Kort svar: Lucia är ett helgon som dog 13 december år 304. Dock har hon ingenting med vårt luciafirande att göra. 

Att Lucia har namnsdag 13 december beror på att helgonet Lucia från Syrakusa ska ha dött martyrdöden på detta datum år 304. Enligt en legend ska Lucia ha avlagt ett hemligt kyskhetslöfte och dömts till prostitution då hon inte velat gifta sig. Hon torterades och avrättades slutligen med ett svärd genom halsen.

Dock har denna legend och helgonet Lucia ingenting med svenskt luciafirande att göra. Luciadagen var under medeltiden en helgondag, men hade ingen större betydelse förutom i Skara stift där den hade en högre festgrad än i andra stift.

Att vi uppmärksammar 13 december (Luciadagen) har istället med vintersolståndet att göra. Vintersolståndet är årets längsta natt. Därefter vänder det och vi går mot ljusare tider. Vintersolståndet infaller den 21 eller 22 december, men så har det inte alltid varit. Eftersom den julianska kalendern som gällde i Sverige fram till 1753 innehöll ett litet fel (varje år blev några minuter längre) försköts vintersolståndet successivt. De första hundra åren märktes ingen större skillnad, men på tusen år hinner det hända en hel del.

Under tidigmodern tid hade året förskjutits så långt att vintersolståndet istället låg runt 13 december (inte exakt, men det spelade inte så stor roll). Enligt folktradition betraktades natten till den 13 december som årets längsta. I en almanacka från 1702 står att läsa om 13 december:

[den] längsta Natten då den kalla och olustiga Wintern tar sin början

Även efter 1753 då vintersolståndet åter hamnade den 21 december levde traditionen om 13 december som årets längsta natt kvar. Den kallades för ”lusse långnatt”.

Kring årets längsta natt fanns det naturligtvis en mängd föreställningar. Mycket onda krafter var i rörelse (liksom vid andra övergångstider – ex. Halloween då vintern börjar eller Mickelsmäss) och det fanns skäl för att vara försiktig.

Eftersom lucianatten under katolsk tid var det sista tillfället att äta inför den stundande julfastan fanns det traditioner att äta ordentligt med frukostar just under lussenatten. Man skulle äta minst tre frukostar och det finns även historier om att man ätit sju frukostar under natten (fråga mig inte hur man orkade med det). På bondgårdarna försökte man också använda överflödets magi – d.v.s. genom att äta mycket mat under lussenatten skulle man få god tillgång på mat även under resten av året.

I västra Sverige fanns en tradition att lussa natten till 13 december. Då klädde man ut sig i gamla kläder till ”lussegubbar” eller ”lussebrudar” och gick runt bland gårdarna för att där få sig en sup. Om lussegubbarnas och lussebrudarnas utseende finns få berättelser men från Sillbodal i Värmland finns följande:

Om Lusse ställde ungdomen till med en Lussedans. En var utklädd till Lussebrud. Hon var utklädd i långhalm och hade ett halmband runt midjan, som fasthöll halmane. Med Lussebruden kunde alla dansa till halmen föll av.

Till skillnad från dagens lucia så var det ingen ära att blir lussebrud. Hon betraktades som lösaktig och karltokig. Inte alls som dagens lucia och definitivt inte som helgonet. Från Bohuslän finns följande uttryck

Den som en gång varit Lussebrud, hon får aldrig någon brudeskrud

Traditionen med Lussebrud och Lussegubbar är folkliga och har hört hemma i bondesamhället. På slutet av 1700-talet börjar en ny typ av luciabrud framträda, men då i de högre stånden.

En lucia med ljus i håret som kommer med mat finns belagd första gången 1764 då den skånske prästen Karl Fredrik Nyman besöker Horns by norr om Skövde i Västergötland.

Rätt som jag låg i min bästa sömn, hördes en vocal-musique utanför min dörr, hvaraf jag väcktes. Strax därpå inträdde först ett vitklätt fruntimmer med gördel om livet, liksom en vinge på vardera axeln, stora tända ljus i hwar sin stor silverljusstak, som sattes på bordet, och strax därpå kom en annan med ett litet dukat bord, försett med allehanda kräseliga , äteliga och våta varor, som nedsattes mitt för sängen. Det kallar de Lussebete.

Förutom i Västergötland är det i Värmland och Närke som luciafirandet med ljusdrottning som kommer med frukost på sängen förekommer. Och även då som en sed i de högra klasserna.

Att fira lucia på det här sätter spreds sedan vi de västsvenska studentska nationerna till bl.a. Uppsala och Lund. Terminen vid universiteten avslutades normalt vid lucia och luciafirandet blev då ett naturligt festtillfälle. Eftersom det inte fanns några kvinnliga studenter var det en manlig student som fick ikläda sig rollen som lucia.

Men hur kommer det sig att en ljusbeklädd brud i vita kläder kom med frukost på sängen? Den vanligast förekommande förklaringen till detta är det handlar om en traditionsöverföring från det tyska ”Kinder Jes” eller ”Christkindlein”. Kinder Jes var en efterträdare till St Nikolaus som gåvoutdelare kring jul. Dock var det inget litet Jesusbarn som namnet antyder utan en vitklädd kvinna. Denna kvinna har sedan blivit vår moderna lucia. Tesen kommer främst från Carl W. von Sydows bok Lucia und Christkindlein och har därefter förts vidare i många populärböcker om svenska högtider

Dock har tesen kritiserats av bl.a. Hilding Celander och Martin P:n Nilsson som snarare menar att det är ett sent lån från stjärngossarnas julängel.

Sitt moderna genombrott fick lucian 1927 då Stockholms Dagblad anordnade det första luciatåget i form av en kortege genom Stockholm. Snart därefter följde flera av landets tidningar exemplet och anordnade egna luciatåg och omröstningar kring vem som skulle få vara årets lucia.

Skrivet av Mattias Axelsson ( 2007-11-27, uppdaterad 2018-12-12)

Källor:

Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma

Stålblom, Göran (1999) Vintersolståndet Norstedts förlag

Swahn, Jan-Öyvind (2005) Stora Julboken Ordalaget Bokförlag