Kort svar: Lutfisken är en rest från den tid då Sverige var katolskt och man fastade inför jul. Kött var då förbjudet, men fisk kunde man äta – därför blev lutad fisk populärt (dock inte enbart till jul)
När Sverige blev kristet var det den katolska varianten av kristendomen som introducerades i landet. Med katolicismen följde en rad traditioner och helgdagar som svenskarna inte firat tidigare – bl.a. fastan inför påsk och fastan inför jul. Exakt när fastan inför jul började varierar – vissa säger advent medan andra säger lucia. I vilket fall som helst var dagarna och veckorna innan jul en tid då kött inte var tillåtet att äta.
Däremot kunde man äta fisk. Under årets kalla månader var det dock svårt att fånga färsk fisk på grund av isarna. Istället fick befolkningen nöja sig med insaltad eller torkad fisk och eftersom saltet var dyrt var det snarast den torkade varianten som dominerade.
Att ”luta fisken” innebär att man badar fisken i en basisk lösningen för att mjuka upp den. Ett gammal talesätt säger:
Tre dar i vatten, tre dar i lut, tre dar i lutvatten och sen vattnar man ut
Den process skulle påbörjas på Annadagen (9 december) för att lutfisken skulle vara perfekt konsistens på julaftonen. Traditionen att äta lutad fisk försvann alltså inte i och med reformationen. Istället flyttade den från fastan innan jul till själva julfirandet.
Kort svar: Jultomtens verkstad, Kalle Anka i djungeln, Askungen, Lady och Lufsen, Snövit, Musses husvagn, Tjuren Ferdinand, Djungelboken, Robin Hood, Plutos julgran, och ytterligare ett eller två klipp från en aktuell film.
Det första av originalinslagen som rök var Kalle Anka och nötkriget (eller Toy Tinkers som den heter i original). Det togs bort redan 1966 eftersom scenen ansågs som alltför våldsam. Samma år togs även Bambi på isen och Pinocchio bort.
Kort svar: Premiären för ”Kalle Anka och hans vänner önskar God jul” på julafton i svenskt teve var 1960.
En av de märkligaste av de svenska jultraditionerna är att drygt tre miljoner svenskar varje julafton kl. 15.00 bänkar sig framför teve-apparaterna för att se korta tecknade Disney-filmer – Kalle Anka och hans vänner önskar God jul.
I jultomtens verkstad (Santa’s Workshop)
Programmet sändes i USA första gången den 19 december 1958 och hette då From All of Us to All of You. I den amerikanska originalversionen presenteras programmet av Walt Disney som trollas fram av Tingeling. Disney sitter vid den öppna spisen och berättar vad som komma skall och lämnar sedan över till Benjamin Syrsa som blir programmets egentliga värd.
Klipp från Svenska Dagbladet 1960-12-24 (första gången som programmet sändes i svensk teve)
Till svensk teve (som bara var en kanal då) kom From All of Us to All of You två år senare – 1960. Första gången som programmet sändes fick det heta God jul önskar Musse Pigg, Kalle Anka, Piff och Puff, Benjamin Syrsa m fl. Som svensk berättarröst (och även sångare på Ser du stjärnan i det blå) valdes Bengt Feldreich. Och varje år sedan dess, fram till sin död, läste han in nya speakertexter.
Klipp från Svenska Dagbladet 1960-12-24 (första gången som programmet sändes i svensk teve)
Det förekommer ibland på nätet uppgifter om att Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul sändes första gången 1959. Dock stämmer det inte med de uppgifter som finns i boken Från oss alla till er alla…, inte heller finns det några noteringar i Svenska Dagbladets tevetablå för året 1959 att något sådant program skulle ha sänts. Dock sändes det tecknade filmer på julafton åren föreKalle Anka och hans vänner hade premiär 1960.
Skrivet av Mattias Axelsson (2014-12-19, uppdaterad 2020-12-10)
Källor: ”Ingen jul utan Kalle Anka” av Robert Andersson i boken Från oss alla till er alla…
Kort svar: På julafton är det mest sedda programmet, utan konkurrens, ”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”. Därefter kommer ”Kan du vissla Johanna?” och ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”.
