Kort svar: Att just 1 januari är nyårsdag är en rest från Romarrikets dagar. Från början var nyårsdagen 1 mars, men rikets expansion gjorde att man behövde fler månader på sig att planer fälttågen (vilket man gjorde vid nyår) – därför flyttades nyårsdagen två månader bakåt.

Högtidsdagar brukar ligga i samband med brytningstider. När solen vänder och det blir ljusare infaller julen, när dag och natt är ungefär lika långa är det Jungfru Marie bebådelsedag och när solen står som högst är det midsommar – för att ta tre exempel.

Därför kan det tyckas märkligt att lägga nyårsfirandet i skiftet december – januari då det är väldigt lite som händer i naturen. Det är långt kvar till vår och vintersolståndet har redan varit.

Vi kan också i månadernas namn se att det här med nyår i januari troligtvis inte är det man firade från början. Månaden december borde ju vara den tionde månaden (dec = tio) och oktober den åttonde (okt = åtta). Och så var det faktiskt från början, men då måste vi gå mer än tvåtusen år bakåt i tiden och hamnar då i Romarriket.

Före Julius Ceasar var den romerska kalendern svårbegripbar med månader och år som dåligt stämde överens med de naturliga månaderna (månens varv runt jorden) och det naturliga året (jordens bana runt solen). Det romerska året hade tio månader där mars var den första och december var den tionde och sista. Att tiden mellan sista december och första mars inte hade några namn förklaras så här av Lars Olof Lodén:

Enligt en fantasifull förklaring skulle den tid som förflöt mellan slutet av December och början av Martius vara att betrakta som ”död” och alltså inte behöva innehålla några namngivna månader.

Någon gång på 700-talet fvt lades januari och februari till kalenderåret som de två sista månaderna (det är för övrigt därför som februari är skottmånad) – mars var fortfarande årets första månad.

Vid det romerska nyårsfirandet (1 mars) tillträdde konsulerna sina poster och de började planera för de fälttåg som arméerna skulle dra iväg på. När riket växte blev 1 mars alldeles för tidigt att för denna planering och man blev tvungna att flytta konsulernas tillträde två månader bakåt på året. Runt 150 fvt bestämdes att konsulerna skulle tillträde 1 januari och då firade man det nya året då istället.

När sedan den julianska kalendern infördes under Julius Ceasar 45 fvt behöll man 1 januari som nyårsdag i det romerska riket. Viktigt att komma ihåg är dock att romarna såklart inte räknade åren utifrån Jesus födelse (han var ju inte född än) utan med utgångspunkt i vem som var konsul när året började

Egentligen är ju nyårsfirande vid månadsskiften en rent administrativ åtgärd. Om vi skulle följa solens gång (vilket vore mer naturligt och mer rytmiskt) finns fyra bra tillfällen att fira: vårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen och vintersolståndet.

I många europeiska länder har följaktligen nyår firats vid andra tillfällen än 1 januari. För svensk del var det främst 25 december och 1 januari som gällde, med övervikt 1 januari. Det var först på 1500-talet som vi definitivt gick över till det senare. I Storbritannien dröjde det fram till 1752 innan den 25 mars fick ge vika för 1 januari. Att man i Storbritannien (likt flera andra länder) hade 25 mars som nyårsdag berodde på att berodde på att detta är Jungfru Marie bebådelsedag och när den första kristna kalendern skapades på 500-talet:

var den 1 januari inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.

Under tidigmodern tid var det ett reellt problem att olika länder följde olika tideräkning. I den katolska delen av Europa hade man gått över till den gregorianska kalendern 1582 och helt enkelt strukit tio dagar i almanackan. Så här skriver Göran Hägg träffande:

För den som reste i Europa i början av 1700-talet bör förvirringen ha varit total. Centrala Sverige, Londontrakten och Nordtyskland hade nyår 1 januari, som emellertid inföll 12 dagar efter 1 januari i resten av världen. På sina håll på de Brittiska öarna höll man fast vid 25 mars efter Florensmodellen, men fortfarande ett annat 25 mars än i Florens. Och bland den svenska allmogen i till exempel Värmlands finnskogar användes ibland fortfarande träalmanackor som räknade året från 25 december, som inte var 25 december i resten av världen.

När så den gregorianska kalendern infördes i Storbritannien och Sverige i mitten av 1700-talet blev den 1 januari nyårsdag och samma dag över hela Europa (utom i Ryssland som inte bytte förrän 1917).

Men bara för att de allra flesta i Europa firar nyår 1 januari så är det inte så i resten av världen. Det iranska nyåret nouruz firas vid vårdagjämningen, det judiska i september eller oktober, det hinduiska (Diwali) i november eller december och så vidare.

Skrivet av Mattias Axelsson (senast uppdaterad 2012-12-31)

Källor: Lodén, Lars Olof (1968 Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonniers

Hägg, Göran (1996) Nyår i Sverige Falun:Wahlström&Wistrand

”Dionysius glömde inte bort år 0” av Sven-Eric Liedman

”Nytt år – men varför just nu?” av Lars Nystedt i SvD 2007-12-31