Vilken natt är årets längsta natt?

Kort svar: Den natt som brukar omnämnas som den längsta är natten kring vintersolståndet (21 eller 22 december)

Vintersolståndet inträffar som regel någon gång den 21 december. Viktigt att komma ihåg är att vintersolståndet inte är ett datum utan en exakt tidpunkt då solens deklination är som lägst (23,4 grader). Det betyder att det är den stund då solen når sin allra lägsta punkt i förhållande till horisonten.

Men är då natten mellan 21 och 22 december också årets längsta? Vi kan börja med själva definitionen av vad en natt är:

natt, i astronomisk bemärkelse den tid då solen befinner sig under horisonten på en viss ort.

Nattens längd beror alltså på när solen går upp och när solen går ner. Det i sin tur är beroende på solens förhållande till himmelsekvatorn – en tänkt bana tvärs över himlavalvet.

Runt sommarsolståndet står solen högt och nätterna är korta (därför infaller Grönlands nationaldag då). Runt vintersolståndet är solen som lägst och nätterna är långa. Exakt vilken natt som är längst är egentligen lite av hårklyveri eller för att citera SMHI om nätternas längd:

Det här är egentligen inget annat än teoretisk kuriosa. Skillnaden i de båda nätternas längd är bara någon sekund om ens det och inget som är märkbart i praktiken. 

När den gregorianska kalendern infördes i Sverige 1753 och elva dagar försvann flyttades bl.a. vintersolståndet till sitt nuvarande datum. Dessförinnan hade det under några sekel infallit i närheten av Lucia den 13 december vilket är grunden för luciafirandet – att det räknades som ”årets längsta natt”.

Skrivet av Mattias Axelsson (2018-12-08)

Källor:

Årets längsta natt kommer tidigt i år” smhi.se 2016-12-19

”natt” – ne.se

Är svenskt luciafirande en kristen tradition?

Kort svar: Nej, luciafirandet är inte en kristen tradition i Sverige.

Helgonet Lucia, som enligt legenden dog martyrdöden på den italienska halvön den 13 december runt år 300, är naturligtvis en kristen symbol. Men som Jan-Öyvind Swahn skriver:

[Helgonet Lucia] är, när det kommer till kritan helt irrelevant när det gäller den skandinaviska lucian – hon och helgonet har bara almanacksdagens namn gemensamt.

Att vi i Sverige har någon form av firande den 13 december beror på en miss i den gamla julianska kalendern (varje år blev några minuter längre) och därmed försköts vintersolståndet successivt. De första hundra åren märktes ingen större skillnad, men på tusen år hinner det hända en hel del.

Under tidigmodern tid hade året förskjutits så långt att vintersolståndet istället låg runt 13 december (inte exakt, men det spelade inte så stor roll). Enligt folktradition betraktades natten till den 13 december som årets längsta. I en almanacka från 1702 står att läsa om 13 december:

[den] längsta Natten då den kalla och olustiga Wintern tar sin början

Även efter 1753 då vintersolståndet åter hamnade den 21 december levde traditionen om 13 december som årets längsta natt kvar. Den kallades för ”lusse långnatt”.

Eftersom helgonet Lucia aldrig spelat någon större roll i svenskt högtidsfirande finns det inte heller några likheter mellan henne och de första lussegubbarna och lussegummorna. Om lussegubbarnas och lussebrudarnas utseende finns få berättelser men från Sillbodal i Värmland finns följande:

Om Lusse ställde ungdomen till med en Lussedans. En var utklädd till Lussebrud. Hon var utklädd i långhalm och hade ett halmband runt midjan, som fasthöll halmane. Med Lussebruden kunde alla dansa till halmen föll av.

Att vara lussebrud var ingen ära. Istället var lussebrudens rykte att hon var lösaktig och karltokig.

Det moderna luciafirandet med luciatåg, tärnor, stjärngossar etc började troligen i slutet av 1800-talet och sitt publika genombrott fick det på 1920-talet när Stockholms lucia utsågs i Stockholms Dagblad.

Under 1900-talet har luciafirandet varierat i intensitet och vilka arenor firandet har utförts på. Lite förenklat kan man säga att på 1940- till 1960-talet så var det offentliga luciaomröstningar och luciatåg i de stora städerna som dominerade. Tiotusentals människor kunde samlas på gatorna för att möta den nykrönta lucian och hennes följer.

