Kort svar: Drömgröt var en mycket salt gröt som man skulle äta innan man gick och la sig för att drömma om vem ens tillkommande skulle bli. Traditionen förekom inte sällan kring midsommartid.
Midsommarhelgen är en tid som historiskt och i folkliga föreställningar inte sällan knutits till kärlek, erotik och giftermål. På natten skulle man kunna drömma om vem man i framtiden skulle gifta sig med. Olika traditioner förekom för att framkalla just dessa drömmar. Bruket med ”sju sorters blommor” är ju ett typiskt exempel på just detta.
Ett annat exempel är ”drömgröt”, en ”på visst sätt tillagad gröt som förtäres på aftonen för att framkalla drömmar som förutsäga framtiden, särsk. rörande vederbörandes tillkommande make”. För att göra gröten effektiv skulle den tillredas på mjöl, vatten och rikligt med salt. Törsten som uppstår i sömnen skulle sedan få personen att drömma om att någon kom och erbjöd vatten och denna person skulle man sedan gifta sig med.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2025-06-17
Kort svar: Ursprungligen betyder ”midsommar” mitt i sommaren, men det har kommit att beteckna tiden kring sommarsolståndet och mer specifikt helgen då midsommarafton och midsommardagen infaller.
Ordet midsommar finns belagt i skrift på svenska sedan slutet av 1200-talet i Västgötalagen. Troligen är ordet betydligt äldre än så då det finns i fornsvenska som ”miþsumar”, även om vi inte vet särskilt mycket om äldre tiders midsommar. SAOB från1944 förklarar ordet ”midsommar” så här:
egentligen tiden i mitten av sommaren; tiden omkring 24 juni (Johannes döparens dag), vilket datum i den i Sverige till 1753 gällande gamla stilen inföll senare än nu; numera företrädesvis om dagarna 23 och 24 juni eller enbart om 24 juni (midsommardagen)
Här kan det vara på sin plats att hålla isär två olika saker – dels ”mitten av sommaren” och dels tiden för sommarsolståndet. Sommaren är en årstid som infaller olika beroende på var i landet man befinner sig och beroende på vilken definition av sommaren som avses. Mitt i sommaren kan då infalla vid olika tidpunkter.
Själva midsommarhelgen infaller dock alltid i anknytning till sommarsolståndet – alltså då solen står som högst på himlen. Fram till 1953 var midsommardagen alltid 24 juni, men numera infaller den lördag mellan 20 och 26 juni. Och det är som beteckning för den helgen som midsommar nästan uteslutande används numera.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2025-06-17
Kort svar: Att det finns två Johannes döparens dag beror på att Svenska kyrkan sedan 2003 kallar söndagen efter midsommardagen för ”den helige Johannes döparens dag” samtidigt som 24 juni kallats för Johannes döparens dag sedan medeltiden.
Den kristna kyrkan har dock sedan mycket lång tid tillbaka förlagt firandet av Johannes döparen 24 juli eftersom hans dag ska infalla ett halvår innan Jesus födelse. Så själva midsommardagen har i Sverige historiskt infallit på just på Johannes döparens dag.
Inför den nya Evangelieboken som kom 2003 hade det i Svenska kyrkan börjat höjas röster om att flytta Johannes döparens dag och istället fokusera midsommardagen på skapelsetemat. Kyrkostyrelsen skrev inför kyrkomötet:
I vårt förslag ägnas därför midsommardagen helt åt skapelsen, medan Johannes döparens födelse blir tema på den nya ”söndagen efter midsommardagen eller den helige Johannes döparens dag”.
Sedan Evangelieboken 2003 lanserades kallas alltså söndagen efter midsommardagen för ”den helige Johannes döparens dag” i Svenska kyrkan och i många almanackor. Den 24 juni kallas fortfarande för Johannes döparens dag i almanackorna.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2025-05-15
Kort svar: Midsommarstången har historiskt symboliserat god sådd och växtlighet. Numera symboliserar den själva högtiden och till viss del även landet Sverige. Den har dock aldrig varit en fruktbarhetssymbol.
