kvinnliga, vilka därmed ansågs hopparade.

I slutet av 400-talet förbjöds firandet av Lupercalia av den dåvarande påven och 496 blev 14 februari en dag för att minnas helgonet S:t Valentin (hans identitet är dock oklar).

Jack Oruch menar dock att dessa kopplingar mellan lupercalierna och Valentindagen (alla hjärtans dag) saknar belägg. Istället menar Oruch att den romantiska kopplingen till den 14 februari är ett resultat av Chaucer och andra poeter samtid med honom. Den ovan nämnda och citerade dikten är det första belägget för en koppling mellan Valentindagen och romantik.

Varför det blev just 14 februari som Chaucer fastnade för kan förklaras på olika sätt. Oruch igen:

Although we do not know exactly how Chaucer and his contemporaries found St. Valentine´s day suitable for inclusion in love poetry, investigations yield attractive reasons for thinking that the chocie evolved from the saint ‘s gaving a name thought to be beautiful and a feast day early in the ”somer” when flowers started blooming /../ and love comes to town. (s. 565)

Under 1600-talet var Valentinfirande en utbredd sed i de högre samhällsklasserna i England och (vilket är fallet med de allra flesta högtider) under de kommande seklerna bredde firandet ut sig även hos bönder och lägre klasser och i slutet av 1800-talet skickades över en miljon valentinkort den 14 februari.

Till Sverige kom sedan alla hjärtans dag på allvar ungefär samtidigt som Halloween och är idag förmodligen betydligt starkare rotad än pumpahelgen. Alla hjärtans dag uppmärksammas av ungefär hälften av svenskarna och det vanligaste är att man köper en present (blommor eller choklad) till sin partner, även om 14 februari inte är en röd dag.

Skrivet av: Mattias Axelsson (uppdaterad 2013-02-13)

Källor:  Svenska traditoner av Jan-Öjvind Swahn (2007)

St. Valentine, Chaucer, and Spring in February. av Jack B. Oruch
Speculum , Vol. 56, No. 3 (Jul., 1981), pp. 534-565

Profilbild för Okänd

Har kyndelsmässodagen ett förkristet ursprung?

av

Kort svar: Det finns många som hävdar att kyndelsmäss – likt jul – har ett förkristet ursprung. Men det finns också de som hävdar motsatsen.

Ordet kyndel i kyndelsmäss är ett gammalt ord för ”ljus”. Liksom de flesta kristna högtider (t.ex. jul och påsk) kan det finnas ett förkristet ursprung till kyndelsmässodagen. Den kristna förklaringen till att kyndelsmäss firas är att jungfru Maria gick i templet och offrade fyrtio dagar efter att hon fött Jesus (fyrtio dagar efter juldagen är 2 februari – kyndelsmässodagen).

Bland de första kristna firades Jesus födelse 6 januari och fyrtio dagar efter detta datum är 14 februari – vilket också blev datumet för de första kyndelsemässodagarna under ett antal hundra år.

Före kristendomen blev statsreligion i Romarriket firades en fest den 15 februari – lupercalierna (vars föregångare Februa har gett månaden februari dess namn). Namnet lupercalierna kommer av det latinska namnet för varg (lupus) och syftet med firande torde ha varit att skrämma vargarna när man släppte ut boskapen. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn om hur firandet gick till:

Ritualet började med att man slaktade en hund och ett får, varpå man smetade djurens blod i pannan på tvenne ynglingar. Därefter torkades blodet bort med en mjöldoppad ulltott, och under denna tvättning skulle gossarna utbrista i ett långdraget gapskratt. Sedan skar man pisksnärtar av offerdjurens hudar, och med dem i händerna /…/ sprang stadens präster och piskade de kvinnor som väntade med sina nakna rumpor vända mot gatan. Syftet med agan var att fruar som inte lyckades bli med barn nu skulle bli fruktsamma. På kvällen hade kvinnorna ljusprocessioner över fälten för att rena dem från ont.

Så här långt är alla överens. Dock tvistar man om huruvida det förkristna firandet av lupercalierna ligger till grund för det kristna firandet av kyndelsmässodagen.

Många historiker menar att eftersom firandet av lupercalierna var en av de största under det romerska året valde den kristna kyrkan att år 494 slå samman lupercalierna med reningsfesten för jungfru Maria – liksom man ett sekel tidigare lagt Jesus födelsedag på dagen för firandet av Sol Invictus. Särskilt ljusprocessionerna passade det kyrkliga firandet och där fick den kristna högtiden sitt namn – kyndel betyder just ljus.

Så här skriver t.ex. Nils-Arvid Bringéus:

Dagen har sitt ursprung i en hednisk botgörarfest, som firades med ljus och facklor men som kristnades på 300-talet.

En del kristna håller dock inte med. T.ex. skriver Frederick G. Holweck i Catholic Encyclopedia:

The feast was certainly not introduced by Pope Gelasius to suppress the excesses of the Lupercalia (Migne, Missale Gothicum, 691)

Dock flyttade flyttade den östromerske kejsaren Justinianus år 542 kyndelsmässodagen till dess nuvarande placering i almanackan (2 februari) för den skulle hänga samman med juldagens nya placering (25 december). De seder som då knutits till 14 februari (oavsett om de var hämtade från förkristna traditioner eller inte) följde med till det nya datumet.

Skrivet av Mattias Axelsson (2008-01-29

Källa: Svenska traditoner av Jan-Öjvind Swahn.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,