Under andra halvan av 1960-talet till mitten av 1980-talet var det snarast så att lucia blev en ungdomsfest där ungdomar berusade sig på lucianatten. Efter insatser från sociala myndigheter och fritidsgårdar minskade supandet och sedan slutet av 1900-talet är det förskolorna som är den skådeplats som är huvudarenan för luciafirandet.

Vissa vaga kopplingar finns det till kristna traditioner i luciafirandet – t.ex. så kan det vara så att lucians utseende går att koppla antingen till änglarna i stjärngossetågen eller till Kinken Jes (en vitklädd kvinnogestalt som ersatte St Nikolaus som gåvoutdelare). Men som helhet är svenskt luciafirande inte något kristet firande – det dröjde t.ex. långt in på 1900-talet innan kyrkorna ens hade någon form av luciafirande.

Skrivet av Mattias Axelsson ( 2018-11-27)

Källor: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma

Stålblom, Göran (1999) Vintersolståndet Norstedts förlag

Swahn, Jan-Öyvind (2005) Stora Julboken Ordalaget Bokförlag

När är lucianatten?

Kort svar: Lucianatten (eller lussenatten) är natten mellan den 12 och 13 december.

Brytningstider har i alla tider och alla kulturer varit viktiga som markörer – när sommar blir vinter, när vinter blir till vår, på årets ljusaste dag och så vidare. Uppe i Norden har vintersolståndet (när det är som allra mörkast) en särskild ställning. Numer infaller vintersolståndet den 21 eller 22 december, men så har det inte alltid varit.

Eftersom den julianska kalendern – som gällde i Sverige fram till 1753 – innehöll ett litet fel (varje år blev några minuter längre) försköts vintersolståndet successivt. De första hundra åren märktes ingen större skillnad, men på tusen år hinner det hända en hel del. Under medeltiden hade året förskjutits så långt att vintersolståndet istället låg runt 13 december (inte exakt, men det spelade inte så stor roll). Enligt folktradition betraktades natten till den 13 december som årets längsta. I en almanacka från 1702 står att läsa om 13 december:

[den] längsta Natten då den kalla och olustiga Wintern tar sin början

På den 13 december stod namnet Lucia. Lucia från Syrakusa var en ung kvinna som led martyrdöden i Italien år 304 och hennes helgondag är den 13 december. Dock har helgonet Lucia väldig lite med svenskt luciafirande att göra. Under medeltiden var Luciadagen inte en allmän helgdag och hade bara festgraden simplex.

Lucia

Eftersom lucianatten under katolsk tid var det sista tillfället att äta inför den stundande julfastan fanns det traditioner att äta ordentligt med frukostar just under lussenatten. Så här skriver Ebbe Schön:

Under morgontimmarna [den 13 december, min anm.] fram till den första dagern måste man ha hunnit få i sig rejält med med både mat och dryck. Man skulle äta sju frukostar före dagern, på sina håll till och med nio.

Förutom det väldiga frossandet på morgonen fanns det föreställningar (som brukligt var i samband med brytningstider) att onda makter var i rörelse. Dock fanns ännu inga luciatåg eller ljusprydda kvinnor med långa vita klänningar. En lucia med ljus i håret som kommer med mat finns belagd första gången 1764 av den skånske präst C F Nyman på besök på Horns boställer norr om Skövde i Västergötland.

Skrivet av Mattias Axelsson (2014-12-02)

Källa: Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Stockholm:Rabén&Sjögren

Varför har lucia vita kläder och ljus i håret?

Kort svar: Lucian som går längst fram i luciatågen har inget med helgonet Lucia att göra. Hennes utseende kommer antingen ifrån änglarna i stjärngossetågen eller från Kinken Jes (en vitklädd kvinnogestalt som ersatte St Nikolaus som gåvoutdelare).

När man ser den vitklädda lucian med ljus i håret skrida fram på luciadagens morgon (i sällskap med tärnor, stjärngossar och pepparkaksgubbar) sjungandes någon av de varianter som finns på luciasången är det lätt att göra kopplingar till helgonet Lucia från Syrakusa. Men som Jan-Öyvind Swahn skriver:

[Helgonet Lucia] är, när det kommer till kritan helt irrelevant när det gäller den skandinaviska lucian – hon och helgonet har bara almanacksdagens namn gemensamt.