Om vi tittar på de senaste årens julaftnar är det främst tre program som dominerar topplistorna. Som given etta under alla år kommer Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul. Tittarsiffrorna för programmet ligger mellan 3,2 och 3,8 miljoner och det är ofta årets näst eller tredje mest sedda program (efter Melodifestivalen).
Som två och trea på listan över populäraste teve-program på julafton kommer Kan du vissla Johanna?och Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.De två programmen samlar mellan en och 1,5 miljon tittare på julafton. Till detta kan också läggas årets juvärd som med stor draghjälp av Kalle Anka samlar ett par miljoner tittare.
Kort svar: Glögg (varmt och kryddat vin) blev en juldryck i Sverige i slutet av 1800-talet.
Glögg är varmt och kryddat vin som tilreddes med socker och sprit (ordet kommer av glödga som betyder just ”värma upp”). Att krydda vin för att dölja dålig smak och för att det ansågs hälsobringande är känt sedan antiken. Uttrycket ”glödgat vin” dyker upp i skriven form på svenska första gången i början av 1600-talet.
Iagh beder eder, mina wäner båda, I wilia fölia migh hem till min På en kanna glödgat wyn.
De medicinska kopplingarna – att kryddat vin skulle vara ”hälsobringande” – var troligen inte den primära anledningen till att man drack kryddat vin i Norden. Snarare berodde det på att vinet som kom till Sverige färdats långt och lagrats under ganska dåliga förhållanden. Att man drack det varmt beror på det kalla klimatet i Norden.
Det kryddade varma vinet var dock inte ”glögg”. Det var först när socker och sprit blev billigare och mer lättillgängligt under 1800-talet som glöggen gjorde entré. Så här skriver Swahn om glöggtillverkningen:
Då lade man ett rejält stycke socker på ett galler, slog en blandning av vin och sprit över sockret samt tände eld på det indränkta sockret, som därvid smalt och började droppa ner genom gallret. Ösandet fortsatte så länge det fanns socker kvar , och i grytan därunder fanns kryddorna.
Formen ”glögg” började användas under 1800-talet och i slutet av seklet blev glöggen en juldryck.
Under 1890-talet blev glöggen en svensk jultradition och varje vinhandlare med självaktning hade sin egen blandning – som såldes på butelj med tomtemotiv på etiketten.
Från 1917 så tillverkade det nybildade Aktiebolaget Spritcentralen (senare AB Vin & Spritcentralen) all glögg i Sverige och 1993 lanserade man varumärket ”Blossa” som idag totalt dominerar glöggmarknaden.
Idag är glöggen starkt förknippad med julmånaden och vi svenskar dricker ungefär 5 miljoner liter varje år. Under början av 2000-talet började Blossa med årgångsglögg och sedan slutet av 2010-talet har glögg också blivit en av ingredienserna i dryckesblandningen glubbel
Kort svar: Den äldre svenska tomten (inte jultomten) var ofta gråklädd, med röd toppluva och ett långt snövitt skägg.
Som enskild symbol för julen är jultomten med sin resliga gestalt, sitt långa vita skägg, sina röda kläder och sitt bullrande skratt ganska ohotad. Den moderna jultomten som vi lärt känna via främst Disneyfilmer och Coca Cola-reklam har dock mycket lite med den svenska tomten att göra.
Kortformen ”tomte” finns i tryckt form först 1781. Dessförinnan var det i kombination med andra ord – ex. tomtebisse och tomtegubbe. Tomten är långt ifrån samma karaktär som jultomten.
Tomten sågs av den kristna kyrkan som ett ont väsen, men i folktron levde han länge som en känd figur som tog hand om många bestyr på gården. Namnet ”tomte” kommer från platsen där tomten verkade, alltså gårdstomten (platsen där huset står).
