Äter man lussekatter utan saffran i Göteborg?

Kort svar: Historiskt har göteborgare varit skeptiska till saffran i lussekatter, men sedan åttiotalet har lussekatter med saffran blivit allt vanligare.

Lussekatter är intimt förknippade med luciafirande. Och för de allra flesta är förmodligen lussekatter också intimt förknippade med saffran (i alla fall om man ser på de recept som finns på ex. Matklubben, menyse, Tasteline, recept.org, recept.nu, tydal och matinfo). Dock hamnar jag i min hemstad Göteborg ofta i diskussion med folk som menar att lussekattar inte ska bakas med saffran.

Lussekatt

Och rent historiskt är det faktiskt så att det finns en skepsis mot saffran i lussebrödet hos göteborgare. På femtiotalet fanns saffran knappt att få tag på i Göteborg och när den kom sextiotalet menade många att saffran smakade medicin. Först på åttio- och nittiotalet slog saffran igenom som krydda i Göteborg.

Även i de sydligare landskapen som ex. Skåne och Blekinge har lussekatter av tradition bakats utan saffran. Jan Öywind Swahn säger:

Saffran är helt enkelt en östsvensk företeelse. När jag var en ung och glad och bodde hemma i Karlskrona på 30-talet såg jag aldrig en saffransbulle.

Dock har den alltmer centraliserade produktionen av bakverk och kakor (och alla andra livsmedel också för den delen) gjort att de traditioner som rått i Stockholm också spridits snabbare över resten av landet.

Skrivet av Mattias Axelsson (2008-12-13)

Hur går texten till luciasången (”Natten går tunga fjät”)?

Kort svar: ”Natten går tunga fjät runt gård och stuva kring jord som sol’n förlät skuggorna ruva”. Det ska alltså vara ”förlät” och inte ”förgät”.

En av de vanligaste missuppfattningarna vad gäller sånger som hör ihop med julhelgen är nog texten till luciasången. För det första så finns det inte mindre än tre olika varianter på texten och för det andra så är de två äldsta svårbegripliga pga sitt ålderdomliga språk.

De vanligaste varianterna är de två äldsta. Den första svenska texten på luciasången skrev Sigrid Elmblad 1919. Den börjar så här:

Sankta Lucia, ljusklara hägring,
sprid i vår vinternatt glans av din fägring!
Drömmar med vingesus under oss sia,
tänd dina vita ljus Sankta Lucia!

I Elmblads text är kanske det krångligaste partiet ”under oss sia” eftersom under inte är preposition utan substantiv.

Men  Elmblads text är ett under av klarhet om man jämför med Arvid Rosén från 1928 som första gången trycktes i Sånger för skolan. Så här lyder första versen:

Natten går tunga fjät runt gård och stuva
kring jord som sol’n förlät skuggorna ruva
||: Då i vårt mörka hus stiger med tända ljus
Sankta Lucia, Sankta Lucia :||

I första meningen är det fjät som kan verka konstigt. Fjät betyder spår eller steg. Natten går alltså med tunga steg runt gård och stuva (som betyder stuga).

Och skuggorna ruvar runt jorden som solen förlät. Här är kanske den allra vanligaste missuppfattningen vad gäller Roséns text. För det skall faktiskt vara just ”förlät” och inte ”förgät” som många verkar tro är den ursprungliga texten.

Förklaringen är att ”förlåta” i en ålderdomlig variant betyder ”överge” eller ”lämna”. Ordet kommer från medellågtyska vorlâten och tyska verlassen = lämna. Skuggorna ruvar alltså efterom solen lämnade och övergav jorden.

sankta_lucia_noter

Hos Gladers luciasida finns hela den korrekta texten till luciasången samt ytterligare några sånger som förknippas med luciatåg.

Skrivet av Mattias Axelsson (2008-12-11)

Källor:

Luciasången” Institutet för språk och folkminnen 2013-09-30

Sankta Lucia” Faktoider

Varför firar vi lucia den 13 december?

Kort svar: Att vi i Sverige firar lucia den 13 december har egentligen ingenting med helgonet Lucia att göra utan härrör från det faktum att vintersolståndet på medeltiden inföll just runt 13 december.

En vanlig missuppfattning är att vi firar lucia den 13 december eftersom helgonet Lucia från Syrakusa dog den dagen. Men vårt svenska luciafirande har inget gemensamt med helgonet Lucia. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn:

[Helgonet Lucia] är, när det kommer till kritan helt irrelevant när det gäller den skandinaviska lucian – hon och helgonet har bara almanacksdagens namn gemensamt.

Att 13 december blivit en dag som vi firar i Sverige beror på en felaktighet i den julianska kalender som vi använde i Sverige fram till 1753. Ett solår är 365,2422 dagar, men ett kalenderår i den julianska kalendern 365,25 dagar. Inte mycket kan tyckas, men på 128 år hade felet vuxit till en hel dag och från 100-talet fvt till 1300-talet hade felet vuxit till nästan två veckor.