Midsommarstången har kommit att bli en central symbol inte bara för högtiden utan också för Sverige som land. För även om det finns majstänger även i andra länder i Europa så är stången så som den ser ut och används i Sverige unik. Det är bara i Sverige och i Finland (som ju var en del av Sverige till 1809) som de förekommer.
Förmodligen kom majstänger till Sverige via tyska köpmän redan under medeltiden, men då var bruket knutet till 1 maj. Sveriges något bistrare klimat är troligen det som gjort att traditionen med lövad stång flyttade knappa två månader – till midsommarhelgen. Säkra belägg där midsommarstänger förekommer är från 1600-talet och Erik Dahlbergs Suecia Antiqua.
Eftersom midsommarstängerna är av relativt sent datum är det knappast troligt att de har ett förkristet ursprung. Vårt midsommarfirande har få beröringspunkter med någon äldre förkristen fest. Som Mai Fossenius skriver:
Att någon gammal hednisk fest skulle ligga till grund för midsommarfirandet förefaller ej troligt, men däremot har tidpunkten säkerligen även i vårt land redan på ett primitivt stadium, observerats i egenskap av solståndstid.
Det finns inte heller några belägg för att midsommarstången ursprungligen skulle haft någon koppling till fruktbarhet eller fallossymbolik. Etnologen Jonas Engman skriver,
Synen på midsommarstången och majstången som en fallos hänger samman med Freud och psykoanalys. Freud överbetonade sexuell symbolik, i alla fall som det såg ut i bondesamhället. Vi har inga som helst bevis på att människor associerade denna idag så älskade stång med sexualitet.
Troligare är i så fall att stången i det äldre bondesamhället symboliserat ”god sådd och växtlighet”. Genom att pynta en stång med löv från naturen gör man en koppling till just den spirande växtligheten som finns i slutet av juni när midsommar infaller.
Numera, när bara ett fåtal svenskar arbetar inom jordbruket, har midsommarstången fått en delvis annan betydelse. Dels symboliserar den självklart själva högtiden, på samma sätt som jultomten är en symbol för julen eller påskharen är en symbol för påsken och dels är midsommarstången numera till viss del en symbol för Sverige som land. Midsommarstången så som vi reser den i Sverige är så gott som unik för just Sverige och Finland.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) (2025-05-15)
Litteratur:
Fossenius, Mai (1951) Majgren, majträd, majstång : en etnologisk-kulturhistoriskstudie Lund:Gleerup
Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma
Engman, Jonas ”Midsommarstången är ingen fallossymbol” – SVT Debatt 2012-06-24
Kort svar: Före industrialiseringen och urbaniseringen i slutet av 1800-talet var midsommarhelgen ingen stor matfest och det fanns egentligen ingen specifik mat knuten till helgen. Färskpotatisen, sillen och gräddfilen slår igenom brett först under förra seklet.
Dock inföll midsommarhelgen nästan tio månader efter den senaste skörden och åtta månader efter höstslakten. Således var matförråden så gott som tomma. Detta betyder att midsommar förvisso har firats långt tillbaka i tiden, som en av årets ljusaste nätter, men att det samtidigt varit en helg som saknade särskilda inslag av festmat.
Om man jämför med helgen som infaller ett halvår tidigare – julen – så har det historiskt varit en helg av frossa. Då har man slaktat en särskild gris, då har förråden fortfarande varit fyllda och då har det funnits att ta av. För midsommar har det i princip varit tvärtom. Så här skriver Richard Tellström
I historien så ansågs det som en synd att skörda något som inte vuxit färdigt, oavsett om det var växter eller djur. Bönderna grävde inte upp nypotatis. Den skulle ju tvärtom växa till sig och bli stor, skördas i september och sedan räcka till nästa skörd. De små grönsaksbestånden av kål, rovor och morötter kunde inte heller skattas i förtid. Men för herrgårdars besuttna gällde andra regler. Där kunde växthusprimörer finnas på borden redan i april och maj, och definitivt till midsommar.
