Som dryck till kräftorna är det traditionella att dricka öl (precis som vid påsk och jul) eller brännvin. I boken Våra älskade kräftor skriver författarna:
Öl och brännvin är självklara drycker på kräftkalaset.
I boken Kräftans lov skriver Robert Bergquist:
Det är just kombinationen av ett personligt och omsorgsfullt kryddat brännvin och de egenhändigt kokta kräftorna, som ger hela kräftskivan dess speciella atmosfär av en kulinarisk upplevelse utöver det vanliga
Inför folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922 var motståndarsidans centrala budskap på en affisch av Albert Engström att ”kräftor kräva dessa drycker” (alltså brännvin) – så starkt förknippas brännvinet med kräftskivorna. Bergquist igen:
Många tycker naturligtvis att det vid en svensk kräftskiva ska serveras öl och snaps och inget annat.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-20
Källor: Fürst, Magnus och Kerstin Törngren (2003) Våra älskade kräftor Bäckströms förlag
”Snaps, öl och andra drycker” av Robert Bergquist i boken Kräftans lov
Men att ha skottår vart fjärde år räcker inte. Därför infördes på 1500-talet och sedan 1753 i Sverige den gregorianska kalendern som hoppar över skottår jämna sekelskiftesår (förutom de som är jämnt delbara med 400).
Efter att Sverige 1753 bytte till den gregorianska kalendern så inföll sommarsolståndet oftast den 21 juni, men vissa år (de som var skottår) sent den 20 juni (1776, 1780, 1784, 1788, 1792, 1796). Denna trend hade sedan fortsatt om inte 1800 hade uteblivit som skottår – p.g.a. den gregorianska skottårsregeln om sekelskiftesår.
Under 1800-talet började istället sommarsolståndet infalla antingen den 21 eller den 22 juni istället. Förutom 1896 som är det stora undantaget, eftersom sommarsolståndet då inföll 23.28 den 20 juni istället. Sedan hade detta kunnat hända igen om år 1900 inte (precis som 1800) hade hoppats över som skottår.
Hela 1900-talet hade sommarsolstånd antingen den 21 eller 22 juni och så hade det fortsatt om inte år 2000 hade varit ytterligare ett undantag. Till skillnad från år 1800 och år 1900 så hoppade man inte över år 2000 som skottår (då det är jämnt delbart med 400).
Att år 2020 är ett skottår är det som slutligen gör att sommarsolståndet för första gången på 124 år infaller den 20 juni.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-20
Kort svar: Matjessill är i Sverige en sill som läggs direkt i en kryddad lag med t.ex. dill, kanel, kryddpeppar, kryddnejlika och sandelträ.
Sill äter vi i Sverige till alla de stora högtiderna (jul, påsk och midsommar). Det är klara sillinläggningar, men också ex. senapssill och ibland även currysill.
En populär variant av sill (särskilt till midsommar) är matjessill som har fått sitt namn från holländskans ”maatjesharing” som betyder jungfrusill. Så här förklaras det av Swahn (s. 206):
I nordvästra Europa betyder matjessill en lättsaltad och ännu icke könsmogen sill, men hos oss en mycket och på olika sätt kryddad sill av hög kvalitet, dock utan krav på oskuld.
Skillnaden mellan vanligt inlagd sill och matjessill är saltningen:
Inlagd sill, som löksill och senapssill, är saltsill som först vattnas ur och läggs i en ättikslag eller kall sås, men matjessill läggs direkt i sin kryddiga lag, utan att saltas först.
Enligt vissa undersökningar är det främst äldre som föredrar matjessill.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-18
Kort svar: Senapssill som begrepp introducerades i Sverige 1932, men olika typer av sillinläggningar i senap förekom under tidigt 1900-tal.
Den inlagda sillen har sin givna plats på de tre stora högtidsmatborden (jul, påsk och midsommar) båda som klara sillar t.ex. matjessill och röror som t.ex. currysill eller senapssill.
Isabelle Fredborg gör på Swedish Spoon en utmärkt genomgång av senapssillens historia där hon konstaterar att senapssås fanns till sillen under slutet av 1800-talet och att det i ”Iduns hjälpreda från 1899 (s 91) må sillen vara inlagd, men senapen tillsätts själva inläggningslagen, och inte som en senare sås.”
En sill som kallas ”senapssill” möter vi första gången 1932 i tidningsannonser för Bullens senapssill ”smörgåsbordets delikatess”.
Under 1930-talet kommer fler och fler annonser för olika märken av senapssill och när Tore Wretman 1968 lanserade sin kokbok Svensk husmanskost fanns ”Senapssill” tillsammans med bl.a. glasmästarsill, kryddsill och skånsk kryddsill. Senapssåsen som skall hällas över sillarna innehåller:
Sill var länge vardagsmat i de svenska hushållen och det var först med lägre pris på ättika och socker under senare delen av 1800-talet som inläggningar som löksill letade in som festmat. Till en början var den inlagda sillen och tidigare kryddsill en given del av det brännvinsbord som senare blev smörgåsbord.