Tomten hade från början ingenting med jul att göra och själva tanken att han skulle dela ut julklappar är bakvänd, snarare var det tomten som förväntades få gåvor av husfolket.
Till sin natur var tomten ett skyggt väsen som visade sig sällan för människor. De som sa sig ha sett honom var inte sällan barn. Så här beskrivs han av n murare i Kastlösa socken i början av förra seklet:
Han [tomten] hade grått skägg å en rö pinnmössa å e lita blå kavajtröja, dä va allt som ja såg. Men ja sprang fort ner te mor mi där ho var
Återkommande i folk beskrivningar av tomten är att det är en liten figur på runt en meter. Tomten var ofta klädd i grå vadmalskolt och på huvudet någon form av röd eller mer sällan grå toppluva. Ibland kunde tomten vara klädd i rött eller grönt eller, som i berättelsen ovan, blått. De flesta tomtar hade snövitt eller ulvgrått skägg, även om en del var slätrakade.
Skrivet av Mattias Axelsson (2011-11-15)
Källa: Schön, Ebbe (1996) Vår svenska tomte – sägner och folktro Natur och Kultur
Kort svar: Text och musik till ”White Christmas” har Irving Berlin skrivit och originalversionerna är insjunga av Bing Crosby.
Någon gång under krigsåret 1940 (möjligen 1941) satt kompositören Irving Berlin på olika ställen i USA och skrev det som skulle bli världens mest sålda jullåt – White Christmas. Roy J Harris Jr skriver:
Exactly where and when Berlin composed ”White Christmas” is a mystery, because he offered varying accounts.
Den 4 augusti 1942 hade filmen premiär i USA, men redan ett drygt halvår tidigare hade Bing Crosby gjort ett första framträdande där han sjöng sången. Det var i radioprogrammet Kraft Music Hall som Crosby på juldagen 1941 första gången sjöng White Christmas, bara några veckor efter Japans attack mot Pearl Harbor.
Några månader senare (29 maj 1942) spelade Crosby in sången tillsammans med John Scott Trotters orkester på skivbolaget Decca. Denna inspelning hamnade på topplistorna i oktober samma år (några veckor efter filmpremiären) och nådde förstaplatsen i USA sista oktober och behölls sedan toppositionen i elva veckor.
Dock är det inte den inspelning som gjordes 1942 som vi oftast hör idag. Originalbanden från den inspelningen blev – p.g.a. frekvent användande – skadade. Därför spelade Crosby, med hjälp av samma orkester som 1942, in en ny version av melodin i mars 1947.
De två versionerna är ganska lika men det går ändå att hör tydliga skillnader, orkestern spelar flöjt och celesta (en typ av klockspel) i början av den nyare versionen (1947). En annats enkelt sätt att höra skillnad är att Crosby betonar det första ”christmas” olika i de båda versionerna (‘drea-he-a-ming’ med fyra stavelser i den äldre och ‘dreaming’ med två stavelser i den nyare).
Kort svar: Numer är det jultomten som delar ut julklappar i Sverige, men genom historien har även t.ex. julbocken och Jesusbarnet varit julklappsutdelare.
Att ge varandra gåvor i slutet av december är en tradition som kan spåras tillbaka till romarriket. Vid festen Saturnalierna (från 17 december och några dagar framåt) gav romarna varandra gåvor. Detta bruk flyttades senare till nyårsfesten och nyårsgåvor förekom i Norden från kristendomens införande vid medeltidens början.
Bruket med nyårsgåvor konkurrerades under 1700-talet ut av de populärare julgåvorna – förmodligen tack vare inflyttade tyskar som i mitten av 1600-talet införde firandet av Kinken Jes.
Till detta bruk bör också läggas det mer kontinentala firandet (främst i nuvarande Nederländerna och Belgien) att ge barnen gåvor på Sinterklass-afton (5 december). Även i delar av Sverige (t.ex. på Gotland) fanns denna tradition i delar av Sverige.
Julklappar.