Att vi firar luciadagen 13 december beror alltså inte på att Lucia från Syrakusa har sin helgondag då. Istället beror det på att årets längsta natt under medeltiden inföll runt 13 december.

Men om lucian inte har fått sina vita dräkt och sina ljus ifrån Lucia varifrån kommer då hennes utseende? Här finns inom forskningen två huvudsakliga teorier.

Stjärngossetågens ängel blev lucia?

Stjärngossarna har sitt ursprung i särskilda julspel som gymnasister uppförde under trettonhelgen för att få in pengar till studierna. I flera städer förbjöds sockengången eftersom skolpojkarna

i förleden julhelg lupit kring om staden med en stjärna och apats med Kristi födelse och andra heliga verk, som plädgade i Guds församling predikas över.

I de äldsta stjärngossetågen förekom de tre vise männen. Senare har också en stjärnbärare, en pajas (Judas), Maria med Jesusbarnet, Josef en ängel och en rad statister tillkommit. Ängeln var alltid ensam och har i uppteckningar benämnts som ”sångängeln” eller ”sjungängeln”. Från Örgryte församling berättas från 1880-talet att ängeln var ”vitklädd med en krans av lingonris på huvudet”.

Den första lucian av något modernt snitt är känd från en reseberättelse av den skånske prästen C F Nyman 1764. Han berättar från sitt besök på Horns boställer norr om Skövde i Västergötland om:

ett vitklätt fruntimmer med gördel om livet, liksom en vinge på vardera axeln, stora tända ljus i hwar sin stor silverljusstak

Och det är hos överklassen i Västergötland, Värmland och Närke som den här lusseseden är känd. Så här skriver Hilding Celander i sin bok Stjärngossarna (1950):

Att märka är att stjärngossarna i Vänerlandskapen (liksom också i Stockholm) tidigare har börjat sin kringvandring redan Luciadagen – som ”lussegossar”. Ett lån av deras dekorativa ”ängel” till hemmens (närmas herrgårdarnas) Lussefirande bör alltså ha legat nära till hands. När ängeln sedan tappade vingarna, övertog hon nästan med naturnödvändighet dagens namn, somn ”Lucia”

Celander menar alltså att den lucia vi idag ser skrida fram är ett lån från stjärngossetågens ängel.

Jesusbarnet blev Lucia?

C.W. von Sydow skrev 1931 boken Lucia und Christkindlein. Där lägger han fram tesen att luciafiguren kommer från den tyska Christkindleintraditionen. Christkindlein (även kallad Kindchen Jesus eller Kinken Jes) är reformationens försök att göra sig av med den populäre gåvoutdelaren St Nikolaus.

Eftersom Luther ville bli av med alla helgon var Nikolaus en nagel i ögat. Därför skapades Kinken Jes – det lilla Jesusbarnet – som en motvikt. Kinken Jes delade också ut gåvor, men i samband med julfirandet.

Dock var Kinken Jes alls inget litet barn utan en vitklädd kvinna med ljuskrans kring håret. Till Sverige kom hon på 1600-talet via tyska köpmän och fanns med som gåvoutdelare kring jul i högborgerliga kretsar. Dock konkurrerades Kinken Jes snart ut av först julbocken och sedan jultomten.

Hennes utseende skulle dock – enligt bl a von Sydow – återkomma några årtionden senare när hon på 1700- och 1800-talet uppträder som lussebrud. Eller som Swahn skriver:

[Kinken Jes-flickan] gick icke desto mindre i en svensk bygd ny öden till mötes, man kan säga att hon övervintrade under några hundra år i lånad kapprock i trakterna kring Värmland.

De berättelser som från 1700-talets Värmland och Västergötland finns om luciafiguren hänförs alltså till Kinken Jes-traditionen.

Är det då stjärngossarnas ängel eller Kinken Jes?

Frågan om hur lucians utseende skall förklaras delar etnologer än idag. Nils-Arvid Bringéus skriver i boken Årets fesdagar:

Det finns alltså ingen hållbar grund för von Sydows uppfattning att den svenska luciatraditionen skulle ha tysk förebild. Tvärtom kan den restlöst förklaras som en intern utformning på basis av äldre svenska traditionselement.

Jan-Öyvind Swahn å sin sida skriver i Den svenska julboken:

Ett viktigt bevis för sammanhanget mellan den tyska Kinken Jes och vår svenska Lucia levererar de bullar som Lucia serverar till kaffet, och som vi brukar kalla för lussekatter.

