Ny Illustrerad tidning 19 februari 1881. Fotokälla.
Och läser man texten inser man snart att det inte finns några referenser alls till vare sig julfirande eller tiden kring julafton.
Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård gott intill morgontimma. Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.
Egentligen är det bara två saker som löst skulle kunna kopplas till julen – tomten själv samt att det är midvinternatt.
Vad gäller det senare så finns det inget tydligt samband mellan midvinter och jul. Idag är det många som förlägger midvinternatten till natten för vintersolståndet, men vanligare förr var att förlägga tiden för midvintern till natten mellan 13 och 14 januari. Senare har även kyndelsmässodagen (2 februari) fungerat som midvinter. Så här skriver Göran Stålblom:
En bra utgångspunkt är alltså att det är rimligt att skilja mellan vintersolståndet, något dygn innan vår tids julafton, och midvinter, en eller två månader därefter.
Inte heller tomtens närvaro i dikten gör den till en juldikt. När Rydberg skrev sin dikt 1881 hade den lille gårdstomten ännu inte transformerats till den julklappsutdelande och något mer välväxte jultomten.
Så här skriver Ulla Ehrensvärd om Rydbergs dikt:
Inte bara tidpunkten för publiceringen, utan hela stämningen i dikten visar, att Rydberg inte tänkte sig tomten som en julklappsutdelare.
Kort svar: Nej. Midvinterblotet inföll förmodligen i mitten av januari och inte vid tiden för vintersolståndet. Därför firades blotet alltså inte vid samma tid som vi firar jul.
Ett blot är ett tillfälle då människor offrar boskap för att vinna gudarnas gillande. Bloten hölls vid vissa speciella tidpunkter under året och om några blot vet vi mer än andra. Ett blot som vi vet ”förfärligt lite” om (för att citera Ebbe Schön) är just midvinterblotet.
Den enda källa som finns som beskriver ett midvinterblot är islänningen Snorre Sturlasson. I sitt verk om Norges kungar och i Eddan skriver Snorre om midvinterblot i Uppsala. Problemet är att Snorre skrev sina berättelser på 1200-talet och de händelser han skildrar inträffade nästan 200 år tidigare. Det vore alltså som om jag med hörsägen som enda källa skulle beskriva hur julfirandet på 1700-talet gick till.
Tidigare började julfirandet på höknatten, det var midvinternatten och man firade jul i tre nätter.
Uttrycket höknatten har förbryllat forskare alltsedan det skrevs. Britt-Marie Näsström skriver att vissa har tolkat det som ”haknatten”, en tid då året vänder. Så här skriver Schön:
På Snorres tid ansågs midvinternatten, som ju var samma sak [som höknatten], infalla mellan den 13 och 14 januari.
Under förkristen tid delade människor i norra Europa in året i två halvor som började 14 april respektive 14 oktober. Vinterhalvåret varade alltså mellan 14 oktober och 13 april. Mitt på vintern (midvintern) inföll då 14 janauri.
Många forskare har dock tvivlat på Snorres uppgifter. Så här skriver Swahn:
Det hedniska ”midvinterblotet” – en term som ofta, men oriktigt, nyttjas som synonym till ”jul” – låg antagligen senare i kalendern än vår jul (kanske vid ”Knut”).
Så utifrån de fåtaliga uppgifter som finns om ett ev midvinterblot går det inte att dra några direkta paralleller till vårt nutida julfirande – vare sig vad gäller innehåll eller tidpunkt.
Skrivet av Mattias Axelsson (2009-12-24)
Källor:
Näström, Britt-Marie (2002) Blot – Tro och offer i det förkristna Norden Nordstedts:Stockholm
Swahn, Jan-Öyvind (1993) Den svenska julboken Bokförlaget Bra Böcker
Kort svar: Kring jul var enda tiden på året då man förr åt färskt kött, därför dominerades julmaten av färskt fläskkött. Den griljerade julskinkan blev populär i slutet av 1800-talet då den passade bra in i den nationalromantiska bilden av julen.
Ordet jul är ett mycket gammalt och förkristet ord. Därmed kan vi dra slutsatsen att jul är en mycket gammal och förkristen fest. Dock kan vi inte dra slutsatsen att sättet som julen firades på i förkristen tid på något sätt liknar våra tiders jul. Vi vet helt enkelt för lite om forna tiders jular, om vi med forna tider menar före medeltiden.
