Kort svar: Även om julmust har funnits i över hundra år, har julmustens dag bara funnits sedan 2025.
Julmust är utan konkurrens den populäraste drycken under julhelgen. Den lanserades i början av förra seklet som ett alkoholfritt alternativ till julöl och har blivit så populär eftersom dess smak passar väldigt bra ihop med den svenska julmaten och även påskmaten.
Kort svar: Mandel i julgröten har använts sedan slutet av 1800-talet för att identifiera vem som ska få gifta sig nästa år.
Att äta gröt till jul är en tradition som går mycket långt tillbaka i tiden. Däremot har risgrynsgröt varit julmat blott sedan mitten av 1800-talet. Dock åt man oftast gröten med lutfisk som aftonmåltid, medan julskinka, sill och julkorvar åts mitt på dagen.
En populär tradition knuten till julgröten har varit att gömma en mandel i den. Den som sedan får mandeln på sin sked skulle bli gift nästkommande år. Den här traditionen går att spåra tillbaka till 1880-talet. Det finns förvisso belägg redan från 1867 på mandel i gröt som indikation om giftermål, men då inte knutet till julen.
Det äldsta skriftliga belägget i Kungliga bibliotekets tidningsdatabas för mandel i gröt på julen är 1882. Då publicerar Smålandsposten en dikt med följande vers:
”Mor har du mandeln i gröten lagt, Det förr så plägade vara?” ”Ja visst, ty mandel har särskilt magt Att fånga folk i sin snara.”
Från 1880-talet är mandeln i gröten en etablerad tradition som det ofta refereras till i tidningstext.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2024-12-12
Kort svar: Att äta julmaten som ett smörgåsbord med många olika rätter på julafton är något vi började med kring sekelskiftet 1900.
Julen har i alla tider varit årets viktigaste högtid och fest i de breda folklagren. Långt innan kristendomen kom till Sverige firades någon typ av jul – det vet vi eftersom själva ordet ”jul” är förkristet. Dock har julen givetvis inte firats på samma sätt genom årtusendena, inte heller maten vi äter vid jul har varit samma genom åren.
Anna Larsdotter gör i artikeln ”Julbord – dukat för frossa” en sammanfattning av när och hur dagens typ av julbord växte fram:
Under decennierna kring sekelskiftet 1900 trappades kraven på den perfekta julen upp. Den oskarianska erans hemtrevlighetsideal slog igenom med full kraft – också på matbordet. Husmodern, det borgerliga hemmets väktarinna, dukade upp ett överdåd av smårätter, gärna dekorerade och pyntade, som kulinariska svar på heminredningens tofsar, snoddar och broderier.
Om man tittar på äldre tiders julmenyer, alltså från före 1800-talet, så var det typiska för böndernas julmat att den var färsk till skillnad från den man åt under det övriga året som var saltad eller torkad. Under julhelgen var ölet nybryggt, brödet var nybakad, grisen var nyslaktad och man kunde äta färskt fläsk.
Under 1800-talet började man använde begreppet ”smörgåsbord” om fenomenet att ha många smårätter som folk plockade från under måltiden. Smörgåsbordet kommer från det äldre brännvinsbordet med bröd, fisk, kött, ost och smör samt brännvin.
Det är brännvinsbordet från 1700-talet som på 1800-talet blev grunden till vårt smörgåsbord. Från 1900-talets början fick vi det julbord som vi har i dag och som är lika i alla samhällsklasser
Smörgåsbordet växte fram när det blev möjligt att konservera mat i större skala och när järnvägsstationerna ställde krav på möjligheten att snabbat slänga i sig en bit mat i väntan på att nästa tåg skulle gå.
Sättet att äta julmaten inspirerades successivt, under andra halvan av 1800-talet, av just smörgåsbordet. Den inlagda sillen är en typisk rätt som kommer in på julborden som en del av smörgåsbordets mat. Även julskinkan med senap kommer in på julbordet under slutet av 1800-talet.
Julbord uppdukat på Stora hotellet, 1964
Om man läser Husmoderns Köksalmanack från första halvan av förra seklet är julaftonens mat genomgående uppdelad i en lunch med flera olika smårätter (t.ex. grisfötter, fläskkorv, dopp i grytan, inlagd sill och kål) och en kvällsmåltid bestående av lutfisk och risgrynsgröt.
Under mellankrigstiden började restaurangerna erbjuda julbord en eller ett par söndagar före jul. På restaurangerna serverades ett överflöd av olika rätter och det är i mångt från restaurangerna som de nya rätterna på julbordet kommer under det fortsatte seklet.
