Kort svar: Drömgröt var en mycket salt gröt som man skulle äta innan man gick och la sig för att drömma om vem ens tillkommande skulle bli. Traditionen förekom inte sällan kring midsommartid.
Midsommarhelgen är en tid som historiskt och i folkliga föreställningar inte sällan knutits till kärlek, erotik och giftermål. På natten skulle man kunna drömma om vem man i framtiden skulle gifta sig med. Olika traditioner förekom för att framkalla just dessa drömmar. Bruket med ”sju sorters blommor” är ju ett typiskt exempel på just detta.
Ett annat exempel är ”drömgröt”, en ”på visst sätt tillagad gröt som förtäres på aftonen för att framkalla drömmar som förutsäga framtiden, särsk. rörande vederbörandes tillkommande make”. För att göra gröten effektiv skulle den tillredas på mjöl, vatten och rikligt med salt. Törsten som uppstår i sömnen skulle sedan få personen att drömma om att någon kom och erbjöd vatten och denna person skulle man sedan gifta sig med.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2025-06-17
Kort svar: Ursprungligen betyder ”midsommar” mitt i sommaren, men det har kommit att beteckna tiden kring sommarsolståndet och mer specifikt helgen då midsommarafton och midsommardagen infaller.
Ordet midsommar finns belagt i skrift på svenska sedan slutet av 1200-talet i Västgötalagen. Troligen är ordet betydligt äldre än så då det finns i fornsvenska som ”miþsumar”, även om vi inte vet särskilt mycket om äldre tiders midsommar. SAOB från1944 förklarar ordet ”midsommar” så här:
egentligen tiden i mitten av sommaren; tiden omkring 24 juni (Johannes döparens dag), vilket datum i den i Sverige till 1753 gällande gamla stilen inföll senare än nu; numera företrädesvis om dagarna 23 och 24 juni eller enbart om 24 juni (midsommardagen)
Här kan det vara på sin plats att hålla isär två olika saker – dels ”mitten av sommaren” och dels tiden för sommarsolståndet. Sommaren är en årstid som infaller olika beroende på var i landet man befinner sig och beroende på vilken definition av sommaren som avses. Mitt i sommaren kan då infalla vid olika tidpunkter.
Själva midsommarhelgen infaller dock alltid i anknytning till sommarsolståndet – alltså då solen står som högst på himlen. Fram till 1953 var midsommardagen alltid 24 juni, men numera infaller den lördag mellan 20 och 26 juni. Och det är som beteckning för den helgen som midsommar nästan uteslutande används numera.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2025-06-17
Kort svar: Före industrialiseringen och urbaniseringen i slutet av 1800-talet var midsommarhelgen ingen stor matfest och det fanns egentligen ingen specifik mat knuten till helgen. Färskpotatisen, sillen och gräddfilen slår igenom brett först under förra seklet.
Dock inföll midsommarhelgen nästan tio månader efter den senaste skörden och åtta månader efter höstslakten. Således var matförråden så gott som tomma. Detta betyder att midsommar förvisso har firats långt tillbaka i tiden, som en av årets ljusaste nätter, men att det samtidigt varit en helg som saknade särskilda inslag av festmat.
Om man jämför med helgen som infaller ett halvår tidigare – julen – så har det historiskt varit en helg av frossa. Då har man slaktat en särskild gris, då har förråden fortfarande varit fyllda och då har det funnits att ta av. För midsommar har det i princip varit tvärtom. Så här skriver Richard Tellström
I historien så ansågs det som en synd att skörda något som inte vuxit färdigt, oavsett om det var växter eller djur. Bönderna grävde inte upp nypotatis. Den skulle ju tvärtom växa till sig och bli stor, skördas i september och sedan räcka till nästa skörd. De små grönsaksbestånden av kål, rovor och morötter kunde inte heller skattas i förtid. Men för herrgårdars besuttna gällde andra regler. Där kunde växthusprimörer finnas på borden redan i april och maj, och definitivt till midsommar.
Under slutet av 1800-talet finns det exempel på mer flådiga menyer från midsommarhelgen. Men det är sällan som de liknar dem vi har idag. Ett exempel är midsommarmaten 1891, som jag tyvärr inte minns ursprungskällan för:
Midsommarafton: Juliensoppa: rökt grishuvud med brynt potatis, ärtskidor och hufvudsallad. Midsommardagen: Mockturtlesoppa; kalflefverpastej med skarpsås; färstek som vildt med spenatpudding, sallad och pressgurkor; smultronvisp med bakelser.
När SvD ska beskriva traditionell midsommarmat 1950 är det ”lax, kyckling och jordgubbar” som räknas upp. Under det fortsatta 1950-talet finns sill med som en av många olika rätter på midsommarbordet med det är egentligen först i slutet av decenniet som sill och potatis blir givet. Från 1960-talets slut och framåt är sill, färskpotatis och gräddfil eller sur grädde självklara rätter under midsommarafton.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2025-03-27
Kopplingen mellan midsommar och det kristna helgonet Johannes döparen gjorde först i och med kristendomens ankomst under den tidiga medeltiden. Men som Institutet för språk och folkminnen skriver:
Vi vet att midsommar firats i Norden sedan medeltiden, men att uppmärksamma solens högsta läge på himlavalvet har antagligen äldre rötter än så.
