Kort svar: Storbritannien firade nyårsdagen den 25 mars fram till 1752 då man bytte till 1 januari.

Ett kalenderår är i vanliga fall 365 dagar. Ett astronomiskt år är den tid det tar för jorden att rotera ett varv runt solen vilket är cirka 365 dygn 5 timmar 48 minuter och 45 sekunder. Kalenderåret och det tropiska året ligger alltså inte i fas.

För att lösa detta problem har man i olika kulturer använd olika metoder med inskjutna skottmånader eller skottdagar. I den kalender som Julius Caesar låg bakom (den julianska) löste man problemet genom att ha en skottdag vart fjärde år för att få kalendern i fas med det tropiska året.

Tyvärr hamnade den julianska kalendern ändå ur fas och år 1582 proklamerade påven Gregorius XIII en ny kalender (den greogrianska) som la till en extra regel för skottår vid sekelskiften. Eftersom det var en katolsk påve som skapade kalendern så var många av de protestantiska länderna tveksamma till att ändra sina kalendrar och man gjorde det vid olika tillfällen. Bland de sista västeuropeiska länderna att införa den gregorianska kalendern var Storbritannien (1752) och Sverige (1753).

När bytte Storbritannien nyårsdag?

När Storbritannien bytte kalender från den julianska kalendern till den gregorianska hoppade man över elva dagar i september 1752. Onsdagen den 2 september 1752 följdes av av den torsdagen den 14 september.

Bilden visar september 1752 i en Virginakalender 

Vid samma reform bytte man nyårsdag från 25 mars (som varit nyårsdag i många länder, dock inte Sverige) till 1 januari. Följande står att läsa i Act 1750 (Act of the UK Parliament):

The first day of January next following the said last day of December shall be reckoned, taken, deemed, and accounted to be the first of the year of our Lord 1752; and the first day of January which shall happen next after the said first day of January 1752 shall be reckoned, taken, deemed, and accounted to be the first day of the year of our Lord 1753; and so on from time to time

Sista gången som 25 mars användes som nyårsdag i Storbritannien var alltså 25 mars 1751. Den sista dagen på det brittiska året 1751 var sedan 31 december (år 1751 hade alltså bara 282 dagar i Storbritannien).

Att man i Storbritannien hade 25 mars som nyårsdag berodde på att detta är Jungfru Marie bebådelsedag och när den första kristna kalendern skapades på 500-talet:

var den 1 januari  inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.

Men eftersom fler och fler länder under 1500- och 1600-talet bytt till det gamla romerska bruket att ha nyårsdagen den 1 januari så följde även Storbritannien efter 1752.

Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-29)

Källor: 

Nyår i Sverige av Göran Hägg

”Dionysius glömde inte bort år 0” av Sven-Eric Liedman

”Nytt år – men varför just nu?” av Lars Nystedt i SvD 2007-12-31

En: Wikipedia Calendar (New Style) Act 1750