Tanken här är att lussekatterna härrör från de kakor som S:t Nikolaus delade ut och som sedan följde med när Kinken Jes tog över traditionen. Bullarna började då i Tyskland kallas ”djävulskatter”, kanske p g a den djävulsfigur i form av en katt som fanns med först Nikolaus och sedan även Kinken Jes.

Bringeus främsta invändning är dock att:

Vid den svenska luciafesten har barnen aldrig fått belöningar, vilket däremot var fallet i de delar av vårt land där man talade om ”helig Christ” eller ”Kinken jesus”. Den tyska Christkindlein-seden var inte heller knuten till Luciadagen.

Här står vi alltså. En sidan som ser lucian som en f d stjärngosseängel och en som ser henne som ett f d Jesusbarn.

Källor: Stjärngossar (1950) av Hilding Celander, Årets festdagar (2006) av Nils-Arvid Bringeus samt Den svenska julboken (1993) av Jan-Öyvind Swahn

Läs även andra bloggare om , , , , , ,

Äter man lussekatter utan saffran i Göteborg?

Kort svar: Historiskt har göteborgare varit skeptiska till saffran i lussekatter, men sedan åttiotalet har lussekatter med saffran blivit allt vanligare.

Lussekatter är intimt förknippade med luciafirande. Och för de allra flesta är förmodligen lussekatter också intimt förknippade med saffran (i alla fall om man ser på de recept som finns på ex. Matklubben, menyse, Tasteline, recept.org, recept.nu, tydal och matinfo). Dock hamnar jag i min hemstad Göteborg ofta i diskussion med folk som menar att lussekattar inte ska bakas med saffran.

Lussekatt

Och rent historiskt är det faktiskt så att det finns en skepsis mot saffran i lussebrödet hos göteborgare. På femtiotalet fanns saffran knappt att få tag på i Göteborg och när den kom sextiotalet menade många att saffran smakade medicin. Först på åttio- och nittiotalet slog saffran igenom som krydda i Göteborg.

Även i de sydligare landskapen som ex. Skåne och Blekinge har lussekatter av tradition bakats utan saffran. Jan Öywind Swahn säger:

Saffran är helt enkelt en östsvensk företeelse. När jag var en ung och glad och bodde hemma i Karlskrona på 30-talet såg jag aldrig en saffransbulle.

Dock har den alltmer centraliserade produktionen av bakverk och kakor (och alla andra livsmedel också för den delen) gjort att de traditioner som rått i Stockholm också spridits snabbare över resten av landet.

Skrivet av Mattias Axelsson (2008-12-13)

Varför firar vi lucia den 13 december?

Kort svar: Att vi i Sverige firar lucia den 13 december har egentligen ingenting med helgonet Lucia att göra utan härrör från det faktum att vintersolståndet på medeltiden inföll just runt 13 december.

En vanlig missuppfattning är att vi firar lucia den 13 december eftersom helgonet Lucia från Syrakusa dog den dagen. Men vårt svenska luciafirande har inget gemensamt med helgonet Lucia. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn:

[Helgonet Lucia] är, när det kommer till kritan helt irrelevant när det gäller den skandinaviska lucian – hon och helgonet har bara almanacksdagens namn gemensamt.

Att 13 december blivit en dag som vi firar i Sverige beror på en felaktighet i den julianska kalender som vi använde i Sverige fram till 1753. Ett solår är 365,2422 dagar, men ett kalenderår i den julianska kalendern 365,25 dagar. Inte mycket kan tyckas, men på 128 år hade felet vuxit till en hel dag och från 100-talet fvt till 1300-talet hade felet vuxit till nästan två veckor.

Särskild betydelse hade årets förskjutning för de dagar som markerar övergångsperioder – ex. vinter- och sommarsolstånd respektive vår- och höstdagjämning. Vintersolståndet låg ursprungligen 25 december (därav julfirandet på denna dag) men hade på senmedeltiden hamnat runt 13 december. Denna natt räknades under senmedeltid och tidigmodern tid som årets längsta. I en almanacka från 1702 står att läsa om 13 december:

[den] längsta Natten då den kalla och olustiga Wintern tar sin början

Den 13 december markerade tydligt en övergång (från mörker till ljus)  och därmed knöts det folkliga föreställningar om att onda krafter var i rörelse under natten.

