Kort svar: Lucianatten (eller lussenatten) är natten mellan den 12 och 13 december.
Brytningstider har i alla tider och alla kulturer varit viktiga som markörer – när sommar blir vinter, när vinter blir till vår, på årets ljusaste dag och så vidare. Uppe i Norden har vintersolståndet (när det är som allra mörkast) en särskild ställning. Numer infaller vintersolståndet den 21 eller 22 december, men så har det inte alltid varit.
Eftersom den julianska kalendern – som gällde i Sverige fram till 1753 – innehöll ett litet fel (varje år blev några minuter längre) försköts vintersolståndet successivt. De första hundra åren märktes ingen större skillnad, men på tusen år hinner det hända en hel del. Under medeltiden hade året förskjutits så långt att vintersolståndet istället låg runt 13 december (inte exakt, men det spelade inte så stor roll). Enligt folktradition betraktades natten till den 13 december som årets längsta. I en almanacka från 1702 står att läsa om 13 december:
[den] längsta Natten då den kalla och olustiga Wintern tar sin början
Eftersom lucianatten under katolsk tid var det sista tillfället att äta inför den stundande julfastan fanns det traditioner att äta ordentligt med frukostar just under lussenatten. Så här skriver Ebbe Schön:
Under morgontimmarna [den 13 december, min anm.] fram till den första dagern måste man ha hunnit få i sig rejält med med både mat och dryck. Man skulle äta sju frukostar före dagern, på sina håll till och med nio.
Förutom det väldiga frossandet på morgonen fanns det föreställningar (som brukligt var i samband med brytningstider) att onda makter var i rörelse. Dock fanns ännu inga luciatåg eller ljusprydda kvinnor med långa vita klänningar. En lucia med ljus i håret som kommer med mat finns belagd första gången 1764 av den skånske präst Karl Fredrik Nyman som besökte Horns by norr om Skövde i Västergötland.
Skrivet av Mattias Axelsson (2014-12-02)
Källa: Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Stockholm:Rabén&Sjögren
Kort svar: Luciasången som den sjungs på svenska har flera olika texter. Av de tre vanligaste är en skriven av Sigrid Elmblad (1924), en av Arvid Rosén (1928) och en tredje möjligen skriven av förskolläraren Halldis Ljungquist. Musiken ska enligt vissa uppgifter ha komponerats av italienaren Teodoro Cottrau på 1800-talet.
Sången som sjungs i samband med att luciatåget går in (och ofta även vid utgången) kallas Luciasången och är från början en italiensk melodi. Enligt ett häfte utgivet av Statens musiksamlingar:
Det är en italiensk visa som skrevs av napolitanaren Teodoro Cottrau 1850. Texten handlar om en stämningsfull nattlig båtfärd, och refrängens ”Santa Lucia” syftar på en stadsdel vid en av hamnarna i Neapel som heter just så (som i och för sig har fått sitt namn av helgonet).
När melodin kom till Sverige fick den en rad olika texter men tre stycken har blivit de mest populära.
Natten går tunga fjät runt gård och stuva kring jord som sol’n förlät skuggorna ruva ||: Då i vårt mörka hus stiger med tända ljus Sankta Lucia, Sankta Lucia :||
I första meningen är det fjät som kan verka konstigt. Fjät betyder spår eller steg. Natten går alltså med tunga steg runt gård och stuva (som betyder stuga). Och skuggorna ruvar runt jorden som solen förlät.
Här är kanske den allra vanligaste missuppfattningen vad gäller Roséns text. För det skall faktiskt vara just ”förlät” och inte ”förgät” som många verkar tro är den ursprungliga texten.
Förklaringen är att ”förlåta” i en ålderdomlig variant betyder ”överge” eller ”lämna”. Ordet kommer från medellågtyska vorlâten och tyska verlassen = lämna. Skuggorna ruvar alltså eftersom solen lämnade och övergav jorden.
3. Ute är mörkt och kallt.
Den tredje varianten heter Ute är mörkt och kallt och är – enligt Statens musiksamlingar – skriven av förskolläraren Halldis Ljungquist 1958. Andra sidor uppger andra författare.
Denna enklare luciasång används framför allt på dagis och ibland även i skolorna. Temat liknar förstås ”Natten går tunga fjät” och ”Sankta Lucia, ljusklara hägring”, men texten har enklare ord och är mer barnanpassad.