Kort svar: Annonser för rödbetssallad som en av många rätter till julmaten börjar dyka upp på 1940-talet. Sedan dröjer det till slutet av 1970-talet innan rödbetssalladen börjar etablera sig som julmat.
En rätt som kallas ”rödbetssallad” går att hitta på sent 1600-tal och kunde innehålla ”kokta rödbetor ofta kål, kanske potatis och kunde ätas i kombination med exempelvis strömming.” Den moderna rödbetssalladen är oftare en majonnäs- och crème fraichebaserad röra som t.ex. äts på en köttbullsmacka eller för den delen till julbordet.
När och hur nya rätter introduceras på julbordet går aldrig att säga med exakthet. Enskilda familjer kan ha ätit rätter som julmat långt innan rätterna blir ”julmat”. För att det ska ske krävs det att tillräckligt många tidningar, kokböcker eller Köksalmanckor har med rätten på sina förslag på julmat.
Rödbetssallad
Vad gäller rödbetssalladen så finns det med i butikers annonser för julmat redan på 1940-talet, men då är den en i raden av saker man kan köpa till jul. Jag har i mina efterforskningar inte hittat några belägg för att en tidning eller en kokbok före slutet på 1970-talet haft med rödbetssallad som en huvudsaklig rätt på julbordet.
Ett tidigt belägg för rödbetssallad som specifik julmat är en artikel i SvD 1979:
Här [på bageriet Kringlan] kan vi också få en utmärkt jultallrik för 25 kr med sill, lök, rödbetssallad, sylta, ägg och kaviar, pastej med gurka och gelé, skinka, rödkål och ost och paprika.
När rödbetssalladen under 1980-talet blir mer frekvent förekommande i texter om julmaten är det inte sällan med hänvisning till att man bör äta mer grönt till jul.
De enda grönsaker som fanns att tillgå vid juletid var rotfrukter och kål – och mycket riktigt vad återfinner vi på julbordet om inte rödbetssallad med eller utan sill samt röd-, brun- och långkål.
Den sallad som skribenten syftar på ”med sill” är sillsallad som är en äldre rätt på julbordet, men att hon nämner rödbetssallad tyder på att den börjat synas på julborden under sent 1970-tal. Numera är rödbetssallad en etablerad del av det svenska julbordet även om den sällan räknas bland de populäraste rätterna.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2023-12-10
Kort svar: Ris à la Malta introducerades som julmat i mitten av 1900-talet men det är först i slutet av förra seklet som rätten blir något som enbart betraktas som en julefterrätt.
Ris à la Malta tillagas av kall risgrynsgröt som man blandar upp med vispad grädde. Detta smaksätts sedan med olika typer av socker samt med apelsin av något slag, åtminstone i äldre recept. Just kopplingen till apelsin är troligen det som gett namnet ”Ris à la Malta”.
Under första halvan av förra seklet är ris à la Malta en vanligt förekommande rätt året runt i Sverige. Första gången, vad jag har kunnat hitta, som ris à la Malta föreslås som en julrätt är 1949 då SvD skriver:
Vill man ej äta julgröt men ändå ha någon rätt av ris, kan man ju efter gröten äta någon ristillredning som efterrätt och på så vis slopa både gröt och traditionella smörbakelser. Risefterrätter finns det ju gott om. Ris à la Malta är den vanligaste, och den återfinns i praktiskt taget varje kokbok, om ock tillagningen kan variera i fråga om en eller annan detalj, så att rätten kan vara mer eller mindre påkostad.
Under de årtionden som följer förekommer enstaka belägg i tidningar för ris à la Malta som ett förslag till julens måltid. Men oftare är ris à la Malta en rätt som serveras under andra delar av året. Det är egentligen först under 1980-talet som tidningarnas börjar skriva om ris à la Malta som en specifik julrätt. Leif Mannerström kallar ris á la Malten för ”denna klassiska juldessert” i en artikel 1986 och då är det mandariner eller annan småcitrus som ska användas för dekoration.
Under det fortsatta 1980-talet och särskilt under 1990-talet blir ris à la Maltan mer och mer en rätt som enbart refereras till som julmat. Den förekommer flitigt på restaurangernas julbord och sedan drygt trettio år tillbaka är ris à la Malta något som så gott som uteslutande serveras till jul.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2022-12-22
Källor:
SvD:s tidningsarkiv och KB:s tidningsarkiv – Sökning på ris à la Malta
Kort svar: Att kalla julafton för ”dopparedagen” är ett bruk som går tillbaka åtminstone till 1830-talet.
