Kort svar: Nej, påsk firades inte före kristendomen kom till Sverige.
Ordet ”påsk” kommer från hebreiskans ”pesach” som betyder ”passera, gå förbi”. Påsken är den viktigaste kristna högtiden och firas till minne av Jesus uppståndelse på påskdagen. När kristendomen kom till Sverige under den tidiga medeltiden och etablerade sig den dominerande religionen följde också alla helgdagar, inklusive påsken, med. Det var alltså under den tidiga medeltiden som svenskar började fira påsk.
Men även om påsken definitivt är något som introduceras i Sverige i och med kristendomen så vet vi att brytningstider är förknippade med firande ännu längre tillbaka. Brytningstider är t.ex. när mörker vänder till ljus, när död blir till liv och så vidare. Ett typexempel är den dag då natt och dag är lika långa – vårdagjämningen. Då bryter ljuset fram och från och med då blir dagarna längre. Alltså är det mycket troligt att olika typer av fester hölls vid tiden för vårdagjämningen långt före kristendomen (som ju använt tidpunkten för att fira Marias bebådelse).
Det kristna påskfirandet är väldigt starkt knutet till det judiska pesachfirandet eftersom Jesus dog och uppstod just under den judiska påsken i Jerusalem. Att den judiska påsken ligger där den gör i almanackan har troligtvis också att göra med brytningstid. I det förisraeliska samhället firades förmodligen någon form av vårhögtid där den första skörden och de första lammen högtidlighölls.
När sedan judendomen började konstrueras som en sammanhållen religion valde man att fira Exodus då. Våren markerar hur naturen återföds efter vinterns död och på så sätt kunde man sammanlänka de förisraeliska firandet med hur den judiska nationen föds i och med befrielsen från slaveriet i Egypten.
På samma sätt kan vi vara ganska säkra på att vårfirande hölls även i Skandinavien. Vi vet att vårblot hölls någon gång i närheten av det som idag är påsk. Blotet syftade till att få goda skördar under det kommande året.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2007-04-23, uppdaterad 2022-06-02)
Kort svar: Påskdagen är den söndag som kommer närmast efter den första ecklesiastiska (inte astronomiska) fullmånen efter 20 mars (inte vårdagjämningen). Eftersom den ecklesiastiska och astronomiska fullmånen infaller ungefär samtidigt blir det alltid fullmåne i närhet av påskdagen.
Vissa år kan påsken infall så tidigt att det är fullt med snö på påskdagen. Andra år är påskdagen långt in i april och våren är långt gången. Hur kommer det sig egentligen att påskens datum kan skilja sig så åt från år till år? För att får svar på frågan måste vi gå tillbaka till de allra första kristna församlingarna, århundradena direkt efter att Jesus korsfästes och eventuellt uppstod under den judiska påsken år 30 evt (eller strax däromkring).
Jesus var jude liksom hans lärjungar. Även de första kristna levde och verkade i en judisk kontext. Därför firade de allra första kristna församlingarna judiska högtider men gav dem en ny innebörd – så också med påsken. Så här skriver Martin P:n Nilsson:
De första kristna voro judar, som fortforo att fira den judiska påskem: den kristna är en fortsättning av denna, men då Kristus korsfärstes /../ och uppstod /../ blev den kristna påskens religiösa innehåll ett helt annat.
Under de första århundradena efter Jesus korsfästelse kunde olika kristna församlingar fira påsken på olika datum och även på olika veckodagar. Ju större den kristna gemenskapen blev desto mer ohållbart blev det att olika grupper firade påsken på olika dagar.
Först på 500-talet när munken Dionysos Exiguus räknade ut Jesus födelseår och därmed lade grunden för den moderna tideräkningen fick den kristna kyrkan klara regler för hur påskens datum skulle placeras i almanackan. Grundregeln var att påskdagen var den söndag som följde närmaste efter den ecklesiastiska fullmånen närmast efter den 20 mars.
Lägg här märke till att det vare sig handlar om den astronomiska fullmånen eller om vårdagjämningen. Som Lars Olof Lodén skriver:
Sålunda är det inte korrekt att som många definiera påskdagen som ”första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen”.
Att det inte är den astronomiska fullmånen eller vårdagjämningen som ligger till grund för påskregeln beror dels på att fullmånen infaller vid en exakt tidpunkt och därmed på olika dagar i olika tidszoner och dels på att vårdagjämningen på samma sätt och av samma anledning kan infalla på olika dagar beroende på i vilken tidszon man befinner sig. Hade man använt den astronomiska fullmånen och vårdagjämningen skulle alltså påskdagen vissa år hamnat på olika datum beroende på i vilken tidszon man befunnit sig.