Särskild betydelse hade årets förskjutning för de dagar som markerar övergångsperioder – ex. vinter- och sommarsolstånd respektive vår- och höstdagjämning. Vintersolståndet låg ursprungligen 25 december (därav julfirandet på denna dag) men hade på senmedeltiden hamnat runt 13 december. Denna natt räknades under senmedeltid och tidigmodern tid som årets längsta. I en almanacka från 1702 står att läsa om 13 december:

[den] längsta Natten då den kalla och olustiga Wintern tar sin början

Den 13 december markerade tydligt en övergång (från mörker till ljus)  och därmed knöts det folkliga föreställningar om att onda krafter var i rörelse under natten.

Namnet Lucia den 13 december kom p.g.a. ljudlikheten med Lucifer i folkligt medvetande att förstås som att det var Lucifer som drog fram genom natten med sitt följe.

Eftersom helgonet Lucia aldrig spelat någon större roll i svenskt högtidsfirande finns det inte heller några likheter mellan henne och de första lussegubbarna och lussegummorna. Om lussegubbarnas och lussebrudarnas utseende finns få berättelser men från Sillbodal i Värmland finns följande:

Om Lusse ställde ungdomen till med en Lussedans. En var utklädd till Lussebrud. Hon var utklädd i långhalm och hade ett halmband runt midjan, som fasthöll halmane. Med Lussebruden kunde alla dansa till halmen föll av.

Att vara lussebrud var ingen ära. Istället var lussebrudens rykte att hon var lösaktig och karltokig. En lucia som är mer lik den lucia vi känner idag finns omnämnd från Skövde första gången 1764. Då är det en vitklädd kvinna med ljus i håret och vingar på axlarna. Vingarna försvinner så småningom och seden sprids från de västra landskapen till studentstäderna via de västsvenska studentnationerna. Eftersom inga kvinnor fanns vid de högre studierna var det återigen män som gick som lucia.

Återigen bör påpekas att den svenska lucian inte hämtat någon inspiration från det italienska helgonet (utom namnet). Utseendet på lucia är istället antingen (som Carl W. von Sydow m.fl. menar) en traditionsöverföring från det tyska ”Kinder Jes” som var en efterträdare till St Nikolaus som gåvoutdelare kring jul eller ett senare lån från stjärnogossetågens änglar (som bl.a. Hilding Celander och Martin P:n Nilsson menar).

Sitt moderna genombrott fick luciafirandet 1927 då Stockholms Dagblad anordnade det första luciatåget i form av en kortege genom Stockholm. Snart därefter följde flera av landets tidningar exemplet och anordnade egna luciatåg och omröstningar kring vem som skulle få vara årets lucia.

Anledningen till att vi firar lucia har alltså (tvärtemot vad de flesta verkar tro) mycket lite att göra med helgonet Lucia.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2012-12-10)

Källor: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma

Stålblom, Göran (1999) Vintersolståndet Norstedts förlag

Swahn, Jan-Öyvind (2005) Stora Julboken Ordalaget Bokförlag

Vem var Lucia och vad har hon med vårt luciafirande att göra?

Kort svar: Lucia är ett helgon som dog 13 december år 304. Dock har hon ingenting med vårt luciafirande att göra. 

Att Lucia har namnsdag 13 december beror på att helgonet Lucia från Syrakusa ska ha dött martyrdöden på detta datum år 304. Enligt en legend ska Lucia ha avlagt ett hemligt kyskhetslöfte och dömts till prostitution då hon inte velat gifta sig. Hon torterades och avrättades slutligen med ett svärd genom halsen.

Francesco_del_Cossa_-_Saint_Lucy (2).jpg

Dock har denna legend och helgonet Lucia ingenting med svenskt luciafirande att göra. Luciadagen var under medeltiden en helgondag, men hade ingen större betydelse förutom i Skara stift där den hade en högre festgrad än i andra stift.

Att vi uppmärksammar 13 december (Luciadagen) har istället med vintersolståndet att göra. Vintersolståndet är årets längsta natt. Därefter vänder det och vi går mot ljusare tider. Vintersolståndet infaller den 21 eller 22 december, men så har det inte alltid varit. Eftersom den julianska kalendern som gällde i Sverige fram till 1753 innehöll ett litet fel (varje år blev några minuter längre) försköts vintersolståndet successivt. De första hundra åren märktes ingen större skillnad, men på tusen år hinner det hända en hel del.