4. Andra textvarianter
Förutom den tre populäraste finns det en rad alternativa texter till Luciasången:
Utöver dessa texter finns många ler varianter, mer eller mindre spridda, och än i dag skrivs det nya texter till melodin. På Svenskt visarkiv finns en hel del av dessa varianter. Utöver de ”seriösa” luciasångerna finns det också mer skämtsamma texter till samma melodi som florerar barn emellan i muntlig tradition.
Kort svar: En stjärngosse är en utklädd figur som under luciatågen går efter lucian ikädd lång vit skjorta och en strutliknande huvudbonad.
Lucitågen började bli populära under de första årtiondena av 1900-talet. Redan från början fanns, förutom lucian, tärnor och stjärngossar med i tågen. En stjärngosse beskrivs av Svensk Ordbok på följande sätt:
pojke som under lucia- eller julfirande uppträder i lång vit skjorta och en strutliknande huvudbonad
Stjärngossarna är dock äldre än själva luciatågen och dyker upp redan i äldre tiders trettondagsspel. Trettonsdagsspelen var ungdomstupptåg som ofta förlades till trettonhelgen då ungdomar gick från gård till gård och spelade upp scener från Bibeln mot ersättning i form av mat och dryck.
Stjärngossar och Judas med pungen, Skansen.
Att ungdomar som klätt ut sig med olika mundering drog runt mellan gårdarna var dock inte något som förekom enbart under trettonhelgen. Det hela pågick från lucia, över jul- och nyårshelgen och sedan avslutades det hela vid trettonhelgen. Så här skriver Institutet för språk och folkminnen:
Till festerna behövdes mat och dryck som kunde samlas in genom stjärngossetåg där bibliska scener gestaltades och framfördes under mer eller mindre busiga och skräniga former. De här dramatiseringarna var inspirerade av de stämningsfulla stjärnspel som förekom i katolska länder.
I spelen förekom bl.a. Josef och Maria med barn, Herodes med sin betjänt, tre konungar (alltså de tre vise männen där en av dem svartmålad i ansiktet), en ängel, stjärnbäraren eller stjärnknekten, Judas med pungen och stjärngossarna.
SAOB skriver att stjärngosse är ett ord som förr användes:
om var och en av de (ursprungligen vanligen 5—6) manliga deltagarna i ett (ursprungligen på trettondagsaftonen uppfört, i senare tid med staffanssjungning o. luciaspel sammanblandat) spel (trettondagsspelet, stjärngossespelet), ursprungligen symboliserande de tre vise männens uppvaktning av den nyfödde Jesus
Trettondagsspelen levde vidare in på sent 1800-tal då de togs upp av Skansen, men därefter försvann de successivt ur det folkliga medvetandet. När luciatågen sen blev populära på 1920-talet fick stjärngossarna där en ny roll och är därmed fortfarande en rest av de gamla trettondagsspelen.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2024-01-10
Kort svar: Lucian som går längst fram i luciatågen har inget med helgonet Lucia att göra. Hennes utseende kommer antingen ifrån änglarna i stjärngossetågen eller från Kinken Jes (en vitklädd kvinnogestalt som ersatte St Nikolaus som gåvoutdelare).
[Helgonet Lucia] är, när det kommer till kritan helt irrelevant när det gäller den skandinaviska lucian – hon och helgonet har bara almanacksdagens namn gemensamt.
Men om lucian inte har fått sina vita dräkt och sina ljus ifrån Lucia varifrån kommer då hennes utseende? Här finns inom forskningen två huvudsakliga teorier.
i förleden julhelg lupit kring om staden med en stjärna och apats med Kristi födelse och andra heliga verk, som plädgade i Guds församling predikas över.
I de äldsta stjärngossetågen förekom de tre vise männen. Senare har också en stjärnbärare, en pajas (Judas), Maria med Jesusbarnet, Josef en ängel och en rad statister tillkommit. Ängeln var alltid ensam och har i uppteckningar benämnts som ”sångängeln” eller ”sjungängeln”. Från Örgryte församling berättas från 1880-talet att ängeln var ”vitklädd med en krans av lingonris på huvudet”.
ett vitklätt fruntimmer med gördel om livet, liksom en vinge på vardera axeln, stora tända ljus i hwar sin stor silverljusstak
Och det är hos överklassen i Västergötland, Värmland och Närke som den här lusseseden är känd. Så här skriver Hilding Celander i sin bok Stjärngossarna (1950):
Att märka är att stjärngossarna i Vänerlandskapen (liksom också i Stockholm) tidigare har börjat sin kringvandring redan Luciadagen – som ”lussegossar”. Ett lån av deras dekorativa ”ängel” till hemmens (närmas herrgårdarnas) Lussefirande bör alltså ha legat nära till hands. När ängeln sedan tappade vingarna, övertog hon nästan med naturnödvändighet dagens namn, somn ”Lucia”
Celander menar alltså att den lucia vi idag ser skrida fram är ett lån från stjärngossetågens ängel.