Under första halvan av 1900-tal introducerades en rad nya sillinläggningar – tomatsillen på sent 1920-tal, senapssillen årtiondet därefter och 1-2-3-lagen strax efter andra världskriget.
Det äldsta belägget för ”currysill” jag har hittat är från Bonniers kokbok från 1960. Där finns recept ”currysill” under rubriken ”Smörgåsbord” tillsammans med bl.a. glasmästarsill, senapssill, vårsill, sill à la russe och spicken sill. Förutom sill ska man ha:
1-2 hårdkokta ägg 1/2 finhackad gul lök 2-3 kokta potatisar 1-1 1/2 dal majonnäs 1/2 – 1 tsk curry
Ett annat ungefär samtida belägg är från Dagens Nyheter 1962. På hösten samlades Saltsillföreningen på Operakällaren och då serverades:
Denna uppräkning är första gången som currysill finns omnämnd i tidningstext. Året därefter (1963) finns ett recept på ”sill i currysås” i Husmoderns köksalmanacka och under sextiotalet förekommer recept på just currysill året om i olika tidningar.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-18
Källa: e-postintervju med Richard Tellström samt DN 1962-09-27 och Bonniers kokbok från 1960.
Kort svar: Gräddfilen lanserades i Sverige av Mjölkcentralen 1952.
Äldre tiders midsommarmat innehöll en rad olika mjölkrätter – t.ex. Johannesfil, filbunke nyystad ost och mjölkvälling. Anledningen var att korna under vintern inte hade någon mjölk, men runt midsommar:
hade de kalvat och mjölken hade börjat rinna till igen, och då kunde den bearbetas till de traditionella läckerheterna som man nu kunde kosta på sig i helgyran. [Swahn 2000, s. 53]
Under mitten av 1900-talet var det istället ”sill och potatis” som blev typisk midsommarmat. Mjölkcentralen (det som senare blev Arla) lanserade 1952 gräddfilen som den första förädlade mjölkprodukten:
Produkten var bolagets sommarnyhet för året och den gjorde succé. Med sin slogan ”Gräddfil – en läckerhet” syntes förpackningen inom kort på många svenska matbord.
Till en början lanserades gräddfilen som en ren sommarprodukt, inte minst lämplig till matjessillen på midsommar.
Annons i SvD 1952-07-26
Gräddfilen är alltså ett relativt sent inslag på det svenska midsommarbordet, men är samtidigt arvtagare till äldre tiders mjölkbaserade midsommarmat.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-16
På Johanne [alltså midsommar] måste det stå fil på varje bord, annars blev det ingen välsignelse med skörden, trodde man. Värdinnorna i byn förde därför ”johannefil” dvs. mjölk till fil, åt den som inte hade en egen ko.
Att man ville äta olika typer av mjölkmat till midsommar beror på att, precis som med färskpotatisen idag, var att det under vinter och vår hade saknats färsk mjölk eftersom korna under vintern inte hade någon mjölk, men runt midsommar:
hade de kalvat och mjölken hade börjat rinna till igen, och då kunde den bearbetas till de traditionella läckerheterna som man nu kunde kosta på sig i helgyran. [Swahn 2000, s. 53]
Mjölkmaten har sedan levt kvar på de moderna midsommarborden i form av gräddfil.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-11
Kort svar: Färskpotatis (eller nypotatis) har vi ätit till midsommar sedan tidigt 1900-tal och anledningen till att man äter det just då är att man kan skörda årets första potatis i juni (alltså kring midsommar).
Av maten på midsommar är det färskpotatisen som är det viktigaste för de flesta svenska, 97 procent uppger enligt en undersökning att färskpotatis ”ska finnas på bordet när midsommaren firas”.
Färskpotatis är den första potatisen av årets skörd. Förr räknades det som ett stort slöseri att äta av de först skördade potatisarna. Jan-Öjvind Swahn skriver:
Att man skulle äta färskpotatis var förr fullkomligt uteslutet hos vanligt folk, det var ett slöseri med Guds gåvor på en tid där missväxt kunde drabba landet.
Istället skulle potatisen få ligga i jorden tillräckligt länge så att den skulle kunna växa till sig. Potatis nämns i och för sig som midsommarmat i äldre tider, men då är det inte färskpotatis utan potatis från det förra årets skörd. Att kunna visa upp att man hade fyllda förråd gav nämligen status.