Att man skriver ”antagligen” är viktigt i sammanhanget, just för att skriftliga källor från förkristna midsommarfirande helt saknas. Nordiska museet går så långt att de kallar påståendet om förkristet midsommarfirande för ”spekulativt”.
Det är inte känt huruvida midsommarfirandet var spritt under förkristen tid eller skulle haft en motsvarighet i en påstådd festlighet kring sommarstolståndet. Midsommarfirandets eventuella förkristna kopplingar är med andra ord spekulativa och källor saknas.
Mai Fossenius är inne på samma linje i sin avhandling från 1951:
Att någon gammal hednisk fest skulle ligga till grund för midsommarfirandet förefaller ej troligt, men däremot har tidpunkten säkerligten även i vårt land redan på ett primitivt stadium, observerats i egenskap av solståndstid.
Att försöka svara på frågan om hur midsommar firades före kristendomen och därmed skriftliga källor kom blir alltså med nödvändighet ett stort mått av gissningar. I tidningen Populär Historia spekulerar man t.ex. i att det förekom rituell öldrickning och blot under vikingatiden.
Det är sannolikt att man på något sätt firade sommarsolståndet, och att gissa att högtiden hade med fruktbarhet att göra ligger nära till hands. Däremot vet vi inget om hur festen gick till, bortsett från en enstaka antydning i medeltida källor om rituell öldrickning och blot under vikingatiden.
Kort svar: Jordgubbar började bli en del av midsommaraftonens måltid på 1920-talet, men det var först under mitten av 1900-talet som jordgubbarna blev en självklar del av midsommarmåltiden.
Jordgubben är ett resultat av växtförädling under mitten av 1700-talet. Dock förekommer ordet ”jordgubbe” tidigare i svenska skrifter, men då är det smultron som åsyftas. Till Sverige kom den moderna jordgubben under slutet av 1700-talet, men det skulle dröja ytterligare drygt hundra år innan den blev en given del av midsommarmaten.
”85 liter jordgubbar på givmild kolonilott”, Uppsala 1944
Ett tidigt belägg där man föreslår jordgubbar som efterrätt till midsommar, detta är dock på midsommardagen, är 1923.
Jordgubbar med tjockt vispad grädde är ju en idealisk midsommarefterrätt. Men är middagen lätt /../ så är en färsk krusbärstårta med gul pösig vaniljsås någonting som ej är att förakta.
1925 annonserade NK i SvD om midsommarmiddagen och där förekom jordgubbar. Notera dock att sillen och potatisen lyser med sin frånvaro.
Samma år (1925) skriver SvD om tre huvudingredienser som stockholmarna ej vill sakna på sitt midsommarbord och det är ”färsk lax, färsk potatis och jordgubbar”. Sedan återkommer jordgubbar då och då när det ska föreslås vilken mat som ska ätas på midsommarafton. Dock är det inte den enda efterrätten som föreslås, 1927 är det t.ex. ”äppelpaj” som NK har som föreslag som efterrätt till midsommarmiddagen.
Under 1930-talet blir jordgubbar mer och mer den dominerande efterrätten på midsommarbordet. När Norrmalms livsmedel i en annons inför midsommar 1937 ska beskriva ”helgens traditionella middag” så är det ”kall inkokt lax med dill, majonnäs, färsk potatis och till dessert jordgubbar”. Dock ska det påpekas att det förekom mängder av annonser om midsommarmat under 1930-talet där jordgubbarna helt saknades.
Inför midsommar 1945 fick jordgubbar vara med bland de ”fem stora” ihop med färskpotatis, matjessill, kyckling och lax.
I en text i SvD 1950 var jordgubbar ”något man måste ha till midsommar”. Och sedan mitten av 1900-talet är jordgubbar ett etablerat och givet inslag på det svenska midsommarbordet.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2022-06-07
Kort svar: Midsommareldar är eldar som förr antändes på midsommarafton, särskilt i de f.d. danska och norska landskapen.
Kring många svenska högtider finns eller har det funnits traditioner med att tända stora eldar. Numera är det främst valborgsmässoeldarna och i mindre skala på västkusten påskeldar som förekommer, men tidigare har det funnits tradition att elda på Peregrinus (16 maj), Kristi himmelsfärdsdagen, Tykodagarna samt på midsommarafton.
I Olaus Magnus Historien om de Nordiska folken (1555) skrivs det att
på den helige Johannes döparens afton … plägar allt folk utan åtskillnad till kön och ålder samlas i skaror på städernas torg eller ute på fria fältet, för att där glättigt tråda dansen vid skenet av talrika eldar, som överallt tändas.
Vad gäller utbredning av traditionen att elda på midsommar skriver Ejdestam (s. 185)
Midsommareldar tändes omkring mitten av 1800-talet någorlunda allmänt endast i Skåne, utom den nordligaste delen, samt i södra och mellersta delarna av Bohuslän.