Grunden för beräknandet av påskens datum är Metons cykel. Metons cykel är en period av 19 år som i sin tur delas upp i 235 synodiska månader (från nymåne till nymåne). Att cykeln är just 19 år beror på att månens faser efter 19 år återkommer på samma datum (ungefär). Är det fullmåne den 21 januari 2000 betyder alltså att det är fullmåne även den 21 januari 2019. Vilket nummer (1-19) ett visst år får räknas ut genom att man delar året med 19 och adderar resten med 1 – s.k. gyllental.
Nedanstående tabell visar vilket datum påskfullmånen infaller under tre givna 19-årsperioder. Påskfullmånen 1994 är alltså på samma datum som påskfullmånen 2013 och 2032 (27 mars).
När du vet vilket datum påskfullmånen infaller ett visst är påskdagen alltså den söndag som kommer närmast därefter. Vi kan använd påskdagen 2008 som exempel. Påskfullmånen 2008 infaller den 22 mars – som 2008 en lördag. Närmaste söndag är 23 mars – alltså blir påskdagen 2008 den 23 mars.
Så länge som vi använde den julianska kalendern (vilket de flesta ortodoxa kyrkor fortfarande gör) följde påskdatumen en cykel på 532 år. Påskdagen år 1000 inträffade alltså på samma datum som påskdagen år 1532. Med införandet av den gregorianska kalendern och dess ändrade regler för skottår blev cykeln istället 5 700 000 år – vilket gör upprepandet av påskdatumen till en teoretisk historia.
Om man inte vill använda tabeller kan man göra som den tyske matematikern Gaus och konstruera en formel:
Man dividerar årtalet med 19, 4 och 7 samt kallar de efter divisionen erhållna resterna i ordning a, b, c; vidare dividerar nian 19 a + m (der m är ett tal, hvars betydelse här nedan förklaras) med 30 och kallar den här erhållna resten d. Slutligen dividerar man 2b+4c+6d+n (der n är ett tal af samma slag som m) med 7 och kallar resten e.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2018-02-13)
Källor: Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen av Lars Olof Lodén samt Årets folkliga fester av Martin P:n Nilsson
Kort svar: Palmsöndagen har fått sitt namn efter berättelserna i Nya testamentet om hur Jesus red in i Jerusalem och möttes av människor som viftade med palmkvistar.
Utformningen av påskens olika dagar är till allra största delen hämtade ifrån kristen tradition, även om det såklart även finns betydande icke-kristna inslag i påskfirandet. Den sista veckan som leder fram till finalen (påskdagen) kallas för stilla veckan eller dymmelveckan.
Stilla veckan börjar med palmsöndagen. Palmsöndagen har fått sitt namn eftersom man firar Jesus intåg i Jerusalem då folk som kommit för att fira påsk. Så här står det i Johannesevangeliet 12:12-13
Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.”
Just intåget i Jerusalem har central betydelse i den kristna traditionen – så stor betydelse att man läser texterna om intåget både den första söndagen i advent och på palmsöndagen. Så här skriver prästen Joel Ingmarsson:
På Första Advent firar vi att Jesus är Herren, Gud själv som blivit människa, och som kommer till oss ett nytt kyrkoår. Men på Palmsöndagen påminns vi om att intåget i Jerusalem har ett djupare syfte. Jesus rider inte in i staden bara för att folket ska bekräfta att han är en kung. Han rider in till Jerusalem som en inledning till den stora finalen i hans liv på jorden: han har kommer dit för att dömas, lida och dö.
I katolska länder tar folk med sig palmkvistar till kyrkan på palmsöndagen och de bärs i procession runt i städerna för att sedan sättas upp i hemmen till skydd mot sjukdomar och liknande. Eftersom Sverige inte har några palmer har det istället varit sälgkvistar som använts.
Sälgen ansågs ha magiska krafter att hela och det oroade kyrkan. Vid ett kyrkomöte i Örebro 1529 skrevs det:
Palm viges icke, ej heller brukas därtill att han skulle hava besynnerlig makt, der man skall sätta tröst till, utan till en åminnelse, att folk strödde palmkvistar i vägen för Kristus.
Kort svar: Exakt när vårblotet ägde rum är oklart. En del menar att det genomfördes i januari/februari medan andra menar att det var runt vårdagjämningen. Syftet med vårblotet var att garantera bra skörd.
I det förkristna bondesamhället fanns inte de regelbundna avbrotten i vardagen som söndagar och andra helgdagar gav i och med kristendomens årskalender . Livet och arbetet löpte på men människorna då hade liksom vi har idag behov av avbrott.