Första gången som färskpotatis finns till försäljning vid midsommarhelgen är 1878. Dock skulle det dröja ytterligare drygt ett halvsekel innan färskpotatisen blev självklar på midsommarborden. Med ökad industrialisering och urbanisering skedde också en välståndsökning under mitten av 1900-talet. Att äta av den första potatisen räknades inte längre som slöseri utan som en delikatess.
Ungefär samtidigt som firandet centrerades till en helg slutade sill och färskpotatis att vara vardagsmat. Andra världskriget var över sedan flera år tillbaka och plötsligt hade svenskarna råd att äta annat på vardagarna. Sill och potatis blev i stället något unikt som man kopplade till sommarfirande.
Kort svar: 4 november förekom som flaggdag fram till 1905 (även om det inte fanns några officiella flaggdagar förrän 1982) eftersom 4 november var unionsdagen.
Under slutet av 1800-talet började man flagga mer frekvent i Sverige men det var först nästan hundra år senare som Sverige fick officiella flaggdagar. Vilka dagar det flaggades på kunde variera från plats till plats men vanligt var att det flaggades på de kyrkliga helgdagarna samt kungens, drottningens och kronprinsens namns- och födelsedagar.
Därtill flaggade man inte sällan på dödsdagarna för Gustav II Adolf och Karl XII och ibland även för Gustav Vasa och Engelbrekt. En dag som också ofta förekommer som flaggdag under 1800-talet och tidigt 1900-tal är 4 november.
Avesta Tidning 1901-11-08
Den 4 november var flaggdag eftersom ”den 4 november, unionsdagen, [1814] valdes slutligen Karl XIII (i Norge Karl II) till kung också i Norge.” Det var alltså på detta datum som unionen mellan Sverige och Norge, som varade fram till 1905, påbörjades.
Efter unionens upplösning 1905 var 4 november givetvis inte längre aktuell som flaggdag.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-07
Kort svar: Under 1800-talet fanns inga officiella flaggdagar, men under slutet av seklet var det fler och fler som flaggade på olika helg- och kungadagar.
Sedan val till Europaparlamentet blev flaggdag 2023 har Sverige 19 flaggdagar (valdagen och Europaparlamentsvalet infaller dock bara var fjärde respektive femte år). Flaggning med svenska flaggan har förekommit i organiserad form sedan 1800-talets andra hälft, men det var först år 1982 som officiella flaggdagar bestämdes i en förordning.
Enstaka flaggstänger är kända sedan mitten av 1700-talet, men det är först drygt hundra år senare som bruket blir allmänt. Så här skriver Arne Björnstad i Fataburen 1967
Seden att hissa svenska flaggan på stång kan, bortsett från vissa enstaka tidigare exempel, sägas ha införts under 1800-talets senare del, varvid speciellt personer i högre samhällsställning samt skolorna varit verksamma som introduktörer.
Om man tittar närmare på vilka dagar som det flaggades på under slutet av 1800-talet så varierar det från ort till ort. I Svensk Läraretidning från 1894 nämns följande dagar som flaggdagar i skolorna i St. Malms församling:
konungens födelsedag 21 januari, Engelbrektsdagen 27 april, drottningens namnsdag 15 maj, Gustafsdagen 6 juni, nationalfestdagen 24 juni, Gustaf Vasas dag 29 september, Sturarnes dag 10 oktober, Luthers dag 31 oktober, unionsdagen 4 november, Gustaf II Adolfs dödsdag 6 november, Karl XII dödsdag 30 november och konungens namnsdag 1 december.
Som synes är stort fokus på svenska regenter, både den sittande kungen (som 1894 var Oscar II) och tidigare kungar (Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Karl XII) samt andra betydelsefulla personer ur den svenska historien (Engelbrekt och Sturarna). Intressant att notera ut Svensk Läraretidning är också att 6 juni inte räknas som nationalfestdagen. Det är istället 24 juni (alltså midsommardagen).
Samma år (1894) skriver Helsingborgs Dagblad att förutom de kyrkliga högtider påsk, pingst, jul , första maj och midsommardagen ska det också flaggas på födelse- och namnsdagar för kungen, drottningen och kronprinsen,
dagen för regentens tillträde till regeringen, 6 juni (grundlagsdagen), unionsdagem Gustaf den andre Adolfs och Carl den tolftes dödsdagar.
Andra exempel på flaggdagar är från 1897 då man i Skärkind i Östergötland föreslår att bl.a. 8 mars (John Ericsons dag), 18 juni (folkskolans dag), 4 november och 6 november ska vara ”gemensamma flaggdagar för kretsens skolor”.
Slutsatsen är att det under 1800-talet inte fanns några bestämda flaggdagar där alla flaggade, men att det flaggades frekvent på de stora kyrkliga helgdagarna samt på vissa kungadagar.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-07
Källor: ”Svenska flaggans bruk” av Arne Björnstad i Fataburen 1967
Högtider och traditioner 