Under slutet av 1800-talet finns det exempel på mer flådiga menyer från midsommarhelgen. Men det är sällan som de liknar dem vi har idag. Ett exempel är midsommarmaten 1891, som jag tyvärr inte minns ursprungskällan för:
Midsommarafton: Juliensoppa: rökt grishuvud med brynt potatis, ärtskidor och hufvudsallad. Midsommardagen: Mockturtlesoppa; kalflefverpastej med skarpsås; färstek som vildt med spenatpudding, sallad och pressgurkor; smultronvisp med bakelser.
När SvD ska beskriva traditionell midsommarmat 1950 är det ”lax, kyckling och jordgubbar” som räknas upp. Under det fortsatta 1950-talet finns sill med som en av många olika rätter på midsommarbordet med det är egentligen först i slutet av decenniet som sill och potatis blir givet. Från 1960-talets slut och framåt är sill, färskpotatis och gräddfil eller sur grädde självklara rätter under midsommarafton.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2025-03-27
Kopplingen mellan midsommar och det kristna helgonet Johannes döparen gjorde först i och med kristendomens ankomst under den tidiga medeltiden. Men som Institutet för språk och folkminnen skriver:
Vi vet att midsommar firats i Norden sedan medeltiden, men att uppmärksamma solens högsta läge på himlavalvet har antagligen äldre rötter än så.
Att man skriver ”antagligen” är viktigt i sammanhanget, just för att skriftliga källor från förkristna midsommarfirande helt saknas. Nordiska museet går så långt att de kallar påståendet om förkristet midsommarfirande för ”spekulativt”.
Det är inte känt huruvida midsommarfirandet var spritt under förkristen tid eller skulle haft en motsvarighet i en påstådd festlighet kring sommarstolståndet. Midsommarfirandets eventuella förkristna kopplingar är med andra ord spekulativa och källor saknas.
Mai Fossenius är inne på samma linje i sin avhandling från 1951:
Att någon gammal hednisk fest skulle ligga till grund för midsommarfirandet förefaller ej troligt, men däremot har tidpunkten säkerligten även i vårt land redan på ett primitivt stadium, observerats i egenskap av solståndstid.
Att försöka svara på frågan om hur midsommar firades före kristendomen och därmed skriftliga källor kom blir alltså med nödvändighet ett stort mått av gissningar. I tidningen Populär Historia spekulerar man t.ex. i att det förekom rituell öldrickning och blot under vikingatiden.
Det är sannolikt att man på något sätt firade sommarsolståndet, och att gissa att högtiden hade med fruktbarhet att göra ligger nära till hands. Däremot vet vi inget om hur festen gick till, bortsett från en enstaka antydning i medeltida källor om rituell öldrickning och blot under vikingatiden.
Kort svar: Jordgubbar började bli en del av midsommaraftonens måltid på 1920-talet, men det var först under mitten av 1900-talet som jordgubbarna blev en självklar del av midsommarmåltiden.
Jordgubben är ett resultat av växtförädling under mitten av 1700-talet. Dock förekommer ordet ”jordgubbe” tidigare i svenska skrifter, men då är det smultron som åsyftas. Till Sverige kom den moderna jordgubben under slutet av 1700-talet, men det skulle dröja ytterligare drygt hundra år innan den blev en given del av midsommarmaten.
”85 liter jordgubbar på givmild kolonilott”, Uppsala 1944
Ett tidigt belägg där man föreslår jordgubbar som efterrätt till midsommar, detta är dock på midsommardagen, är 1923.
Jordgubbar med tjockt vispad grädde är ju en idealisk midsommarefterrätt. Men är middagen lätt /../ så är en färsk krusbärstårta med gul pösig vaniljsås någonting som ej är att förakta.
1925 annonserade NK i SvD om midsommarmiddagen och där förekom jordgubbar. Notera dock att sillen och potatisen lyser med sin frånvaro.