Jesusbarnet blev Lucia?
C.W. von Sydow skrev 1931 boken Lucia und Christkindlein. Där lägger han fram tesen att luciafiguren kommer från den tyska Christkindleintraditionen. Christkindlein (även kallad Kindchen Jesus eller Kinken Jes) är reformationens försök att göra sig av med den populäre gåvoutdelaren Sankt Nikolaus.
Eftersom Luther ville bli av med alla helgon var Nikolaus en nagel i ögat. Därför skapades Kinken Jes – det lilla Jesusbarnet – som en motvikt. Kinken Jes delade också ut gåvor, men i samband med julfirandet.
Dock var Kinken Jes alls inget litet barn utan en vitklädd kvinna med ljuskrans kring håret. Till Sverige kom hon på 1600-talet via tyska köpmän och fanns med som gåvoutdelare kring jul i högborgerliga kretsar. Dock konkurrerades Kinken Jes snart ut av först julbocken och sedan jultomten.
Hennes utseende skulle dock – enligt bl a von Sydow – återkomma några årtionden senare när hon på 1700- och 1800-talet uppträder som lussebrud. Eller som Swahn skriver:
[Kinken Jes-flickan] gick icke desto mindre i en svensk bygd ny öden till mötes, man kan säga att hon övervintrade under några hundra år i lånad kapprock i trakterna kring Värmland.
De berättelser som från 1700-talets Värmland och Västergötland finns om luciafiguren hänförs alltså till Kinken Jes-traditionen.
Är det då stjärngossarnas ängel eller Kinken Jes?
Frågan om hur lucians utseende skall förklaras delar etnologer än idag. Nils-Arvid Bringéus skriver i boken Årets fesdagar:
Det finns alltså ingen hållbar grund för von Sydows uppfattning att den svenska luciatraditionen skulle ha tysk förebild. Tvärtom kan den restlöst förklaras som en intern utformning på basis av äldre svenska traditionselement.
Jan-Öyvind Swahn å sin sida skriver i Den svenska julboken:
Ett viktigt bevis för sammanhanget mellan den tyska Kinken Jes och vår svenska Lucia levererar de bullar som Lucia serverar till kaffet, och som vi brukar kalla för lussekatter.
Tanken här är att lussekatterna härrör från de kakor som S:t Nikolaus delade ut och som sedan följde med när Kinken Jes tog över traditionen. Bullarna började då i Tyskland kallas ”djävulskatter”, kanske p g a den djävulsfigur i form av en katt som fanns med först Nikolaus och sedan även Kinken Jes.
Bringeus främsta invändning är dock att:
Vid den svenska luciafesten har barnen aldrig fått belöningar, vilket däremot var fallet i de delar av vårt land där man talade om ”helig Christ” eller ”Kinken jesus”. Den tyska Christkindlein-seden var inte heller knuten till Luciadagen.
Här står vi alltså. En sidan som ser lucian som en f d stjärngosseängel och en som ser henne som ett f d Jesusbarn.
Källor: Stjärngossar (1950) av Hilding Celander, Årets festdagar (2006) av Nils-Arvid Bringeus samt Den svenska julboken (1993) av Jan-Öyvind Swahn
Kort svar: Historiskt har göteborgare varit skeptiska till saffran i lussekatter, men sedan åttiotalet har lussekatter med saffran blivit allt vanligare.
Och rent historiskt är det faktiskt så att det finns en skepsis mot saffran i lussebrödet hos göteborgare. På femtiotalet fanns saffran knappt att få tag på i Göteborg och när den kom sextiotalet menade många att saffran smakade medicin. Först på åttio- och nittiotalet slog saffran igenom som krydda i Göteborg.
Även i de sydligare landskapen som ex. Skåne och Blekinge har lussekatter av tradition bakats utan saffran. Jan Öywind Swahn säger:
Saffran är helt enkelt en östsvensk företeelse. När jag var en ung och glad och bodde hemma i Karlskrona på 30-talet såg jag aldrig en saffransbulle.
