En variant som däremot har funnits nästan lika länge som vispgrädden och florsockret är vaniljsemlan – alltså att man byter ut (eller kompletterar) fyllningen av mandelmassa mot vaniljkräm. Redan fettisdagen 1951 föreslog SvD under rubriken ”Dagens mat” att man efter fiskfilén med tyrolersås kunde är ”semlor fyllda med vaniljkräm”:
Fyll bullarna som omväxling med med mandelmassa, med vaniljkräm eller med inkråmet uppblött i mjölk och med hackad mandel och socker.
Semlor med vaniljkräm återkommer sedan den andra fettisdagen samma år eftersom man åt semlor under samtliga tisdagar i fastan. Vaniljsemla kan också syfta på en semla där man byter ut vispgrädden mot vaniljkräm.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2021-02-09
Kort svar: Enligt en notis i GT från 1952 ska de ha utdelats böter för semlor som såldes för tidigt. Exakt vilka regler som gällt är osäkert, men orsakerna till förbudet är troligen restriktioner efter andra världskriget.
En notis från GT 23 januari 1952 som cirkulerar på nätet sedan ett antal år tillbaka påstår att en Malmöbagare fick böter för att han sålde fastlagsbullar för tidigt. Exakt hur och varför dessa regler fanns är inte helt enkelt att reda ut.
Under andra världskriget hade jordbruksproduktionen och importmöjligheterna minskat, vilket ledde till brist på många varor. Därför hade vi ett system där Jordbruksnämnden reglerade priserna på jordbruksvaror och fiske i Sverige. Tidningen ATL har pratat med Jordbruksverket och konstaterar följande:
När det gäller semlor kan man tänka sig att både grädde och marsipan kunde vara varor som det rådde stor knapphet på. Möjligen även socker och mjöl.
Nedanstående notis från Svenska Dagbladet samma år (1952) som notisen i GT är ett exempel på prisregleringen av semlor:
Dels finns det en tid då semlorna får säljas (28 januari – 30 april) och det finns reglering hur mycket fyllda (2 öre för stora och 1 öre för små) respektive ofyllda semlor (kaffebrödspriser plus 1 öre).
Att bagarna från Malmö fick böter har alltså inte med några religiösa eller moraliska aspekter på semlor före fettisdagen att göra. Att äta semlor och sälja dem tidigare än fettisdagen förekom utan tvekan under första halvan av förra seklet. Åtminstone 1950-talet har det klagats på att försäljningen av semlor ”tjuvstartar”. Sedan 1970- och 1980-talet är det ett väl etablerat faktum att semlor börjar säljas i början av januari. Även Mia Öhrn skriver om detta:
Harriet som står i butiken på Dalpojken berättar att de har börjat med semlor på annandagen ända sedan 1960-talet. Nu för tiden är det sällan kunderna blir upprörda över detta angrepp på traditionerna.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-01-14
Kort svar: En semla har sedan mitten av 1900-talet varit en söt bulle med mandelmassa inuti och vispgrädde mellan bulle och lock samt florsocker på toppen.
Den tidigast kända föregångaren till våra semlor är tyska Heisswecken från 1400-talet. Heisswecken var kil- eller korsformade bröd som åts varma och/eller med varm mjölk (alternativt varmt smör). Formen hade troligtvis religiös innebörd. Bröden var ganska små och bakades utan socker eftersom det var dyrt och tiderna. Det fanns alltså vare sig socker, mandelmassa, vispgrädde eller florsocker på de äldsta fastlagsbröden.
Men när tiderna blev bättre blev bullarna större och ändrade form. Så här skriver Widell:
Den runda större bullen kom till när tiderna var bättre och tillgången på vetemjöl ökat. Sockret fanns nu till ett mer rimligt pris och ingick i vetedegen i början av 1700-talet.
Att semmelbullen blev rund och sötad beror alltså på ekonomiska förändringar i samhället. Dock skall det påpekas att seden att äta semlor eller fastlagsbullar inte var någon allmänt förekommande sed i Sverige på 1700-talet, förutom i de sydliga landskapen.
Mia Öhrn – författaren till boken Semlor – menar att mandelmassan introducerades i Sverige av schweiziska bagare under slutet av 1700-talet. Under åren kring sekelskiftet kom de flesta bagare från Schweiz och de förde med sig kunskap om hur man tillverkar mandelmassa. Öhrn skriver:
Troligtvis insåg sedan svenska sockerbagare att denna utsökta delikatess skulle passa som fyllning i våra semlor.
Vispgrädde som ingrediens kom under slutet av 1800-talet. De första recepten med vispgrädde beskrev tillagningen så här:
hårt skummad grädde /../ blandas med inkråm och mandelmassa
Vissa kokböcker hade inte alls med vispgrädde i recepten en bra bit in på 1900-talet. Runt mitten av 1900-talet blev vispgrädde vanligare. Och det var nu som grädden skulle vispas och läggas ovanpå. Så här skrev Handbok för bagare från 1953:
I semlorna kan också läggas en bit mandelmassa och sedan vispad grädde ovanpå. Mandelmassan kan ev. ha något med vaniljkräm, så att den blir spritsbar.