Att fläsk har spelat en stor roll i svenska hem under hundratals år kan vi vara säkra på. Där finns förmodligen också förklaringen till att grisen spelar så stor roll på våra julbord. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn:
Fläsk har hos oss varit i var mans mun ända sedan stenåldern. Det är ingen tillfällighet att vårt ord ”fläsk” är identiskt med engelskans ”Flesh” och tyskans ”Fleisch”, som bägge betyder ”kött i allmänenhet”
Innan kylskåpet gjorde entré i de svenska hushållen var saltning den enda konserveringsmetoden. Eftersom grisarna slaktades när de var som fetast (oktober/november) så åt våra förfäder salt fläsk under större delen av året.
Dock sparade man en eller några grisar som slaktades kring tiden för lucia. Och dessa tillreddes under de följande dagarna för att bli de rätter som förekom på det lokala julbordet såsom olika korvar, revbensspjäll och liknande.
Det var alltså snarare andra delar av grisen än skinkan som man tillredde inför julen, den rimmade skinkan sparades till vårens högtider. Den absolut viktigaste högtiden under våren sedan Sverige kristnats var givetvis påsken. Under fyrtio dagar före påskhelgen var det dessutom under katolsk tid fasta, vilket gjorde att både kött och ägg var otillåten mat. Därför är det inte en orimlig tanke att den rimmade skinkan förr var en del av påskens måltid.
Att julskinkan skulle vara en rest från någon form av förkristet bruk, såsom slakten av Särimer stämmer alltså inte. Swahn igen:
Mången tror att [julskinkan] /../ hänger ihop med den mytiske asagrisen Särimner. Fullt så romantiskt är det dock icke.
Nils-Arvid Bringéus skriver i Årets festdagar:
Tvärtemot vad det flesta tror är den kokta (och i sydligaste Sverige även lättrökta) julskinkan dock ingen särskilt gammal julrätt /../ Först i slutet av 1800-talet blev det vanligt bland gemene man med kokt skinka på julbordet.
Julskinkan gjorde sig bra på det nationalromantiska julbordet: den såg pampig ut på bild, särskilt om den var griljerad och pyntad, och folk tog till sig smaken. På 1900-talet drev den successivt ut revbensspjällen till marginalen och blev närmast synonym med svensk julmat.
Kort svar: Nej. Jultomten var röd och standardiserad långt innan Coca-Colas jultomte skapades 1931. Däremot har Coca-Cola (och Disney) spelat stor roll i spridandet av idén om jultomten som en rödklädd man i stort vitt skägg.
Coca Cola-tomten är faktiskt till viss del en svensk produkt. Det var svenskättlingen Haddon Sundblom som på 1930-talet ritade den jultomte som många idag ser som den ”riktige jultomten”. Men då hade jultomten varit både röd och fullvuxen en längre tid.
Den anglosaxiska jultomtens (Santa Claus) formutveckling är främst ett resultat av illustratören Thomas Nasts teckningar. År 1863 ritade Nast sin första Santa Claus och fortsatte sedan att utveckla honom som en dvärgliknande figur med rödbrusigt ansikte och vitt skägg klädd i ylle och en vit minkmössa med tofs.
His cheeks were like roses, his nose like a cherry!
His droll little mouth was drawn up like a bow
And the beard of his chin was as white as the snow;
Nast hade bayerskt påbrå och hans bild av Santa Claus var naturligt nog inspirerad av den tyska folktron bild av dvärgar. Dessa hade bl.a. förmågan att ta sig upp och ned genom skorstenar, vilket Nast använde sig av när han skulle visa hur Santa Claus tog sig in i hus för att överlämna julklappar. Så här skriver Ulla Ehrensvärd
alla sentida bilder av Santa Claus återgår mer eller mindre direkt till hans [Nasts, min anm.] typ, även om gubben nuförtiden – under intryck av Father Christmas – har blivit fullvuxen
Under åren som följde efter Nasts första jultomteteckningar florerade en rad olika varianter av jultomten. Bilderna nedan (hämtade från Snopes) är från 1906, 1908 och 1925. De visar övertygande attjultomten fanns och var röd åtminstone ett par decennium före Sundblom målade Coca Cola-tomten.