Dock har den alltmer centraliserade produktionen av bakverk och kakor (och alla andra livsmedel också för den delen) gjort att de traditioner som rått i Stockholm också spridits snabbare över resten av landet.
Kort svar: ”Natten går tunga fjät runt gård och stuva kring jord som sol’n förlät skuggorna ruva”. Det ska alltså vara ”förlät” och inte ”förgät”.
En av de vanligaste missuppfattningarna vad gäller sånger som hör ihop med julhelgen är nog texten till luciasången. För det första så finns det inte mindre än tre olika varianter på texten och för det andra så är de två äldsta svårbegripliga pga sitt ålderdomliga språk.
Sankta Lucia, ljusklara hägring, sprid i vår vinternatt glans av din fägring! Drömmar med vingesus under oss sia, tänd dina vita ljus Sankta Lucia!
I Elmblads text är kanske det krångligaste partiet ”under oss sia” eftersom under inte är preposition utan substantiv.
Men Elmblads text är ett under av klarhet om man jämför medArvid Rosén från 1928 som första gången trycktes i Sånger för skolan. Så här lyder första versen:
Natten går tunga fjät runt gård och stuva kring jord som sol’n förlät skuggorna ruva ||: Då i vårt mörka hus stiger med tända ljus Sankta Lucia, Sankta Lucia :||
I första meningen är det fjät som kan verka konstigt. Fjät betyder spår eller steg. Natten går alltså med tunga steg runt gård och stuva (som betyder stuga).
Och skuggorna ruvar runt jorden som solen förlät. Här är kanske den allra vanligaste missuppfattningen vad gäller Roséns text. För det skall faktiskt vara just ”förlät” och inte ”förgät” som många verkar tro är den ursprungliga texten.
Förklaringen är att ”förlåta” i en ålderdomlig variant betyder ”överge” eller ”lämna”. Ordet kommer från medellågtyska vorlâten och tyska verlassen = lämna. Skuggorna ruvar alltså eftersom solen lämnade och övergav jorden.
Skrivet av Mattias Axelsson (2008-12-11)
Källor:
”Luciasången” Institutet för språk och folkminnen 2013-09-30
Kort svar: Att vi i Sverige firar lucia den 13 december har egentligen ingenting med helgonet Lucia att göra utan härrör från det faktum att vintersolståndet på medeltiden inföll just runt 13 december.
En vanlig missuppfattning är att vi firar lucia den 13 december eftersom helgonet Lucia från Syrakusa dog den dagen. Men vårt svenska luciafirande har inget gemensamt med helgonet Lucia. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn:
[Helgonet Lucia] är, när det kommer till kritan helt irrelevant när det gäller den skandinaviska lucian – hon och helgonet har bara almanacksdagens namn gemensamt.
Att 13 december blivit en dag som vi firar i Sverige beror på en felaktighet i den julianska kalender som vi använde i Sverige fram till 1753. Ett solår är 365,2422 dagar, men ett kalenderår i den julianska kalendern 365,25 dagar. Inte mycket kan tyckas, men på 128 år hade felet vuxit till en hel dag och från 100-talet fvt till 1300-talet hade felet vuxit till nästan två veckor.
Namnet Lucia den 13 december kom p.g.a. ljudlikheten med Lucifer i folkligt medvetande att förstås som att det var Lucifer som drog fram genom natten med sitt följe.
Eftersom helgonet Lucia aldrig spelat någon större roll i svenskt högtidsfirande finns det inte heller några likheter mellan henne och de första lussegubbarna och lussegummorna. Om lussegubbarnas och lussebrudarnas utseende finns få berättelser men från Sillbodal i Värmland finns följande:
Om Lusse ställde ungdomen till med en Lussedans. En var utklädd till Lussebrud. Hon var utklädd i långhalm och hade ett halmband runt midjan, som fasthöll halmane. Med Lussebruden kunde alla dansa till halmen föll av.
Att vara lussebrud var ingen ära. Istället var lussebrudens rykte att hon var lösaktig och karltokig. En lucia som är mer lik den lucia vi känner idag finns omnämnd från Skövde första gången 1764. Då är det en vitklädd kvinna med ljus i håret och vingar på axlarna. Vingarna försvinner så småningom och seden sprids från de västra landskapen till studentstäderna via de västsvenska studentnationerna. Eftersom inga kvinnor fanns vid de högre studierna var det återigen män som gick som lucia.
