Kort svar: Att uppmärksamma döden i början av november går lång tillbaka i historien, med seden att tända gravljus på döda släktingars gravar kom från Sydeuropa till Sverige under första hälften av 1900-talet. Just gravljusen hänger samman med att den är väldigt mörkt ute och därför passar det att tända ljus på gravarna.

Allhelgonadagen är en av de äldsta kyrkliga helgdagarna som vi känner till i Sverige. Den finns omnämnd redan vid slutet av 1100-talet i Vallentunakalendariet liksom också i äldre Västgötalagen från ungefär samma tidpunkt.

Som självständig helgdag försvann allhelgonadagen 1772, men återkom 1953 på den lördag som infaller före den första söndagen i november (som efter 1772 fick bli den kyrkliga alla helgons dag). Att alla helgons dag återfick status som egen helgdag berodde bl.a. på det ökade intresset för att smycka gravarna och tända ljus just på denna dag.

Seden att smycka gravar med bl.a. ljus går att belägga i Sverige från det tidiga 1900-talet. Tidigare hade det lokalt förekommit gravljus men då främst under julhelgen. Exakt hur seden hittade till Sverige är svårt att belägga, det finns författare som menar att det var italienska gästarbetare som introducerade den, men den växer sig starkare och starkare under förra seklet.

Att just allhelgonahelgen blev den helg som då man tänder gravljus är rätt naturligt. Det är ju enbart under den mörka delen av året som gravljus ger någon effekt och efter allhelgona i almanackan finns det inte många helgdagar som inte redan är upptagna av andra traditioner. Allhelgona firades nämligen inte i någon större utsträckning före mitten av 1900-talet så därför kan det tyckas naturligt att en ny sed knyts just till den dagen.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterat 2022-10-09)

Källor: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

Modéus, Martin (2000) Tradition och liv Verbum Förlag

Ljusen på gravarna och andra ljusseder : nya traditioner under 1900-talet / av Mats Rehnberg (1965)