År 1927 (alltså fyra år innan Sundblom målade sin jultomte) skrev New York Times att bilden av jultomten redan var standardiserad:
A standardized Santa Claus appears to New York children. Height, weight, stature are almost exactly standardized, as are the red garments, the hood and the white whiskers. The pack full of toys, ruddy cheeks and nose, bushy eyebrows and a jolly, paunchy effect are also inevitable parts of the requisite make-up.
Däremot kan det nog med fog sägas att Coca Cola varit med och spritt bilden av den moderna jultomten, liksom Disney tack vare I jultomtens verkstad.
Skrivet av Mattias Axelsson (2009-12-24)
Källa: Ehrensvärd, Ulla (1979) Den svenska Tomten Svenska Turistföreningens förlagt
Kort svar: Vintersolståndet 2009 infaller kl. 18.47 den 21 december.
Vintersolståndet infaller den exakta tidpunkt då jordens lutning är sådan att norra halvklotet får minimalt med solljus – år 2009 inträffar det kl. 18.47 den 21 december (svensk tid).
Vintersolståndet infaller när solen står som lägst på norra halvklotet. Att solen står lågt beror på att jorden lutar 23,5 grader och vid vintersolståndet lutar norra halvklotet bort från solen och på norra halvklotet har vi årets kortast dag och längsta natt.
Den 21 december är solen uppe över horisonten i 6 timmar och 32 minuter (Göteborg), 5 timmar och 5 minuter (Stockholm) samt 4 timmar och 18 minuter (Umeå). Efter vintersolståndet blir successivt ljusare och ljusare.
Kort svar: Lucian som går längst fram i luciatågen har inget med helgonet Lucia att göra. Hennes utseende kommer antingen ifrån änglarna i stjärngossetågen eller från Kinken Jes (en vitklädd kvinnogestalt som ersatte St Nikolaus som gåvoutdelare).
[Helgonet Lucia] är, när det kommer till kritan helt irrelevant när det gäller den skandinaviska lucian – hon och helgonet har bara almanacksdagens namn gemensamt.
Men om lucian inte har fått sina vita dräkt och sina ljus ifrån Lucia varifrån kommer då hennes utseende? Här finns inom forskningen två huvudsakliga teorier.
i förleden julhelg lupit kring om staden med en stjärna och apats med Kristi födelse och andra heliga verk, som plädgade i Guds församling predikas över.
I de äldsta stjärngossetågen förekom de tre vise männen. Senare har också en stjärnbärare, en pajas (Judas), Maria med Jesusbarnet, Josef en ängel och en rad statister tillkommit. Ängeln var alltid ensam och har i uppteckningar benämnts som ”sångängeln” eller ”sjungängeln”. Från Örgryte församling berättas från 1880-talet att ängeln var ”vitklädd med en krans av lingonris på huvudet”.
ett vitklätt fruntimmer med gördel om livet, liksom en vinge på vardera axeln, stora tända ljus i hwar sin stor silverljusstak
Och det är hos överklassen i Västergötland, Värmland och Närke som den här lusseseden är känd. Så här skriver Hilding Celander i sin bok Stjärngossarna (1950):
Att märka är att stjärngossarna i Vänerlandskapen (liksom också i Stockholm) tidigare har börjat sin kringvandring redan Luciadagen – som ”lussegossar”. Ett lån av deras dekorativa ”ängel” till hemmens (närmas herrgårdarnas) Lussefirande bör alltså ha legat nära till hands. När ängeln sedan tappade vingarna, övertog hon nästan med naturnödvändighet dagens namn, somn ”Lucia”
Celander menar alltså att den lucia vi idag ser skrida fram är ett lån från stjärngossetågens ängel.
Jesusbarnet blev Lucia?
C.W. von Sydow skrev 1931 boken Lucia und Christkindlein. Där lägger han fram tesen att luciafiguren kommer från den tyska Christkindleintraditionen. Christkindlein (även kallad Kindchen Jesus eller Kinken Jes) är reformationens försök att göra sig av med den populäre gåvoutdelaren Sankt Nikolaus.