Därtill kan man hitta sporadiska belägg i t.ex. Blekinge, Jämtland, Härjedalen, Småland och Dalsland. Att tända eldar på midsommar är en sed som finns i de flesta delar av Europa, t.ex. i våra grannländer Norge och Danmark, men också i delar av Asien och Afrika.
Även om midsommareldar förekom in på 1900-talet så är det numera en så gott som utdöd som tradition i Sverige.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2021-06-25
Källor: Ejdestam, Julius (1944) Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i Sverige, Skrifter Utgivna Genom. Landsmåls -och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. B. ; 2
Att just 24 juni alltid var midsommardag före 1953 beror på att det var Johannes döparens födelsedag, på samma sätt som Jesus födelsedag blev juldagen 25 december.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2021-06-09
Källa: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag:Stockholm (s. 162-163),
Kort svar:Färskpotatis har man ätit som midsommarmat sedan slutet av 1800-talet, men det dröjde en bra bit in på 1900-talet innan den blev självklar på midsommarborden.
Den mat som tydligast förknippas med midsommarafton är sill, kokt färskpotatis och gräddfil. Färskpotatisen är den första potatisen som skördas under året och förr räknades det som ett stort slöseri att äta detta. Jan-Öjvind Swahn skriver:
Att man skulle äta färskpotatis var förr fullkomligt uteslutet hos vanligt folk, det var ett slöseri med Guds gåvor på en tid där missväxt kunde drabba landet.
Förändringar i svenskarnas konsumtionsmönster gjorde dock att färskpotatis började lanseras i handelsträdgårdar och butiker vid mitten av 1800-talet
Första gången som färskpotatis lanseras just kring midsommarhelgen är 1878 i Växjö. Det är trädgårdsmästare Johanson som på självaste midsommarafton sålde nypotatis till ett pris om en krona per tunna. I övrigt är det relativt ont om belägg för att färskpotatis skulle varit något specifikt för midsommarmaten. Runt sekelskiftet 1900 ökar antalet annonser för färsk potatis till midsommar.
Östgötabladet 1904-06-23
Dock var färskpotatis och sill absolut inte den givna midsommarmaten förrän en bra bit in på 1900-talet.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) (2021-06-07, uppdaterad 2024-06-27)
Källor:
Swahn, Jan-Öjvind (2000) Folk i fest – traditioner i Norden Höganäs: Globograf
Swahn, Jan-Öjvind (2007) Svenska traditioner Bromma: Ordalaget Förlag
På Johanne [alltså midsommar] måste det stå fil på varje bord, annars blev det ingen välsignelse med skörden, trodde man. Värdinnorna i byn förde därför ”johannefil” dvs. mjölk till fil, åt den som inte hade en egen ko.
Att man ville äta olika typer av mjölkmat till midsommar beror på att, precis som med färskpotatisen idag, var att det under vinter och vår hade saknats färsk mjölk eftersom korna under vintern inte hade någon mjölk, men runt midsommar:
hade de kalvat och mjölken hade börjat rinna till igen, och då kunde den bearbetas till de traditionella läckerheterna som man nu kunde kosta på sig i helgyran. [Swahn 2000, s. 53]
Mjölkmaten har sedan levt kvar på de moderna midsommarborden i form av gräddfil.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2020-06-11
Kort svar: Färskpotatis (eller nypotatis) har vi ätit till midsommar sedan tidigt 1900-tal och anledningen till att man äter det just då är att man kan skörda årets första potatis i juni (alltså kring midsommar).
Av maten på midsommar är det färskpotatisen som är det viktigaste för de flesta svenska, 97 procent uppger enligt en undersökning att färskpotatis ”ska finnas på bordet när midsommaren firas”.
Färskpotatis är den första potatisen av årets skörd. Förr räknades det som ett stort slöseri att äta av de först skördade potatisarna. Jan-Öjvind Swahn skriver:
Att man skulle äta färskpotatis var förr fullkomligt uteslutet hos vanligt folk, det var ett slöseri med Guds gåvor på en tid där missväxt kunde drabba landet.
Istället skulle potatisen få ligga i jorden tillräckligt länge så att den skulle kunna växa till sig. Potatis nämns i och för sig som midsommarmat i äldre tider, men då är det inte färskpotatis utan potatis från det förra årets skörd. Att kunna visa upp att man hade fyllda förråd gav nämligen status.
Första gången som färskpotatis finns till försäljning vid midsommarhelgen är 1878. Dock skulle det dröja ytterligare drygt ett halvsekel innan färskpotatisen blev självklar på midsommarborden. Med ökad industrialisering och urbanisering skedde också en välståndsökning under mitten av 1900-talet. Att äta av den första potatisen räknades inte längre som slöseri utan som en delikatess.
Ungefär samtidigt som firandet centrerades till en helg slutade sill och färskpotatis att vara vardagsmat. Andra världskriget var över sedan flera år tillbaka och plötsligt hade svenskarna råd att äta annat på vardagarna. Sill och potatis blev i stället något unikt som man kopplade till sommarfirande.
Högtider och traditioner 