Namnet Lucia den 13 december kom p.g.a. ljudlikheten med Lucifer i folkligt medvetande att förstås som att det var Lucifer som drog fram genom natten med sitt följe.

Eftersom helgonet Lucia aldrig spelat någon större roll i svenskt högtidsfirande finns det inte heller några likheter mellan henne och de första lussegubbarna och lussegummorna. Om lussegubbarnas och lussebrudarnas utseende finns få berättelser men från Sillbodal i Värmland finns följande:

Om Lusse ställde ungdomen till med en Lussedans. En var utklädd till Lussebrud. Hon var utklädd i långhalm och hade ett halmband runt midjan, som fasthöll halmane. Med Lussebruden kunde alla dansa till halmen föll av.

Att vara lussebrud var ingen ära. Istället var lussebrudens rykte att hon var lösaktig och karltokig. En lucia som är mer lik den lucia vi känner idag finns omnämnd från Skövde första gången 1764. Då är det en vitklädd kvinna med ljus i håret och vingar på axlarna. Vingarna försvinner så småningom och seden sprids från de västra landskapen till studentstäderna via de västsvenska studentnationerna. Eftersom inga kvinnor fanns vid de högre studierna var det återigen män som gick som lucia.

Återigen bör påpekas att den svenska lucian inte hämtat någon inspiration från det italienska helgonet (utom namnet). Utseendet på lucia är istället antingen (som Carl W. von Sydow m.fl. menar) en traditionsöverföring från det tyska ”Kinder Jes” som var en efterträdare till St Nikolaus som gåvoutdelare kring jul eller ett senare lån från stjärnogossetågens änglar (som bl.a. Hilding Celander och Martin P:n Nilsson menar).

Sitt moderna genombrott fick luciafirandet 1927 då Stockholms Dagblad anordnade det första luciatåget i form av en kortege genom Stockholm. Snart därefter följde flera av landets tidningar exemplet och anordnade egna luciatåg och omröstningar kring vem som skulle få vara årets lucia.

Anledningen till att vi firar lucia har alltså (tvärtemot vad de flesta verkar tro) mycket lite att göra med helgonet Lucia.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2012-12-10)

Källor: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma

Stålblom, Göran (1999) Vintersolståndet Norstedts förlag

Swahn, Jan-Öyvind (2005) Stora Julboken Ordalaget Bokförlag

Vem var Lucia och vad har hon med vårt luciafirande att göra?

Kort svar: Lucia är ett helgon som dog 13 december år 304. Dock har hon ingenting med vårt luciafirande att göra. 

Att Lucia har namnsdag 13 december beror på att helgonet Lucia från Syrakusa ska ha dött martyrdöden på detta datum år 304. Enligt en legend ska Lucia ha avlagt ett hemligt kyskhetslöfte och dömts till prostitution då hon inte velat gifta sig. Hon torterades och avrättades slutligen med ett svärd genom halsen.

Francesco_del_Cossa_-_Saint_Lucy (2).jpg

Dock har denna legend och helgonet Lucia ingenting med svenskt luciafirande att göra. Luciadagen var under medeltiden en helgondag, men hade ingen större betydelse förutom i Skara stift där den hade en högre festgrad än i andra stift.

Att vi uppmärksammar 13 december (Luciadagen) har istället med vintersolståndet att göra. Vintersolståndet är årets längsta natt. Därefter vänder det och vi går mot ljusare tider. Vintersolståndet infaller den 21 eller 22 december, men så har det inte alltid varit. Eftersom den julianska kalendern som gällde i Sverige fram till 1753 innehöll ett litet fel (varje år blev några minuter längre) försköts vintersolståndet successivt. De första hundra åren märktes ingen större skillnad, men på tusen år hinner det hända en hel del.

Under tidigmodern tid hade året förskjutits så långt att vintersolståndet istället låg runt 13 december (inte exakt, men det spelade inte så stor roll). Enligt folktradition betraktades natten till den 13 december som årets längsta. I en almanacka från 1702 står att läsa om 13 december:

[den] längsta Natten då den kalla och olustiga Wintern tar sin början

Även efter 1753 då vintersolståndet åter hamnade den 21 december levde traditionen om 13 december som årets längsta natt kvar. Den kallades för ”lusse långnatt”.