Eftersom Luther ville bli av med alla helgon var Nikolaus en nagel i ögat. Därför skapades Kinken Jes – det lilla Jesusbarnet – som en motvikt. Kinken Jes delade också ut gåvor, men i samband med julfirandet.
Dock var Kinken Jes alls inget litet barn utan en vitklädd kvinna med ljuskrans kring håret. Till Sverige kom hon på 1600-talet via tyska köpmän och fanns med som gåvoutdelare kring jul i högborgerliga kretsar. Dock konkurrerades Kinken Jes snart ut av först julbocken och sedan jultomten.
Hennes utseende skulle dock – enligt bl a von Sydow – återkomma några årtionden senare när hon på 1700- och 1800-talet uppträder som lussebrud. Eller som Swahn skriver:
[Kinken Jes-flickan] gick icke desto mindre i en svensk bygd ny öden till mötes, man kan säga att hon övervintrade under några hundra år i lånad kapprock i trakterna kring Värmland.
De berättelser som från 1700-talets Värmland och Västergötland finns om luciafiguren hänförs alltså till Kinken Jes-traditionen.
Är det då stjärngossarnas ängel eller Kinken Jes?
Frågan om hur lucians utseende skall förklaras delar etnologer än idag. Nils-Arvid Bringéus skriver i boken Årets fesdagar:
Det finns alltså ingen hållbar grund för von Sydows uppfattning att den svenska luciatraditionen skulle ha tysk förebild. Tvärtom kan den restlöst förklaras som en intern utformning på basis av äldre svenska traditionselement.
Jan-Öyvind Swahn å sin sida skriver i Den svenska julboken:
Ett viktigt bevis för sammanhanget mellan den tyska Kinken Jes och vår svenska Lucia levererar de bullar som Lucia serverar till kaffet, och som vi brukar kalla för lussekatter.
Tanken här är att lussekatterna härrör från de kakor som S:t Nikolaus delade ut och som sedan följde med när Kinken Jes tog över traditionen. Bullarna började då i Tyskland kallas ”djävulskatter”, kanske p g a den djävulsfigur i form av en katt som fanns med först Nikolaus och sedan även Kinken Jes.
Bringeus främsta invändning är dock att:
Vid den svenska luciafesten har barnen aldrig fått belöningar, vilket däremot var fallet i de delar av vårt land där man talade om ”helig Christ” eller ”Kinken jesus”. Den tyska Christkindlein-seden var inte heller knuten till Luciadagen.
Här står vi alltså. En sidan som ser lucian som en f d stjärngosseängel och en som ser henne som ett f d Jesusbarn.
Källor: Stjärngossar (1950) av Hilding Celander, Årets festdagar (2006) av Nils-Arvid Bringeus samt Den svenska julboken (1993) av Jan-Öyvind Swahn
De första åren började adventskalendern alltid första advent, vilket innebar att vissa år kunde kalendern ha inte mindre än 28 luckor (27 november – 24 december). På 70-talet bytte man dock och lät adventskalendern alltid börja 1 december.
Även om advent ju är ett kyrkligt begrepp blev dessa TV-kalendern med tiden allt mer profana, och ibland väckte deras religiöst sett kontroversiella innehåll våldsamma publikprotester. Som ett led i en avdramatisering av kalendrarnas förhållande till det kyrkliga bytte TV 1972 ut programtiteln [Swahn har dock fel år, 1971 bytte man namn, min anm,]
Kort svar: En adventsljusstake kan dels vara en ljusstake med fyra ljus där man tänder ett nytt ljus varje adventssöndag, dels kan det vara en elektrisk ljusstake med (oftast) sju ljus som man sätter upp första advent.
Att vi tänder adventsljusstakar under adventstiden är en tradition som är drygt hundra år gammal. En gran på Ersta diakonianstalt någon gång på 1870-talet är det första belägget för en adventsljusstake i Sverige. I granen tändes varje söndag i advent sju ljus – ett ljus för varje dag i veckan. Idén kom från Kaiserwerths diakonissanstalt utanför Düsseldorf i Tyskland.