Under 1700-talet fanns det i Sverige två olika typer av julgåvor – dels överklassens dyrbara presenter i samband med jul och dels det mer folkliga bruket att knacka (klappa) fönstret innan gåvan kastades in – därav namnet ”julklapp”.
Vem som skulle dela ut gåvorna varierade. En tradition som importerats ifrån Tyskland var Kinken Jes.
Kinken Jes delar ut julklappar
Christkindlein (även kallad Kindchen Jesus eller Kinken Jes) är reformationens försök att göra sig av med den populäre gåvoutdelaren St Nikolaus. Eftersom Luther ville bli av med alla helgon var St Nikolaus en nagel i ögat. Därför skapades Kinken Jes – det lilla Jesusbarnet – som en motvikt. Kinken Jes delade också ut gåvor, men i samband med julfirandet.
Dock var Kinken Jes alls inget litet barn utan en vitklädd kvinna med ljuskrans kring håret (enligt vissa ursprunget till den moderna lucian)
Julbocken delar ut julklappar
Kinken Jes konkurrerades ganska tidigt ut av andra gåvoutdelar. Under 1800-talet var det populärt att ha en man utklädd till julbock som klapputdelare.
Julbocken kan ha blivit över ifrån upptågen kring Nikolausdagen (6 december). Med sig hade helgonet ofta en djävul, ofta utklädd med horn och päls. Enligt vissa är det denna djävulsgestalt som genom seklen förvandlats till julbock.
Elsa Beskow skriver i boken Petter och Lottas jul:
… på den tiden var det inte jultomten, som kom med julklappar, det var en stor julbock som kom in och stötte med käppen i golvet och frågade ”Finns det några snälla barn här?”
Julbock i Elsa Beskows saga
Jultomten som klapputdelare
Det senaste tillskottet i raden av julklappsutdelare (och den som fortfarande behåller positionen) är jultomten.
Inspiration till bilderna kom från dikten A Visit from St. Nicholas som publicerades 1823 och vars upphovsman är omtvistad, även om de flesta lutar åt att Clement Clarke Moore har skrivit dikten. Förutom utseendet och funktionen som klapputdelare är det också här som jultomtens åtta renar får sina namn.
Nast hade bayerskt påbrå och hans bild av Santa Claus var naturligt nog inspirerad av den tyska folktron bild av dvärgar. Dessa hade bl.a. förmågan att ta sig upp och ned genom skorstenar, vilket Nast använde sig av när han skulle visa hur Santa Claus tog sig in i hus för att överlämna julklappar.
Tomtens renar
Den svenska jultomten däremot är ett resultat av Jenny Nyströms teckningar. Hennes första bild av en tomte var illustrationen av Viktor Rydbergs berättelse Lille Viggs äfventyr på julaftonfrån 1871 och den har ganska lite gemensamt med hur hennes senare tomtar kom att se ut.
Senare började Nyström utveckla sin tomte till den tomte vi känner idag med vitt skägg och (oftast) röd luva.
Dock var det inte Rydbergs berättelse som formade jultomten som klapputdelare. Historikern Håkan Strömberg skriver:
Den jultomte som istället kom att ta plats i svenska hem under sent 1800-tal och under 1900-talet var något helt annat. Han kom oftast till fots genom mörkret om kvällen den 24 december, bultade på dörren och bjöds in under stora hedersbetygelser. Han erbjöds en sittplats, öppnade sin säck, läste rim, delade ut julklappar och försvann sedan ut i natten.
Och här går det att se klara paralleller till hur julbocken arbetade.
Vem delar ut julklappar i Sverige idag?
Under 2000-talet har antalet julklappar knappast minskat. Däremot kan det sägas finnas en konkurrens om vem som delar ut klapparna. Å ena sidan den svenska jultomten med gråa kläder och butter uppsyn och å andra sidan den anglosaxiska Santa Claus med sina helröda kläder, kraftiga skägg och sitt bullrande skratt. Håkan Strömberg igen:
Den ”kulturkamp” som pågår just nu, en bit in på 2000-talet, när än en gång två gåvoutdelare kämpar om utrymmet. Här finns julbockens arvtagare, klädd i pappas rock och mask, beredd att bulta på dörren på julaftonskvällen och fråga efter snälla barn. Men också en Santa Claus, rödklädd från topp till tå och med ansiktet inramat i vita lockar, på väg att ge sig av med sina flygande renar för att lämna presenter via skorstenarna.