När vi i Sverige räknar ner till julaftonsfirandet brukar vi ofta säga ”dan föredan före dopparedan”. Att kalla julafton för dopparedagen är unikt för Sverige, dock inte själva traditionen att doppa bröd på julafton. Bröd förr i tiden var generellt mycket hårdare och mer svårtuggat än dagen mjuka limpor eftersom brödet lagrade under mycket längre tid.
När man doppade i grytan förr var det inte som den del av den stora julmiddagen utan något som gjordes i samband med förberedelserna inför julfirandet. Kött av olika slag (skinka och korv t.ex.) kokades och spadet som blev över kryddades till en doppspad. I spadet sänkte man ner brödet ordentligt och fiskade sedan upp det med en slev när det hade mjuknat.
Att kalla julafton för dopparedagen är ett bruk som kan beläggas sedan åtminstone 1830-talet. SAOB har belägg från 1838 och i Aftonbladet 30 december 1837 kan man läsa:
Ett stort svinhufvud lägges i grytan, och, sedam detta blifvit kokadt samla sig de, som hafva lust, omkring spiseln för att ”doppa”. /../ Man vet, att på landet kallas julafton på många ställen ”dopparedagen”
Men julaftonens dopp i grytan är det som levt kvar i vår tid, även om det idag är färre och färre som faktiskt doppar till julbordet Hur många som har dopp i grytan på julbordet finns det inga exakta siffror på, men många undersökningar visar att det främst är bland äldre som rätten fortfarande anses var en del av det traditionella julbordet. Dessutom visar de flesta undersökningar att dopp i grytan tappat i popularitet under 2000-talet.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-02-04
Kort svar: Risgrynsgröt har ätits som julmat sedan mitten på 1800-talet.
Att äta gröt till jul är en tradition som går mycket långt tillbaka i tiden. Förmodligen har traditionen förkristna rötter, men då inte i form av risgrynsgröt som vi tänker idag. Så här beskrivs äldre tiders julgröt av Richard Tellström:
Den kunde kokas på korngryn, men för att göra den festligare än vardagsgröten smaksattes den med peppar och kanel och ovanpå kunde man ringla en sträng av sirap eller så gjordes en grop i mitten med en rejäl klick smör.
Ordet risgrynsgröt finns belagt på svenska redan 1764, då i Franz Joachim von AkensHus- och rese-apotheque. Dock skulle det dröja ytterligare ungefär ett sekel innan risgrynsgröten började leta sig in som julmat. Enligt en notis i Stockholms Dagblad 1842 serverades då ”risgrynsgröt hvarje helgedags afton”
Ett av de tidigare beläggen där risgrynsgröt förknippas med julafton är en text med rubriken ”Rim till 1847 års julgröt” där en versrad lyder ”men ändå mer äta mig af risgrynsgröt wäl mätt”
Vid ungefär samma tid finns en text om julafton 1854 att läsa i Öresundsposten:
Julafton, med dess lutfisk och risgrynsgröt, dess öfverraskningar och dramatiska effekter, dess julklappar och dess poesi.
Tidningen Barometern publicerade 1853 en vers där olika aspekter av julaftonen avhandlas. Då skriver man ”O risgrynsgröt, som dig på bordet visar/ Hvad du är rar! Jag prisar dig med skäl”.
När man sedan läser vidare om julmaten under andra halvan av 1800-talet är risgrynsgröten en given komponent, vilket bl.a. detta citat från Borås Tidning 1869 visar.
Julaftonen, denna barnens stora högtidsfest, är således nu inne. Upp från den stolta konungaborgen ända ned till lägsta hydda klappa i dag många tusende små barnahjertan längtansfullt efter aftonen och glänsa de oskuldsfulla lifliga ögonen förhoppningsfullt i förwäntan på qwällen med dess julljus och granar, dess julklappar och namnam, dess, för vårt land nationella, risgrynsgröt och lutfisk
Så risgrynsgröten är att betrakta som helt etablerad som julmat under andra halvan av 1800-talet. När julmaten under förra seklet formas till en måltid som är lika i alla samhällsklasser och samma var du än bor i landet brukade man oftast dela upp maten i ett smörgåsbord med ex. julskinka, sill och julkorvar mitt på dagen och sedan en aftonmåltid med lutfisk och risgrynsgröt.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2022-12-19
Kort svar: Långkål är grönkål som kokats i skinkspad och sedan med grädde och smaksatts med sirap.