Eftersom gudarna var starkt kopplade till naturen var det den som styrde när och hur fester och riter utövades. Ett typexempel på en sådan tidpunkt är när vintern övergår i vår och naturen börjar leva upp igen. Britt-Mari Näsström skriver i boken Blot (s. 162)
Det finns återkommande uppgifter om ett stort blot som ägde rum under våren för att garantera sommarens sådd och skörd.
Liksom med andra förkristna högtider (ex. midvinterblotet) så är källorna kring ett vårblot tvetydiga. Näsström hänvisar till Adam av Bremen som den äldsta källan som omnämner ett vårblot. Adam av Bremen menar att detta vårblot genomfördes i samband med vårdagjämningen.
I Svitjod var det under hedna tiden gammal sed, att hufvudbloten skulle hållas i Uppsala i goe [ungefär 15 februari – 15 mars, enligt Näsström] och skulle man då blota till frid och seger åt sin konung. Dit skulle man söka från allt Sveavälde, der skulle samtidigt vara alla Svears ting samt marknad och köpstämma, som stod en vecka. Men när kristnan infördes i Svitjod, höll man der likaväl lagting och marknad. Nu sedan kristnan var på alla håll i Svitjod och konungarne försummade att sitta i Uppsala, flyttades marknaden till kyndelsmessa;
Enligt Näsström är ”det största blotet” troligen samma som disablotet. Det blot som Adam av Bremen omnämner behöver inte vara detsamma som disablotet men, enligt Näsström, är det ”svårt att tänka sig att två så stora blot skulle ha ägt rum ungefär samma period” (s. 164)
Syftet med blotandet på våren var att bringa fruktbarhet (goda skördar) till jorden. Temat fruktbarhet är naturligt att tänka sig just i dessa tider om man ser sig kring i naturen hur allting växer. Ett samtida uttryck var att man blotade för att gynna ”god årsväxt och fred”.
Formeln uttrycker egentligen mer än bara att åkrarna ska växa bra och att man skall hålla fred under denna period. Ordet ”frið, som numera kan översättas med ”frid” eller ”fred”, härleds nämligen från samma sta som frija, ”älska”, och uttrycker sålunda en önskan om fruktbarhet även för männikor och djur.
När man i och med religionsskiftet skulle införa kristna helgdagar passade det därför utmärkt att lägga Jungfru Marie bebådelsedag just kring vårdagjämningen. Jungfru Marie bebådelsedag är enligt kristna kyrkan den dag då ängeln Gabriel förutspådde (bebådade) Jesus födsel nio månader senare.
I kristna länder har bebådelsedagen firats den 25 mars sedan åtminstone 600-talet. I Sverige var 25 mars en helgdag fram till 1953 då den avskaffades som helgdag. Kyrkan valde då att lägga bebådelsedagen på den söndag som infaller mellan den 22 och 28 mars.
Kort svar: Askonsdagen är onsdagen efter fettisdagen och den dag som inleder den kristna påskfastan. Eftersom påsken är rörlig så infaller askonsdagen på olika datum varje år. År 2025 infaller askonsdagen 18 februari.
Så länge som Sverige var katolskt så var påskfastan en central del i det svenska påskfirandet. Påskfastan är de fyrtio dagar av försakelse som leder fram till påskdagen. Idag saknar påskfastan nästan helt praktisk betydelse för majoriteten av svenskar. En av de få saker som lever kvar är frossandet inför fastan i och med fettisdagen. Dock var fastetiden ända in på 1900-talet en tid av där och bröllop och fester ansågs stötande.
Eftersom påsken, som bekant, är en rörlig högtid (påskdagen kan infalla från 22 mars till 25 april) så är också askonsdagen en rörlig dag. Askonsdagen kan infalla från 4 februari till 10 mars – men alltid på en onsdag.
Kort svar: Fastlagsbröd har i någon form ätits sedan åtminstone medeltiden. Dock såg den tidens fastlagsbröden helt annorlunda ut gentemot dagens konditoribakade semlor.
Ordet semla kommer från latinets simila som betyder ”det finaste mjölet” och var från början en beteckning på bullar bakade just på det fina mjölet.
Att äta semlor härrör från tiden före reformationen då Sverige fortfarande var katolskt och man skulle iaktta påskfastan. Att äta fastlagsbröd under fastlagen (och speciellt å fettisdagen) var alltså en sista chans att äta upp sig inför den fyrtio dagar långa fastan. På sina håll åt man då fastlagsbröden med betydligt mer matigare innehåll än vad vi äter idag. Fastlagsbröden var del av det som kallas ”den vita fastematen” som bestod av mjöl- och mjölkprodukter.