Under tidigmodern tid hade året förskjutits så långt att vintersolståndet istället låg runt 13 december (inte exakt, men det spelade inte så stor roll). Enligt folktradition betraktades natten till den 13 december som årets längsta. I en almanacka från 1702 står att läsa om 13 december:

[den] längsta Natten då den kalla och olustiga Wintern tar sin början

Även efter 1753 då vintersolståndet åter hamnade den 21 december levde traditionen om 13 december som årets längsta natt kvar. Den kallades för ”lusse långnatt”.

Kring årets längsta natt fanns det naturligtvis en mängd föreställningar. Mycket onda krafter var i rörelse (liksom vid andra övergångstider – ex. Halloween då vintern börjar eller Mickelsmäss) och det fanns skäl för att vara försiktig.

J_Pod_-_Full_Moon_(by-sa)

Eftersom lucianatten under katolsk tid var det sista tillfället att äta inför den stundande julfastan fanns det traditioner att äta ordentligt med frukostar just under lussenatten. Man skulle äta minst tre frukostar och det finns även historier om att man ätit sju frukostar under natten (fråga mig inte hur man orkade med det). På bondgårdarna försökte man också använda överflödets magi – d.v.s. genom att äta mycket mat under lussenatten skulle man få god tillgång på mat även under resten av året.

I västra Sverige fanns en tradition att lussa natten till 13 december. Då klädde man ut sig i gamla kläder till ”lussegubbar” eller ”lussebrudar” och gick runt bland gårdarna för att där få sig en sup. Om lussegubbarnas och lussebrudarnas utseende finns få berättelser men från Sillbodal i Värmland finns följande:

Om Lusse ställde ungdomen till med en Lussedans. En var utklädd till Lussebrud. Hon var utklädd i långhalm och hade ett halmband runt midjan, som fasthöll halmane. Med Lussebruden kunde alla dansa till halmen föll av.

Till skillnad från dagens lucia så var det ingen ära att blir lussebrud. Hon betraktades som lösaktig och karltokig. Inte alls som dagens lucia och definitivt inte som helgonet. Från Bohuslän finns följande uttryck

Den som en gång varit Lussebrud, hon får aldrig någon brudeskrud

Traditionen med Lussebrud och Lussegubbar är folkliga och har hört hemma i bondesamhället. På slutet av 1700-talet börjar en ny typ av luciabrud framträda, men då i de högre stånden.

En lucia med ljus i håret som kommer med mat finns belagd första gången 1764 av den skånske präst C F Nyman på besök på Horns boställe norr om Skövde i Västergötland.

Rätt som jag låg i min bästa sömn, hördes en vocal-musique utanför min dörr, hvaraf jag väcktes. Strax därpå inträdde först ett vitklätt fruntimmer med gördel om livet, liksom en vinge på vardera axeln, stora tända ljus i hwar sin stor silverljusstak, som sattes på bordet, och strax därpå kom en annan med ett litet dukat bord, försett med allehanda kräseliga , äteliga och våta varor, som nedsattes mitt för sängen. Det kallar de Lussebete.

Förutom i Västergötland är det i Värmland och Närke som luciafirandet med ljusdrottning som kommer med frukost på sängen förekommer. Och även då som en sed i de högra klasserna.

lucia3gc3.jpg

Att fira lucia på det här sätter spreds sedan vi de västsvenska studentska nationerna till bl.a. Uppsala och Lund. Terminen vid universiteten avslutades normalt vid lucia och luciafirandet blev då ett naturligt festtillfälle. Eftersom det inte fanns några kvinnliga studenter var det en manlig student som fick ikläda sig rollen som lucia.

Men hur kommer det sig att en ljusbeklädd brud i vita kläder kom med frukost på sängen? Den vanligast förekommande förklaringen till detta är det handlar om en traditionsöverföring från det tyska ”Kinder Jes” eller ”Christkindlein”. Kinder Jes var en efterträdare till St Nikolaus som gåvoutdelare kring jul. Dock var det inget litet Jesusbarn som namnet antyder utan en vitklädd kvinna. Denna kvinna har sedan blivit vår moderna lucia. Tesen kommer främst från Carl W. von Sydows bok Lucia und Christkindlein och har därefter förts vidare i många populärböcker om svenska högtider

Dock har tesen kritiserats av bl.a. Hilding Celander och Martin P:n Nilsson som snarare menar att det är ett sent lån från stjärngossarnas julängel.

Sitt moderna genombrott fick lucian 1927 då Stockholms Dagblad anordnade det första luciatåget i form av en kortege genom Stockholm. Snart därefter följde flera av landets tidningar exemplet och anordnade egna luciatåg och omröstningar kring vem som skulle få vara årets lucia.

Skrivet av Mattias Axelsson ( 2007-11-27, uppdaterad 2018-12-12)

Källor:

Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma

Stålblom, Göran (1999) Vintersolståndet Norstedts förlag

Swahn, Jan-Öyvind (2005) Stora Julboken Ordalaget Bokförlag