Kring årets längsta natt fanns det naturligtvis en mängd föreställningar. Mycket onda krafter var i rörelse (liksom vid andra övergångstider – ex. Halloween då vintern börjar eller Mickelsmäss) och det fanns skäl för att vara försiktig.

J_Pod_-_Full_Moon_(by-sa)

Eftersom lucianatten under katolsk tid var det sista tillfället att äta inför den stundande julfastan fanns det traditioner att äta ordentligt med frukostar just under lussenatten. Man skulle äta minst tre frukostar och det finns även historier om att man ätit sju frukostar under natten (fråga mig inte hur man orkade med det). På bondgårdarna försökte man också använda överflödets magi – d.v.s. genom att äta mycket mat under lussenatten skulle man få god tillgång på mat även under resten av året.

I västra Sverige fanns en tradition att lussa natten till 13 december. Då klädde man ut sig i gamla kläder till ”lussegubbar” eller ”lussebrudar” och gick runt bland gårdarna för att där få sig en sup. Om lussegubbarnas och lussebrudarnas utseende finns få berättelser men från Sillbodal i Värmland finns följande:

Om Lusse ställde ungdomen till med en Lussedans. En var utklädd till Lussebrud. Hon var utklädd i långhalm och hade ett halmband runt midjan, som fasthöll halmane. Med Lussebruden kunde alla dansa till halmen föll av.

Till skillnad från dagens lucia så var det ingen ära att blir lussebrud. Hon betraktades som lösaktig och karltokig. Inte alls som dagens lucia och definitivt inte som helgonet. Från Bohuslän finns följande uttryck

Den som en gång varit Lussebrud, hon får aldrig någon brudeskrud

Traditionen med Lussebrud och Lussegubbar är folkliga och har hört hemma i bondesamhället. På slutet av 1700-talet börjar en ny typ av luciabrud framträda, men då i de högre stånden.

En lucia med ljus i håret som kommer med mat finns belagd första gången 1764 av den skånske präst C F Nyman på besök på Horns boställe norr om Skövde i Västergötland.

Rätt som jag låg i min bästa sömn, hördes en vocal-musique utanför min dörr, hvaraf jag väcktes. Strax därpå inträdde först ett vitklätt fruntimmer med gördel om livet, liksom en vinge på vardera axeln, stora tända ljus i hwar sin stor silverljusstak, som sattes på bordet, och strax därpå kom en annan med ett litet dukat bord, försett med allehanda kräseliga , äteliga och våta varor, som nedsattes mitt för sängen. Det kallar de Lussebete.

Förutom i Västergötland är det i Värmland och Närke som luciafirandet med ljusdrottning som kommer med frukost på sängen förekommer. Och även då som en sed i de högra klasserna.

lucia3gc3.jpg

Att fira lucia på det här sätter spreds sedan vi de västsvenska studentska nationerna till bl.a. Uppsala och Lund. Terminen vid universiteten avslutades normalt vid lucia och luciafirandet blev då ett naturligt festtillfälle. Eftersom det inte fanns några kvinnliga studenter var det en manlig student som fick ikläda sig rollen som lucia.

Men hur kommer det sig att en ljusbeklädd brud i vita kläder kom med frukost på sängen? Den vanligast förekommande förklaringen till detta är det handlar om en traditionsöverföring från det tyska ”Kinder Jes” eller ”Christkindlein”. Kinder Jes var en efterträdare till St Nikolaus som gåvoutdelare kring jul. Dock var det inget litet Jesusbarn som namnet antyder utan en vitklädd kvinna. Denna kvinna har sedan blivit vår moderna lucia. Tesen kommer främst från Carl W. von Sydows bok Lucia und Christkindlein och har därefter förts vidare i många populärböcker om svenska högtider

Dock har tesen kritiserats av bl.a. Hilding Celander och Martin P:n Nilsson som snarare menar att det är ett sent lån från stjärngossarnas julängel.

Sitt moderna genombrott fick lucian 1927 då Stockholms Dagblad anordnade det första luciatåget i form av en kortege genom Stockholm. Snart därefter följde flera av landets tidningar exemplet och anordnade egna luciatåg och omröstningar kring vem som skulle få vara årets lucia.

Skrivet av Mattias Axelsson ( 2007-11-27, uppdaterad 2018-12-12)

Källor:

Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma

Stålblom, Göran (1999) Vintersolståndet Norstedts förlag

Swahn, Jan-Öyvind (2005) Stora Julboken Ordalaget Bokförlag