Kort svar: Att vi i Sverige firar lucia den 13 december har egentligen ingenting med helgonet Lucia att göra utan härrör från det faktum att vintersolståndet på medeltiden inföll just runt 13 december.

En vanlig missuppfattning är att vi firar lucia den 13 december eftersom helgonet Lucia från Syrakusa dog den dagen. Men vårt svenska luciafirande har inget gemensamt med helgonet Lucia. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn:

[Helgonet Lucia] är, när det kommer till kritan helt irrelevant när det gäller den skandinaviska lucian – hon och helgonet har bara almanacksdagens namn gemensamt.

Att 13 december blivit en dag som vi firar i Sverige beror på en felaktighet i den julianska kalender som vi använde i Sverige fram till 1753. Ett solår är 365,2422 dagar, men ett kalenderår i den julianska kalendern 365,25 dagar. Inte mycket kan tyckas, men på 128 år hade felet vuxit till en hel dag och från 100-talet fvt till 1300-talet hade felet vuxit till nästan två veckor.

Särskild betydelse hade årets förskjutning för de dagar som markerar övergångsperioder – ex. vinter- och sommarsolstånd respektive vår- och höstdagjämning. Vintersolståndet låg ursprungligen 25 december (därav julfirandet på denna dag) men hade på senmedeltiden hamnat runt 13 december. Denna natt räknades under senmedeltid och tidigmodern tid som årets längsta. I en almanacka från 1702 står att läsa om 13 december:

[den] längsta Natten då den kalla och olustiga Wintern tar sin början

Den 13 december markerade tydligt en övergång (från mörker till ljus)  och därmed knöts det folkliga föreställningar om att onda krafter var i rörelse under natten.

Namnet Lucia den 13 december kom p.g.a. ljudlikheten med Lucifer i folkligt medvetande att förstås som att det var Lucifer som drog fram genom natten med sitt följe.

Eftersom helgonet Lucia aldrig spelat någon större roll i svenskt högtidsfirande finns det inte heller några likheter mellan henne och de första lussegubbarna och lussegummorna. Om lussegubbarnas och lussebrudarnas utseende finns få berättelser men från Sillbodal i Värmland finns följande:

Om Lusse ställde ungdomen till med en Lussedans. En var utklädd till Lussebrud. Hon var utklädd i långhalm och hade ett halmband runt midjan, som fasthöll halmane. Med Lussebruden kunde alla dansa till halmen föll av.

Att vara lussebrud var ingen ära. Istället var lussebrudens rykte att hon var lösaktig och karltokig. En lucia som är mer lik den lucia vi känner idag finns omnämnd från Skövde första gången 1764. Då är det en vitklädd kvinna med ljus i håret och vingar på axlarna. Vingarna försvinner så småningom och seden sprids från de västra landskapen till studentstäderna via de västsvenska studentnationerna. Eftersom inga kvinnor fanns vid de högre studierna var det återigen män som gick som lucia.

Återigen bör påpekas att den svenska lucian inte hämtat någon inspiration från det italienska helgonet (utom namnet). Utseendet på lucia är istället antingen (som Carl W. von Sydow m.fl. menar) en traditionsöverföring från det tyska ”Kinder Jes” som var en efterträdare till St Nikolaus som gåvoutdelare kring jul eller ett senare lån från stjärnogossetågens änglar (som bl.a. Hilding Celander och Martin P:n Nilsson menar).

Sitt moderna genombrott fick luciafirandet 1927 då Stockholms Dagblad anordnade det första luciatåget i form av en kortege genom Stockholm. Snart därefter följde flera av landets tidningar exemplet och anordnade egna luciatåg och omröstningar kring vem som skulle få vara årets lucia.

Anledningen till att vi firar lucia har alltså (tvärtemot vad de flesta verkar tro) mycket lite att göra med helgonet Lucia.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2012-12-10)

Källor: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma

Stålblom, Göran (1999) Vintersolståndet Norstedts förlag

Swahn, Jan-Öyvind (2005) Stora Julboken Ordalaget Bokförlag