Återigen bör påpekas att den svenska lucian inte hämtat någon inspiration från det italienska helgonet (utom namnet). Utseendet på lucia är istället antingen (som Carl W. von Sydow m.fl. menar) en traditionsöverföring från det tyska ”Kinder Jes” som var en efterträdare till St Nikolaus som gåvoutdelare kring juleller ett senare lån från stjärnogossetågens änglar (som bl.a. Hilding Celander och Martin P:n Nilsson menar).
Kort svar: Lucia är ett helgon som dog 13 december år 304. Dock har hon ingenting med vårt luciafirande att göra.
Att Lucia har namnsdag 13 december beror på att helgonet Lucia från Syrakusa ska ha dött martyrdöden på detta datum år 304. Enligt en legend var Lucia en ung kvinna från Syrakusa på Sicilien som i hemlighet avlade kyskhetslöfte. Hennes fästman vägrade dock detta och anmälde henne till kejsaren vilket gjorde att Lucia dömdes till prostitution då hon inte velat gifta sig. När hon skulle transporteras till bordellen blev det problem. Så här beskrivs historien:
Hon skulle fraktas på en oxkärra till hån och spe genom staden, men tusen man och flera oxar klarade inte att dra jungfrun. Den rasande ståthållaren lät då samla ved runt hennes fötter och prövade att bränna henne, men åter blev hon räddad av Gud. Därefter hällde han kokande olja över henne, men hon fortsatte att vara oskadad. Då blev ståthållaren mycket vred, och hon dömdes att bli dödad med svärd, och bödlarna stack ett svärd i halsen på henne. Men Lucia levde så länge, att en präst hann att komma och ge henne sakramentet. Då först dog hon.
Lucia blev tidigt helgonförklarad och det finns källor som beskriver en fest till hennes ära redan runt år 400. Således fanns Lucia med som namn i den kristna almanacka som infördes i och med kristendomen runt år 110. Dock har vare sig legenden eller helgonet Lucia någonting med det svenska luciafirande att göra. Luciadagen var under medeltiden förvisso en helgondag, men hade ingen större betydelse förutom i Skara stift där den hade en högre festgrad än i andra stift.
Under sen medeltid och tidigmodern tid hade året förskjutits så långt att vintersolståndet istället låg runt 13 december (inte exakt, men det spelade inte så stor roll). Enligt folktradition betraktades natten till den 13 december som årets längsta. I en almanacka från 1702 står att läsa om 13 december:
[den] längsta Natten då den kalla och olustiga Wintern tar sin början
Även efter 1753 då vintersolståndet åter hamnade den 21 december levde traditionen om 13 december som årets längsta natt kvar. Den kallades för ”lusse långnatt”.
Kring årets längsta natt fanns det naturligtvis en mängd föreställningar. Mycket onda krafter var i rörelse (liksom vid andra övergångstider – ex. Halloween då vintern börjar eller Mickelsmäss) och det fanns skäl för att vara försiktig.
Sista dagen innan julfastan
En ytterligare anledning att lucia uppmärksammades var att lucianatten under katolsk tid var det sista tillfället att äta inför den stundande julfastan. Därför fanns det traditioner att äta ordentligt med frukostar just under lussenatten. Man skulle äta minst tre frukostar och det finns även historier om att man ätit sju frukostar under natten (fråga mig inte hur man orkade med det). På bondgårdarna försökte man också använda överflödets magi – d.v.s. genom att äta mycket mat under lussenatten skulle man få god tillgång på mat även under resten av året.
Att fira lucia på det här sätter spreds sedan vi de västsvenska studentska nationerna till bl.a. Uppsala och Lund. Terminen vid universiteten avslutades normalt vid lucia och luciafirandet blev då ett naturligt festtillfälle. Eftersom det inte fanns några kvinnliga studenter var det en manlig student som fick ikläda sig rollen som lucia.
Sitt moderna genombrott fick lucian 1927 då Stockholms Dagblad anordnade det första officiella luciatåget i form av en kortege genom Stockholm. Snart därefter följde flera av landets tidningar exemplet och anordnade egna luciatåg och omröstningar kring vem som skulle få vara årets lucia.
Skrivet av Mattias Axelsson ( 2007-11-27, uppdaterad 2023-11-30)
Källor:
Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm
Högtider och traditioner 