Den moderna semlan har nästan inget gemensamt med de äldsta kända fastlagsbröden. Under århundradena har de äldsta fastlagsbröden successivt förändrats (t.ex. introducerades mandelmassan på 1800-talet och vispgrädden i slutet av 1800-talet) för att bli den moderna semla vi idag äter kring fettisdagen.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2007-02-20, , uppdaterad 2020-02-03)
Kort svar: Numera går det att köpa semlor från strax efter jul men om du ska hålla dig till traditionen så är det på fettisdagen (den sista dagen före den kristna påskfastan) eller någon av de andra dagarna i fastlagen som semlorna ska ätas.
Andra namn för semla är fastlagsbulle, fettisdagsbulle och tisdagsbulle. Dessa namn är tydligare i kopplingen till en viss dag att äta semlan. Traditionellt har det nämligen varit så att fettisdagen är den dag då semlan ska ätas.
Fettisdagen är den sista dagen i fastlagen – den period om tre dagar som ligger precis före den kristna påskfastan. Fettisdagen är alltså den sista dagen att fira rejält innan man påbörjar den fyrtio dagar långa fastan innan påskhelgen. Därför åt man fastlagsbullar på just fettisdagen.
Eftersom den finns en stor efterfrågan på semlor även innan fettisdagen och konditorierna så klart vill sälja så många semlor som möjligt har ordet ”semla” i princip helt ersatt ”fastlagsbulle” ”eller fettisdagsbulle” Genom att använda ordet semla kunde konditorierna alltså sälja fler semlor under längre tid. Så här skriver Bringéus:
Utan tvekan är det genom bageriernas och konditoriernas marknadsföring som beteckningen ”semla” blivit allt vanligare även i de delar av landet där ordet saknar tradition.
Fastlagen är de dagar som kommer direkt före fastan. Ordet fastlag kommer av av danskan och lågtyskan Fastel-avent (Fasten-abend) och betyder ordagrant översatt ”aftonen före fastan”. Inför påskfastan är fastlagen tre dagar (fastlagssöndagen, bullamåndagen/blåmåndagen och fettisdag). Och det är på fettisdagen man äter semlor i Sverige.
Förfastan bestod av tre söndagar – septuagesima, sexagesmina och quinquagesima. Orden betyder sjuttionde, sextionde och femtionde och syftar på hur många dagar som är kvar till påskdagen.
Egentligen är det bara för Quinquagesima som det stämmer, på sexagesminasöndagen är det inte sextio utan femtiosex dagar kvar till påskdagen, vilket är 16 februari 2020, 7 februari 2021 och 20 februari 2022.
Quinquagesima heter på svenska fastlagssöndagen och ingår (tillsammans med fettisdagen) i den tre dagar långa fastlagen som avslutas i och med askonsdagen, vilken i sin tur är första dagen på fastan.
Skrivet av Mattias Axelsson (2007-02-11, uppdaterad 2014-02-06)
Mershman, F. (1912). Sexagesima. In The Catholic Encyclopedia. New York: Robert Appleton Company. Retrieved February 6, 2014 from New Advent
Kort svar: Midvinter har historiskt varit den tidpunkten då vintern är som kallast eller mitten på vintern (inte att blanda samman med vintersolståndet, då det är som mörkast)
Vintersolståndet infaller runt 21 december och är den tidpunkt då solen står som lägst på norra halvklotet. Detta betyder också att dagarna kring vintersolståndet är de kortaste och nätterna de längsta på året.
Numer brukar många använda vintersolståndet synonymt med begreppet midvinter. Göran Stålbom kritiserar i boken Vintersolståndet sammanblandningen:
Man kan notera att forskare alltför sällan brytt sig om att skilja midvinter från vintersolståndet. /../ Vintersolståndet är det tillfälle då dagen är som kortast och natten är som längst. Vintersolståndet inträffar den 21 eller 22 december, och då är det /../ ibland mer höstlikt än vinterlikt.
Midvinter är något helt annat. Man brukar mena det tillfälle under året då det är som kallast. Midvintern är mitten på vintern , och inträffar någon gång i januari eller februari.
Under förkristen tid delade människor i norra Europa in året i två halvor som varade mellan Tiburtius (14 april) respektive Calixtus (14 oktober). Vinterhalvåret varade alltså mellan 14 oktober och 13 april. Mitt på vintern (midvintern) inföll då 14 januari.
Så här skriver Ebbe Schön i boken Folktrons år:
På Snorres tid ansågs midvinternatten /../ infalla mellan den 13 och 14 januari.
Högtider och traditioner 