Samma år (1925) skriver SvD om tre huvudingredienser som stockholmarna ej vill sakna på sitt midsommarbord och det är ”färsk lax, färsk potatis och jordgubbar”. Sedan återkommer jordgubbar då och då när det ska föreslås vilken mat som ska ätas på midsommarafton. Dock är det inte den enda efterrätten som föreslås, 1927 är det t.ex. ”äppelpaj” som NK har som föreslag som efterrätt till midsommarmiddagen.
Under 1930-talet blir jordgubbar mer och mer den dominerande efterrätten på midsommarbordet. När Norrmalms livsmedel i en annons inför midsommar 1937 ska beskriva ”helgens traditionella middag” så är det ”kall inkokt lax med dill, majonnäs, färsk potatis och till dessert jordgubbar”. Dock ska det påpekas att det förekom mängder av annonser om midsommarmat under 1930-talet där jordgubbarna helt saknades.
Inför midsommar 1945 fick jordgubbar vara med bland de ”fem stora” ihop med färskpotatis, matjessill, kyckling och lax.
I en text i SvD 1950 var jordgubbar ”något man måste ha till midsommar”. Och sedan mitten av 1900-talet är jordgubbar ett etablerat och givet inslag på det svenska midsommarbordet.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2022-06-07
Kort svar: Färskpotatis har saluförts i Sverige sedan åtminstone första halvan av 1800-talet.
Färskpotatis är numera en central del av midsommaraftonens meny, tillsammans med sill och gräddfil. Att erbjuda färskpotatis till försäljning finns belagt i tidningsannonser sedan första halvan av 1800-talet.
Jönköpingsbladet 31 mars 1866
Peter Olausson har på bloggen Faktoider letat efter annonser om färskpotatis i anslutning till midsommar och konstaterar:
1800-talets tidningar är fulla av annonser och meddelanden om färsk potatis, även långt före midsommar — inte sällan långt före midsommar. Och även om man inte braskade med rubriker då som nu så får man inget intryck av att färskpotatis i maj, april eller ännu tidigare var något märkvärdigt.
Färskpotatis har alltså saluförts i Sverige sedan 1800-talet och då har det också varit försäljning långt före midsommarhelgen.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) (2022-05-12)
Kort svar: Midsommareldar är eldar som förr antändes på midsommarafton, särskilt i de f.d. danska och norska landskapen.
Kring många svenska högtider finns eller har det funnits traditioner med att tända stora eldar. Numera är det främst valborgsmässoeldarna och i mindre skala på västkusten påskeldar som förekommer, men tidigare har det funnits tradition att elda på Peregrinus (16 maj), Kristi himmelsfärdsdagen, Tykodagarna samt på midsommarafton.
I Olaus Magnus Historien om de Nordiska folken (1555) skrivs det att
på den helige Johannes döparens afton … plägar allt folk utan åtskillnad till kön och ålder samlas i skaror på städernas torg eller ute på fria fältet, för att där glättigt tråda dansen vid skenet av talrika eldar, som överallt tändas.
Vad gäller utbredning av traditionen att elda på midsommar skriver Ejdestam (s. 185)
Midsommareldar tändes omkring mitten av 1800-talet någorlunda allmänt endast i Skåne, utom den nordligaste delen, samt i södra och mellersta delarna av Bohuslän.
Därtill kan man hitta sporadiska belägg i t.ex. Blekinge, Jämtland, Härjedalen, Småland och Dalsland. Att tända eldar på midsommar är en sed som finns i de flesta delar av Europa, t.ex. i våra grannländer Norge och Danmark, men också i delar av Asien och Afrika.
Även om midsommareldar förekom in på 1900-talet så är det numera en så gott som utdöd som tradition i Sverige.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2021-06-25
Källor: Ejdestam, Julius (1944) Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i Sverige, Skrifter Utgivna Genom. Landsmåls -och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. B. ; 2
Att just 24 juni alltid var midsommardag före 1953 beror på att det var Johannes döparens födelsedag, på samma sätt som Jesus födelsedag blev juldagen 25 december.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2021-06-09
Källa: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag:Stockholm (s. 162-163),
Högtider och traditioner 