Den svenska julmaten har en stark betoning på kött i allmänhet och fläsk i synnerhet, men det finns några inslag av grönsaker även bland de äldre rätter. Bland grönsaksrätterna är den sydsvenska specialiteten långkål värd att nämna.
Grönkålsodling 1900-tal
Långkål är känt som julmat sedan åtminstone mitten av 1800-talet. I Peter Möllers Ordbok öfver halländska landskaps-målet från 1858 kan man läsa:
Något senare (1890) kan man Höganäs Tidning läsa:
Sedan köttet upptagits ur grytan kokades i spadet långkål, som var en nödvändig jularätt i hvarje hem
När långkål nämns som julmat i tidningar under slutet av 1800-talet är det övervägande skånska tidningar som skriver om rätten, men det finns en spridning även i andra delar av landet.
Äldre tiders recept på långkål har som gemensam nämnare att kålen kokas i skinkspad och sedan steks. Dock finns det sällan något om vare sig grädde eller sirap. I ett recept från 1876 beskriver Johanna Lindström från Halmstad hur långkålen ska tillagas och då ska den först förvällas i skinkspad och sedan kokas i smör för att sist brynas.
Ett av de första beläggen i KB:s tidningsdatabas för att ”halländsk långkål” ska ha grädde och sirap är från julen 1940. Det är också nu, under mitten av 1900-talet som det blir allt vanligare att benämna långkålen just som halländsk.
Numera är det helt självklart, om man tittar på recept, att långkål ska kokas i skinkspad och sedan stuvas med grädde och smaksättas med sirap.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2022-12-16
Kort svar: Senapen fanns med redan när julskinkan blev en del av julmaten på slutet av 1800-talet.
Julskinkan har länge varit det viktigaste för de flesta svenskar på julbordet. Som julmat populariserades skinkan under slutet av 1800-talet. Det var när borgerligheten under sitt julfirande, i nationalromantikens namn, skulle återuppväcka gamla bondeseder som idén med julskinka. Julskinkan gjorde sig bra på bild – särskilt när den var pyntad och griljerad och den fanns en koppling till bondesamhällets ätande av gris.
Redan under slutet av 1800-talet, när julskinkan alltså var relativt ny som julmat, finns senap med som ett tillbehör. Så här beskrivs julmaten i SvD 1884:
Idag får ej dukas middagsbord i salen – nej, i köket på gammal svensk julsed, med dopp i grytan, med skinka och senap och extra julöl. Åh, vad det smakar
I Göteborgs Aftonblad annonserar t.ex. Winborgs 1894 att deras senap passar till ”grishufvud och julskinka”.
I Aftonbladet finns följande citat med i en lördagsföljetong 1900:
senap och skinka äro som man och hustru… gutår på halfvan… lycka till god jul och godt slut på året.
Slutsatsen måste alltså bli att senapen finns med som ett tillbehör till julskinkan redan från början.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2022-11-20
Kort svar: Laxen blir först en del av restaurangernas julbord på 1970-talet. Julmat i hemmet på julafton börjar laxen bli på 1990-talet.
Även om julmaten är tydligt köttdominerad med skinka, korvarna, köttbullarna, pastejerna och dylikt så finns det gott om fisk. Förutom den givna inlagda sillen så är det fisk i Janssons frestelsen och numera är har olika sorters lax en given plats på många julbord, särskilt restaurangernas.
Men om man läser Köksalmanackan och kokböcker från 1900-talet så förekommer lax nästan aldrig som inslag i julmaten. Visserligen finns det annonser från mitten av seklet då lax är en av väldigt många saker (bl.a. renstek, flatrökt ål, fårfiol och gåsbröst) som man kan köpa till jul.
Det är egentligen först i början av 1970-talet som laxen, oftast i form av ”gravad lax”, börjar dyka upp på restaurangernas kommersiella julbord. Ett exempel är Cosmopolites julbord 1972:
Under det fortsatta 1970-talet är laxen i olika varianter vanligt förekommande i annonser för julbord i december. Så småningom smyger sig laxen in även på de privata julborden. I en SvD-artikel från 1990 står det om fisken på julbordet:
Många olika slags strömming och sill, ansjovis, lax, ål och lutfisk förstås.
Restaurangskolans julbord 1991 ska vara ett ”ganska traditionellt och gammaldags julbord” och då ”har lax förstås också sin självklara plats på julbordet”. Året därefter skriver DN att ”laxen är på snabb frammarsch” som julmat, tillsammans med bl.a. köttbullar och prinskorv som båda blev del av julbordet under 1970- respektive 1980-talet.
Högtider och traditioner 