Kort svar: Julafton 2026 infaller onsdag 24 december.
Julafton (eller ”dopparedan” som den också kallas) är förmodligen den mest traditionstyngda dagen i det svenska kalenderåret. Det ska ätas speciell mat, det ska ses på speciella teveprogram, det ska delas ut julklappar och det ska göras en massa andra saker.
I de allra flesta länder sker själva julfirandet den 25 december, men i Sverige är det dagen före – julafton – som är allra mest förknippad med firande. Och eftersom julafton alltid är 24 december infaller den på olika veckodagar varje år. Årets julafton (som inte är en röd dag i almanackan, men ändå kan likställas med röd dag) infaller lördagen den 24 december.
Skrivet av Mattias Axelsson 2017-01-03, uppdaterad 2021-01-04
Att han är skyddshelgon för barn och helgondagens (6 december) närhet till julhelgen lär ha varit en bidragande orsak till att han kommit att förknippas med gåvoutdelande kring jul.
För Nederländerna har St Nikolaus en särskild betydelse och legenden om honom kom till den här delen av Europa via pilgrimer, korsfarare och präster under medeltiden. Att St Nikolaus också var sjöfararnas och handelsmännens skyddshelgon fick stor betydelse. Arne Norlin skriver:
På 1400-talet blev den nederländska handelsflottan Europas största. Under den tid som landet fortfarande var katolskt fick praktiskt taget varje hamnstad /../ och varje större stad längs de stora floderna sin egen Nikolauskyrka.
Namnet på nederländska blev Sinterklaas, vilket är en förändring av det nederländska namnet på helgonet (Sint Nicolas) och möjligen en vidare förvrängning av Sint Heer Klaas (helgonet herr Klaas)
Under 1300- och 1400-talet växte flera traditioner knutna till Nikolausdagen (6 december) fram i Nederländerna. Barnen satte ut träskor på kvällen för att få godsaker i och det anordnades marknader och gillen på Nikolausdagen.
Reformationen försökte göra sig av med helgondyrkan och därmed också traditionerna kring helgonet Nikolaus. Men motståndet från framförallt barn och kvinnor blev för stort och firandet fortsatte även efter att Nederländerna blivit protestantiskt.
Det moderna firandet började växa fram under 1800-talet men helgonet var verkade fortfarande i det dolda och lämnade sina presenter på natten.
Från slutet av 1800-talet började en ny tradition växa fram där en person – utklädd till Sinterklaas – gjorde entré med häst. Sinterklaas utseende beskriver Norlin så här:
Skägget är vitt och stort, manteln knallröd, biskopsstaven guldfärgad och handskarna bländande vita. /../ Så här såg garanterat den ursprungliga Sankt Nikolaus inte ut.
Efter andra världskriget – med ökat ekonomsikt välstånd – tog Sinterklaas-firandet fart på allvar. Presenterna blev dyrare och från år 1952 gjorde Sinterklaas ett pampigt intåg i Nederländerna via båt från Spanien i direktsänd teve i mitten av november.
De flesta nederländska städer har också en egen Sinterklaasparad lördagen efter den officiella tevesändingen. Tillsammans med Sinterklaas åker den rasistiska karrikatyren Zwarte Piet – som på senare väckt mycket kraftiga protester.
Dagarna 5-6 december är sedan viktiga dagar för de nederländska familjerna. Mellan 55-60 procent av befolkningen firar Sinterklaas med paket 5 december och familjemiddag den 6 december.
Skrivet av Mattias Axelsson (2014-12-01)
Källa: Norlin, Arne (2012) Myten om tomten Arx förlag
Högtider och traditioner 