Första gången som en adventsljusstaken med fyra ljus omnämns är 1896 av Nathan Söderblom då han var verksam i svenska kyrkan i Paris. Dock var de fyra ljusen placerade i en enbuske och inte på så sätt som vi idag känner adventsljusstaken. Först i mitten av 1900-talet slog adventsljusstaken med fyra ljus i rad igenom i Sverige.
Så långt adventsljusstaken med fyra ljus. Numera finns ytterligare en typ av adventsljusstake, den elektriska med sju ljus. Första gången som en sådan byggdes var 1934 och det var göteborgaren Oskar Andersson – anställd på Philips – som låg bakom den.
Historien bakom adventsljusstaken börjar med kasserade julgransbelysningar som returnerades till Philips fabriker. De julgransbelysningar som Philips lanserade hade nio lampsocklar försedda med 14-voltslampor och var således avsedda för 120 volt, vilket passade i städerna men inte på landsbygden där spänningen var 220 volt.
De kasserade julgransbelysningarna togs om hand av Oskar Andersson som tog de hela lamporna och experimenterade fram den första elektriska adventsljusstaken 1934. Oskar Andersson köpte en bågformad träljusstake – avsedd för stearinljus – och placerade sju stycken 14 volts lampor i den. Eftersom sju stycken lampor á 14 volt ger 98 volt kunde den inte direkt anslutas till de 120 volt som fanns i Andersson lägenhet. Därför placerade han en 75 watts lampa vid stickkontakten.
Fem år senare (1939) lanserade Philips de första elektriska adventsljusstakarna för försäljning och så här skrev Vecko-journalen nr 49 – 1939:
Julottestaken som man tänder i fönstret för kyrkfolket finnes i år med elekt. ljus. Denna stake av snidat mörkbetsat trä med sina väl imit. lågor kan ju med lätthet placerasmellan gardinen och fönstret och lämnas utan tillsyn som den levande lågan alltid kräver. Även mycket lämplig i sjukhus, barnhem o. dyl. Staken är 47 cm. lång med 7 st. dvärglamphållare, utrustad med ledning och stickpropp. Pris kr. 13:- komplett. Vid rekv. uppgiv voltstyrka
Till en början kallades de elektriska adventsljusstakarna istället julljusstakar eller julottestakar för att inte förväxla dem med adventsljusstakarna med fyra ljus. Och de elektriska stakarna plockades inte fram förrän vid lucia.
Numer är min erfarenhet att ordet ”adventsljusstake” används för båda typerna av ljusstake. Någrabildsökningarpåordet ”adventsljusstake” ger också den bilden.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2016-05-21)
Kort svar: Julmustens smak är en välbevarad hemlighet. Endast två personer känner till det ursprungliga receptet som så gott som all julmust bygger på.
Julmustens försäljningsframgångar tyder på att det är något med smaken som svenskar gillar. Men vad är det då som gör att julmust smakar såsom det gör? Svaret är att det bara är två nu levande personer som känner till hemligheten bakom julmustens smak.
Så gott som all julmust som produceras i Sverige får nämligen sina smakämnen ifrån företaget Roberts i Örebro. Företaget Roberts är ett familjeföretag som grundades i början av 1900-talet av Robert Roberts och hans son Harry. Familjen tillhörde den växande frikyrkan och de båda grundarna försökte ta fram ett alternativ till julölen:
Efter flera års laborerande forskar Harry fram den svarta tillsats som liknar svagdricka till utseendet, men har en helt annan smak. Den berömda julmusten.
När de första flaskorna julmust började säljas kallades de faktiskt för julöl och först på 1920-talet började ordet ordet julmust att användas.
Eftersom det inte har varit möjligt att ta patent på julmust så är hemlighetsmakeriet med själva receptet nödvändigt. När P1-programmet Godmorgon Världen gjorde ett reportage om julmust fick man bara komma en bit in i fabriken för att hemligheten inte skulle avslöjas. De som känner till receptet är fabrikens ägare Göran Robert samt hans bonusdotter Bodil Ohlsson.
Eftersom fjärde söndagen i advent kan vara på julafton, men inte på juldagen – eftersom advent tar slut i och med julaftonskvällen – kan första söndagen i advent infalla mellan 27 november och 3 december.
Årets (2009) första advent är således söndagen 29 november.
Högtider och traditioner 