Kort svar: Det tidigaste belägget för allhelgonadagen i Sverige är från Vallentunakalendariet 1198.

Att ha en dag för att fira ”alla helgon” i början av november är en tradition som går tillbaka till åtminstone 800-talet och påven Gregorius IV. Tidigare hade en liknande dag funnits under våren. När Sverige blir kristet under 1100-talet följer den kristna kalendern med dess helgdagar med. Allhelgonadagen återfinns för svenskt vidkommande första gången i Vallentunakalendariet år 1198.

Så här skriver Mats Rehnberg:

Den [allhelgonadagen] har räknats till andra klassens helger, alltså i betydelse kommit närmast efter jul, påsk och pingst. Under medeltiden återspeglades helgdagens betydelse genom förekomsten av allhelgonagillen på olika platser.

Även om flertalet helgondagar försvann ur den svenska kalendern i och med reformationen så lyckades faktiskt allhelgonadagen behålla sin status som helgdag fram till 1772 då den avskaffades. Därefter var allhelgonadagen, 1 november, under mer en ett och ett halvt sekel en vanlig dag. Däremot uppmärksammades den första söndagen i november som alla helgons dag och det var till den dagen man knöt det kyrkliga firandet.

Det var först 1953 som man återgav dagen sin forna status som självständig röd dag, men då som ”alla helgons dag” och placerad på den lördag som infaller mellan 31 oktober och 6 november.

Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2022-10-09

Litteratur: Ljusen på gravarna och andra ljusseder : nya traditioner under 1900-talet / av Mats Rehnberg (1965)