Från 1950 och framåt är den helt dominerande varianten att vispgrädde vispas och spritsas ovanpå mandelmassan och att locket på bullen läggs ovanpå grädden.
Under åren i början av 2010-talet har det kommit en lång rad nya varianter av semlan. En av de första var semmelwrapen som introducerades 2015 av Mattias Ljungberg på Tössebageriet. Åren därefter har bl.a. tacosemlan, prinsessemlan, pizzasemlan och korvbrödssemlan skrivits om i tidningarna. Det är dock tveksamt hur stort genomslag dessa nya varianter fått i praktiken.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2019-01-30, uppdaterad 2020-02-03)
Kort svar: Den moderna semlan har nästan inget gemensamt med de äldsta kända fastlagsbröden. Under århundradena har de äldsta fastlagsbröden successivt förändrats (t.ex. introducerades mandelmassan på 1800-talet och vispgrädden i början av 1900-talet) för att bli den moderna semla vi idag äter kring fettisdagen.
Den tidigast kända föregångaren till våra semlor är tyska Heisswecken från 1400-talet. Heisswecken var kil- eller korsformade bröd som – vid fastlagen – åts varma och/eller med varm mjölk (alternativt varmt smör). Formen hade troligtvis religiös innebörd. Bröden var ganska små och bakades utan socker eftersom det var dyrt.
Men när tiderna blev bättre blev bullarna större och ändrade form. Så här skriver Widell:
Den runda större bullen kom till när tiderna var bättre och tillgången på vetemjöl ökat. Sockret fanns nu till ett mer rimligt pris och ingick i vetedegen i början av 1700-talet.
Att fettisdagsbullar, bakade av vetemjöl, inte förekom i övre Sverige är naturligt. Vete odlades främst i de sydsvenska slättbygderna och även där i obetydlig utsträckning.
I norra Sverige var det kornmjölet som var dominerande och på det kan man inte baka bullar eftersom det innehåller för lite gluten. Därför bakades inga vetebullar i de breda folklagren.
När man åt semlor på 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet var det främst som en del i en typ av mjölksoppa. Flera recept på semlor från början av 1900-talet kategoriseras inte semlorna som bakverk utan som ”Soppor och gröt av mjölk, gryn eller mjöl”.
Vispgrädde under locket – nyhet på 1900-talet
Vispgrädden har använts till semla sedan åtminstone slutet av 1800-talet. Men då var grädden en del av fyllningen tillsammans med mandelmassan. Under 1930- och 1940-talet skedde en förändring av sättet att äta semlan. Från att ha ätits varm som en efterrätt börjar men under mitten av 1900-talet istället att äta semlan kall till kaffet. Vispgrädden flyttar då upp och blir en del av garneringen och dessutom introduceras florsockret.
Från 1950-talet och framåt är kokböckernas semmelrecept entydiga – semlan ska vara en slät vetebulle som öppnas, fylls med mandelmassa och garneras med vispad grädde och florsocker på locket.
Nya traditioner på 2000-talet
Under åren i början av 2010-talet har det kommit en lång rad nya varianter av semlan. En av de första var semmelwrapen som introducerades 2015 av Mattias Ljungberg på Tössebageriet. Åren därefter har bl.a. tacosemlan, prinsessemlan, pizzasemlan och korvbrödssemlan skrivits om i tidningarna. Det är dock tveksamt hur stort genomslag dessa nya varianter fått i praktiken.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2012-02-13, uppdaterad 2018-02-11)
Kort svar: Mandelmassan som en del av semlan är känd sedan 1800-talet. Troligtvis kom de via schweiziska bagare till Sverige.
Semlan som vi äter nuförtiden – runda bullar fyllda med mandelmassa, toppade med grädde och beströdda med florsocker – har nästan inget gemensamt med de första fastlagsbröden.
Fastlagsbröd som de åts i Tyskland på 1400-talet kallades Heisswecken och var kil- eller korsformade bröd som åts varma och/eller med varm mjölk (alternativt varmt smör). Formen hade troligtvis religiös innebörd. Bröden var ganska små och bakades utan socker eftersom det var dyrt. Den runda formen och sötman var en konsekvens av sjunkande priser på socker och mjöl under 1700-talet.
att vi hvar tisdag till andra rätten vid middagen få hvar sin stor semla, fylld med mandelmassa och som ätes med varm mjölk, socker och kanel.
Men när och hur kom mandelmassan in i semlan? Mia Öhrn – författaren till boken Semlor – menar att mandelmassan introducerades i Sverige av schweiziska bagare under slutet av 1700-talet. Under åren kring sekelskiftet kom de flesta bagare från Schweiz och de förde med sig kunskap om hur man tillverkar mandelmassa. Öhrn skriver:
Troligtvis insåg sedan svenska sockerbagare att denna utsökta delikatess skulle passa som fyllning i våra semlor.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2010-02-08)
